Efter en stund hittade getingen vår überfula furutrapp som den satte sig och tuggade på (för er mindre allmänbildade kan jag berätta att getingar tuggar i sig trä som de gört till pappersmassa, det är det som deras bo består av). Då tog jag mod till mig och hämtade ett stort glas och en glossig broschyr modell tjockt papper, och passade på att fånga getingjäveln i glaset medan den satt där och gottade sig i ful furu.
Nöjd med mitt modiga tilltag gick jag försiktigt ut med getingen och ställde ner glaset upp och ner, fortfarande med getingen ilsket surrande inuti. Den verkade rejält sur över att ha blivit avbruten i sitt smaskande.
Sedan svek mitt mod mig. Jag tror jag hade en viss mängd hjältinnepoäng och nu var de slut. Jag vågade inte vända på glaset och släppa ut getingen, i skräck att den rosenrasande skulle ge sig på mig. Maken fick göra det i stället. Han var inte heller den sturskaste i gänget och sprang in ungefär en hundradels sekund efter att han vält glaset.
Det är bara att inse. Vi är jättetuffa, jag och maken, men när det kommer till getingar är vi wusses.
Hu.
1 kommentar:
Haha! Jag fick en bild i huvudet på de två ängsliga köksspejarna, den var riktigt kul. Jag håller tummarna för dig imorgon, jag vet hur tradigt det kan bli... :/
Skicka en kommentar