Pepp, pepp

Just då var det asroligt...

Tre anonyma personer runt de trettio börjar bli lite kocko av att sitta i ett rum med för lite stimulans lite för länge.

- Ingenting kan toppa Lilla bajset på prärien!
- Men alla Star Wars då? Det mörka bajset. Bajset strikes back.
- Agent 007 med rätt att bajsa!
- Harry Potter och bajset från Azkaban!
- Harry Potter och de vises bajs. Haha! Harry Potter och halvblodsbajset! Du är inte en riktig bajskorv, din mamma var lite lös i magen! HAHAHAHA!

Min största skräck

Det jag är allra mest rädd för (och har varit ända sedan jag var barn) är att det ska börja brinna. Många är mardrömmarna om att vara instängd i ett brinnande hus, att inte kunna komma ut. Sedan jag fick barn har rädslan mångdubblats, för nu är det inte bara mig själv jag måste få ut, utan även mitt barn.

När jag läser om bränder kan jag ibland inte styra mina tankar utan blir så rädd att det ska hända mig själv att jag nästan börjar gråta. I mitt huvud ser jag hur jag förtvivlat letar efter min älskade dotter som har gömt sig i en garderob, eller ännu värre, att jag hör henne skrika men inte kan ta mig till henne eller inte kan hitta henne. Och mitt hjärta brister nästan bara vid tanken. Jag blir så livrädd.

Nu förstår jag min egen mor som alltid kollar var nödutgången finns när hon kommer till en ny byggnad.

Karin Ahlborg skriver i Aftonbladet idag om instinkten att ta sig själv (och sina barn) ut, bort från branden. Att det kunde ha gått för henne som för mamman och barnen i Rinkeby. Jag har liknande erfarenheter och tankar. Fokus för alla brandövningar i skolan har varit "ta er ut", fokus har legat på nödutgångar, att samlas på skolgården och räknas in av sin lärare. Inte att sitta kvar i klassrummet och vänta.

Brandövningarna i skolan var så långt från verkligheten man kan komma. Vi fick inte använda brandstegarna, utan skulle gå ut den vanliga vägen, nerför trappor och genom korridorer. Hade det verkligen brunnit hade vi blivit rökförgiftade allihop.

Att man ska stanna kvar i sin lägenhet och använda den som brandcell är något jag först stött på i vuxen ålder. Jag förstår varför, ett trapphus är ju verkligen en dödsfälla med rök som stiger uppåt och allt, men instinkten. Instinkten säger UT HÄRIFRÅN. Inte sitt still och vänta. När instinkten ger en fel signaler är det väl än viktigare att under övningar och information verkligen pränta in det här med att stanna kvar, om det nu i det aktuella fallet är rätt att göra?

Jag tycker faktiskt att det borde förekomma fler ordentliga brandövningar i samhället. Det borde finnas en handlingsplan (gjord av någon kunnig i brandförsvar) för vad man ska göra i händelse av brand uppsatt i alla lägenheter som visar vad man ska göra och i vilken ordning. En sån har vi på jobbet, och jag finner ändå en viss trygghet i att veta att om jag gör som det står där vet jag att jag gör "rätt", då handlar jag på det sätt som ger mig och de mina största möjliga chans att överleva.

Hopblandning av begreppen

Maken har en vän som heter Morgan. Förut när dottern inte kunde säga R hette han "falblol Molgan" här i huset. Nu har hon lärt sig att säga R, så nu heter Alfons kompis "Morrrgan". Ack, ack, det är inte lätt med alla bokstäver som ska hamna rätt.

Vifta vitt

Förra gången U2 spelade i Sverige bestämde sig några fans för att försöka få publiken att vifta med något vitt under öppningslåten för att symboliskt visa stöd för "one-kampanjen" (ni kanske minns Live8-galan och de vita gummibanden folk hade på sig sommaren 2005).Jag var där och viftade med en bit av en gammal, vit gardin.

Nu är det dags för konsert igen, och nu är tanken att vi ska upprepa spektaklet och vifta vitt igen. Roligt, tänkte jag först. Sen kom jag på problemet: vi har precis sorterat bort alla gamla gardiner, dukar, kläder och andra textilier som jag hade kunnat ta till. Det som finns kvar är inget jag vill klippa bitar av.

Det enda viftvänliga i vit färg jag hittar är en bit av dotterns plastade frotté. Hur rock'n'roll är det på en skala? Det blir nog till att leta stuvar på Ohlssons tyger i veckan.

Kamp om bästa läget

Det pågår en kamp i vårt hem. Jag sitter i ena soffan och beskådar hur maken och dottern slåss om den andra.

Det började med att maken lade sig i soffan, gottade in sig i filten och lade huvudet på den mjuka kudden. När dottern fick se detta sprang hon genast fram och slet med förorättad min bort filten från sin stackars far som desperat försökte hålla fast den.

När maken gick på toaletten passade dottern på. När han kom tillbaka var det hon som gottat ner sig under filten. Maken föreslog att de två kunde dela på soffan och ligga och mysa tillsammans, men dottern gav honom kalla handen. "Nä", sade hon, och ytterligare diskussion var meningslös.

När dottern gick passade maken på att återta sin plats. Detta skapade ett oerhört missnöje hos dottern som när hon återkom slet i filten ivrigare än någonsin samtidigt som hon indignerat pekade på soffan och skanderade "MIN MYSA".

Hennes kära far fick använda all sin list, men nu råder det fred.

Vår blivande bostad

Här ska vi bo:

(bilderna är snodda från mors facebook-sida och är som vanligt klickbara för större versioner)

En vecka och en dag kvar...

...sen är det här MIN upplevelse.

Att leva ut sin glädje på den stora dagen

Om jag, maken och våra vänner hade haft taktkänsla hade jag också velat göra så här på mitt bröllop, om jag fick göra om det. Snacka om att visa sin glädje med hela kroppen och en sån stämning! Störtskönt.

Dotterns sångtalang

Min kära dotter älskar Bee Movie. Jag älskar låten Here comes the sun. Nu har dessa två kombinerats i att dottern lärt sig att sjunga med i låten som förekommer i just den filmen.

För den oinvigde kan jag berätta att hon sjunger "here comes the sun, dodododo, here comes the sun... it's alright" och sen ett äkta gapskratt.

Bokfynd

På väg hem mot Umeå stannade vi i Luleå en natt. Av en händelse såg vi att det var konkursutförsäljning med 80% rabatt på allt i en bokhandel, och bibliofiler som vi är kunde vi inte låta bli att gå på fyndjakt. Jag som lovat mig själv att inte köpa fler böcker innan vi flyttar kom ut med den här lilla samlingen, till det futtiga priset av 205 svenska kronor för fem inbundna böcker.

Den vackraste platsen jag vet

I Tärendö finns det mycket vatten. Två älvar och ett antal större bäckar (som är lika stora som de där åarna som söderfolket kommer dragande med men de finns knappt med på kartan). Byn är stor till ytan, ungefär en mil på ena ledden och en halvmil på den andra. Bydelarna ligger utspridda längs med dessa vattendrag.

Jag är så klart subjektiv, men i mitt sinne finns ingen vackrare plats än denna by belägen på sluttningarna vid dessa breda älvar.

Midnattsolen över Tärendöälven ute vid Forest Hotel var särdeles ljuvlig.

Minnen av svunna tider

När min mamma och pappa flyttade från Tärendö fick min mamma en helt perfekt avskedspresent av sina kollegor och barnen på förskolan där hon jobbade. De hade varit ute på Tärendös gamla festplats Tärendöholmen som ligger precis där Tärendö och Kalix älv möts och plockat stenar som som de lackerat och lagt i en fin glasskål med ett värmeljus i. En sån vill jag också ha, så jag och min pappa begav oss en kväll till Holmen.

Min pappa brukade hjälpa till att rodda musikutrustningen, som kördes över den här bron med en liten pickup. Den rymdes precis på bredden.

Festplatsen används fortfarande en gång om året, i augusti när det vankas eldfest. Men när jag var liten var det andra bullar, då var det stort hoolabaloo både midsommarafton och midsommardagen, det var högsommarfest och eldfest. De hetaste schlagerakterna uppträdde på scenen och Sten och Stanley eller dylikt spelade i logen. Åtminstone 3-4000 besökande var standard. På sjuttiotalet när mina föräldrar flyttade upp kom det åttatusen, då när folkparkerna hade sin storhetstid. Till och med ABBA har spelat på Holmen, fast det visserligen var året innan de slog igenom.

Nu för tiden går inte folk på folkparker längre, och särskilt inte i byar som Tärendö. Stället står och förfaller, trots vissa försök att reparera och måla om. Det känns sorgligt, men samtidigt känns det som en sorts levande museum, en relik som påminner en om en helt annan tid.

Som sagt liggen Holmen precis där bifurkationen tar slut, där Tärendö älv rinner samman med Kalix älv. Om du tittar noga på bilden nedan ser du lite till höger om mitten strömmarna som bildas där de två älvarna möts.

En stor påse sten samlade jag också, så nu ska jag göra mig en egen "Tärendölykta".

Efter Holmen åkte vi till kyrkogården, och när det blev för tungt att se alla gamla vänner och bekanta som med tiden hamnat där hoppade vi in i bilen igen och åkte en sväng upp på Heinonenbacken där vi såg det här smått "annorlunda" garaget:

Jag slutar här och återkommer med några bilder där Tärendö visar sig från sin bästa sida.

Pajala marknad

Pajala marknad ägde i år rum 3-5:e juli. Vi var självklart där nu när vi var i krokarna. Tyvärr var inte vädergudarna på vår sida och när vi kom till Pajala på lördagen var det endast åtta grader celsius. Fast det var roligt även fast vi frös rumpan av oss.

Dottern fick en heliumballong ("luftballong!" utropade hon lyckligt). Vi köpte kryddor från Oldenburgs (Kubablandningen är grym, dessutom ska vi testa en creolsk grillkrydda som jag tror mycket på), muggar, marknadsgodis, nya fejkcrocs till dotra, en riktig brödnagg samt lite annat smått och gott. Och så äkta suovaskebab så klart.

En äkta suovaskebab ska enbart bestå av pitabröd, isbergssallad, suovas och orientdressing. Dekorationen består av en plastgaffel som sticks ner i mitten av det överfulla pitabrödet. Det har kommit till min kännedom att sörlänningar lägger i morötter och annat krafs och gör en slags suovaswok. Sånt borde vara klassat som patentbrott. Men vad kan man förvänta sig av ummikkos?

Maken och dottern flanerar på Soltorget. Den enorma fallossymbolen är ett gigantiskt solur, därav torgets namn.

Skyltar som pekar ut platser från "Populärmusik från Vittula"


Maken utanför sin första studio på fritidsgården Björnen, samt dottern med sin älskade ballong.

Fredag kväll var jag och maken ute och svirade, det började med en härlig vedbastu hemma hos god väns mamma, för att sedan fortsätta till annan gammal vän och sedan vidare till Bykrogen. Vi träffade många gamla bekantingar och gick säkert om många fler.
Eftersom jag jobbat ett halvår som lärare på Pajala högstadium var det ett antal gamla elever som kom fram. De var överlag väldigt snälla, en tyckte jag var den bästa franskaläraren vederbörande någonsin hade haft och en annan sade att jag inte ser ut att vara en dag över tjugofem. Det var snällt sagt, tycker jag.

Maken och gode vännen Peter på väg in mot byn.

Det är hit man kommer när man kommer hem...

Efter ett par dagar i Korpilombolo packade vi in vårt pick och pack i bilen igen och sade farväl till herr och fru D med löfte om att det absolut inte ska dröja nio år innan vi ses igen, varefter vi styrde kosan mot Tärendö, världens vackraste by.

Precis som jag befarade vällde känslorna fram när vi kom till korsningen vid älven och jag såg allt som såg ut precis som det brukar (bortsett från att träden blivit lite högre). Jag blev så överväldigad att jag helt glömde bort att ta en bild av själva utsikten, så den får ni inte se. Dessutom hade vi lite bråttom, för vi skulle till gamla goda vänner, Inga och Jalle, på lunch. Hos Inga och Jalle fanns många saker dottern gillade; gudagod laxpaj, ett flertal fotbollar (Jalle är gammal bolltrollare) samt vattenkannor och plantor att vattna.

Hos Inga och Jalle fick vi höra en kortare sammanfattning av allt skvaller från de senaste nio åren i byn. Vilka som gift sig, fått barn, skilt sig, vilka företag som gått i konkurs eller fått nya ägare och hur situationen i byn i övrigt ser ut.
Det var både goda och dåliga nyheter i blandning. Skolan, som hade just över hundra elever när jag flyttade kan nu bara skrapa ihop ett elevunderlag på drygt hälften. Korpilombolo är större och antagligen är det bara en tidsfråga innan barnen i Tärendö ska bussas dit, 46 km enkel väg.
Idrottsföreningen IFK Tärendö har ingen fotbolls- eller basketsektion längre, bara motion och skidor är kvar (Kalla-effekten).
Vad gäller goda nyheter har gamla Gulf-macken på Lehtonmäki öppnat igen efter att ha varit stängd och övergiven sedan sent åttiotal. Jag har köpt många GB-glassar där som barn så det kändes nostalgiskt.

Efter en trevlig eftermiddag checkade vi in i Skogsmulle-lägenheten på Forest Hotel, belägen vid Tärendö älv i en gammal skogsbruksskola.

Uppströms ser man ända till Kvarnforsen och kvarnen där det sägs spöka. Om det stämmer kontrollerade vi dock inte.

Sedan drog vi ut på nostalgipromenad i mina gamla kvarter. Sporthallen där jag spenderat x antal timmar på basketträning och gympalektioner med magister Jörgen (som bad oss sluta tidigare en gång för att han inte orkade se hur kassa vi var på volleyboll).

Precis runt knuten ligger badhuset som idag drivs av ideella krafter sedan kommunen strök det ur budgeten. Och ta mig fan, jag tror det är samma yukapalmer i fönstren som när jag var där och plaskade.

ICA finns kvar. Vi gick in och handlade, och det visade sig att varenda människa vi mötte redan hade hört att vi var i byn. Vi träffade nämligen en (1) Tärendöbo på We-Hå's i Korpilombolo och djungeltrummans kraft är alltså fortfarande bevisat stark.

Utsikt över älven och bågbron, Tärendös symbol jämte bifurkationen.


Tärendö är ungefär lika händelserikt som Korpilombolo.


Gamla Konsum står tomt och förfaller.


Liksom klädaffären. Fast den var stängd redan när jag var liten. En relik från Tärendös storhetstid på femtiotalet.


Byavägen mot Storbyns skola (den gula byggnaden längst bort). Den här backen brukade alla tjejerna i klassen åka ner för på en enda spark (min). Fråga mig inte hur vi fick plats med sex barn på en spark.

Så gick vi upp för Mellanvägen, svängde in på Rönnvägen, konstaterade att forna grannen Karlsson (som brukade skrika vid Jokkfall) mot all förmodan inte adderat mer snickarglädje på sitt radhus och så stod vi plötsligt utanför vårt gamla hus. Det är fortfarande gult, och såg välskött ut. Det kändes bra.

Det var nästan som att komma hem, jag ville gå fram och öppna dörren och slänga av mig skorna.

Fortsättning följer...

Första stoppet: Korpilombolo

Vi spenderade de första dagarna av vår Tornedalsvistelse hos familjen D i Korpilombolo. Det var väldigt trevligt på alla sätt och vis att återse gamla vänner. När vi inte åt fru D:s eminenta mat utforskade maken, dottern och jag byn. Den är rätt idyllisk, ligger på en sluttning ner mot en/ett sjö/träsk.

Vi hittade en fin lekplats där dottern lekte av all hjärtans lust.

Vi är fotointresserade i min familj.

Vi frågade en infödd om vägen till affären och fick vägbeskrivningen "tvärs över ängen".

Korpilombolo är precis som alla andra små byar i Tornedalen inte vad den har varit. En gång i tiden var Korpis precis som Tärendö egen kommun med ett flertal skolor och fullgod samhällsservice. När man promenerar runt där idag känns det väldigt länge sen. Men värdshuset finns kvar och där finns till och med uteservering.

Och visst händer det grejer i Korpistrakten...

Som ni förstår tog vi det lugnt under kvällarna. Dottern insåg att det näst bästa som finns är en lugn vrå och en kaka:

Men det bästa var så klart den bärbara datorn och filmsamlingen som vi var smarta nog att ta med oss. Dottern upptäckte tjusningen med Bee Movie första kvällen och sedan dess har "Biii måååviii" visats ungefär tretusen gånger fram till idag. Dottern älskar "Bärrrry" (hon håller på att lära sig säga R) och bin är hennes nya favoritdjur.

Stay tuned för vår ankomst till Tärendö i morgon...

Jokkfall

Jag har i ett inlägg en gång berättat om min förkärlek för vattenfall, och min favorit är så klart Jokkfall som ligger en bit förbi Pajalakorsningen efter vägen mot Tärendö. En granne berättade en gång att när han varit i Luleå och var på väg hem sent på kvällen och började känna sig lite trött så brukade han parkera vid Jokkfall, stiga ur och ställa sig på bron och skrika. Då kunde han hålla sig vaken ända till Tärendö.

Något i mig säger att det måste kännas härligt.

Den här synen väckte min fiskelust rejält (tyvärr blev packningen för omfattande för att fiskespöna skulle få följa med, något som grämer mig nånting så här i efterhand). På anslagstavlan på Nilles bar och grill i Svartbyn stod att den största laxen som dragits upp i Jokk i år var över 130 cm. Den största som siktats på webcamen i laxtrappan var över en och en halv meter. Den är nästan lika lång som jag.

Stockar från flottningen som ligger kvar.

Efter att jag gått fram och tillbaka på bron och fotat upptäckte jag att jag tappat bort min familj. Det var då min pappas röda tröja visade upp sin dödspraktiska egenskap som riktmärke:

Brons undersida är också rätt snygg.

Fallet sett uppströms.

Och som vanligt, fortsättning följer...