Rätt så när som på 30 år, 6 månader, 12 dagar, 8 timmar och 39 minuter...

Dottern mäter saker med linjal och självklart ska jag också mätas. Hon tittar koncentrerat på linjalen och konstaterar tvärsäkert:

"Ja, du är sex minuter".

Snart, jag lovar...

Snart ska jag ta tag i det här med bloggandet. De utlovade inläggen om Danmarksresan ska komma upp och bilderna från kosläppet i juni ska ni också få se, för nu har vi äntligen fått in dem på en dator (om än inte på rätt dator, men det får vara så). Dessutom ska jag fortsätta lyssna på och recensera sommarpratarna, men just nu är det pausläge på det eftersom jag har fastnat i the Sopranos och kvällarna går åt till att plöja ett par avsnitt åt gången. Herrejävlar, vad bra det är!

Det är så roligt att ha missat något formidabelt bra i serieform och få gotta sig i det i efterhand, utan att behöva vänta på nästa avsnitt. Det gäller förstås annat än TV-serier också. Jag började till exempel läsa Harry Potter precis när sista boken släppts och kunde utan uppehåll läsa alla böckerna i tur och ordning utan uppehåll.

Det är så roligt att jag kan ta att jag är populärkulturmässigt efterbliven ett tag. Att vara sist med allt ska bli min grej, det är värt det.

Skor

En trevlig bieffekt av att ha semester är att man får så himla bra lön för att göra absolut ingenting. Jag älskar semesterlönetillägg över väldigt mycket annat här i världen. En del av denna rikedom som anlände på mitt konto idag har jag planerat att skänka till löplabbet i utbyte mot ett par riktigt bra löparskor. Nu får det kosta, för jag har fastnat i det här med att springa och jag vill inte få några förslitningsskador, tack. Ett par bra skor håller i 150-200 mil, alltså behöver jag inte köpa nya skor om ett par månader för att sulan spricker eller hälen fnasas upp eller annat som brukar hända de billiga skor jag köpt hittills.

Från mina föräldrar (och i förlängningen från farmor och farfar som endast klädde sina fötter i Ecco) har jag med mig att man ska ha bra på fötterna. Det är skillnad på bra och dåliga skor, och bra skor måste man tyvärr betala mycket pengar för. Tidigare har jag prioriterat kvantitet framför kvalitet vad gäller skor, men nu har jag börjat prioritera att lägga de där extra hundralapparna på kvalitetspjuck, eftersom det faktiskt påverkar hälsan (ålderstecken?). Bra skor skonar fötterna, knäna och ryggen. Och de håller längre.

Visst är det säkert sant även när det gäller kläder, att dyra kvalitetskläder håller längre. Men bra kläder är inte avgörande för hälsan som bra skor är, och eftersom jag inte har råd eller lust att lägga så mycket pengar på garderoben får det bli att prioritera. Så, skor it is.

Det var när dottern kom in i vårt liv som det här med skor blev viktigt för mig. Vi har haft begagnade kläder och galonbyxor utanpå overaller för att de inte varit 100% vattentäta, men vi har så långt vi kunnat strävat efter att köpa kvalitetsskor till henne, särskilt när det kommer till vinterskor. Följdaktligen har hon travat runt i Kavat-kängor på vintrarna och aldrig någonsin varit vare sig blöt eller kall om fötterna oavsett om det varit slask och vattenpölar eller 25 minusgrader. De skorna har knappt blivit slitna av hennes användande och kommer utan problem att hålla även för yngsta gudbarnet och dotterns (förhoppningsvis) blivande småsyskon. Och slår man ut kostnaden på tre barn blir det bara drygt 200 spänn per unge.

När jag såg hur bra skorna vi köpte till dottern var började jag syna min egen skokollektion. De skor jag har som har hållit är de som har kostat: mina docMartens har passerat tio år på skohyllan och är fortfarande hela. Mina birkenstocktofflor sitter som gjutna på foten. Schollsandalerna är fortfarande lika sköna som när jag köpte dem inför Turkietresan 1996. Men jag har aldrig lagt några större pengar på ett par träningsskor, och det är ju jättekonstigt, för det är ju vid träning som bra skor är mest nödvändigt. Hur har jag tänkt egentligen? Nej, i stället stod det ett par gympadojjor från Skokanonen som höll i en månad eller två innan de började spricka i sömmarna.

Nu har jag köpt bra streetskor att ha till vardags, och ska alltså investera i löparskor härnäst. Jag känner mig mycket vuxen och ansvarsfull.

Monster i soffan

Har just lekt en stund med dottern. Vi hade båda två en rosa/vitrandig strumpa på ena handen och en grön med dinosaurier på på den andra. Dottern förklarade att strumporna var monster och döpte dem till Monster, Lemmis, Duppik och Duppik (ja, de hade samma namn, fast en stund senare fick en av Duppikarna byta namn till Duggi för det blev så allmänt förvirrat).

Strumpmonstrerna gungade, hoppade studsmatta, gömde sig för isbjörnar och knackade på hos varandra i sina respektive hus under pläden. Sen var mina monster tvungna att gå hem och sova, eftersom jag skulle koka te. Då fick alla monstrerna åka skottkärra och sen var det visst en av strumporna (eller alla fyra) som misskötte sig, för nu sitter de allihop i fängelse borta i lekhörnan.

Att vara förälder är i sanning ofta en ganska surrealistisk upplevelse. Det är litegrann som jag tänker mig att det skulle vara att leva ihop med Tim Burton i huvudet på John Malkowich. Fast på ett bra sätt.

Hemkommen

Igår kom jag och dottern hem från semestern i Danmark. Maken stannade i Stockholm på vägen för att spela med bandet. Han ringde i förmiddags och var överlycklig över att Opeth varit där och bevittnat deras spelning.

Jag var inte lika lycklig när jag ställde mig på vågen i morse, semestern utan kostmässiga spärrar visade sitt resultat i form av en viktuppgång på nästan fyra kilo. Först ville jag bara gråta, men så insåg jag att det här inte kan vara en uppgång i fyra kilo rent fett. Ett kilo fett motsvarar 7.000 kalorier, och det är inte möjligt (hur mycket jag än har frossat) att jag har ätit mer än 20.000 kalorier än jag borde. Det måste snarare vara som min vän Josefine säger, att det handlar om att jag ätit mycket mer kolhydrater än jag brukar och därför bundit en massa vätska i kroppen (kolhydrater binder mycket vatten). Vätskan kommer att försvinna av sig själv när jag återgår till min vanliga kosthållning och min normala träningsmängd. Det hoppas jag i alla fall innerligt.

Jag ska berätta om vår semester så småningom, vi har gjort massor av roliga saker och det har varit en väldigt lyckad semester för alla parter. Men jag vill gärna ha med bilder i inläggen, och maken har datorn med alla bilderna på hos sig i Stockholm (det är nackdelen med flygreglerna för handbagage, jag kunde inte ta med mig både fotoväskan och datorväskan från Stockholm till Umeå). Så ni får helt enkelt ge er till tåls tills på söndag åtminstone. Då kommer maken och datorn hem igen och jag ska försöka författa ihop ett första inlägg.

Varmt!

Det är 25 grader varmt i skuggan, hur varmt det är i solen vill jag inte ens tänka på. Svetten ligger som en klibbig hinna över hela kroppen och jag har god lust att göra som min kloka dotter och kasta alla paltor till förmån för sval nakenhet.

I kväll sätter vi oss på nattåget och drar söderut med resmål Danmark. Vi ska hälsa på mina föräldrar, besöka Legoland och hinner med en sväng till Köpenhamn och Tivoli också innan vi sätter oss på flyget hem. Det ska bli riktigt skönt med en veckas semester någon annanstans än hemma. Hittills har jag och dottern varit ensamma, eftersom maken först jobbade på annan ort i åtta dagar och sedan jobbat hemma varenda dag. Han har inte varit ledig mer än några timmar per dag. Men nu ska han också vara ledig (han har ju inget större val, han får inte med sig mixerbordet i ryggsäcken).

Vad som däremot inte känns så himla kul är att det kommer att vara varmt och soligt hela tågresan ner. Hur många enochenhalvliters vattenflaskor vi än släpar med oss kommer det inte att bli någon behaglig upplevelse, känner jag på mig. Nej, ge mig ultimat resväder; tio grader varmt och lätt regn. Då känns det skönt att sitta inne i ett tåg och meditativt studera vattendropparnas mönster på fönstrets utsida.

Jag får klaga över värmen för jag gnällde inte ett dugg i vintras över kylan och snön. Dessutom tycker jag att det där bara är dumheter. Vad är det för fel med att vilja ha en behaglig temperatur? Bara för att man inte gillar den ena ytterligheten behöver det väl inte betyda att man måste gilla den andra? 

Och varför måste svenskar älska värme? Jag gör det inte. Jag har mycket hellre jättekallt än jättevarmt, kyla kan man klä sig mot, men värme, vad gör man då? När man inte har några kläder på sig kan man inte ta av sig mer, och är det fortfarande för varmt då så är det inte roligt någonstans. Jag sitter hellre i skuggan än i solen, jag tycker inte om att bli varm och att svettas av någon annan anledning än ett skönt träningspass gillar jag inte alls.

Jag får skit för det här ganska ofta. På jobbet tycker de jag är konstig som hellre sitter inne och läser än sitter ute i jeans och T-shirt i stekande sol på en vindstilla innergård i flera timmar. Men jag står på mig. Det är i alla fall inte jag som riskerar malignt melanom, tänker jag glatt för mig själv och njuter av svalkan.

Sommarpratare

Varje år har jag intentionen att lyssna på så många sommarpratare som möjligt. Förra året lyssnade jag på ungefär ett och ett halvt program. Ungefär så brukar det sluta varje år.

I år har jag dock tagit mig i kragen. Jag lyssnar som en galning via SR:s lyssningsarkiv. Dessa program har jag tagit mig igenom hittills:

Babak Najafi - filmregissör med rötterna i Iran. Han berättade om sin resa från förortsunge till prisbelönt regissör. Det var en intressant, tänkvärd och fin berättelse. Bortsett från hiphopen gillade jag hans musik också.

Pär Johansson - grundare av Glada Hudik-teatern, en teaterensemble som "består av utvecklingsstörda och normalstörda" för att använda hans egna ord. Hans program var väldigt bra. Jag har sett honom tala om sin verksamhet tidigare och vissa saker har jag hört honom berätta förut, men det var ändå roligt att höra.

Per Holknekt - grundare och delägare i klädmärket Odd Molly och före detta Big Brother-deltagare. Jag hade faktiskt ingen aning om att han var "Big Brother-Per". Hans berättelse var också ganska färgstark och kul att lyssna på, men det var för mycket hardcore i hans musikval (han är gammal skejtare).

Rolf Ekéus - diplomat. Han utlovade hemligheter från FN:s inre kretsar och insidersnack från underrättelsetjänster. Det lät ju intressant, men det var tyvärr för lite av den varan och för mycket namedropping av kultpersonligheter i New York med epitet som "våra vänner", "våra bridgekamrater" och "vår granne". Spelade mycket klassiskt, mycket Wagner, och en del jazz.

Eva Gabrielsson - är egentligen arkitekt, men det pratade hon inte så väldigt mycket om. Mer talade hon om det hon är mer känd som - nämligen att hon i trettio år var Stieg Larssons sambo. Hon berättade om hur det gick till när han började skriva Milleniumböckerna och om hur hon mådde efter hans död och om hur absurd hon tycker sambolagen är.

Ulf Malmros - regissör. Berättade mycket om vad som inspirerade honom till att bli regissör. Kul att höra hur det gick till på Strixredaktionen under tidigt nittiotal. Och så berättade han om sin cancer.

Mats Sundin - hockeyspelare. Förvånansvärt kul att lyssna på. Berättade om hur det gick till när han till slut bytte klubb från Toronto till Vancouver och hur det var när han gjorde sin sista match. Bra musik. Plus för att han talade väl om Tornedalen.

Dessutom har jag gjort ett tappert försök att lyssna på Annicka Sörenstam, men hon var inte speciellt behaglig att höra på, det var så tydligt att hon läste innantill så jag stängde av. Nu är det Eva Dahlgrens tur.

Politiskt inkorrekt är det nya svarta

Jag är oftast vad som brukar kallas politiskt korrekt. Jag säger inte ord som blatte, neger eller svartskalle (utom vid ett tillfälle då the N-word råkade slinka över mina läppar och det var inte ens negativt menat men det blev jättedumt - ja, skratta du Mattias, jag skäms fortfarande). Jag tror att de problem som finns kring invandrartäta förorter beror på systemet snarare än invandrarna själva. 

Jag tycker det är fel att köpa sex (fy skäms, Sven-Otto Littorin), jag tror inte att den lyckliga horan existerar och jag tror inte strippor är så värst stolta över sitt yrke heller. Jag tror att våldtäkt är ett uttryck för makt precis som kvinnomisshandel, jag tror inte det har det minsta att göra med sexuell lust.

Vidare gör jag vad jag kan för miljön, jag tycker det är fullständigt onödigt att köpa äkta päls och jag släcker lamporna under earth hour.

Jag tycker det är bra att homo- bi- och transsexuella har samma rättigheter som heterosexuella. Klart som korvspad att de ska få gifta sig och adoptera barn, det är min åsikt.

Jag gör mitt bästa för att se utanför mina västerländska och lutherskkristna kulturglasögon och se att det finns andra kulturer som tycker vi beter oss märkligt. Vi är inte per definition bättre än dem lika lite som de är bättre än oss. Jag tycker det är fruktansvärt att människor i Afrika dör i parti och minut av en sjukdom som man kan leva med i decennier i väst.

Men - och nu kommer vi till pudelns kärna - när jag luftar dessa åsikter till någon som tycker annorlunda så säger de flesta "felet med dig är att du är så jävla politiskt korrekt". Som om det skulle vara ett generalfel hos mig, som om det vore ett skällsord, något fult.

Jag vet vad politiskt korrekt är. Det är att tycka det man "ska tycka" för att vara en människa med "rätt" åsikter. Men jag råkar tycka så här. Jag är humanist med stor empati, jag kan inte tycka annorlunda. Jag tycker att det är fel att ha fördomar, jag tycker att det är fel att en människa ska ha ett större värde än en annan bara för att de har olika hudfärg/religion/kön/sexualitet. Jag tycker verkligen det, det är ingenting som jag klistrar på mig för att verka vara på ett visst sätt.

Och varför ska det vara något negativt att vara politiskt korrekt om man verkligen står för sina åsikter? Är det så hemskt att någon är tolerant, empatisk, försöker få till en bättre värld för de som har det svårt? Varför, varför har det blivit ett skällsord att vara politiskt korrekt med tanke på vad det står för?

Jag skulle vilja vända på begreppen. För idag verkar det inte som att det är politiskt korrekt man ska vara för att gå hem i stugorna, det är politiskt inkorrekt. Vill du få med dig folk och bli accepterad för dina åsikter så finns det några säkra kort:

- säg att du tycker att alla invandrare som begår brott (oavsett art på brottet) borde utvisas, oavsett om de är svenska medborgare och har bott här i över trettio år. Lägg gärna till att du tycker att det här med hemspråk är dumheter som inte borde få förekomma i skolan, i Sverige talar vi svenska!

- säg att du tror att allt det här med miljön är en konspiration av FN:s klimatpanel och Al Gore. Säg att du tror att det finns massor av olja kvar men att USA och arabländerna håller det hemligt för att kunna driva upp priserna.

- säg att du tror att det säkert finns massor av horor som har det hemskt och tar heroin för att klara av det, men att du minsann träffat och pratat med en i Thailand som sade att hon valt det själv för att hennes son skulle kunna gå på universitetet. Säg också att du inte riktigt tror på det här med att fjortonåriga brudar från baltstaterna kan bli hitlurade av traffickingligor. Inte skulle väl deras föräldrar gå med på det? Och så desperata kan de väl inte vara där? Soviet finns ju inte längre?

- säg att du tycker att homosexuella gärna får vara tillsammans och gifta sig, men de kan ju låta bli att hålla handen och kyssas på stan, de måste ju tänka på att alla inte tycker att det är så kul! Och du tycker inte heller riktigt att det här med att de ska få adoptera är så himla bra, det är ju inte naturligt (utan en tanke på att inte heller adoptioner av heterosexuella par eller provrörsbefruktningar har det minsta med naturens gång att göra).

Det här är bara ett par exempel på vad du kan säga om du vill vara politiskt korrekt inkorrekt i Sverige idag. Du lär mötas av instämmande hummanden redan efter det första påståendet. Skulle någon motsätta sig kan du alltid beskylla dem för att de är politiskt korrekta. Det är nämligen hur ute som helst. Politisk inkorrekthet är det nya svarta.

Riddaren som inte ville slåss

Dottern har börjat leka riddare. Det är oklart om hon inspirerats av kompisens drak-och-riddarborg, Shrek eller Jane and the dragon. I vilket fall står hon med cykelhjälmen neddragen över ansiktet som en rustningshjälm och sitt trollspö i handen som ett svärd och pratar om hur hon hanterar drakar.

"...Och så kom det en drake, och då gjorde jag så här, och då sprutade draken eld... och då gick jag åt andra hållet."

Bra logik när det gäller att hantera eldsprutande drakar tycker jag. Även andra oövervinnerliga fiender och aggressiva individer som man kan möta i livet. Håll fast vid den filosofin, min kära dotter.

Kanadapaket på bild

För ett litet tag sedan berättade jag om mitt Kanadapaket som damp ner i brevlådan. Ni fick inte se någon bild på innehållet, men nu ska jag råda bot på detta. Ja, inte riktigt jag, men Ewa som skickade paketet har lagt upp en bild på sin blogg, så ni kan gå in här och titta om ni är intresserade.

Ovälkommen inkräktare

Jag älskar när dottern är lillgammal. Som igår kväll; när hon med det mest indignerade tonfall hon kunde uppbåda utbrast:

Det är en fluga i VÅRT HUS!

Ja, herregud. Att den bara vågade.

Vad är det för fel på Mona?

Jag kan inte minnas om jag redan skrivit om det här, det har jag säkert, men jag orkar inte kolla, jag har semester. Ni får ta att jag eventuellt upprepar mig.

Jag ska skriva om Mona Sahlin. Mer specifikt om den hata-Mona-kampanj som pågår inte bara bland hennes politiska motståndare utan bland vanliga väljare inom den rödgröna väljarkåren. Otaliga gånger har jag hört folk som säger att de vanligtvis brukar rösta på socialdemokraterna inte tänker göra det nu eftersom de inte vill se Mona som statsminister. När jag frågar varför de inte vill det är svaret oftast lite svävande. Ord som "dum", "tråkig", "blek", "dålig på att tala" och "toblerone" nämns oftast.

Jag måste erkänna att jag inte begriper vad det är för fel på Mona. Jag är själv inte ens socialdemokrat, jag röstar på miljöpartiet och skulle hemskt gärna se Maria Wetterstrand som statsminister, men inte ens jag kan förstå detta agg mot denna kvinna. Visst, när det kommer från folk som röstar på alliansen kan jag förstå det eftersom de inte håller med henne i de politiska frågorna, men varför tycker socialdemokrater inte om Mona?

Jag tycker faktiskt om Mona. Hon har varit politiskt aktiv väldigt länge, hon har suttit som minister på ett flertal poster och varit riksdagsman(kvinna?) sedan början av åttiotalet. Vid det här laget är hon en väldigt kunnig politiker. Hon pratar på ett väldigt vanligt sätt, och det stör sig många på, men jag tycker inte det ska ligga henne till last. Jag kan nästan garantera att samma människor skulle kritisera henne om hon talade fikonspråk. Allt det där med att överge sin klass och försöka vara fin och så.

Jag tycker Mona verkar sympatisk. Mycket mer sympatisk än Fredrik Rheinfeldt. Hon brinner för HBT-frågor, ungdomar och grupper som har det svårt. Det kan jag inte finna något negativt i. Hon gick i prideparaden länge innan det var mainstream och alla utom Kd skickade en representant för att delta.

Och den här tobleroneaffären, när fan ska den preskriberas? Hon har straffats för den i femton år ungefär, räcker inte det? Hon har rakryggat erkänt att hon gjort fel och mig veterligen har hon inte gjort om misstaget.

De som inte vill ha Mona vill oftast ha Margot Wallström i stället. Visst, jag gillar Margot också, men exakt vad är det som gör henne så mycket bättre som statsministerkandidat än Mona? Monamotståndarna brukar till slut sucka och säga "vi skulle ha haft Anna Lind". Ja, det är tragiskt att hon skulle behöva sätta livet till för en galnings nyckers skull, men det är dags att inse att hon just därför aldrig mer kommer att komma på fråga.

Om vi tänker tillbaka en smula och jämför Mona med andra möjliga kandidater; hur bra är Mona till exempel jämfört med Per Nuder? Jag gillade inte Göran Persson och därför gillar jag inte heller hans handplockade, tilltänkta efterträdare. Thomas Bodström? Visst, medelålders kvinnor blir knäsvaga när de ser honom och han skriver mediokra deckare, men i övrigt har han som enda merit att ha genomfört en rad lagar som luckrat upp den personliga integriteten. Tack, men nej tack. Vilka andra finns, nu när Margot sagt nej? Carin Jämtin? Ibrahim Baylan? Thomas Östros? Säkert kompetenta politiker, men ingen av dem har i mina ögon något att sätta upp mot Mona.

Nej, jag fattar det inte. Vad är det för fel på Mona?