Dottern är frisk efter sin vinterkräksjuka. Hon vaknade i går morse och mådde mycket bättre, åt och drack utan att det kom upp igen.
Nu väntar jag och maken på att det ska bryta ut för oss. Jag har googlat på saken, inkubationstid verkar variera från ett till tre dygn, så vi är inte säkra förrän söndag morgon. Hoppas, hoppas att vi slipper. Därav rubriken.
fredag 28 november 2008
onsdag 26 november 2008
Nu är den här...
...den fasansfulla och fruktade. Vinterkräksjukan har nått det Björnströmska hushållet.
När jag hämtade dottern idag förvarnade dagmamman om att ett av de andra barnen i gruppen insjuknat, så det var bara att vänta. Mycket riktigt, dottern hade ingen matlust till middag och kräktes en kvart senare upp allt som fanns i lillmagen. Samma procedur upprepades en timme senare när det var dags för välling.
Jag resonerade som så att det inte är någon idé att ge mer mat just för tillfället eftersom det bara triggar fler plågsamma kräkningar, utan försökte få dottern att dricka vätskeersättning i stället, för att förebygga vätskebrist. Dottern tyckte dock att Resorb smakade pyton, spottade ut och blängde ilsket på mig samt bad om att få "matten" i stället (V blir fortfarande M i dotterns vokabulär).
Sedan dess har dottern spytt tre gånger till och nu har hon somnat. Hoppas det räcker så.
När jag hämtade dottern idag förvarnade dagmamman om att ett av de andra barnen i gruppen insjuknat, så det var bara att vänta. Mycket riktigt, dottern hade ingen matlust till middag och kräktes en kvart senare upp allt som fanns i lillmagen. Samma procedur upprepades en timme senare när det var dags för välling.
Jag resonerade som så att det inte är någon idé att ge mer mat just för tillfället eftersom det bara triggar fler plågsamma kräkningar, utan försökte få dottern att dricka vätskeersättning i stället, för att förebygga vätskebrist. Dottern tyckte dock att Resorb smakade pyton, spottade ut och blängde ilsket på mig samt bad om att få "matten" i stället (V blir fortfarande M i dotterns vokabulär).
Sedan dess har dottern spytt tre gånger till och nu har hon somnat. Hoppas det räcker så.
fredag 21 november 2008
Tyst! Hönsen sover!
Jag kan meddela att dottern nu är uppe i nio tittningar av Flykten från hönsgården - sedan onsdag eftermiddag. Jag förstår inte hur en film kan ha ett sådant genomslag! Vår lilla snurre sprätt till avkomma satt faktiskt stilla i soffan och glodde på skärmen i fyrtio minuter, det har aldrig hänt.
I går kväll försökte maken - desperat efter att redan ha sett den fyra gånger den dagen - att få henne att välja en annan film. Eller inte titta på film överhuvudtaget.
Men ingenting fungerade. Inte Alfons, inte Mora Träsk, inte Shrek eller Kalle och chokladfabriken. Inte böcker eller klossar eller pussel. Nej, dottern sprang till hyllan och gnällde. "Silm, silm!" (hon kan inte säga F).
Maken stod som handfallen, vi har aldrig tidigare stött på detta problem. Avledning har alltid fungerat i alla lägen.
Idag pratade jag och maken ihop oss. Nu får inte dottern se hönorna mer än max en gång om dagen och då bara om vi känner att vi mentalt klarar av det. Annars ska vi vänligt men bestämt meddela att hönsfilmen sover i bokhyllan just nu.
Jag tror den ska ha sovmorgon större delen av helgen.
I går kväll försökte maken - desperat efter att redan ha sett den fyra gånger den dagen - att få henne att välja en annan film. Eller inte titta på film överhuvudtaget.
Men ingenting fungerade. Inte Alfons, inte Mora Träsk, inte Shrek eller Kalle och chokladfabriken. Inte böcker eller klossar eller pussel. Nej, dottern sprang till hyllan och gnällde. "Silm, silm!" (hon kan inte säga F).
Maken stod som handfallen, vi har aldrig tidigare stött på detta problem. Avledning har alltid fungerat i alla lägen.
Idag pratade jag och maken ihop oss. Nu får inte dottern se hönorna mer än max en gång om dagen och då bara om vi känner att vi mentalt klarar av det. Annars ska vi vänligt men bestämt meddela att hönsfilmen sover i bokhyllan just nu.
Jag tror den ska ha sovmorgon större delen av helgen.
Låtslaktning
Gud, vad jag ångrar att jag såg Idol i kväll. Är det bara jag eller är det verkligen skitkassa deltagare i år? Inte för att det varit så enormt bra tidigare heller, men jag tycker det här börjar lukta ABF:s talangjakt i någon liten håla.
Det värsta av allt var att de slaktade flera underbara låtar i kväll. Stand by me är en av mina favoriter. Lika så Fields of gold med Sting. Johans och Robins (det hemskaste av allt är att jag lagt deras namn på minnet) versioner fick mig att krypa ihop av obehag i soffan.
Och vad, vad? gör Johan i den där tävlingen överhuvudtaget? Han kan inte sjunga, han är i målbrottet, och han ser ut som om han skulle vara tolv. Dumma Laila Bagge, det var inte smart av dig.
Nå väl. Nu känner jag att jag måste rensa öronen med lite riktig musik.
Det värsta av allt var att de slaktade flera underbara låtar i kväll. Stand by me är en av mina favoriter. Lika så Fields of gold med Sting. Johans och Robins (det hemskaste av allt är att jag lagt deras namn på minnet) versioner fick mig att krypa ihop av obehag i soffan.
Och vad, vad? gör Johan i den där tävlingen överhuvudtaget? Han kan inte sjunga, han är i målbrottet, och han ser ut som om han skulle vara tolv. Dumma Laila Bagge, det var inte smart av dig.
Nå väl. Nu känner jag att jag måste rensa öronen med lite riktig musik.
Sting - Fields of gold
Vill du mot all förmodan veta mer om Idol, kan du läsa om det på Aftonbladet.
Veckans topp fem: Positiva barndomsminnen
Denna vecka ska vi gräva lite djupare än snygga kändisar eller favoritlåtar. Vi ska gå tillbaka till den mytomspunna barndomen.
Jag vill läsa om fem av dina barndomsminnen. Positiva sådana, eftersom jag är så glad idag. Mobbning, dåliga lärare, syskonbråk och alkoholiserade föräldrar får ni berätta om vid annat tillfälle om ni har lust.
Så, om du vill vara med lämnar du en kommentar nedan med en länk till ditt inlägg, så vi kan gå in och läsa.
Här är mina svar:
5. Söndagförmiddagar i allmänhet.
Vår familj hade väldigt mysiga söndagar. Ingen av mina föräldrar har haft ett yrke där de behövt jobba på helgen, så vi sov länge, min pappa bakade frallor, vi såg Sköna Söndag med Jesper Aspegren och sedan någon alpin skidtävling.
I mitt minne är söndagarna alltid kalla vinterdagar. Solen stiger upp i röda färger bortom ängen och skogen utanför köksfönstret.
Här om dagen såg jag en slalomtävling på TV, men det var något som saknades. Var har kobjällrorna som åskådarna brukade ha med sig tagit vägen?
4. Baletten Trolltagen.
Jag är inte någon balettfantast eller kultursnobb, men den här föreställningen som framförs mitt i Storforsen utanför Älvsbyn var magisk för mitt barndomssinne.
3. Trädklättring.
Jag hade en favoritbjörk bakom huset som jag brukade klättra mycket i. Den hade klättringsvänliga grenar, man kunde klättra ca fyra meter upp utan problem. Där uppe fanns det en skön klyka där jag brukade sitta och läsa ljumma försommarkvällar, omgiven av det skira lövverket.
En gång när jag satt där kom hela familjen ren ut ur skogen, sarv, vaja och en kalv. De gick förbi i sakta mak, tio meter bort.
2. Även om jag inte är särskilt förtjust i den kungliga huvudstaden så härrör ett av mina starkaste minnen från julhandling i Stockholm.
Jag var tio år.Jag skulle flyga för första gången sedan jag var så liten att jag inte mindes det. Det var jättehäftigt att se molnen uppifrån i solljus på väg ner och månljus på väg hem.
I huvudstaden gick vi till NK och såg deras julskyltning, som det året föreställde tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, ni vet Elsa Beskows saga. Jag stod och såg på de rörliga dockorna i säkert en halvtimme. Ett riktigt bonnbarn som kommer till stan...
Dessutom fick jag köpa en Skipperdocka i neonfärgad baddräkt, då var min lycka gjord.
1. Mitt lyckligaste minne är av skolavslutningarna i låg- och mellanstadiet.
Det var några år innan allvaret med sommarjobb och liknande började, då betydde sommaren frihet. Jag brukade sjunga sommarsånger med skolkören i kyrkan. Jag kan många av dem än. Alla var så finklädda.
Efter det traditionsenliga fikat i matsalen var det officiellt sommarlov. Då brukade jag och min bästis Nina springa ut på skolgården och gunga. Vi var ensamma, alla andra åkte hem direkt, och vi kunde ta de bästa gungorna och gunga hur länge och hur högt vi ville. Den känslan jag kände då symboliserar fortfarande lycka för mig.
Jag vill läsa om fem av dina barndomsminnen. Positiva sådana, eftersom jag är så glad idag. Mobbning, dåliga lärare, syskonbråk och alkoholiserade föräldrar får ni berätta om vid annat tillfälle om ni har lust.
Så, om du vill vara med lämnar du en kommentar nedan med en länk till ditt inlägg, så vi kan gå in och läsa.
Här är mina svar:
5. Söndagförmiddagar i allmänhet.
Vår familj hade väldigt mysiga söndagar. Ingen av mina föräldrar har haft ett yrke där de behövt jobba på helgen, så vi sov länge, min pappa bakade frallor, vi såg Sköna Söndag med Jesper Aspegren och sedan någon alpin skidtävling.
I mitt minne är söndagarna alltid kalla vinterdagar. Solen stiger upp i röda färger bortom ängen och skogen utanför köksfönstret.
Här om dagen såg jag en slalomtävling på TV, men det var något som saknades. Var har kobjällrorna som åskådarna brukade ha med sig tagit vägen?
4. Baletten Trolltagen.
Jag är inte någon balettfantast eller kultursnobb, men den här föreställningen som framförs mitt i Storforsen utanför Älvsbyn var magisk för mitt barndomssinne.
3. Trädklättring.
Jag hade en favoritbjörk bakom huset som jag brukade klättra mycket i. Den hade klättringsvänliga grenar, man kunde klättra ca fyra meter upp utan problem. Där uppe fanns det en skön klyka där jag brukade sitta och läsa ljumma försommarkvällar, omgiven av det skira lövverket.
En gång när jag satt där kom hela familjen ren ut ur skogen, sarv, vaja och en kalv. De gick förbi i sakta mak, tio meter bort.
2. Även om jag inte är särskilt förtjust i den kungliga huvudstaden så härrör ett av mina starkaste minnen från julhandling i Stockholm.
Jag var tio år.Jag skulle flyga för första gången sedan jag var så liten att jag inte mindes det. Det var jättehäftigt att se molnen uppifrån i solljus på väg ner och månljus på väg hem.
I huvudstaden gick vi till NK och såg deras julskyltning, som det året föreställde tant Brun, tant Grön och tant Gredelin, ni vet Elsa Beskows saga. Jag stod och såg på de rörliga dockorna i säkert en halvtimme. Ett riktigt bonnbarn som kommer till stan...
Dessutom fick jag köpa en Skipperdocka i neonfärgad baddräkt, då var min lycka gjord.
1. Mitt lyckligaste minne är av skolavslutningarna i låg- och mellanstadiet.
Det var några år innan allvaret med sommarjobb och liknande började, då betydde sommaren frihet. Jag brukade sjunga sommarsånger med skolkören i kyrkan. Jag kan många av dem än. Alla var så finklädda.
Efter det traditionsenliga fikat i matsalen var det officiellt sommarlov. Då brukade jag och min bästis Nina springa ut på skolgården och gunga. Vi var ensamma, alla andra åkte hem direkt, och vi kunde ta de bästa gungorna och gunga hur länge och hur högt vi ville. Den känslan jag kände då symboliserar fortfarande lycka för mig.
torsdag 20 november 2008
Dottern - ett helt normalt barn
Dottern följer gängse normer i utvecklingen. I går eftermiddag fick hon sin första animerade långfilm, Flykten från hönsgården. Nu är klockan 10.23 och hon har just sett färdigt den för tredje gången.
"Sjyckingfimmen" är uppenbart en favorit.
Favoriter
"Sjyckingfimmen" är uppenbart en favorit.
Favoriter
tisdag 18 november 2008
Nya favvobloggar
För ett litet tag sedan upptäckte jag två nya favoritbloggare, In the Beehive och Tyskungen.
Tyskungen verkar jag i princip vara sist med att upptäcka, så han behöver ingen vidare presentation. Den som är intresserad hittar hans blogg här.
In the Beehive är min gamla klasskamrat Ewas blogg. Hon har verkligen breddat sina vyer och bloggar numera från Toronto där hon bor med sambo och katt. Och nej, jag rekommenderar henne inte för att jag känner henne, bloggen är värd ett besök. Du hittar den här.
Tyskungen verkar jag i princip vara sist med att upptäcka, så han behöver ingen vidare presentation. Den som är intresserad hittar hans blogg här.
In the Beehive är min gamla klasskamrat Ewas blogg. Hon har verkligen breddat sina vyer och bloggar numera från Toronto där hon bor med sambo och katt. Och nej, jag rekommenderar henne inte för att jag känner henne, bloggen är värd ett besök. Du hittar den här.
Jag är mållös
Zappade just runt ett varv på TV:n och stannade till på Discovery Channel som visade "How it's made" eftersom jag vet att det är makens favoritprogram (själv är jag inte så förtjust i den löjliga speakerrösten).
Som vanligt visades saker som åkte omkring på löpande band och lyftes och vreds och sorterades av robotar, men den här gången var det inte colaflaskor, tennisbollar eller träskor som tillverkades, utan kycklingar. Ja, just det, de åkte runt på sorteringsband, halkade och föll och kastades omkring, hälldes ur backar ner i andra backar där de landade på sina fränder, besprutades med vaccin och ramlade lite till. Precis som tennisbollar, men det här rörde sig alltså om levande varelser.
Jag har hört många gånger att kycklingindustrin är hemsk, men jag trodde i min enfald att det enbart rörde sig om att de lever trångt, i burar. Det här var värre än mina vildaste fantasier.
Jag vet i alla fall att jag enbart kommer att köpa frigående kycklingar från och med nu.
Som vanligt visades saker som åkte omkring på löpande band och lyftes och vreds och sorterades av robotar, men den här gången var det inte colaflaskor, tennisbollar eller träskor som tillverkades, utan kycklingar. Ja, just det, de åkte runt på sorteringsband, halkade och föll och kastades omkring, hälldes ur backar ner i andra backar där de landade på sina fränder, besprutades med vaccin och ramlade lite till. Precis som tennisbollar, men det här rörde sig alltså om levande varelser.
Jag har hört många gånger att kycklingindustrin är hemsk, men jag trodde i min enfald att det enbart rörde sig om att de lever trångt, i burar. Det här var värre än mina vildaste fantasier.
Jag vet i alla fall att jag enbart kommer att köpa frigående kycklingar från och med nu.
måndag 17 november 2008
Bärhjälp
När dottern var liten hade vi en BabyBjörn bärsele. Meningarna om den är väldigt delade, det verkar som att man antingen hatar eller älskar sin BB. För mig var det lite både och.
Fördelar:
- Lätt att få på och av.
- Jag var aldrig orolig för att dottern skulle ramla ur.
- Den var ovärderlig när vi skulle åka tåg och gå till restaurangvagnen under skakig färd med en sprattlig sexmånaders i famnen. Att kunna hålla i sig när man gick utan att riskera att tappa barnet. Fast detta är ju en fördel med alla bärdon, inget specifikt för BB:n.
Nackdelar:
- Vi hade originalversionen, utan stöd för korsryggen. Hela tyngden ligger på axlarna, vilket gjorde att det inte var bekvämt att bära längre stunder.
- Tydligen är ställningen för barnet inte ergonomisk för rygg och höfter. Detta löste sig för oss genom att dottern helt och hållet stenvägrade att sitta i selen de första månaderna, så BB:n fick aldrig någon chans att förstöra hennes rygg under den perioden.
Senare bar vi bara korta stunder (på grund av selens brist på stöd som blev tydligare i takt med att dottern blev tyngre).
Å andra sidan har jag kommit fram till att jag bar dottern likadant (med benen rakt ner med grepp under rumpan) när jag bar henne utan sele. Det var bara när hon var späd och sedan när hon blev så stor att hon kunde hålla i sig i mig (runt 1 år) som jag bar henne i "grodställning". Så jag har i så fall förstört henne mer än BB:n.
- Vår dotter växte snabbt. Hon vägde åtta-nio kilo vid ett halvt års ålder, över elva på 1-årskontrollen. BabyBjörn håller bara för tio kilo.
Jag använde även en trikåsjal som jag lånat en del, mest när dottern var späd. Det ser enkelt och skönt ut med sjal, och det tror jag säkert att det är om man är duktig på den, men jag och sjalen blev trots idoga försök aldrig vänner.
Dottern hamnade i konstiga ställningar, hon skrek, det kändes som om hon skulle ramla ur när som helst, hon hamnade för långt ner, jag knöt sjalen för hårt, för löst... Dessutom växte hon som sagt så fort att jag hade behövt en oelastisk sjal redan när hon var ett halvår, men eftersom det gick så dåligt med den första kändes det inte som något jag ville satsa vare sig pengar eller energi på att införskaffa/tillverka.
Jag fick helt enkelt erkänna för mig själv att hur mycket jag än ville är jag ingen sjalmamma.
Slutligen har vi också en sittryggsäck, som jag mer än gärna skulle ha använt, men när dotterns vikt passade för den var hon för liten för att bära på ryggen, och nu när jag tror det skulle ha funkat jättebra är hon för tung.
Nu sitter jag och funderar över bärdon till nästa barn. Det blir inte BabyBjörnen igen, inte heller en sjal. Då återstår så kallade ergonomiska bärselar. Det finns Ergo, men den är svindyr och man måste dessutom köpa till spädbarnsinsatsen (snålt). Patapum är billig, men kan bara användas från fem månader och uppåt.
T.v. Ergo, t.h. Patapum
För några veckor sedan såg jag en nybliven familj på ICA, hon hade en bärsele jag inte sett tidigare som såg jättebra ut. Som en Ergo fast lite "rejälare". Jag tog mod till mig och frågade vad det var för märke och fick svaret Manduca.
Nu har jag googlat och valet verkar självklart. En Manduca ska jag ha till nästa barn. Den är inte överjävligt dyr (ca 900 mot närmare 1400 för en Ergo med spädbarnsinsats).
Man kan använda den från nyfödd upp till 20 kilo.
Den går att anpassa för både väldigt små och väldigt stora föräldrar, både längd och breddmässigt.
Den går att ha på magen, på höften och på ryggen.
En sån blir det.
Manduca bärsele
Fördelar:
- Lätt att få på och av.
- Jag var aldrig orolig för att dottern skulle ramla ur.
- Den var ovärderlig när vi skulle åka tåg och gå till restaurangvagnen under skakig färd med en sprattlig sexmånaders i famnen. Att kunna hålla i sig när man gick utan att riskera att tappa barnet. Fast detta är ju en fördel med alla bärdon, inget specifikt för BB:n.
Nackdelar:
- Vi hade originalversionen, utan stöd för korsryggen. Hela tyngden ligger på axlarna, vilket gjorde att det inte var bekvämt att bära längre stunder.
- Tydligen är ställningen för barnet inte ergonomisk för rygg och höfter. Detta löste sig för oss genom att dottern helt och hållet stenvägrade att sitta i selen de första månaderna, så BB:n fick aldrig någon chans att förstöra hennes rygg under den perioden.
Senare bar vi bara korta stunder (på grund av selens brist på stöd som blev tydligare i takt med att dottern blev tyngre).
Å andra sidan har jag kommit fram till att jag bar dottern likadant (med benen rakt ner med grepp under rumpan) när jag bar henne utan sele. Det var bara när hon var späd och sedan när hon blev så stor att hon kunde hålla i sig i mig (runt 1 år) som jag bar henne i "grodställning". Så jag har i så fall förstört henne mer än BB:n.
- Vår dotter växte snabbt. Hon vägde åtta-nio kilo vid ett halvt års ålder, över elva på 1-årskontrollen. BabyBjörn håller bara för tio kilo.
Jag använde även en trikåsjal som jag lånat en del, mest när dottern var späd. Det ser enkelt och skönt ut med sjal, och det tror jag säkert att det är om man är duktig på den, men jag och sjalen blev trots idoga försök aldrig vänner.
Dottern hamnade i konstiga ställningar, hon skrek, det kändes som om hon skulle ramla ur när som helst, hon hamnade för långt ner, jag knöt sjalen för hårt, för löst... Dessutom växte hon som sagt så fort att jag hade behövt en oelastisk sjal redan när hon var ett halvår, men eftersom det gick så dåligt med den första kändes det inte som något jag ville satsa vare sig pengar eller energi på att införskaffa/tillverka.
Jag fick helt enkelt erkänna för mig själv att hur mycket jag än ville är jag ingen sjalmamma.
Slutligen har vi också en sittryggsäck, som jag mer än gärna skulle ha använt, men när dotterns vikt passade för den var hon för liten för att bära på ryggen, och nu när jag tror det skulle ha funkat jättebra är hon för tung.
Nu sitter jag och funderar över bärdon till nästa barn. Det blir inte BabyBjörnen igen, inte heller en sjal. Då återstår så kallade ergonomiska bärselar. Det finns Ergo, men den är svindyr och man måste dessutom köpa till spädbarnsinsatsen (snålt). Patapum är billig, men kan bara användas från fem månader och uppåt.
T.v. Ergo, t.h. Patapum
För några veckor sedan såg jag en nybliven familj på ICA, hon hade en bärsele jag inte sett tidigare som såg jättebra ut. Som en Ergo fast lite "rejälare". Jag tog mod till mig och frågade vad det var för märke och fick svaret Manduca.
Nu har jag googlat och valet verkar självklart. En Manduca ska jag ha till nästa barn. Den är inte överjävligt dyr (ca 900 mot närmare 1400 för en Ergo med spädbarnsinsats).
Man kan använda den från nyfödd upp till 20 kilo.
Den går att anpassa för både väldigt små och väldigt stora föräldrar, både längd och breddmässigt.
Den går att ha på magen, på höften och på ryggen.
En sån blir det.
Manduca bärsele
lördag 15 november 2008
Så starka känslor
Det skulle vara en underdrift att påstå att jag blivit känsligare när det gäller barn som far illa sedan jag själv fick barn. Självklart har jag alltid tyckt att det känns hemskt, men inte på samma sätt som nu när det knyter sig i magen, tårarna trillar och hjärtat riktigt värker när jag läser eller hör talas om barn som misshandlas, mördas, mobbas, våldtas eller far illa på annat vis.
Det är så känslomässigt jobbigt att jag nästan är rädd för att läsa sådana artiklar. Men igår gjorde jag det i alla fall. Jag läste om Johanna som mördades i Hjo, och om hennes 2,5-åriga dotter som var ensam med sin döende mamma i 36 timmar. Jag läser om mormodern som hittade sin dotter och barnbarn.
Flickan hade försökt väcka sin mamma. Det gick inte. Senare hade hon stängt dörren, för att "det luktade hos mamma". När modern hittades hade hon ett grönt täcke lagt över sig. Något säger mig att det inte var mördaren som lagt dit det utan en liten flicka, knappt äldre än min egen dotter, som utförde en omtänksam handling för sin mor för sista gången.
Att Johannas mamma inte kunde hålla inne med sin sorg och ilska i rätten har jag full förståelse för.
Nu måste jag gå upp och stå och se på min sovande dotter en rätt lång stund.
Det är så känslomässigt jobbigt att jag nästan är rädd för att läsa sådana artiklar. Men igår gjorde jag det i alla fall. Jag läste om Johanna som mördades i Hjo, och om hennes 2,5-åriga dotter som var ensam med sin döende mamma i 36 timmar. Jag läser om mormodern som hittade sin dotter och barnbarn.
Flickan hade försökt väcka sin mamma. Det gick inte. Senare hade hon stängt dörren, för att "det luktade hos mamma". När modern hittades hade hon ett grönt täcke lagt över sig. Något säger mig att det inte var mördaren som lagt dit det utan en liten flicka, knappt äldre än min egen dotter, som utförde en omtänksam handling för sin mor för sista gången.
Att Johannas mamma inte kunde hålla inne med sin sorg och ilska i rätten har jag full förståelse för.
Nu måste jag gå upp och stå och se på min sovande dotter en rätt lång stund.
En hård arbetsdag
Idag var det inte alltför körigt på jobbet framåt eftermiddagen/kvällen. Skönt för mig eftersom jag jobbade 10.00-21.00, men det kan å andra sidan lätt bli lite tråkigt om det är för lite att göra.
Som tur var jobbade jag med Mattias som gjort allvar av sitt hot om att ta med sin näsflöjt och spela Creedence. Så Victoria och jag fick höra honom framföra Cotton fields (nästan felfritt).
Jag ville givetvis pröva själv, men det visade sig vara skitsvårt. Dels att få till tekniken så man får fler toner än en och inte råkar snyta sig i instrumentet, dels för att man blir väldigt medveten om hur fånig man ser ut. Och det går inte att skratta och spela näsflöjt samtidigt. Kan jag säga av egen erfarenhet.
Nedan ser ni några som visserligen kan spela, men ser lika fåniga ut för det.
Som tur var jobbade jag med Mattias som gjort allvar av sitt hot om att ta med sin näsflöjt och spela Creedence. Så Victoria och jag fick höra honom framföra Cotton fields (nästan felfritt).
Jag ville givetvis pröva själv, men det visade sig vara skitsvårt. Dels att få till tekniken så man får fler toner än en och inte råkar snyta sig i instrumentet, dels för att man blir väldigt medveten om hur fånig man ser ut. Och det går inte att skratta och spela näsflöjt samtidigt. Kan jag säga av egen erfarenhet.
Nedan ser ni några som visserligen kan spela, men ser lika fåniga ut för det.
Dottern övar konversation
Här om dagen fick dottern tag i min mobiltelefon, lade den mot örat och sade:
- Hallå... sjenna... ääget?
Undrar så var hon fått det ifrån. Hm.
- Hallå... sjenna... ääget?
Undrar så var hon fått det ifrån. Hm.
fredag 14 november 2008
Veckans topp fem: Saker du önskar du slapp
Förra fredagen var jag i Sundsvall och lyxade mig (bilder kommer så fort maken kommer hem med kameran) så då blev det ingen topp fem. Denna vecka är det andra bullar, jag hoppas på en fördubbling av deltagare jämfört med förra gången... =)
Nåväl, idag handlar det om de där sakerna (fenomenen, personerna, här råder fullständig tolkningsfrihet) du önskar bara kunde försvinna ur ditt liv.
Vill du vara med, lämna en kommentar med en länk till ditt inlägg så vi andra kan gå in och läsa.
Här är mina svar:
5. Gå ut med soporna. Var kommer allt skräp ifrån?
4. TV-reklam. Oftast är den så lång att jag glömmer att jag satt och såg mitt favoritavsnitt av Vänner och börjar zappa runt i ren frustration.
3. Tänka på vikten. Jag är så avundsjuk på dem som kan äta vad som helst och på sin höjd gå upp ett ynka kilo.
2. Oroa mig för ekonomin. Pengar gör en inte lycklig, men brist på dem är verkligen inte kul.
1. Borgerligt regeringsstyre. Har det bara gått två år? Hur mycket mer ska de hinna paja före nästa val?
Nåväl, idag handlar det om de där sakerna (fenomenen, personerna, här råder fullständig tolkningsfrihet) du önskar bara kunde försvinna ur ditt liv.
Vill du vara med, lämna en kommentar med en länk till ditt inlägg så vi andra kan gå in och läsa.
Här är mina svar:
5. Gå ut med soporna. Var kommer allt skräp ifrån?
4. TV-reklam. Oftast är den så lång att jag glömmer att jag satt och såg mitt favoritavsnitt av Vänner och börjar zappa runt i ren frustration.
3. Tänka på vikten. Jag är så avundsjuk på dem som kan äta vad som helst och på sin höjd gå upp ett ynka kilo.
2. Oroa mig för ekonomin. Pengar gör en inte lycklig, men brist på dem är verkligen inte kul.
1. Borgerligt regeringsstyre. Har det bara gått två år? Hur mycket mer ska de hinna paja före nästa val?
torsdag 13 november 2008
Kulturfyra om julklappar och kläder
Den här veckan är jag i tid, men då är kulturfyran försenad. Ödets ironi...
Nåväl, till saken.
1. Så klart vi önskar oss hårda julklappar, eller hur? Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Den ultimata julklappsboken skulle vara Anton Corbijns fotobok U2 and I, men den får jag aldrig, för den är jättedyr. Ett något billigare alternativ skulle vara Stora boken om barn av Lena Lidbeck och Kristina Hofsten.
2. Idag kom provtrycket på den första t-shirt jag tagit fram för Kulturbloggen. Jag är sådan där som gillar att ha olika t-shirts med olika tryck. Jag har thirt med Depeche Mode, Van Morrison, Patti Smith och Leonard Cohen. Vem vill du ha på bild på en tshirt?
Jag skulle kunna tänka mig en med Bono på.
3. När jag beställde t-shirt med Kulturbloggen på kunde jag beställa en keps också. Men jag avstod. Keps är för mig rätt omodernt. Vad tycker du? Vilken plagg tar du bara inte på dig?
Overall. Skinnjacka med fransar. Stringbikini. Ska jag fortsätta?
4. Om du önskar dig ett mjukt paket, blir det då en tshirt? Eller vad blir det?
Ett par nya jeans.
Nåväl, till saken.
1. Så klart vi önskar oss hårda julklappar, eller hur? Vilken bok önskar du dig i julklapp?
Den ultimata julklappsboken skulle vara Anton Corbijns fotobok U2 and I, men den får jag aldrig, för den är jättedyr. Ett något billigare alternativ skulle vara Stora boken om barn av Lena Lidbeck och Kristina Hofsten.
2. Idag kom provtrycket på den första t-shirt jag tagit fram för Kulturbloggen. Jag är sådan där som gillar att ha olika t-shirts med olika tryck. Jag har thirt med Depeche Mode, Van Morrison, Patti Smith och Leonard Cohen. Vem vill du ha på bild på en tshirt?
Jag skulle kunna tänka mig en med Bono på.
3. När jag beställde t-shirt med Kulturbloggen på kunde jag beställa en keps också. Men jag avstod. Keps är för mig rätt omodernt. Vad tycker du? Vilken plagg tar du bara inte på dig?
Overall. Skinnjacka med fransar. Stringbikini. Ska jag fortsätta?
4. Om du önskar dig ett mjukt paket, blir det då en tshirt? Eller vad blir det?
Ett par nya jeans.
Uppmuntran till Vickis
Detta inlägg dedikerar jag helt och hållet till min kära kollega Victoria som jag ska jobba med i helgen. Hon lät inte allt för peppad i går, så här kommer lite hjälp för humöret. Varsågod!
Metallica & San Fransisco symphony - Enter Sandman
Min dotter hårdrockaren
Jag har redan berättat om min stolthet när dotter lärde sig att säga "U2". Nu har hon gjort något liknande, men denna gång är det maken som indoktrinerat. Satt nyss och såg Metallica på youtube när dottern kommer förbi och pekar på skärmen.
- Tallicka, säger hon och fortsätter sedan med det hon höll på med (dvs dra ut alla badlakan ur linneskåpet och pröva vilket som funkar bäst som toga).
- Tallicka, säger hon och fortsätter sedan med det hon höll på med (dvs dra ut alla badlakan ur linneskåpet och pröva vilket som funkar bäst som toga).
Den grundläggande skillnaden
Här om dagen öppnade dottern dörren till toaletten och rusade in när maken stod och morgonkissade. Hon tvärstannade, tittade och utbröt:
- Kischa me schnoppen!
- Ja, bekräftade maken. - Pappor kissar med snoppen.
Dottern var tyst en sekund, sen pekade hon på sig själv.
- Kischa me schnippan!
Tids nog kommer hon även att upptäcka mäns brist på simultanförmåga, deras oförmåga att dammsuga under mattkanten samt skillnaderna i lönenivåer mellan kvinnor och män. Men jag tror vi nöjer oss med snoppar och snippor tills vidare.
- Kischa me schnoppen!
- Ja, bekräftade maken. - Pappor kissar med snoppen.
Dottern var tyst en sekund, sen pekade hon på sig själv.
- Kischa me schnippan!
Tids nog kommer hon även att upptäcka mäns brist på simultanförmåga, deras oförmåga att dammsuga under mattkanten samt skillnaderna i lönenivåer mellan kvinnor och män. Men jag tror vi nöjer oss med snoppar och snippor tills vidare.
Gräsänka
Maken har åkt till Stockholm. Anledningarna är två, dels ser han Slipknot och Machine Head idag, dels ska han fira sin brors födelsedag i morgon. Födelsedagsbarnet har bestämt att de ska dra på krogen, och nu kanske en fru borde känna ett hugg av oro. Maken på krogen i främmande stad...
Men icke Fru Björnström, för hennes svåger är homosexuell och därför råkar hon veta att hennes make kommer att dras med på gayklubb i morgon. Finns det ändå anledning till oro för makens trohetsstatus är det något han lyckats dölja väl för mig i över elva år...
Men icke Fru Björnström, för hennes svåger är homosexuell och därför råkar hon veta att hennes make kommer att dras med på gayklubb i morgon. Finns det ändå anledning till oro för makens trohetsstatus är det något han lyckats dölja väl för mig i över elva år...
tisdag 11 november 2008
Tisdagstema: Fågel, fisk eller mitt emellan
Denna veckas tisdagstema är rätt allomfattande. Men jag har valt att ta det på orden, med en bild som jag från början tog för tisdagstema: randig, men då valde jag att använda en annan.
Dessa färggranna firrar hängde i min barnvagn när jag var bebis, nu hänger de i lampan i dotterns lekrum. Vi kanske kan kalla denna bild för flygfisk?
Dessa färggranna firrar hängde i min barnvagn när jag var bebis, nu hänger de i lampan i dotterns lekrum. Vi kanske kan kalla denna bild för flygfisk?
Superförsenad kulturfyra
Av orsaker som jag snart ska dela med mig av har jag varit mycket upptagen i helgen. Därav dessa väldigt sena svar på förra veckans kulturfyra:
1. Hur amerikaniserade har vi blivit? Får det amerikanska valet för stor uppmärksamhet?
Vi är väldigt amerikaniserade om man ser till mängden amerikansk populärkultur vi konsumerar. Att bevaka det amerikanska valet på det sätt svensk media gjort kanske är amerikanisering å det grövsta i mångas ögon. Jag tycker snarare att det är intressant och nödvändig nyhetsrapportering. USA är världens mäktigaste land och det spelar roll för oss vem som sitter som högsta hönset där, vare sig vi vill eller inte.
Däremot kommer jag att klaga över amerikanisering om vårt politiska system börjar likna det amerikanska systemet med två alternativ och extrem personfixering. Fast, oj, vi är ju redan så gott som där...
2. Vad betyder amerikansk kultur för dig? Vad är den första bild du får i ditt huvud när du hör orden “amerikansk kultur”?
Disney. Hollywood. På gott och ont.
3. Nämn en bok eller film som kommer från USA och som du tycker är bra.
Är det ett tecken på att jag är så långt från kultursnobb som man kan komma att jag tycker det här var en konstig fråga? Som om det skulle vara svårt att komma på en, i alla fall. En bra, bland all skit.
Nej, det finns ju hur mycket som helst som är bra. Det är omöjligt att utnämna det bästa. Men jag brukar pusha för böcker av Laura Ingalls Wilder och John Irving. Filmer ska vi bara inte tala om.
Självklart finns det mycket skit också, men det är definitivt en myt att allt Hollywood spyr ur sig skulle vara dåligt.
4. Om du skulle få en resa till USA, vart skulle du resa då, om du fick välja?
New York, om jag bara fick åka till en endaste plats. Annars är en av mina drömresor att göra en rundresa från öst till väst eller tvärtom. San Fransisco, LA, Grand Canyon, mellanvästern, södern, prärien, Chicago, Washington...
1. Hur amerikaniserade har vi blivit? Får det amerikanska valet för stor uppmärksamhet?
Vi är väldigt amerikaniserade om man ser till mängden amerikansk populärkultur vi konsumerar. Att bevaka det amerikanska valet på det sätt svensk media gjort kanske är amerikanisering å det grövsta i mångas ögon. Jag tycker snarare att det är intressant och nödvändig nyhetsrapportering. USA är världens mäktigaste land och det spelar roll för oss vem som sitter som högsta hönset där, vare sig vi vill eller inte.
Däremot kommer jag att klaga över amerikanisering om vårt politiska system börjar likna det amerikanska systemet med två alternativ och extrem personfixering. Fast, oj, vi är ju redan så gott som där...
2. Vad betyder amerikansk kultur för dig? Vad är den första bild du får i ditt huvud när du hör orden “amerikansk kultur”?
Disney. Hollywood. På gott och ont.
3. Nämn en bok eller film som kommer från USA och som du tycker är bra.
Är det ett tecken på att jag är så långt från kultursnobb som man kan komma att jag tycker det här var en konstig fråga? Som om det skulle vara svårt att komma på en, i alla fall. En bra, bland all skit.
Nej, det finns ju hur mycket som helst som är bra. Det är omöjligt att utnämna det bästa. Men jag brukar pusha för böcker av Laura Ingalls Wilder och John Irving. Filmer ska vi bara inte tala om.
Självklart finns det mycket skit också, men det är definitivt en myt att allt Hollywood spyr ur sig skulle vara dåligt.
4. Om du skulle få en resa till USA, vart skulle du resa då, om du fick välja?
New York, om jag bara fick åka till en endaste plats. Annars är en av mina drömresor att göra en rundresa från öst till väst eller tvärtom. San Fransisco, LA, Grand Canyon, mellanvästern, södern, prärien, Chicago, Washington...
Mer jul, ge mig mer jul...
Ewa har gett mig en julig utmaning. Klart jag ställer upp på den, jag som älskar julen. So, here goes...
1. Blossa eller någon annan glögg?
Blossa ska det vara. Men jag gillar den faktiskt bäst alkoholfri, knäpp som jag är.
2. Hackade eller hela nötter?
Ingetdera. Ett par hela mandlar i glöggen.
3. Adventsljusstake eller stjärna i fönstret?
Både och. Men inte i samma fönster.
4. Grön eller vit mossa?
Inget av dem. Är rädd för att det ska börja brinna, så jag kör med neutral, smidad adventsljusstake.
5. Riktig gran eller plast?
Föredrar riktig, men har plast på grund av barren. Karln och jag hade riktig en gång i vår första gemensamma lägenhet. Vi hittade fortfarande barr när vi flyttstädade. Plus att det är ett helvete att göra sig av med den.
6. Lussekatter med eller utan saffran?
Det var den dummaste frågan jag fått, någonsin. Finns det verkligen lussekatter utan saffran. Kallas det inte bullar då?
7. Lussekatter med eller utan russin?
Med, fast jag pillar bort dem. Men de ska vara där.
8. Julen vill jag läsa om i...
... mina gamla bilderböcker om julen, Tomtarnas julstök och Tomtarnas glada jul.
9. Julgröten äter jag helst med...
... smörklick, kanel, socker och mjölk. Med en prickig-korv-macka till. Och julmust.
10. Köttbullar eller prinskorv?
Köttbullar. Med rödbetssallad.
11. Vitt eller rött när jag dekorerar?
Jag är väldigt konservativ i min julpyntning, så det är mest rött och grönt som gäller. Jag skulle aldrig ha enbart vita kulor i granen till exempel.
1. Blossa eller någon annan glögg?
Blossa ska det vara. Men jag gillar den faktiskt bäst alkoholfri, knäpp som jag är.
2. Hackade eller hela nötter?
Ingetdera. Ett par hela mandlar i glöggen.
3. Adventsljusstake eller stjärna i fönstret?
Både och. Men inte i samma fönster.
4. Grön eller vit mossa?
Inget av dem. Är rädd för att det ska börja brinna, så jag kör med neutral, smidad adventsljusstake.
5. Riktig gran eller plast?
Föredrar riktig, men har plast på grund av barren. Karln och jag hade riktig en gång i vår första gemensamma lägenhet. Vi hittade fortfarande barr när vi flyttstädade. Plus att det är ett helvete att göra sig av med den.
6. Lussekatter med eller utan saffran?
Det var den dummaste frågan jag fått, någonsin. Finns det verkligen lussekatter utan saffran. Kallas det inte bullar då?
7. Lussekatter med eller utan russin?
Med, fast jag pillar bort dem. Men de ska vara där.
8. Julen vill jag läsa om i...
... mina gamla bilderböcker om julen, Tomtarnas julstök och Tomtarnas glada jul.
9. Julgröten äter jag helst med...
... smörklick, kanel, socker och mjölk. Med en prickig-korv-macka till. Och julmust.
10. Köttbullar eller prinskorv?
Köttbullar. Med rödbetssallad.
11. Vitt eller rött när jag dekorerar?
Jag är väldigt konservativ i min julpyntning, så det är mest rött och grönt som gäller. Jag skulle aldrig ha enbart vita kulor i granen till exempel.
Ett åttonde genant fakta om mig själv
För ett litet tag sedan blev jag utmanad till att berätta sju saker om mig själv som inte de flesta vet om. Jag har nu kommit på en sak som kunde ha varit med men som jag glömde:
Jag kan inte cykla utan att hålla i styret.
Jag tror att det bottnar i att jag var ett så väluppfostrat och försiktigt barn. Väluppfostrade barn vet hur man för sig i trafiken, och då ingår det att hålla två, till nöds en hand på styret när man cyklar. Det är coola killar och tjejer som våghalsigt släpper taget, inte duktiga flickor som jag.
I och för sig vet jag inte om det är så att jag verkligen inte kan, för jag har aldrig vågat försöka. Jag har cyklat i 21 år nu och det känns inte som läge att pröva nu. Tänk om framhjulet bara far åt sidan och jag ramlar helt snöpligt? Sånt är oerhört pinsamt vid min ålder.
Nej, jag håller ett stadigt tag, helst med båda händerna. Iklädd cykelhjälm.
Jag kan inte cykla utan att hålla i styret.
Jag tror att det bottnar i att jag var ett så väluppfostrat och försiktigt barn. Väluppfostrade barn vet hur man för sig i trafiken, och då ingår det att hålla två, till nöds en hand på styret när man cyklar. Det är coola killar och tjejer som våghalsigt släpper taget, inte duktiga flickor som jag.
I och för sig vet jag inte om det är så att jag verkligen inte kan, för jag har aldrig vågat försöka. Jag har cyklat i 21 år nu och det känns inte som läge att pröva nu. Tänk om framhjulet bara far åt sidan och jag ramlar helt snöpligt? Sånt är oerhört pinsamt vid min ålder.
Nej, jag håller ett stadigt tag, helst med båda händerna. Iklädd cykelhjälm.
måndag 10 november 2008
Höstminnen
För ett par månader sedan var hela familjen ute på cykeltur, syftet var att ta fina höstbilder. Några bilder hamnade aldrig på bloggen, så det tänkte jag råda bot på nu. (Klicka på bilderna för större versioner)
torsdag 6 november 2008
Sju fakta om mig
Via Josefine har jag nåtts av utmaningen att berätta sju saker om mig själv (detta är lite kul eftersom jag ett tag funderat på att göra ett sånt inlägg helt oprovocerat). Reglerna är som följer:
Regler:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Jag tänker dock inte lyda regel nummer tre och fyra, eftersom jag inte känner sju stycken blogginnehavare, och att utmana främlingar är inte min grej. Däremot är det fritt fram för den som läser detta att anta utmaningen.
1. Jag kan vare sig vissla, busvissla eller knäppa med fingrarna.
2. Jag har fått mina första gråa hår, två stycken för tre år sedan. Efter det har mitt hår varit färgat utan avbrott, så jag vet inte om det dykt upp fler.
3. Jag är en heterosexuell kvinna och inte det minsta intresserad av handväskor eller skor.
4. Jag är inte heller intresserad av heminredning.
5. Jag tycker att det är lite kul att klämma pormaskar. Äckligt men ändå kul.
6. Jag är tjugoåtta och mitt favoritspel är Sims 2.
7. Jag är mycket plikttrogen vad gäller arbete. Däremot har jag massor av oavslutade fritidsprojekt., eftersom jag tröttnar lätt. Men det händer också att jag senare återfinner lusten och fortsätter efter ett par månader/år.
Regler:
* Länka till den som utmanat dig och sätt in dessa regler på din blogg.
* Berätta 7 saker om dig själv, både alldagliga och knäppa.
* Utmana 7 st i slutet av inlägget genom att nämna deras namn och länka till dem.
* Låt dem få veta att de har blivit utmanade genom att lämna en kommentar i deras blogg.
Jag tänker dock inte lyda regel nummer tre och fyra, eftersom jag inte känner sju stycken blogginnehavare, och att utmana främlingar är inte min grej. Däremot är det fritt fram för den som läser detta att anta utmaningen.
1. Jag kan vare sig vissla, busvissla eller knäppa med fingrarna.
2. Jag har fått mina första gråa hår, två stycken för tre år sedan. Efter det har mitt hår varit färgat utan avbrott, så jag vet inte om det dykt upp fler.
3. Jag är en heterosexuell kvinna och inte det minsta intresserad av handväskor eller skor.
4. Jag är inte heller intresserad av heminredning.
5. Jag tycker att det är lite kul att klämma pormaskar. Äckligt men ändå kul.
6. Jag är tjugoåtta och mitt favoritspel är Sims 2.
7. Jag är mycket plikttrogen vad gäller arbete. Däremot har jag massor av oavslutade fritidsprojekt., eftersom jag tröttnar lätt. Men det händer också att jag senare återfinner lusten och fortsätter efter ett par månader/år.
onsdag 5 november 2008
Grattis Barack Obama!
I morse vaknade jag lämpligt nog 05.30 i tv-soffan, efter en misslyckad vaka (somnade kring midnatt). Men det gjorde inget, för på TV:n sade de att Obama blivit vald till USA:s 44:e president en halvtimme tidigare.
Dottern vaknade tjugo i sex som om hon också ville vara med om det historiska, så hon satt i min famn och såg "Obanas" tal.
Säkert kommer Obama inte att kunna leva upp till alla förväntningar som ställs på honom, han har ju närmast blivit mannen, myten Obama. Men USA känns faktiskt som ett trevligare land nu.
Och vilket tal, sen! Jag rös och log och kände att jag också ville vara amerikan och rösta på Obama.
Var det förresten någon annan än jag som såg likheten mellan Obamas "I tell you tonight, that we as a people will get there" och Martin Luther Kings allra sista tal "I may not get there with you, but I want you to know tonight, that we as a people will get to the promised land"?
Dottern vaknade tjugo i sex som om hon också ville vara med om det historiska, så hon satt i min famn och såg "Obanas" tal.
Säkert kommer Obama inte att kunna leva upp till alla förväntningar som ställs på honom, han har ju närmast blivit mannen, myten Obama. Men USA känns faktiskt som ett trevligare land nu.
Och vilket tal, sen! Jag rös och log och kände att jag också ville vara amerikan och rösta på Obama.
Var det förresten någon annan än jag som såg likheten mellan Obamas "I tell you tonight, that we as a people will get there" och Martin Luther Kings allra sista tal "I may not get there with you, but I want you to know tonight, that we as a people will get to the promised land"?
tisdag 4 november 2008
Hoppas på Obama
I kväll ska jag hålla mig vaken så länge jag bara kan, för att få veta om Obama vinner där borta i väst. Oh, vad jag hoppas att det blir så. Tänk så häftigt om en svart man blir världens mäktigaste!
söndag 2 november 2008
John Howe om Tolkien-fans
Eftersom jag själv är ett fan av Tolkiens böcker kan jag inte låta bli att klucka av skratt när jag läser John Howes beskrivning av oss.
lördag 1 november 2008
Idag är vår dag
Idag har jag och maken varit tillsammans i elva år. Jag är ganska stolt över det. Ärligt talat, hur många kan säga det när de är 28?
Älskar dig.
Älskar dig.
Jag och familjen D
När jag var barn brukade vi besöka familjen D. Pappa D och min pappa delade yrke och det ledde till att han och hans fru blev goda vänner med mina föräldrar. Dessutom hade vi det gemensamt att båda våra familjer var inflyttade från andra länder, de från Tyskland och vi från Danmark. Både min mamma och Mamma D var hemmafruar.
Kort sagt har vi mycket gemensamt. Det är till och med så att jag och deras yngste son samt min pappa och Mamma D delar födelsedagar. Yngste sonen D är exakt fem år äldre än mig.
Jag växte upp långt från min släkt. Jag saknar kusiner och har bara en morbror, med vilken jag knappt haft någon kontakt. Men jag hade familjen D, och de fyllde på något vis ut det tomrummet. Deras barn har varit lite som mina äldre kusiner för mig. Mamman och pappan som äldre släktingar, som brydde sig om mig och intresserade sig för mig och mitt liv.
Jag har ärvt cyklar, skidor och skridskor av deras barn. Mamman har stickat min barndoms favoritmössa. De var med på mitt dop och min konfirmation men tyvärr inte på mitt bröllop.
Den yngste sonen var min idol. Jag tyckte han var så rolig, så häftig. Han kunde saker jag inte kunde, han visade mig hur man spelar datorspel och biljard, jag fick prova hans snowboard, han hittade alltid de bästa gömställena när vi lekte kurragömma.
Det var en bit att köra till familjen D, de bodde i en annan by några mil bort. Jag kände mig alltid lika förväntansfull på väg dit. Kände mig varm i magen när jag fick syn på deras gula hus. Jag minns exakt hur det lät när vi gick uppför trappan i trapphuset, hur det liksom gnisslade i plastmattan som klädde trappstegen.
Pappa D öppnade alltid dörren, det hälsades hjärtligt. De andra familjemedlemmarna bildade välkomstkommité i hallen innanför. Vi skakade alltid hand, men det kändes aldrig formellt.
Mamman lagade (och lagar säkert än idag) supergod mat från scratch. Vi började alltid våra besök med att samlas kring deras jättestora matsalsbord som dignade av mat, och så åt vi tills vi nästan sprack.
Pappa D satt vid ena bordsänden, Mamma D vid den andra. Jag och mina föräldrar på den ena sidan, de tre barnen på den andra. Alltid på samma platser. Det var tryggt och vant.
Det haglade skämt och roliga anekdoter, vi skrattade mycket och högt. Det dracks aldrig en droppe alkohol hos familjen D, har jag kommit på i efterhand. Men det var likafullt en uppsluppen stämning varje gång.
Efter maten satt vi i soffgruppen i grön plysch en stund. Vardagsrummet hos familjen D såg alltid likadant ut. Möblerna var alltid de samma, så även gardinerna, tavlorna och lamporna. Det möblerades aldrig om, bortsett från att biljardbordet ibland stod framme och ibland inte. På jul hade de en jättestor gran och massor av tyska julprydnader i trä.
Vartefter kvällen gick spred vi ut oss i huset. Jag och yngstingen lekte i hans rum. De äldre syskonen gjorde sitt bästa för att undgå våra vilda upptåg. Mammorna hamnade oftast i djupa samtal kvinnor emellan vid köksbordet. Papporna satt i Pappa D:s kontor och diskuterade jobb blandat med djupsinnigheter.
Vi åkte sällan hem från familjen D före midnatt. Jag brukade bli så trött att jag nästan somnade innan det var dags att klä på sig och ta adjö. När det var dags att åka samlades alla i hallen igen. Om avskedet drog ut på tiden kunde jag ge allihop en kram till för säkerhets skull.
Pappa D följde oss oftast ut vintertid för att kontrollera att bilen startade som den skulle. Det sista vi såg när vi körde iväg var honom där han stod och vinkade i sin toppluva utanför det gula huset.
På vägen hem somnade jag alltid i bilen och min pappa fick bära in mig när vi kom hem.
Jag saknar familjen D. De är viktiga människor för mig. Det som är så speciellt med dem är att de är hela familjens vänner. Inte min pappas eller min mammas eller mina i första hand.
Jag och maken har goda vänner, mycket goda. Men de är antingen mina eller makens. Vi har knappt några gemensamma vänner och ännu färre som har familj där vi kan umgås på det sättet som vi och familjen D gjorde.
Jag vill ha en egen familjen D. En familj där vi alla trivs och är vänner med varandra. Inte bara vänner så att vi kan umgås utan att ha tråkigt, utan riktiga vänner. Vänner man kan prata med. Där barnen tycker om att leka med varandra och inte känner sig hoptvingade av föräldrarna.
En egen familjen D vill jag ha. Jag hoppas vi hittar en så småningom.
Kort sagt har vi mycket gemensamt. Det är till och med så att jag och deras yngste son samt min pappa och Mamma D delar födelsedagar. Yngste sonen D är exakt fem år äldre än mig.
Jag växte upp långt från min släkt. Jag saknar kusiner och har bara en morbror, med vilken jag knappt haft någon kontakt. Men jag hade familjen D, och de fyllde på något vis ut det tomrummet. Deras barn har varit lite som mina äldre kusiner för mig. Mamman och pappan som äldre släktingar, som brydde sig om mig och intresserade sig för mig och mitt liv.
Jag har ärvt cyklar, skidor och skridskor av deras barn. Mamman har stickat min barndoms favoritmössa. De var med på mitt dop och min konfirmation men tyvärr inte på mitt bröllop.
Den yngste sonen var min idol. Jag tyckte han var så rolig, så häftig. Han kunde saker jag inte kunde, han visade mig hur man spelar datorspel och biljard, jag fick prova hans snowboard, han hittade alltid de bästa gömställena när vi lekte kurragömma.
Det var en bit att köra till familjen D, de bodde i en annan by några mil bort. Jag kände mig alltid lika förväntansfull på väg dit. Kände mig varm i magen när jag fick syn på deras gula hus. Jag minns exakt hur det lät när vi gick uppför trappan i trapphuset, hur det liksom gnisslade i plastmattan som klädde trappstegen.
Pappa D öppnade alltid dörren, det hälsades hjärtligt. De andra familjemedlemmarna bildade välkomstkommité i hallen innanför. Vi skakade alltid hand, men det kändes aldrig formellt.
Mamman lagade (och lagar säkert än idag) supergod mat från scratch. Vi började alltid våra besök med att samlas kring deras jättestora matsalsbord som dignade av mat, och så åt vi tills vi nästan sprack.
Pappa D satt vid ena bordsänden, Mamma D vid den andra. Jag och mina föräldrar på den ena sidan, de tre barnen på den andra. Alltid på samma platser. Det var tryggt och vant.
Det haglade skämt och roliga anekdoter, vi skrattade mycket och högt. Det dracks aldrig en droppe alkohol hos familjen D, har jag kommit på i efterhand. Men det var likafullt en uppsluppen stämning varje gång.
Efter maten satt vi i soffgruppen i grön plysch en stund. Vardagsrummet hos familjen D såg alltid likadant ut. Möblerna var alltid de samma, så även gardinerna, tavlorna och lamporna. Det möblerades aldrig om, bortsett från att biljardbordet ibland stod framme och ibland inte. På jul hade de en jättestor gran och massor av tyska julprydnader i trä.
Vartefter kvällen gick spred vi ut oss i huset. Jag och yngstingen lekte i hans rum. De äldre syskonen gjorde sitt bästa för att undgå våra vilda upptåg. Mammorna hamnade oftast i djupa samtal kvinnor emellan vid köksbordet. Papporna satt i Pappa D:s kontor och diskuterade jobb blandat med djupsinnigheter.
Vi åkte sällan hem från familjen D före midnatt. Jag brukade bli så trött att jag nästan somnade innan det var dags att klä på sig och ta adjö. När det var dags att åka samlades alla i hallen igen. Om avskedet drog ut på tiden kunde jag ge allihop en kram till för säkerhets skull.
Pappa D följde oss oftast ut vintertid för att kontrollera att bilen startade som den skulle. Det sista vi såg när vi körde iväg var honom där han stod och vinkade i sin toppluva utanför det gula huset.
På vägen hem somnade jag alltid i bilen och min pappa fick bära in mig när vi kom hem.
Jag saknar familjen D. De är viktiga människor för mig. Det som är så speciellt med dem är att de är hela familjens vänner. Inte min pappas eller min mammas eller mina i första hand.
Jag och maken har goda vänner, mycket goda. Men de är antingen mina eller makens. Vi har knappt några gemensamma vänner och ännu färre som har familj där vi kan umgås på det sättet som vi och familjen D gjorde.
Jag vill ha en egen familjen D. En familj där vi alla trivs och är vänner med varandra. Inte bara vänner så att vi kan umgås utan att ha tråkigt, utan riktiga vänner. Vänner man kan prata med. Där barnen tycker om att leka med varandra och inte känner sig hoptvingade av föräldrarna.
En egen familjen D vill jag ha. Jag hoppas vi hittar en så småningom.
Jääättesen kulturfyra
Sent omsider kommer jag för mig att svara på veckans kulturfyra.
1. Tävlingar på Kulturbloggen: är det en bra eller dålig idé?
Det är väl alltid trevligt att vinna något. Men blir det inte mycket extrajobb för dig som måste lotta ut en vinnare och förmedla vinsten till personen i fråga? Sen får det inte halka in i samma fält som modebloggarna som lottar ut svindyra grejer för att få många besökare och länkningar.
2. En tävling är Idol. Vad tycker du om Idol?
Det funkar okej som ren underhållning. Det är ingenting jag engagerar mig i, jag ringer inte och röstar. Det är inte heller hela världen om jag skulle missa ett avsnitt. Men jag tycker det är rätt kul att titta på.
Tyvärr är det för mycket likriktning musikaliskt, det känns som att man inte har så mycket där att göra om man inte sjunger pop eller R'n'B.
3. Vad kan man inte tävla om?
Mycket. Spontant säger jag kärlek, även om ett flertal kanaler kör dejtingsåpor. Egentligen blir det konstigt att tävla i kultur också, det är ju subjektivt. Det en gillar hatar en annan. Kan man då säga vad som är bäst?
4. Gillar du att tävla och i vad i så fall?
Nej. Jag gillar inte att förlora, och jag vinner sällan. Därför tävlar jag inte om jag slipper.
1. Tävlingar på Kulturbloggen: är det en bra eller dålig idé?
Det är väl alltid trevligt att vinna något. Men blir det inte mycket extrajobb för dig som måste lotta ut en vinnare och förmedla vinsten till personen i fråga? Sen får det inte halka in i samma fält som modebloggarna som lottar ut svindyra grejer för att få många besökare och länkningar.
2. En tävling är Idol. Vad tycker du om Idol?
Det funkar okej som ren underhållning. Det är ingenting jag engagerar mig i, jag ringer inte och röstar. Det är inte heller hela världen om jag skulle missa ett avsnitt. Men jag tycker det är rätt kul att titta på.
Tyvärr är det för mycket likriktning musikaliskt, det känns som att man inte har så mycket där att göra om man inte sjunger pop eller R'n'B.
3. Vad kan man inte tävla om?
Mycket. Spontant säger jag kärlek, även om ett flertal kanaler kör dejtingsåpor. Egentligen blir det konstigt att tävla i kultur också, det är ju subjektivt. Det en gillar hatar en annan. Kan man då säga vad som är bäst?
4. Gillar du att tävla och i vad i så fall?
Nej. Jag gillar inte att förlora, och jag vinner sällan. Därför tävlar jag inte om jag slipper.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)