På vissa sätt är jag en mycket lugnare förälder nu än när vi fick E. Jag känner att jag vet vad jag gör den här gången, jag har en liten arsenal med knep och trix som fungerade med det första barnet som jag i alla fall kan pröva, även om allt så klart inte funkar på den här lilla, helt egna individen. Jag behöver så att säga inte uppfinna hjulet igen. Det ger en viss trygghet.
Men samtidigt är jag mycket nojigare. Det började redan under graviditeten, jag var orolig för missfall, för att barnet skulle dö i magen eller under förlossningen. Det var jag aldrig förra gången. Och det fortsätter. Nu kan jag inte låta bli att googla för att ta reda på hur stor risken för plötslig spädbarnsdöd är och vad man ska göra för att minska den. Och fast jag nu vet att det är ett barn på fyratusen som dör i PSD så är jag ändå så himla orolig.
Det måste vara åldern. Jag har blivit gammal och nervös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar