torsdag 4 juni 2009

Cykeltur och lägenhetstittning

Idag har jag cyklat sammanlagt 3,4 mil. Först sex kilometer till jobbet, sedan sex kilometer (i hård motvind) tillbaka till Ersboda, hämtade dottern, mellanlandade hemma i ca fem minuter, cyklade sex kilometer med dottern i cykelkärran tillbaka till stan, sedan vidare fem kilometer till Röbäck, tittade på lägenheten, tillbaka till stan, vi åt varsinn välförtjänt hamburgare på Frasses, och så hem.

Dottern uppförde sig exemplariskt under cykelfärden, hon hade med sig sitt lejon (Alex efter lejonet i Madagaskar) och satt mest och tittade nöjt på utsikten.

Lägenheten då? Jo, den var fin. Fast tyvärr blev det lite fel från början. Vi hade kommit överens med de nuvarande hyresgästerna att vi skulle komma halv fem. Vi var där just före, och då var ingen hemma. Vi gick en snabbis (några minuter) och tittade på lekplatsen och sedan tillbaka. Vi satte oss på en stor sten utanför deras grind och väntade. Och väntade. Och väntade ännu mer. Till slut kom en annan tjej och ringde på, hon skulle uppenbarligen också titta. Jag tänkte precis upplysa henne om att ingen var hemma när dörren öppnades.

Det visade sig att frun i huset kommit hem just när vi var på lekplatsen. Hon hade sett oss när vi satt utanför men inte förstått att vi var vi (det fattar jag i och för sig inte, vad trodde hon, att vi bara satt där i blåsten precis utanför deras dörr för att vi tyckte det var roligt?).

Nåväl, vi fick titta på lägenheten och den såg ut ungefär som jag föreställt mig rent planlösningsmässigt. Tapeterna var överlag ljusa eller åtminstone ganska neutrala förutom i stora sovrummet där de hade tapetserat i den där vedervärdiga 90-tals-gul-orangea färgen. (Stavas det orangea? Oranga ser ju helfel ut?).
Köksluckorna var i björk och det såg ut att finnas hyfsat mycket skåpsutrymme. Rummen var allihop stora nog för att användas (det är annars ett vanligt problem i nyare lägenheter, rummen är så små att man i princip bara får in en säng så är det fullt).

På baksidan fanns en gräsplätt som inte är i närheten så stor som den vi har nu vilket jag välkomnar för det betyder att det inte är så mycket att klippa. Tyvärr hade de byggt en monsteraltan som tog upp halva gården. Altan i all ära, vi hade kanske också tänkt sätta upp någon skärmvägg eller dylikt, men en altan stor som ett vardagsrum känns lite överdrivet. Säkert bra för det medelålders paret som bor där nu, men ingenting för en småbarnsfamilj som oss där det är viktigare med gräs att rulla runt på och utrymme att spela krocket.

Dessutom ville de ha pengar för eländet, eftersom de nu byggt den. Jag måste ha sett mycket skeptisk ut, för kvinnan lade då till att om vi inte ville ha altanen skulle de plocka ner den innan de flyttade. Det får de gott göra, tycker jag.

All väntan och jumungusaltanen gjorde att jag kände mig en aning anti precis när vi for därifrån, men under färden hem hann jag tänka om och insåg att det faktiskt var en riktigt fin bostad. Jag ska säga till maken att jag tycker vi ska tacka ja.

Nu är frågan bara om den andra intressenten, hon som såg den samtidigt som oss, är före eller efter oss i kön och om hon är före, hur pass intresserad hon är? När jag kollade läget när jag kom hem hade en före oss tackat nej, så nu är vi nummer tre i kön. Håll tummarna för oss nu!

Ja just det, jag hann inte ta en enda bild. Tyvärr.

1 kommentar:

Marilene sa...

Håller tummarna allt vad jag kan. Min mamma bor på Röbäck och min bror har bott där också. Trevligt område!