För drygt ett halvår sedan flyttade hon och "brorsan" Rasmus till en kompis som bor ute på vischan, och hennes sista tid blev lycklig, med många råttfångster och äventyr i det fria, något hon tyvärr inte fått mycket av medan hon bodde hos oss.
Av och till har det alltid funnits ett problem med henne, hon kissade inomhus med jämna mellanrum. Vi hoppades att det skulle bli bättre i de nya omgivningarna men det har det tyvärr inte, och i längden går det inte heller att ha en katt som kissar på kläder, mattor och möbler. Jag förstår att hennes nya ägare inte orkar mer, vi har också tänkt tanken många gånger, men det gör det så klart inte mindre sorgligt.
Mirre var inte vår första katt, men hon var den första som varit vår sedan hon var kattunge, och vi älskade henne, trots hennes olater. Hon var en liten primadonna som kunde stanna mitt i ett steg för att intensivt slicka ett hårstrå på plats, men samtidigt var hon en liten bebis som älskade uppmärksamhet och kel och att sova i ens armkrok.
En gång fångade Rasmus en fågel och nästa dag skulle inte Mirre vara sämre, så hon kom in med en skatfjäder som hon lekte med och morrade om man kom i närheten.
När hon var ute betedde hon sig som en hund, hon kom när man ropade.
Hon plockade ut kulorna en och en ur skålen och tuggade sönder dem på golvet.
Hon älskade jordgubbssylt.
Jag älskar dig Mirregumman, vila i frid.
3 kommentarer:
Mirre var den sötaste lite kattflickan jag någonsin har upplevt.Vi har så många roliga minnen av henne och jag ser henne ännu för mig ligga i en pappers¨kasse och titta up.Jo nog fick jag allt knipa en tår jag också.Hoppas Rasmus klarar sig utan Mirres selskap.
Kram till Er. Jytte
öh, nu blir ju jag alldeles tårögd! Lilla julgranen är borta! :-( Nisse är säkert också jättelessen.
Jo hon var en fin liten katt som jeg tyckte mycket om, när man kommer nära till en katt blir det mycket nära, även jag fällar en tår,
Skicka en kommentar