Ett ganska bra tag har vi försökt introducera pottan för dottern. Milt sagt är hon måttligt intresserad. Hittills har det lyckats att få behoven att hamna i pottan två gånger, och ena gången var det en ren olyckshändelse. Mest handlar potträningen i det Björnströmska hushållet om att skura, om ni förstår vad jag menar.
Nu har dottern blivit allt mer fientligt inställd till pottan trots uppmuntran och tal om hur de "stora tjejerna" som hon ser upp till gör. Hon kan sitta en stund, men inget kommer och det är uppenbart att hon spänner sig hela tiden, vilket så klart inte underlättar. Jag sitter bredvid och läser en bok, sjunger eller distraherar på annat sätt. Har prövat det klassiska knepet med en rinnande kran i närheten, ingenting. Hon har till och med fått sitta på pottan framför TV:n. Frågar jag nu om hon vill ta bort blöjan och pröva att sitta på pottan blir hon arg och säger "INTE pottan, INTE nu!".
Jag tror inte att det är fruktsamt att tvinga henne när hon inte själv vill, så på något sätt måste jag ju göra det roligt eller allra helst till något helt naturligt som det inte görs så stor affär av. Ungefär som att vi inte gör så stor affär av hur mycket eller lite hon äter eftersom det inte ska vara en prestation.
Jag tror egentligen problemet ligger hos mig, jag har av okänd anledning stressat upp mig otroligt över det här. Räknar hur många månader över två år hon är, jämför med när andras barn slutat med blöjor. Det känns som om jag borde försöka glömma det, för jag är ju egentligen helt emot att barn ska jämföras med varandra. Jag var aldrig orolig över att hon var sen med att krypa eller gå, varför ska jag då skynda på med pottan? Det är ju som sagt ingen prestation, ingen tävling, bara något hon ska lära sig, få kläm på. Alla barn lär sig inte lika fort, och det är ingen rak väg att lära sig något nytt.
Egentligen vill jag kunna luta mig tillbaka och tänka på pottan som jag gjorde med skeden när hon skulle lära sig äta själv. Skeden lade jag fram vid varje måltid, visade sedan med en annan sked hur det gick till genom att mata henne, och en sköna dag puttade hon bort min sked, tog sin egen och åt. Varför skulle det inte kunna vara likadant med pottan? Ta bort pressen, uppmuntra, se till att den är tillgänglig, visa hur man gör men låta dottern bestämma själv när och hur hon vill pröva?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att beställa "Potträning utan gråt" av Elisabeth Pantley som skrivit "Somna utan gråt" som jag har haft mycket hjälp av. Den verkar ge just det jag är i behov av, nämligen tips på hur man kan förvandla potträning från en ångestladdad prestation till något naturligt och kanske till och med trevligt. Samt hjälpa mig att ha realistiska förväntningar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar