Idag var vi på första rutinläkarbesöket med J. Hon växer och utvecklas som hon ska, rör på både armar och ben, fixerar blicken och följer med både med blick och huvudrörelser. Läkaren fick ett soligt svarsleende och till det en del gurglande svarsljud.
Vi talade om att hon fortfarande skriker mycket på kvällarna men läkaren försäkrade att det inte är något fysiskt fel på henne utan det är ett "funktionellt problem" dvs matsmältningsapparaten behöver lite inkörstid. Förutom det vi redan gör (fri amning, bära, massera, Sempers magdroppar) ska vi testa en babyro-vagga och minifomdroppar, och om det inte heller tar skruv ska jag testa mjölkfri kost.
Jag uppskattade att läkaren inte bara sade "det är kolik, hon kommer att skrika i tre månader" utan att han var tydlig med att det för det första inte ÄR kolik utan "kolikliknande symtom" och att det för det andra finns alla möjliga sätt att lindra och hjälpa, beroende på vad som är orsaken hos just det här barnet. Att sjukvården frångått att diagnosticera "kolik" så fort ett barn skriker i stället för att faktiskt försöka ta reda på varför barnet skriker är ett stort steg framåt, tycker jag. Nu är minifom en åtgärd bland flera, inte en universallösning, och föräldrar skickas inte hem till skrik och panik utan andra råd än "det går över".
1 kommentar:
Jag törs väl knappast påminna dig om att du hade kolik och det gick över så fort din bedstemor lovade att komma. Din mamma lär ha sagt "hur fort kan du vara här" på frågan om hon skulle komma och hjälpa. Stressade föräldrar gav en ond cirkel, så fort den bröts blev det bra, även din gungstol hade en viss effekt, inköpt till föremålet.
Skicka en kommentar