Att bli väckt av ett hungrigt spädbarn som äter och sedan somnar om, det gör mig inget. En sådan natt kallar jag en bra natt, det är en natt då jag har fått sova.
Men i natt var ingen bra natt. I två pass har vi kämpat, först bara jag och J och sedan J, jag och maken, för att få sova. Vi var lika trötta alla tre. Första omgången varade mellan midnatt och tvåtiden, det andra mellan fem och sju på morgonen. Skrika-amma-skrika-rapa-skrika-amma-skrika-rapa, i en ständig loop. Det var som om hon aldrig hann äta sig mätt innan den svalda luften gjorde sig påmind och ville ut, och sedan hann hon inte rapa klart innan hon kände hur hungrig hon var. Resultat: gnöl, gnöl, gnöl.
Det här är något nytt för mig. Äldre dottern behövde i stort sett aldrig rapa, och behövde hon det behövde man bara lägga henne på axeln i två sekunder så rapade hon lydigt. Men med J går det trögt, och det är jobbigt, för alla inblandade.
Nattens upplevelser har hur som helst lett till att vi sovit bort största delen av dagen, alla tre (tack och lov att E skulle till dagmamman idag). Jag tänker emellertid inte säga att vi därmed inte gjort något vettigt. Att sova är bland det vettigaste som finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar