Så starka känslor

Det skulle vara en underdrift att påstå att jag blivit känsligare när det gäller barn som far illa sedan jag själv fick barn. Självklart har jag alltid tyckt att det känns hemskt, men inte på samma sätt som nu när det knyter sig i magen, tårarna trillar och hjärtat riktigt värker när jag läser eller hör talas om barn som misshandlas, mördas, mobbas, våldtas eller far illa på annat vis.

Det är så känslomässigt jobbigt att jag nästan är rädd för att läsa sådana artiklar. Men igår gjorde jag det i alla fall. Jag läste om Johanna som mördades i Hjo, och om hennes 2,5-åriga dotter som var ensam med sin döende mamma i 36 timmar. Jag läser om mormodern som hittade sin dotter och barnbarn.

Flickan hade försökt väcka sin mamma. Det gick inte. Senare hade hon stängt dörren, för att "det luktade hos mamma". När modern hittades hade hon ett grönt täcke lagt över sig. Något säger mig att det inte var mördaren som lagt dit det utan en liten flicka, knappt äldre än min egen dotter, som utförde en omtänksam handling för sin mor för sista gången.

Att Johannas mamma inte kunde hålla inne med sin sorg och ilska i rätten har jag full förståelse för.
Nu måste jag gå upp och stå och se på min sovande dotter en rätt lång stund.