lördag 30 januari 2010

Mitt 00-tal

Jag är rädd att vi står inför mitt längsta inlägg någonsin. Nu har jag framfört varningen, ni får väl hänga med så långt ni orkar.

Mitt 00-tal tog sin början i Köpenhamn. Jag var omgiven av människor (förvånansvärt många av japanskt ursprung) och jag stod vid min blivande makes sida mitt på rådhustorget. Vi hörde den stora klockan slå, vi kysstes och jag såg himlen bakom hans huvud bli ljust som på dagen av Tivolis största fyrverkeri någonsin.

I mars 2000 flyttade min mamma till Danmark. Min pappa var redan där, min mamma var kvar några månader för att ordna med flytt och sånt. När hon också for iväg med tåget i Gällivare och jag stod kvar på perrongen med tårarna skvalande kändes det väldigt definitivt att jag nu var vuxen och överlåten till att leva enligt eget huvud. Det kändes skrämmande, och skönt. Det tråkiga med att de flyttade var att jag förlorade kopplingen till min barndom, till Tärendö. Aldrig mer skulle jag få besöka det gula huset på Rönnvägen 16, aldrig mer skulle jag komma hem som i att komma hem på riktigt. Visst har jag ett hem här i Umeå nu, ett eget, men en ansenlig del av mitt hjärta är hemlöst, det längtar efter det där gula huset, efter smörbollstäckta ängar, metertjocka älvisar, midnattsol och norrsken. Det är hemma, och det är mitt livs största sorg att jag inte har det kvar.

Hösten 2000 flyttade vi, jag och maken, från Pajala till Umeå. Det var en omtumlande upplevelse, att köra en buss full med allt vi ägde och hade, till en stad vi knappt varit il, där vi kände tre människor allt som allt. Vi flyttade från en by där ICA stängde 18.00 och OKQ8 20.00, där det gick en film i veckan i biografen på folkets hus (fördelad på två föreställningar, kvällsföreställning på fredag och matiné på söndag), en krog (vid namn Bykrogen), där man ansåg sig bo långt från centrum om det var längre än femhundra meter till stora torget och där man köpte kläder från H&M Rowells på postorder. Vi flyttade till en stad med all dess service och valmöjligheter. Nu, tio år senare, är jag inte säker på att jag skulle klara att vara utan den. Jag ser den inte längre, den har blivit en självklarhet. Samtidigt saknar jag djupt i mitt hjärta den lilla byn, och det kanske är därför jag flyttat till Röbäck, det närmaste en by Umeå stad har att erbjuda.

Överhuvudtaget var det inte mycket jag tog med mig från 90-talet in i 00-talet. Min man och mina bästa vänner är det enda som är sig likt. De är mina konstanter. Allt annat är lämnat, glömt, förlorat eller bortkastat.

Den elfte september 2001 på eftermiddagen satt jag i en lässal på Umeå universitet och läste om de gamla grekerna. Jag satt kvar där i flera timmar, klockan åtta på kvällen kom jag hem. Jag möttes av en make och en roommate som satt som klistrade framför TV:n där bilder på två skyhöga hus som exploderade och rasade ihop spelades upp om och om igen. Resten av kvällen satt jag där själv. Det kändes som att titta på en film. Det gick inte att fatta, att ta in.

I mellandagarna 2001 drabbades jag av en stark kärlek som håller i sig än. Det var den kvällen jag hade mitt första möte med Tolkiens värld. Jag satte mig i en mörk biosalong för att se den där filmen som alla andra gick och såg, som skulle vara så himla bra. Jag hade fått böckerna rekommenderade men aldrig kommit mig för att läsa dem. Jag hade ingen aning om vad jag stod inför, jag var helt och hållet oförberedd.
Jag tror att min haka befann sig i höjd med knäna ungefär hela filmens längd. Efteråt var jag helt och hållet golvad, förtrollad och förlorad. Jag skulle aldrig återhämta mig, jag är fortfarande ohjälpligt fast i denna värld av mytiska väsen och fantastiska historier.
Idag har jag plöjt alla böcker jag kommit över, sett alla filmer minst ett tjugotal gånger (första filmen är säkert uppe i det dubbla) och jag har inte tröttnat än.

Nyårsafton 2003-2004 firade jag och maken ensamma, hemma i vår lägenhet. Jag misstänkte att maken planerade att fria, han hade kommit med antydningar om att jag kanske snart skulle bli en ärbar kvinna. Vi åt lammstek provencale, inget frieri. Vi lyssnade på 80-talshårdrock på LP och drack vin, inget frieri. Vi skålade på tolvslaget, inget frieri. Jag tyckte maken hade gjort en jättemiss som inte gjort det denna fantastiskt lyckade kväll. Vi gick ut för att titta på raketerna och där föll maken på knä i snön och bad om min hand i äktenskap. Jag grät och jag skrattade och jag skrek jajajaja, och hoppade lite grann upp och ner i rena förtjusningen. Han lyckades med konststycket att överraska mig fast jag redan visste det.

Valborgsafton 2005 beseglade maken och jag vår kärlek i Stadskyrkan i Umeå inför en liten, utvald skara nära och kära. Det var en fantastisk dag, så väldigt mycket vi på många sätt. Hela våren innan höll jag på att stressa ihjäl mig för att fixa allting, och efteråt var jag helt tom, jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv nu när det inte fanns någon bordsplacering att fippla med eller någon klänning att brodera på. Men jag älskade det, varje minut, det var ett kärt besvär som jag aldrig velat vara utan. Och de där ögonblicken, när Matte spelade Be mine med R.E.M. (vår låt), när jag lovade min man evig trohet, och när vi var på väg ut och jag fick syn på Josefine som grät så hon höll på att gå åt, dem kommer jag aldrig, aldrig att glömma.

Den tjugonionde juli 2005 var jag en meter ifrån både Bono och the Edge. Konserten på Ullevi var två och en halv timme lång, och konstigt nog minns jag bara brottstycken, ögonblicksbilder. Inga sammanhängande minnen överhuvudtaget. Jag har en teori om att det beror på att jag inte tänkte under de timmarna, jag bara upplevde, tog in, lät mig flyta med och överväldigas. Det var fantastiskt. Den första konserten med ett band man älskar är alltid bäst och det gäller även i det här fallet.

Hela hösten 2005 och de första månaderna av 2006 minns jag för att det bara fanns två tankar i mitt huvud som räknades. Den ena var tanken på ett barn och den andra var tanken på ett jobb. Det andra var strängt nödvändigt för att få det första. Länge kände jag inte alls någon längtan efter barn, men i augusti 2005 vände det av okänd anledning, som att vända på en hand. Varenda fiber i min kropp ville bli gravid. Jag har aldrig längtat så starkt efter något, vare sig före eller efter. Två veckor efter att jag påbörjat min provanställning frågade jag min man om han ansåg att vi vågade chansa och försöka göra ett barn nu. Han framförde sin livsfilosofi: "det ordnar sig". Och så blev dottern till.

Hela första halvan av 00-talet levde jag i tron att jag skulle bli gymnasielärare. Jag läste kurs på kurs på universitetet, kämpade på och fortsatte på pin tji även när motivationen tröt och tentorna gick dåligt. Men sommaren 2005 fick det vara nog. Jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig som lärare, det var inte det jag ville. Jag visste inte vad jag ville i stället, men just då brydde jag mig inte så mycket om det. Jag hoppade av på vinst och förlust. Efter ett halvår som arbetslös fick jag jobb som personlig assistent, så blev jag gravid, mitt under graviditeten bytte jag jobb till ett boende för funktionshindrade och där är jag kvar än. Jag trivs oförskämt bra, och nu läser jag till undersköterska. Det känns som om det är det jag vill, som om jag äntligen hittat rätt. Kanske, kanske skulle det kännas ännu mer rätt att bli sjuksköterska, men eftersom jag förverkat för många år hos CSN är det en dröm som får stanna som en dröm. Och egentligen känns undersköterska inte fel per se, det är bara det att man får göra mer medicinska uppgifter som syrra. Människorna man jobbar med är de samma, och det är med människorna jag vill jobba. Drömjobbet skulle vara en barnavdelning på sjukhuset, vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.

Den sista tiden som gravid, julen 2006 och hela januari var som en enda skälvande nedräkning. Vi sprang på bio i tid och otid för att få tiden att gå. Hela mitt jag ville vara hemma och vika små koftor och packa BB-väska, det var en plåga att tvingas genomlida timmarna på jobbet.

En morgon i januari 2007 var jag skitless på att vara gravid. Jag hade gått elva dagar över tiden och vaknade som vanligt av att jag hade för ont i höfterna för att kunna fortsätta sova. I vanlig ordning tog jag ett bad, den enda position som inte gjorde ont i det läget, och slumrade på badkarskudden. Några sammandragningar kom och gick, men ingenting smärtsamt, så jag ignorerade dem, steg upp och lade mig att sova på soffan. Klocka elva vaknade jag av en smärtsam värk. När nästa kom hade jag hunnit till sovrummet och väckt min käre make som låg där, golvad av migrän.
När den värken kom var det min tur att golvas. Den var hundra gånger starkare än den första och jag kunde inte andas, jag kunde inte skrika. När den var över hade jag totalt hjärnsläpp. Jag vet inte vad jag tänkte, antagligen tänkte jag inte alls. Jag sprang till toaletten och satte mig där. Ny, lika stark värk. Jag bad om vatten. Ny värk medan maken (vars migrän nu var som bortblåst) hämtade ett glas. Tog en klunk. Ny värk, lutad mot tvättstället. Bad maken tappa upp ett bad. Ny värk. Badkaret tredjedelsfullt. Ny värk. Maken frågar med panik i rösten om det här inte går en aning för fort. Ny värk. Maken tajmar. En och en halv minut från början av en värk till början av nästa. Flåsar fram att han ska ringa förlossningen. Ny värk.
Barnmorskan säger att vi är välkomna när vi vill, men att vi kan stanna hemma så länge det känns bra. Svär och fräser att det inte alls känns bra. Maken ringer taxi. Packar febrilt färdigt BB-väskan mellan värkarna, maken hjälper till, små bodys och TENS-apparat och druvsocker i en enda röra. Måste stanna för värk på väg nerför trapporna. Taxichauffören är skitnervös, han frågar oss efter snabbaste vägen till förlossningen.
Vi måste vänta när vi kommer in, alla undersökningsrum fulla. Skrämmer skiten ur en tjej i väntrummet under en särskilt kraftig värk. Får till slut komma in, CTG, sedan undersökning. Sex centimeter öppen på en timme och tjugo minuter. Hamnar på sal elva, där mina två äldsta gudbarn också är födda. Deras mamma Josefine dyker upp efter ungefär en halv timme med gott humör och vetskap om var man hittar varma vetekuddar. Hon blir guld värd de närmaste timmarna, mot hennes bröst vilar mitt huvud när de sätter epiduralen, det är hon som stannar när maken hämtar mat. Maken ger mig saft och låter mig krossa hans hand.
Det tas hål på fosterhinnorna, vattnet är mekoniumfärgat. Jag krystar i en timme och tjugo minuter. När jag ser mitt barn är jag förvånad över att hon har armar och ben, att hon är en riktig människa. Jag förvånar mig själv genom att först ta reda på att hon är en flicka efter ett par minuter. Hon är blå och gurglar. De som kan och vet tar henne ifrån mig och hon blir borta i fyrtio minuter, för de måste suga ut slem och fostervatten ur hennes små lungor och hennes minimala magsäck. Hennes pappa får följa med henne, så helt ensam är hon inte under dessa hennes första, jobbiga upplevelser i livet.
Jag känner mig beskyddande, och lättad. Kärleken, den himlastormande och livslånga, ovillkorliga, kommer efter några dagar.
Under tiden som följde förundrades jag över att jag klarade av att bära, föda och dessutom hålla liv i en liten människa enbart med hjälp av min egen kropp. Det är fantastiskt. Dessutom har mitt barn gett mig en ny förståelse för mina föräldrar och en chock i att inse att de älskar mig lika mycket som jag älskar min dotter. Det hade jag aldrig förstått.

Jag har dessutom insett att jag är mer lik mina föräldrar än vad jag velat kännas vid, men samtidigt är vi väldigt olika. Från att ha varit en enhet med dem när jag var barn har jag nu min egen enhet i min nya familj. Det är som en ständigt pågående empirisk undersökning i arv och miljö att analysera mitt eget beteende nu mera.

2007 fick våra katter flytta från oss. Mirre kom till oss åtta veckor gammal i september 2000, Rasmus kom ett år gammal i mars året därpå. De var till glädje och förtret, men mest till glädje. De var våra bebisar innan vi fick en riktig bebis, och just därför fick de sedan flytta. De klarade inte av omställningen till att vara på andra plats efter den där lilla människan. Plötsligt fanns det inte lika mycket tid för kel och lek, famnarna var upptagna, uppmärksamheten inte den samma. Och så skulle vi flytta. Idag är Mirre i katthimlen, men Rasmus lever och fångar råttor på löpande band i största välmående ute hos Fredde i Pengsjö. Det känns bra.

2007 var också året då maken - med ett fåtal dagar kvar på a-kassan - hals över huvud startade eget. Helt utan bidrag men med en järnvilja att klara det startade han Enhanced Audio Productions, och det är fortfarande hans jobb. Jag sade till honom att jag ville att vi alla skulle vara lyckliga i vår familj, och att han aldrig skulle bli lycklig om han inte fick arbeta i omedelbar närhet av ett mixerbord. Visst har det varit motigt från och till, men han har klarat det och jag är otroligt stolt över honom. Han är fruktansvärt bra på det han gör, och han gör det med entusiasm och ambition. Med tiden är jag säker på att det kommer att bli bättre, därför säger jag fortfarande till honom att han ska bita sig fast och kämpa vidare, vi ska klara det här.

En tidig morgon i början av november 2008 steg jag och dottern upp klockan fem. Hon var pigg och ville inte sova mer, vilket var lika bra, för där kunde vi sitta och se i direktsändning hur en svart, blivande president höll ett fantastiskt segertal som fick mig att tänka på Martin Luther King och hans berömda sista tal (I've been to the mountaintop/.../but I want you to know, tonight, that we as a people, will get to the promised land). "Obbanna" lärde sig dottern, knappt två, att säga.

Jag älskar film. Jag kan inte göra en sammanfattning av 00-talet utan att räkna upp alla fantastiska filmer jag sett och älskat under dessa tio år.
Jag satt och gapade mig igenom inledningen av Sagan om de två tornen, jag grät när Gandalf och Pippin red in i Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, jag flinade med hela ansiktet när Jack Sparrow anlände i första Piratesfilmen, parkourscenen i Casino Royal, hela jävla Bourne ultimatum (särskilt allra sista scenen), när Joel och Clementine träffas igen i Montauk i Eternal sunshine of the spotless mind, skönhetstävlingen i Little miss sunshine, när hon kastar sig ut från berget i slutet av Crouching tiger hidden dragon, "Jack, I swear" med en blick på skjortan och den fantastiska musiken i Brokeback mountain, Slumdog millionaire, Moulin rouge, Batman begins och the Dark Knight, Harry Potter, Almost famous, Kill Bill, Gladiator, Love actually och många, många fler.

00-talet kommer till viss del att kommas ihåg för att det var då TV-serier blev semifinkultur. Jag har fortfarande inte sett Sopranos och Six feet under (jag ska! jag lovar, jag ska!), men jag har med stor glädje följt 24, Lost, Grey's anatomy och Desperate Housewives. Vänner och Sex and the city hängde med, men de måste väl i sanning sägas vara nittiotalsserier. Fast jag kommer aldrig att glömma när jag och Fia satt och såg sista SATC-avsnittet och båda tårögt utbröt "Han hette John!, han hette John!".

Jag kan inte heller tala om de här tio åren utan att tala om förlusterna. Människorna som försvunnit; min farfar, min mormor, min morfar. Min farmor som finns kvar men inte längre är sig själv. Min man som förlorade sin far när de precis fått en relation. Under de här åren har jag insett livets bräcklighet.

Mitt 00-tal avslutades ensam på jobbet framför TV:n. Jag åkte på att jobba nyårsafton, och att få vikarie den kvällen var hopplöst. Fem minuter i tolv ringde jag till maken, jag ville inte vara helt och hållet ensam på tolvslaget, så vi pratade en stund medan ring, klocka, ring deklamerades på Skansen och fyrverkerierna smattrade. Efteråt lade jag mig i sängen och läste en av Twilightböckerna. Dessa böcker blev för övrigt min sista litterära kärleksupplevelse under 00-talet. Det har faktiskt aldrig hänt mig, bokmalen, att böcker så totalt uppslukat mig som dessa tonårsromaner gjorde när jag nästan var trettio. Uppfriskande.

Tio år av mitt liv, från nästan tjugo till nästan trettio. Från fest, glam och sena nätter till mellanmål, fredagsmys och parhus. Jag inser att jag har blivit tio år äldre, och jag känner mig så också, men trettio är inte så gammalt som det framstod när jag var tjugo. Jag är en bättre människa nu än jag var för tio år sedan. Jag är mindre självisk, mer ansvarstagande, snällare och hänsynsfullare. Framför allt mer säker på mig själv, det känns som att jag äntligen är på det klara med vem jag faktiskt är och jag törs stå för det. Det är väldigt befriande.

Allt som allt, tio bra år. Nog så. Och tack till den som eventuellt orkade läsa så här långt.

9 kommentarer:

jyttelisa sa...

Jag orkade läsa för det var ytterst intressant läsning och du har gjort en väldigt fin sammanfattning av ditt 00-tal.Vissa saker rörde mitt moderhjärta mycket ,men det vet du nog vad det kan vara. Ja vi älskar dig för evigt Anne och är så glada att vi har blivit berikade i vår kärlek med Emma.Hun är en solstråle utan like och är genom all den kärlek hun får av Er två, och så många andra, ett levande exempel på livet när det är allra bäst.Vi är så glada att du och Ronnie hittade varandra.Må all lycka fölga eran lilla familj. Stor kram!! Din mor Jytte och Pappa Lars.

bedstefarLars sa...

Nog skriver du rätt så bra, hälsning din Far.
Nog var det meningen att lämna gula huset, men visst finns det en längtan kvar till vårt paradis på jord. Det var en fas i livet. Tro mig det känns inte lika hem att komma hem efter man har flyttat. Saker förändras och vi också.
Endnu en hälsning och en stor kram Lars.

loopii sa...

Tack Anne för en underbart härlig blogg. Tycker verkligen om att läsa det du har att säga. Du är duktig på att skriva och har ett härligt "flow" när du skriver.. Hoppas att familjen mår bra. Erika

Emma sa...

Det var verkligen en fin sammanfattning av ditt 00-tal. Roligt att läsa och jag gillade speciellt frierihistorien. Ibland lyckas de få till det de där friarna. :)

Anne sa...

Tack så mycket för alla fina ord om inlägget och skrivandet. Och Emma, nu blev jag nyfiken, hur gick det till när Ville friade?

Ewa sa...

Fint skrivet, Anne!

Jag lade ner tankarna på en sammanfattning häromdagen eftersom jag var så sent ute (som vanligt), men nu kanske jag ska passa på i alla fall... :)

Anne sa...

Ewa: Det tycker jag absolut du ska, ser fram emot ditt 00-tal, som säkert varit ännu mer innehållsrikt (eller åtminstone utspritt över ett större geografiskt område) än mitt.

milla sa...

Snyftade när jag läste frierihistorien o förlossningsberättelsen (såklart).
Kanske också borde knåpa ihop ett sånt inlägg. Roligt att få reda på vad alla pysslat när man inte setts på evigheter. Sist var din möhippa som jag hamnade på av en ren slump.

Marilene sa...

Varsågod. Och det var den mascaran. Tur man inte ska till jobbet än på en stund! :-)