fredag 25 september 2009

Varför inte gifta sig?

Disclaimer: Alla ni som valt att inte gifta er med era sambor, var snälla och ta inte detta personligt. Det är inte riktat till någon speciell och ska inte ses som en anklagelse.

Till saken: Jag är gift. Innan jag var gift var jag sambo i nästan sju år, men vi var förlovade nästan hela den tiden och ett giftermål har hela tiden funnits på vår horisont. Det blev ett litet bröllop, men det hade alla de klassiska ingredienserna: vit klänning, buketter, kyrka, kärlekssånger, fest, vals, tårta osv.

Jag kan förstå att det finns många som inte vill ha det. Tror man inte det minsta på Gud vill man av naturliga skäl inte ha en ceremoni i kyrkan. Känner man inte att man kan lova evig trohet ska man förstås inte göra det. Vill man inte lägga ut en massa pengar på en fest eller ha vit klänning ska man självklart inte tvingas till något sådant.

Men man kan ju faktiskt gifta sig utan att lova evig trohet, man kan gifta sig utan religiösa inslag, i jeans och t-shirt om man vill, och vill man att det ska vara en snabb historia kan man på en minut vara äktenskapliga makar enligt lagen. De enda gäster som krävs är två vittnen samt någon som får viga enligt lag.

Varför går jag på om det här då? Jo, för att jag har träffat många som säger att de inte vill gifta sig, men att de gärna vill ha samma trygghet som man har som gift. Att sambolagen borde förstärkas så att sambor har samma rättigheter som gifta, att sambor borde få ärva varandra m.m. De här människorna skriver testamenten, har möten med advokater för olika kontraktsskrivningar, skriver på faderskapsförsäkringar för att de i lagens ögon ska ha samma rättigheter som ett gift par.

Och då undrar jag, i min enfald, varför de inte väljer den enklare vägen och helt enkelt gifter sig. Som sagt behöver ett bröllop inte vara mer än att skriva på ett papper. ETT papper, istället för X antal som behövs om man som sambor vill ha samma skydd som gifta.

Jag tycker faktiskt att det ska vara skillnad lagligt sett på att vara sambo och att vara gift. Det handlar inte om något moraliskt, att jag tycker att äktenskapet skulle urvattnas eller något sådant. Nej, jag tycker helt enkelt det skulle bli ganska fel om ett par som flyttat ihop för en vecka sedan helt plötsligt ska ärva varandra om den ena råkar falla av pinn. Tänk dig, du har knappt lärt känna människan ordentligt, men om du dör ärver han eller hon allt du äger och har.

Jag tycker det är rätt att man ska kunna vara sambor och ha delad ekonomi och "dina och mina saker" i början. Är man gift står det i äktenskapsbalken att båda makarna ska ha samma levnadsstandard, alltså indirekt att man ska ha gemensam ekonomi, och skiljs man ur ett äktenskap (och inte har skrivit äktenskapsförord) spelar det ingen roll om den ena bara ägde en kastrull när man gifte sig, båda ska ha lika mycket när man delar upp grejerna. Det här blir lätt lite absurt om man inte varit ihop speciellt länge.

Har man däremot varit sambo länge och kanske till och med har barn tycker jag att det finns goda skäl att gifta sig. Då slipper man stå där om maken dör och vara tvungen att köpa ut sina egna barn ur huset och allt man äger för att få bo kvar. Man ärver i stället alltihop och får bo kvar i odelat bo. Är man gift antas det per automatik att gemensamma barn verkligen är gemensamma och man slipper försäkra detta på en löjlig blankett.

Jag anser inte heller att skälet att man binder sig genom att gifta sig är ett bra argument för att låta bli. Särskilt inte om man är sambor med barn. Att ha barn tillsammans är att binda sig hundra gånger tajtare till varandra än att gifta sig. Har man inga barn och skiljer sig från äktenskap behöver man aldrig någonsin mer ha kontakt med varandra, men har man barn och skiljs åt, vare sig det är från ett sambo- eller ett äktenskap måste man ändå behålla kontakten om det nu inte är så att den ena får enskild vårdnad och den andra inte får ens besöksrätt, vilket är mycket ovanligt. Och varför skulle det vara "lättare" psykiskt att skilja sig från ett mångårigt samboskap än från ett mångårigt äktenskap? Same shit.

Jag undrar helt enkelt varför många människor är så emot att gifta sig? Är det för att de bara ser bröllopet och inte är intresserad av att ha ett sådant? Eller är det för att de vill vara "fria" och kunna gå när de vill? Är de inte säkra på att de valt rätt partner och vill därför inte "binda sig" till denna/denne? Ni som läser som eventuellt valt aktivt att leva som sambos, kan ni inte berätta varför. Jag dömer er som sagt inte, jag undrar bara vad det är jag har missat, vilka orsaker finns det till att INTE gifta sig?

7 kommentarer:

jyttelisa sa...

Den danske forfatter Søren Kirkegård sagde: Gift jer - og I fortryder det, Gift jer ikke og I fortryder også det!!jeg synes du har ret idet du skriver, at de der ikke gifter sig vil være frie til at kunne forlade forholdet hurtigt og smertefrit, men de vil sørme ha det halve af sin partners boskab alligevel.Et ægteskab forsegler den kærlighed man har til hinanden. Det finder jeg i hvertfald som den vigtigste årsag til hvorfor jeg og Lars blev gift.Et ægteskab er en seriøs størrelse.Parterne er nødt til at kæmpe for at være sammen. De er nødt til at give hinanden frihed til egne aktiviteter og intressere sig for hinandens interesser.Og kommer der børn i et forhold så er jeg helt enig med dig i at man er bundet for livet gennem det/de fælles børn.Og så kan man ligeså godt tage skridtet fuldt ud at få papir på hinanden.Indgå en pagt hvor man bekræfter sin kærlighed til hinanden.At elske og ære hinanden i lyst og i nød.Det synes jeg faktisk vi har været gode til i vores familie.Inclucive i den lille Björnströmske familie.

bedstefarLars sa...

När vi köpte det hus vi nu bor i sade advokaten direktt att vi sparade en halvtimes jobb genom att var a gifta när vi köpte huset med 50% til varje, efter 33 års äktenskap förespråkar jag det fortfarende, kram din far.

Ewa sa...

Intressant ämne! Jag håller med dig!

När jag var i gymnasieåldern sa jag att jag inte skulle gifta mig. Det ändrades sedan snabbt till att jag inte ska gifta mig i kyrkan, för det var ju det det handlade om.

Jag tror att många inte vill ha det klassiska bröllopet och inte inser att ett bröllop kan vara precis det man själv gör det till. Jag och min man gifte oss inte i kyrkan, vi bytte inte ringar och jag hade ingen bröllopsklänning. Passade oss perfekt. (Trots att maken nog gärna vill att vi köper ringar en dag.)

Det verkar också finnas vissa par som inte gift sig för att de drömmer om det perfekta bröllopet, men inte har pengarna att genomföra det än.

I Kanada har jag också insett att familjerna ibland blir ett hinder. Här kommer alla från "någon annanstans" och i princip alla par är en mix mellan olika kulturer. Problemet ligger då i vilket slags bröllop man ska ha, familjerna kan inte enas utan lägger sig i och det blir stora bråk o.s.v.

Slutligen kanske det är så enkelt att det gått lite mode i att inte gifta sig. Tycker giftermålet börjar komma back in style nu dock.

Marilene sa...

För oss blev det plötsligt jätteviktigt att dela efternamn efter att Petter fötts. Vi ville bli en familj också utåt. Eftersom vi inte hade råd med en stor fest, så gifte vi oss borgerligt i stadshuset och firade med vänner på stan efteråt. MYCKET trevligt och enkelt. Men gifta är vi inte desto mindre, trots att stassen kom från Lindex ;-)

Madde sa...

Jag tycker helt enkelt man kan få samma trygghet genom att jobba sig upp till sin egen karriär och ekonomi, och jag tycker inte om att vara beroende av någon alls! Sen tycker jag det är töntigt att gifta sig pga romantik, eller nån slags "saga" som man fantiserat ihop. Samt gammeldags.

Anne sa...

Madde: Jag kan förstå det du säger om att du tycker att det är töntigt att gifta sig på grund av en romantisk dröm. Det tycker jag också. Jag tycker att man gifter sig för äktenskapet, inte för bröllopet. Därför skriver jag ju också i texten att man faktiskt kan gifta sig utan att det är det minsta romantiskt, det är bara att knata upp till rådhuset eller dylikt och skriva på ett papper. Utan ryschpysch och blommor.
Sen det här med trygghet och pengar. Du har rätt i att man kan ha en ekonomisk trygghet även som sambo, förutsatt att man inte har barn. Jag vet inte om du har barn, men om du har det skulle jag ändå råda dig till att ta reda på vad som gäller för den eventuella förmögenhet du jobbat ihop och kanske köpt kapitalvaror för som du och din karl har i ert gemensamma hem. Har ni barn och han dör har barnen rätt till hälften av allt ni äger och har, om ni inte skrivit testamente som säger annat. Är ni däremot gifta ärver du din man och era barn får vänta på sitt arv tills du dör.
Visst är det en trygghet att jobba ihop pengar själv, men har man barn måste man ta med i beräkningarna vad som händer om en av samborna dör.
Sen anser jag mig som gift inte alls vara beroende av min man. Jag har min lön och jag kan bidra till hushållets ekonomi precis lika bra som han. Jag har rätt att välja själv vad jag vill göra med mitt liv, att vara gift i Sverige är inte samma sak som att vara livegen. Det är som att vara sambo med arvsrätt, ungefär.

Anonym sa...

Jag har tjatat på min sambo i 3 år att jag vill att vi gifter oss, mitt skäl har bara varit tradition och den romantiska drömmen. Hans svar har alltid varit "kom på ett mer rimligt skäl till varför vi ska gifta oss". Och här hittade jag svaret! Tack :D