Vill inte jinxa något, men...

... J var vaken utan att skrika flera gånger mellan sju och elva i kväll. Faktum är att hon inte tokskrikigt alls. Engångsgrej eller början på en bättring? Återstår att se.

Läkarbesök

Idag var vi på första rutinläkarbesöket med J. Hon växer och utvecklas som hon ska, rör på både armar och ben, fixerar blicken och följer med både med blick och huvudrörelser. Läkaren fick ett soligt svarsleende och till det en del gurglande svarsljud.

Vi talade om att hon fortfarande skriker mycket på kvällarna men läkaren försäkrade att det inte är något fysiskt fel på henne utan det är ett "funktionellt problem" dvs matsmältningsapparaten behöver lite inkörstid. Förutom det vi redan gör (fri amning, bära, massera, Sempers magdroppar) ska vi testa en babyro-vagga och minifomdroppar, och om det inte heller tar skruv ska jag testa mjölkfri kost.

Jag uppskattade att läkaren inte bara sade "det är kolik, hon kommer att skrika i tre månader" utan att han var tydlig med att det för det första inte ÄR kolik utan "kolikliknande symtom" och att det för det andra finns alla möjliga sätt att lindra och hjälpa, beroende på vad som är orsaken hos just det här barnet. Att sjukvården frångått att diagnosticera "kolik" så fort ett barn skriker i stället för att faktiskt försöka ta reda på varför barnet skriker är ett stort steg framåt, tycker jag. Nu är minifom en åtgärd bland flera, inte en universallösning, och föräldrar skickas inte hem till skrik och panik utan andra råd än "det går över".

Kompensation

Maken har köpt en ny telefon till mig. Han säger att det är för att jag förtjänar den eftersom jag drar ett tungt lass hemma just nu, när han jobbar jättemycket och lilla J skriker på kvällarna och jag ensam bär och tröstar och maratonammar. Jag misstänker att det är grottmänniskan i honom som kommer fram; han ska ut och jaga, om än pengar och inte mammutar men principen är den samma. Här ska försörjas.

Jag tror vi båda egentligen hellre hade sett att han var hemma mer och delade min börda, men nu är det som det är. Räkningar ska betalas, mat ska ställas på bordet. Jag är så klart jag, så jag tyckte det var en onödigt dyr present. Men samtidigt är jag glad att han ser, uppskattar och värderar det jag gör.

Nu sitter jag i alla fall och pillar med den nya luren. Mirakulöst nog fungerade allt vid säkerhetskopieringen i iTunes, så det var bara att fortsätta där jag slutade i sms-konversationer och wordfeudpartier. Ny, fin bakgrundsbild har jag snott av min kära mor i alla fall, så förstasidan blev så här fin:



Tack Ronnie! Den är jättefin och jag är väldigt glad för den.

En bra blandning

Här är E:s outfit som hon valt helt själv. Jag gillar att hon mixat mjuka, lekvänliga byxor med blommig, supersöt kjol och tröja med skelett (självlysande). Kläderna speglar henne; hon är inte enkelspårig, hon är mångfacetterad och intressant.

Ett ögonblick på jorden

Barnet är Oroligt. Äter, gnyr, somnar, vaknar, gnyr, äter, somnar. Jag lägger henne mot min axel och hela hennes halvmeterkropp vrider sig i mina armar. Det är så svårt att komma till ro när man korvat och tjorvat så länge.

Plötsligt blir hon stilla, och avslappningen tar sakta men säkert över. En arm glider iväg utför min, hennes näsa andas ljudligt i mitt vänstra öra. Hon blir en tung, liten klump. Totalt sorglös och hänsynslös, som mycket små barn ska vara.

Utvilad

J somnade kring ett i natt. Och sov till fem. Fyra timmar oavbruten sömn! Det är helt fantastiskt! Och inte nog med det: hon somnade om med det samma, sov till sju, somnade om och vaknade halv tio. Det betyder åtta timmar sammanlagt. Jag är officiellt utvilad.

Eftermiddag

J sov en stund i babysittern och E lekte med sina kompisar, så jag passade på att träna igenom ett nytt träningsprogram jag fått av min vän sjukgymnasten, med fokus på bålstabilitet (som jag som sagt vill jobba med nu efter graviditeten för att stärka upp kring bäckenet).

Det kändes riktigt bra att träna, jag orkade alla övningarna. Nu mellanmål.



Vasa sport med rökt lax och ett äpple.

Goda råd

Min kära vän Josefine är amningsrådgivare, och det är jag inte sen att utnyttja. Efter råd från henne lyckades vi igår få en mycket lugnare kväll än vi haft senaste veckan. Jag tror vi gick runt och bar på skrikande, rapnödig bebis i sammanlagt en kvart i stället för timmar. Och natten har varit förhållandevis lugn. Vilken lättnad.

Varannan natt

Förrgår natt var alltså sämst. Igår var en bra natt, J sov från 23.30 (efter en gnällig kväll i och för sig) till 07.30, enbart avbrutet av kortare matningar. Men i natt har vi åter vakat, först fram till två, sedan mellan fem och halv sex, och så uppstigning sju.

Och just idag kan jag inte sova när J sover fast E är hos dagmamman, eftersom jag ska till förlossningen och prata om min förlossning och hur det känns så här i efterhand med en aurorabarnmorska. Angeläget och bra på alla sätt, men tanken på att få blunda... Guddomligt.

Både lugnare och oroligare

På vissa sätt är jag en mycket lugnare förälder nu än när vi fick E. Jag känner att jag vet vad jag gör den här gången, jag har en liten arsenal med knep och trix som fungerade med det första barnet som jag i alla fall kan pröva, även om allt så klart inte funkar på den här lilla, helt egna individen. Jag behöver så att säga inte uppfinna hjulet igen. Det ger en viss trygghet.

Men samtidigt är jag mycket nojigare. Det började redan under graviditeten, jag var orolig för missfall, för att barnet skulle dö i magen eller under förlossningen. Det var jag aldrig förra gången. Och det fortsätter. Nu kan jag inte låta bli att googla för att ta reda på hur stor risken för plötslig spädbarnsdöd är och vad man ska göra för att minska den. Och fast jag nu vet att det är ett barn på fyratusen som dör i PSD så är jag ändå så himla orolig.

Det måste vara åldern. Jag har blivit gammal och nervös.

27 sekunder

Så länge klarade jag att stå i planka idag. Två gånger. Det går framåt, även om det är med myrsteg. Målet är 2 x 2 minuter.

Skrämmande

I Grekland har sju procent röstat på ett öppet nazistiskt parti, ett parti som har en partiflagga förvillande lik den bekanta, röda med svastikan. Ett parti som gör heil-hälsningar och kallar sin ledare för führer.

Vi har redan främlingsfientliga partier i parlamenten i de flesta europeiska länder, och det är i mitt tycke illa nog, men dessa partier har kommit dit genom att framstå som något annat, mer rumsrent. De har rensat ut de mest radikala elementen och attributen för att verka ofarliga. Men här kommer alltså ett parti som öppet visar vilken linje de representerar, som aktivt försöker likna Hitlers nazistparti. Och de får, precis som Hitlers nazister en gång, sju procent i ett parlament.

Jag är inte tillräckligt insatt i grekisk politik för att kunna bedöma hur stor makt dessa sju procent ger partiet - jag hoppas den blir mycket begränsad - men valresultatet säger alldeles oavsett skrämmande saker om stämningarna i det grekiska samhället. Även för utomstående är det svårt att inte dra paralleller mellan Tyskland under depressionen och Grekland i kris 2012. Desperation och vanmakt gör saker med människor.

Jag tror inte att historien upprepar sig exakt, jag tror inte det grekiska nazistpartiet tar makten totalt och därefter försöker lägga resten av kontinenten under sig. Men det finns mycket annat otrevligt som kan hända, som vi måste se och reagera på. Kom ihåg, att inte säga ifrån är att i tystnad acceptera. Låt oss inte göra det.

Kalla saker för vad de är

Mannen som skjutit ihjäl ett antal människor i Malmö är seriemördare, inte serieskytt.

Anders Behring Breivik är terrorist, hans brott riktade sig mot staten och hade politiska och ideologiska motiv, oavsett hur vrickad han är.

När en man dödar en kvinna med vett och vilja är det ett mord som begåtts oavsett om de tidigare varit eller är ett par. Att kalla det "familjetragedi" är att förminska brottet. Alla mord är tragedier, men de är likförbannat mord.

Spring i benen

Varför gå när man kan springa, det är E:s inställning. Och varför gå över Röbäcksslätten och titta på hästarna när man kan färdas över en savann full med zebror? Där bilarna är elefanter, lyktstolparna giraffer, dikena med smältvatten fulla av krokodiler, hajar och flodhästar? Det blir ju så mycket roligare då.

Saker jag glömt om bebisar

Jag hade helt glömt de där små nöjda ljuden små bebisar gör, det där prejollret eller vad man nu ska definiera det som. Det där som låter som "glegle". Och det där som låter som om de knarrar eller gnisslar. Hur mysigt det är.

Sämst natt

Att bli väckt av ett hungrigt spädbarn som äter och sedan somnar om, det gör mig inget. En sådan natt kallar jag en bra natt, det är en natt då jag har fått sova.

Men i natt var ingen bra natt. I två pass har vi kämpat, först bara jag och J och sedan J, jag och maken, för att få sova. Vi var lika trötta alla tre. Första omgången varade mellan midnatt och tvåtiden, det andra mellan fem och sju på morgonen. Skrika-amma-skrika-rapa-skrika-amma-skrika-rapa, i en ständig loop. Det var som om hon aldrig hann äta sig mätt innan den svalda luften gjorde sig påmind och ville ut, och sedan hann hon inte rapa klart innan hon kände hur hungrig hon var. Resultat: gnöl, gnöl, gnöl.

Det här är något nytt för mig. Äldre dottern behövde i stort sett aldrig rapa, och behövde hon det behövde man bara lägga henne på axeln i två sekunder så rapade hon lydigt. Men med J går det trögt, och det är jobbigt, för alla inblandade.

Nattens upplevelser har hur som helst lett till att vi sovit bort största delen av dagen, alla tre (tack och lov att E skulle till dagmamman idag). Jag tänker emellertid inte säga att vi därmed inte gjort något vettigt. Att sova är bland det vettigaste som finns.

Bära barn

När jag inte bär J i selen vankar vi omkring så här. J verkar gilla att hänga på min arm som en liten apa, och ibland är det enda sättet att få upp en seg rap på. För den här tösen har sega rapar, vilka problem det är med dem ibland. Hoppas verkligen att det snart ska ge sig.

En grimas

Jag längtar precis som alla föräldrar till nyfödda barn efter det där första, magiska leendet. Under tiden får jag ta till tacka med när J råkar grimasera så det ser ut som ett leende. Och försöka fånga det på bild. Det går så där.

Upp på tå

Efter att ha fått råd av vän som är sjukgymnast (väldigt praktiskt med en sådan i bekantskapskretsen) övergick jag idag från att göra plankan på knä till att göra den på tå. Tydligen aktiveras inte alla muskler när man gör plankan på knä, så det är mer effektivt att korta tiden och stå på tå.

Jag stod så länge jag kunde, vilket blev 25 sekunder. Detta lyckades jag upprepa två gånger. Pregravid klarade jag som sagt 1,5 minuter, men då stakade jag runt milspåret och var i bästa formen sedan jag var femton. 25 sekunder får alltså anses godkänt, har jag bestämt mig för. Lite höftlyft och armhävningar (på knä) får komplettera styrkepasset.

Det är så underbart att röra på sig igen och använda kroppen. Jag gillar att träna när det är på mina egna villkor, när jag känner att det tar i musklerna, när jag får upp lite flås på promenaden. Jag har varit inaktiv pga foglossningen och gravidotympligheten så länge och verkligen lidit av det, så nu njuter jag enormt.

Igår gick jag och maken nästan åtta kilometer i rask takt. Det kändes underbart, även om det var jobbigt. Sol, vår. Motivationen är på topp.

Nära, nära

Lilla J vill allrahelst vara nära, nära hela tiden. Hon sover bäst liggandes på min mage och näst bäst på sin kudde mellan sin mor och far i stora sängen. Jag tycker det är okej. Vill jag kunna göra saker samtidigt har jag henne i selen, då är det möjligt att göra allt från att dammsuga eller tömma diskmaskinen till att hjälpa äldre dottern att hitta rena sockar. Det mesta går bra att göra med barn i sele faktiskt, det skulle vara duscha då som inte riktigt fungerar.

Men när det finns tillfälle idkar jag och J gärna soffhäng och nära föräldraskap. Det är mysigt, och jag tror att ju närmare desto tryggare, och ju tryggare desto modigare barn den dagen det ska ut på egna äventyr.

Rehabiliteringen börjar

I morse ställde jag mig på vågen för första gången sedan förlossningen. Den visade på åtta kilos viktnedgång, bara så där. Jag kan direkt dementera att det beror på kosten, för fusket har varit omfattande de senaste två veckorna.

Nej, för det första bär jag inte längre på drygt 3,5 kg barn, en liter extra blod, någon halvliter fostervatten och en moderkaka. En del extra energi går åt till amningen, och så är jag i allmänhet mycket mer rörlig nu när foglossningen är borta, så grundförbränningen har höjts.

Idag testade jag att göra plankan för första gången. Jag brukade klara 1,5 minuter gånger två, på tå. Nu lyckades jag med stor möda klara 30 sekunder gånger två, på knä. Försökte en tredje, men då skrek musklerna så redan efter ett par sekunder att jag bestämde att det fick räcka för första gången.

Formen på magmusklerna är alltså usel, men någonstans måste jag börja. Muskelkorsetten måste byggas upp för att undvika ryggproblem, för att klara att lyfta barn, för att kunna åka skidor nästa vinter. Bara att kämpa på.