Jag har märkt att vissa livsval provocerar folk mer än andra. Och nu pratar jag inte om val av typen "jag vill inte ha några barn", "jag är hellre arbetslös än jobbar" eller varför inte "jag är prostituerad och stolt över det".
Nej, de två beslut jag tänker på är att vi bestämt oss för att inte äga någon bil och att inte köpa en bostad. Även om det rör sig om beslut som verkligen inte påverkar andra än just oss i vår familj upprör det folk något alldeles vansinnigt mycket. Hur kan vi bara leva på detta viset? Är vi dumma i huvudet på riktigt?
Jag, i min enfald, förstår inte varför både närstående och löst folk känner att de måste engagera sig och ha en åsikt om huruvida vi borde äga fastigheter eller fordon.
Att vi inte har någon bil hajar de flesta som sagt till över. "Men hur klarar ni er utan? Det är ju så bekvämt!".
Svar: Vi klarar oss alldeles utmärkt. Vi äger två jättefina cyklar, en cykelkärra och en cykelhjälm per skalle i familjen. På vintern åker vi buss. Slår man ut kostnaden för busskorten på ett år blir det 350 sammanlagt. Försök komma undan billigare med en bil om ni kan.
Vår bil som vi ägde innan bensinen blev CP-dyr kostade det tredubbla i månaden innan den ens rullat en meter. Betänk då att vi inga lån hade på den bilen, den var billig i drift och gick inte sönder speciellt ofta.
Det som är lite kruxigt när man inte äger någon bil är att man måste tänka sig för när man väljer var man ska bosätta sig, eftersom man inte kan hatta omkring runt hela halva stan för att ta sig till jobb, affärer, dagis, skolor och fritidsintressen. Det måste för vår del vara nära till åtminstone en bra dagmamma, (så småningom) en bra skola, en bra affär samt en busslinje med hyfsat frekventa turer som kan ta en till de där andra ställena man behöver ta sig till.
Detta ställe kan så klart vara svårt att hitta (även om jag tror jag vet var det ligger). Men när man väl hittar dit! Då lovar jag att vi kommer att vara mindre stressade än alla bilägare i världen, för vi kommer slippa det där evinnerliga skjutsandet. Det ser jag som något odelat positivt.
Och nu kommer vi då in på nästa provokationsobjekt: vårt val av bostad. Jag snackar inte om läget eller hur den ser ut, nej, för människorna som kritiserar vårt val av bostad hade det inte spelat någon roll om vi bodde i det fräschaste huset på bästa läget i stan. Det som spelar någon roll är att vi inte äger den. För det måste man ju. Och om man inte gör det, då måste man vilja det, för annars är man inte normal på något vis.
Man märker det bara på hur de formulerar sig. "Man VILL ju ÄGA sig bostad! Man blir LURAD av att bo i hyresrätt! Man får ju INGET tillbaka! Man kastar pengarna i SJÖN!". Så brukar det låta.
Jag är så innerligt trött på att höra detta "äääga sin bostad" att jag bara vill fräsa "DET VILL INTE JAG!" för att få se deras miner.
Jag brukar roa mig med att spela dum och fråga varför det är så bra att äga, då? Svaret brukar vara något i stil med att "man kan göra vad man vill, renovera och så", och "det känns ju så mycket bättre när det är ens eget".
Nu ska jag berätta något som ingen som äger verkar känna till. Man får faktiskt i princip göra samma renoveringar i en hyresrätt som i en bostadsrätt. Man får tapetsera, man får måla, man får lägga klickgolv, det finns till och med dem som efter att ha pratat med hyresvärden fått slå ut väggar. Precis som i en bostadsrätt handlar det om att det man gör inte får sänka värdet på bostaden. Faktiskt är det ju så att man inte heller är fri till att göra precis som man vill i en bostadsrätt. Där har man en förening som tycker och lägger sig i.
Dessutom får man en gratis renovering då och då när man bor i hyresrätt. Det händer visserligen inte så ofta som man skulle kunna önska, det är sant, det varierar mellan olika hyresvärdar. Men trots allt får man då och då en ny tapet, ommålade tak och lister, nya dörrar, fönster, slipade eller nya golv. Vitvaror byts ut när de blir gamla eller trasiga. Detta betalar man inget extra för, så det måste ju alltså ingå i hyran. Alltså får man något för den.
För övrigt är jag sorgligt ointresserad av inredning. När jag ser tv-program där de skrubbar nylagda trägolv och målar fondväggar tänker jag bara "Gud, så jobbigt" och är glad att jag slipper. Jag är som hon som köpte en stuga med fula köksluckor som alla frågade vad hon skulle göra med, och hon svarade "öppna och stänga dem".
Många tycker man ska köpa av ekonomiska skäl, för att det är billigare än att hyra. Det stämmer, när räntorna är låga. Men om de går upp? Om huset som bara skulle kosta 6-7000 i månaden plötsligt sprakar lös på närmare 10.000? Och då måste du fortfarande själv stå för kostnaden av en ny spis om den går sönder. Om man är förnuftig måste man ju på månadskostnaden för räntor och amorteringar lägga en summa för framtida oförutsedda utgifter. Man ska enligt ekonomiska rådgivare även lägga undan vad som motsvarar en procents räntehöjning i månaden.
Dessutom tillkommer kostnader för försäkringar, och digitalboxar för att överhuvudtaget kunna se ettan, tvåan och fyran. Många bäckar små blir en stor å.
Så har vi då den där underbara känslan av att äääga. Förlåt, men jag förstår inte vad ni menar? Jag gillar känslan av att bo i en bostad jag trivs i, men om jag äger den eller inte är för mig egalt. Har jag bara ett förstahandskontrakt är jag nöjd. Då känns mitt hem som "mitt".
Under hela min barndom hyrde vi ett hus. Vi pratade alltid om det som "vårat", vad det stod på pappret betydde ärligt talat ingenting. Så nej, jag vill inte köpa något bara för att äga det. Jag saknar ha-behov på den punkten.
Jag vill bara avsluta med att säga att jag inte klandrar någon som äger vare sig bil eller bostad. Det är ni fria att bestämma över själva, och har ni kommit fram till att det är det bästa för er är det säkert sant. Men för vissa verkar detta ha tagit en nästan religiös vändning där det bara finns en sanning. Jag betackar mig för dessa fanatiker med husaltare i form av tavellister med väggord på stormönstrade fondväggar.
P.S. Om just du som läser det här har en stormönstrad fondvägg med en tavellist med ett väggord på, ta det inte personligt är du snäll.
9 kommentarer:
Väl rutet! Och även om jag har tavellister och väggord vill jag fortfarande inte äga min bostad... ;-)
Hej dotra min, vi delar åsikter oftare än du tror, idag tex åkte vi tåg og taxi, man kan åka långt även i en taxi för det en bil kostar, det är bara en fråga om en relevant behovsanalys och en cost/benefit-ditto.
Vi som bodde i lilla Tärendö hade nog i att få Ha t.ex en affär i byn. Det var sånt som man kämpade för att ha kvar.. Inte hade vi något behov av att äga.Vi bodde som vi gjorde och satte andra saker högre upp på listan.Det är bra att du har fått växa upp under de förhållanden.
Kram Jytte
Tack gode gud (som jag inte tror på ;)) att det finns fler som inte MÅSTE ha bil och inte MÅSTE ÄGA sin bostad - jag är visst ingen mars-människa än! :) Tack snälla för ditt goa inlägg - lovar komma tillbaka och läsa vad du skriver. Hittade dig för jag sökte på migrän... Men fondvägg har jag - en röd... he he... och jag kan tycka det är kul med inredning men någon måtta får det ju vara på alla måsten! :) Kram och tack för trevlig läsning än en gång Busan
Tack Busan! Det värmde. Och du är så välkommen åter!
Det finns så många som sprider rena lögner om för och nackdelar med bostadsrätter, egenägt och hyresrätter, även om det oftast är omedvetet. Jag tror de vanligaste är att man inte har samma besittningsrätt i en bostadsrätt som i en hyreslägenhet, och att man inte får renovera en hyresrätt. Själv tycker jag för och nackdelar går ganska jämt upp, och det som får det att väga över till att äga är att man dels kan göra sig en liten förtjänst på sin bostad och dels kan betala av den lagom tills pensionen och då få ett ganska billigt boende. Men bekvämligheten att hyra lockar onekligen varje gång det är dags att dra på sig snickarbyxorna ;)
Tycker också att det är förundransvärt, det här med vilka otippade livsval som kan provocera. Minns när jag var yngre och bodde UTANFÖR STAN (!). Det mottogs av vissa ungefär som om jag hade sagt "jag är nazist". Ha ha. Alltså som du säger, sånt som verkligen inte spelar NÅGON annan någon som helst roll. Lustigt.
Tack för alla kommentarer!
Tobias: Det där med att bo billigt till pensionen kan jag hålla med om, det är ett bra argument.
Fast jag har en deal med mig själv, innan jag fyller trettio tillåter jag mig själv att leva i förnekelse angående det faktum att jag en gång ska gå i pension. Det blir för många vuxenpoäng på en gång.
Så i ett år till är jag lyckligt ovetande.
AK: Ja, tänk vad folk är stingsliga.
Jag tror att det finns människor som i grunden är grymt osäkra på om de valt rätt här i livet, och då måste de bara kritisera alla som väljer att leva på ett annat sätt.
Bra inlägg. Fast jag har dock aldrig stött på någon som har blivit provocerat över att jag har levt utan bil, och utan att köpa lägenhet.
Den stora fördelen med att köpa bostadsrätt är att man överhuvudtaget får tillgång till bostad när det är bostadsbrist. Som i Östersund nu, där kötiden till det kommunala bostadsföretaget ligger på minst 6 månader för att bo en mil utanför staden (i Torvalla). Fast jag tror att det största skälet till att folk bor i bostadsrätter, fast man inte säger det, eftersom det är oerhört politiskt inkorrekt, är att man vill vara på rätt sida av den sociala segregeringen, eftersom det finns mer utslagning och kriminalitet i områden med hyresrätter.
Jag har personligen inte någonting emot bostadsrätt, även om jag tycker om att andra renoverar och inte jag, det är bara det att jag inte har råd eftersom bankerna inte vill låna ut pengar till mig.
Skicka en kommentar