Bot och bättring

I måndags hade jag min 30-årsmiddag. Det var en liten tillställning (fyra vuxna, två barn), men inte desto mindre mycket trevlig. Vi åt chevré chaud till förrätt, fläskfilé på spenatbädd toppad med pesto till huvudrätt och Josefine hade bakat sin härliga chokladmarängtårta på semihemligt recept till efterrätt. Vi åt tills vi inte kunde äta mer.

Det blev en del tårta till övers. Den delade vi på, så jag och maken hade varsin rejäl bit kvar. Jag åt upp min senare samma kväll så fort maten sjunkit lite i magen. Maken rörde inte sin. Dagen efter stod tårtbiten fortfarande kvar i kylen. Så även på onsdagen. Då började jag känna mig lite orolig för den, om inte maken snart åt den skulle den ju bli dålig. Jag påminde honom om tårtbitens existens. Han sade att han inte kände för något så sött. Där satt han med sin hälsogloria och bara ignorerade världens bästa tårta!

"Ät den du", sade han. Innerst inne jublade jag, men jag försöker äta nyttigt nu och onsdag var definitivt inte min gottedag, så jublet blandades med "nej, nej, ska inte, ska inte". "Släng den då om du inte vill ha den", tyckte maken. Det avgjorde saken. Den tårtan skulle inte slängas, det skulle jag inte tillåta.

Jag gjorde en snabb kalkyl i huvudet och räknade ut att tårtan antagligen inte skulle hålla till fredag (den stora Gottedagen). Skulle den ätas skulle det ske där och då. Så jag åt den. Med massor av dåligt samvete, men ack, så gott det var.

Detta är förklaringen till att jag denna fredag kväll som normalt är min gottekväll med godis/Ben & Jerry's/ost och kex/chips och dipp i stället just har stoppat i mig ett kokt ägg, lite treveckorssallad och en torr skiva Vasa sport fiber plus. Jag må ha varit nere i diket och slirat, men nu är jag på vägen igen.