Den gångna veckan hade jag verkligen behövt ett par-tre timmar extra per dygn. Inte nog med att jag har jobbat fem dagar, maken har jobbat i studion i princip varenda vaken timme och jag har tagit hand om dottern under tiden. Plus att jag hade en inlämningsuppgift som jag redan skjutit upp en vecka. Att sova var liksom inte riktigt att tänka på...
Nåväl, uppgiften blev klar igår kväll, så nu är det bara att börja med nästa. Det är mikroorganismer och smittoämnen som står på programmet. Den ska vara inne på fredag, men det bör inte bli något problem eftersom jag bara jobbar onsdag (och sedan helgen, men då är den ju klar, förhoppningsvis).
Hittills känns det okej med plugg och jobb och familj. Det funkar, även om jag får göra avkall på en hel del egentid. Det blir inte mycket tid över för att träna, till exempel. Förhoppningsvis ska det bli bättre när maken har mindre tidskrävande åtaganden.
Apropå det så har vi vissa meningsskiljaktigheter vad gäller vad som är jobb och inte. Här om dagen hade vi en diskussion som kan sammanfattas i följande punkter:
- Jag anser att när han spelar in i studion med sitt eget band, då är det mer fritid än jobb.
- Maken hävdar att det inte alls förhåller sig så.
- Jag tycker att jobb är sånt man får betalt för att göra.
- Maken hävdar att han visst får betalt.
- Jag undrar när han får de pengarna.
- När vi bli superstjärnor, säger maken.
Jamen fint. Då behöver jag inte fundera över hur vi ska betala hyran och TV-licensen nästa månad, då?
1 kommentar:
Jag och Tomas har nog aldrig varit så nära en skiljsmässa som när jag började plugga och han plötsligt skulle hjälpa till härhemma. En vecka var han tvungen att hämta barnen TVÅ gånger och LAGA MAT en gång!!
Fatta krisen! När jag kom hem sa han iskallt:
-Hur länge ska vi ha det så här egentligen?? Du gör ju ingenting längre.
Och då blev jag arg. Mycket arg.
Skicka en kommentar