Vad är det som är stort, runt, svart-grå-vitspräckligt och rör sig i cirklar i Röbäckstrakten?
Svar: Min ända som ihärdigt susar runt på promenader med syfte att avsevärt minska sitt omfång. Iklädd makens urban kammo-mönstrade täckbyxor.
söndag 31 januari 2010
lördag 30 januari 2010
Mitt 00-tal
Jag är rädd att vi står inför mitt längsta inlägg någonsin. Nu har jag framfört varningen, ni får väl hänga med så långt ni orkar.
Mitt 00-tal tog sin början i Köpenhamn. Jag var omgiven av människor (förvånansvärt många av japanskt ursprung) och jag stod vid min blivande makes sida mitt på rådhustorget. Vi hörde den stora klockan slå, vi kysstes och jag såg himlen bakom hans huvud bli ljust som på dagen av Tivolis största fyrverkeri någonsin.
I mars 2000 flyttade min mamma till Danmark. Min pappa var redan där, min mamma var kvar några månader för att ordna med flytt och sånt. När hon också for iväg med tåget i Gällivare och jag stod kvar på perrongen med tårarna skvalande kändes det väldigt definitivt att jag nu var vuxen och överlåten till att leva enligt eget huvud. Det kändes skrämmande, och skönt. Det tråkiga med att de flyttade var att jag förlorade kopplingen till min barndom, till Tärendö. Aldrig mer skulle jag få besöka det gula huset på Rönnvägen 16, aldrig mer skulle jag komma hem som i att komma hem på riktigt. Visst har jag ett hem här i Umeå nu, ett eget, men en ansenlig del av mitt hjärta är hemlöst, det längtar efter det där gula huset, efter smörbollstäckta ängar, metertjocka älvisar, midnattsol och norrsken. Det är hemma, och det är mitt livs största sorg att jag inte har det kvar.
Hösten 2000 flyttade vi, jag och maken, från Pajala till Umeå. Det var en omtumlande upplevelse, att köra en buss full med allt vi ägde och hade, till en stad vi knappt varit il, där vi kände tre människor allt som allt. Vi flyttade från en by där ICA stängde 18.00 och OKQ8 20.00, där det gick en film i veckan i biografen på folkets hus (fördelad på två föreställningar, kvällsföreställning på fredag och matiné på söndag), en krog (vid namn Bykrogen), där man ansåg sig bo långt från centrum om det var längre än femhundra meter till stora torget och där man köpte kläder från H&M Rowells på postorder. Vi flyttade till en stad med all dess service och valmöjligheter. Nu, tio år senare, är jag inte säker på att jag skulle klara att vara utan den. Jag ser den inte längre, den har blivit en självklarhet. Samtidigt saknar jag djupt i mitt hjärta den lilla byn, och det kanske är därför jag flyttat till Röbäck, det närmaste en by Umeå stad har att erbjuda.
Överhuvudtaget var det inte mycket jag tog med mig från 90-talet in i 00-talet. Min man och mina bästa vänner är det enda som är sig likt. De är mina konstanter. Allt annat är lämnat, glömt, förlorat eller bortkastat.
Den elfte september 2001 på eftermiddagen satt jag i en lässal på Umeå universitet och läste om de gamla grekerna. Jag satt kvar där i flera timmar, klockan åtta på kvällen kom jag hem. Jag möttes av en make och en roommate som satt som klistrade framför TV:n där bilder på två skyhöga hus som exploderade och rasade ihop spelades upp om och om igen. Resten av kvällen satt jag där själv. Det kändes som att titta på en film. Det gick inte att fatta, att ta in.
I mellandagarna 2001 drabbades jag av en stark kärlek som håller i sig än. Det var den kvällen jag hade mitt första möte med Tolkiens värld. Jag satte mig i en mörk biosalong för att se den där filmen som alla andra gick och såg, som skulle vara så himla bra. Jag hade fått böckerna rekommenderade men aldrig kommit mig för att läsa dem. Jag hade ingen aning om vad jag stod inför, jag var helt och hållet oförberedd.
Jag tror att min haka befann sig i höjd med knäna ungefär hela filmens längd. Efteråt var jag helt och hållet golvad, förtrollad och förlorad. Jag skulle aldrig återhämta mig, jag är fortfarande ohjälpligt fast i denna värld av mytiska väsen och fantastiska historier.
Idag har jag plöjt alla böcker jag kommit över, sett alla filmer minst ett tjugotal gånger (första filmen är säkert uppe i det dubbla) och jag har inte tröttnat än.
Nyårsafton 2003-2004 firade jag och maken ensamma, hemma i vår lägenhet. Jag misstänkte att maken planerade att fria, han hade kommit med antydningar om att jag kanske snart skulle bli en ärbar kvinna. Vi åt lammstek provencale, inget frieri. Vi lyssnade på 80-talshårdrock på LP och drack vin, inget frieri. Vi skålade på tolvslaget, inget frieri. Jag tyckte maken hade gjort en jättemiss som inte gjort det denna fantastiskt lyckade kväll. Vi gick ut för att titta på raketerna och där föll maken på knä i snön och bad om min hand i äktenskap. Jag grät och jag skrattade och jag skrek jajajaja, och hoppade lite grann upp och ner i rena förtjusningen. Han lyckades med konststycket att överraska mig fast jag redan visste det.
Valborgsafton 2005 beseglade maken och jag vår kärlek i Stadskyrkan i Umeå inför en liten, utvald skara nära och kära. Det var en fantastisk dag, så väldigt mycket vi på många sätt. Hela våren innan höll jag på att stressa ihjäl mig för att fixa allting, och efteråt var jag helt tom, jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv nu när det inte fanns någon bordsplacering att fippla med eller någon klänning att brodera på. Men jag älskade det, varje minut, det var ett kärt besvär som jag aldrig velat vara utan. Och de där ögonblicken, när Matte spelade Be mine med R.E.M. (vår låt), när jag lovade min man evig trohet, och när vi var på väg ut och jag fick syn på Josefine som grät så hon höll på att gå åt, dem kommer jag aldrig, aldrig att glömma.
Den tjugonionde juli 2005 var jag en meter ifrån både Bono och the Edge. Konserten på Ullevi var två och en halv timme lång, och konstigt nog minns jag bara brottstycken, ögonblicksbilder. Inga sammanhängande minnen överhuvudtaget. Jag har en teori om att det beror på att jag inte tänkte under de timmarna, jag bara upplevde, tog in, lät mig flyta med och överväldigas. Det var fantastiskt. Den första konserten med ett band man älskar är alltid bäst och det gäller även i det här fallet.
Hela hösten 2005 och de första månaderna av 2006 minns jag för att det bara fanns två tankar i mitt huvud som räknades. Den ena var tanken på ett barn och den andra var tanken på ett jobb. Det andra var strängt nödvändigt för att få det första. Länge kände jag inte alls någon längtan efter barn, men i augusti 2005 vände det av okänd anledning, som att vända på en hand. Varenda fiber i min kropp ville bli gravid. Jag har aldrig längtat så starkt efter något, vare sig före eller efter. Två veckor efter att jag påbörjat min provanställning frågade jag min man om han ansåg att vi vågade chansa och försöka göra ett barn nu. Han framförde sin livsfilosofi: "det ordnar sig". Och så blev dottern till.
Hela första halvan av 00-talet levde jag i tron att jag skulle bli gymnasielärare. Jag läste kurs på kurs på universitetet, kämpade på och fortsatte på pin tji även när motivationen tröt och tentorna gick dåligt. Men sommaren 2005 fick det vara nog. Jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig som lärare, det var inte det jag ville. Jag visste inte vad jag ville i stället, men just då brydde jag mig inte så mycket om det. Jag hoppade av på vinst och förlust. Efter ett halvår som arbetslös fick jag jobb som personlig assistent, så blev jag gravid, mitt under graviditeten bytte jag jobb till ett boende för funktionshindrade och där är jag kvar än. Jag trivs oförskämt bra, och nu läser jag till undersköterska. Det känns som om det är det jag vill, som om jag äntligen hittat rätt. Kanske, kanske skulle det kännas ännu mer rätt att bli sjuksköterska, men eftersom jag förverkat för många år hos CSN är det en dröm som får stanna som en dröm. Och egentligen känns undersköterska inte fel per se, det är bara det att man får göra mer medicinska uppgifter som syrra. Människorna man jobbar med är de samma, och det är med människorna jag vill jobba. Drömjobbet skulle vara en barnavdelning på sjukhuset, vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.
Den sista tiden som gravid, julen 2006 och hela januari var som en enda skälvande nedräkning. Vi sprang på bio i tid och otid för att få tiden att gå. Hela mitt jag ville vara hemma och vika små koftor och packa BB-väska, det var en plåga att tvingas genomlida timmarna på jobbet.
En morgon i januari 2007 var jag skitless på att vara gravid. Jag hade gått elva dagar över tiden och vaknade som vanligt av att jag hade för ont i höfterna för att kunna fortsätta sova. I vanlig ordning tog jag ett bad, den enda position som inte gjorde ont i det läget, och slumrade på badkarskudden. Några sammandragningar kom och gick, men ingenting smärtsamt, så jag ignorerade dem, steg upp och lade mig att sova på soffan. Klocka elva vaknade jag av en smärtsam värk. När nästa kom hade jag hunnit till sovrummet och väckt min käre make som låg där, golvad av migrän.
När den värken kom var det min tur att golvas. Den var hundra gånger starkare än den första och jag kunde inte andas, jag kunde inte skrika. När den var över hade jag totalt hjärnsläpp. Jag vet inte vad jag tänkte, antagligen tänkte jag inte alls. Jag sprang till toaletten och satte mig där. Ny, lika stark värk. Jag bad om vatten. Ny värk medan maken (vars migrän nu var som bortblåst) hämtade ett glas. Tog en klunk. Ny värk, lutad mot tvättstället. Bad maken tappa upp ett bad. Ny värk. Badkaret tredjedelsfullt. Ny värk. Maken frågar med panik i rösten om det här inte går en aning för fort. Ny värk. Maken tajmar. En och en halv minut från början av en värk till början av nästa. Flåsar fram att han ska ringa förlossningen. Ny värk.
Barnmorskan säger att vi är välkomna när vi vill, men att vi kan stanna hemma så länge det känns bra. Svär och fräser att det inte alls känns bra. Maken ringer taxi. Packar febrilt färdigt BB-väskan mellan värkarna, maken hjälper till, små bodys och TENS-apparat och druvsocker i en enda röra. Måste stanna för värk på väg nerför trapporna. Taxichauffören är skitnervös, han frågar oss efter snabbaste vägen till förlossningen.
Vi måste vänta när vi kommer in, alla undersökningsrum fulla. Skrämmer skiten ur en tjej i väntrummet under en särskilt kraftig värk. Får till slut komma in, CTG, sedan undersökning. Sex centimeter öppen på en timme och tjugo minuter. Hamnar på sal elva, där mina två äldsta gudbarn också är födda. Deras mamma Josefine dyker upp efter ungefär en halv timme med gott humör och vetskap om var man hittar varma vetekuddar. Hon blir guld värd de närmaste timmarna, mot hennes bröst vilar mitt huvud när de sätter epiduralen, det är hon som stannar när maken hämtar mat. Maken ger mig saft och låter mig krossa hans hand.
Det tas hål på fosterhinnorna, vattnet är mekoniumfärgat. Jag krystar i en timme och tjugo minuter. När jag ser mitt barn är jag förvånad över att hon har armar och ben, att hon är en riktig människa. Jag förvånar mig själv genom att först ta reda på att hon är en flicka efter ett par minuter. Hon är blå och gurglar. De som kan och vet tar henne ifrån mig och hon blir borta i fyrtio minuter, för de måste suga ut slem och fostervatten ur hennes små lungor och hennes minimala magsäck. Hennes pappa får följa med henne, så helt ensam är hon inte under dessa hennes första, jobbiga upplevelser i livet.
Jag känner mig beskyddande, och lättad. Kärleken, den himlastormande och livslånga, ovillkorliga, kommer efter några dagar. Under tiden som följde förundrades jag över att jag klarade av att bära, föda och dessutom hålla liv i en liten människa enbart med hjälp av min egen kropp. Det är fantastiskt. Dessutom har mitt barn gett mig en ny förståelse för mina föräldrar och en chock i att inse att de älskar mig lika mycket som jag älskar min dotter. Det hade jag aldrig förstått.
Jag har dessutom insett att jag är mer lik mina föräldrar än vad jag velat kännas vid, men samtidigt är vi väldigt olika. Från att ha varit en enhet med dem när jag var barn har jag nu min egen enhet i min nya familj. Det är som en ständigt pågående empirisk undersökning i arv och miljö att analysera mitt eget beteende nu mera.
2007 fick våra katter flytta från oss. Mirre kom till oss åtta veckor gammal i september 2000, Rasmus kom ett år gammal i mars året därpå. De var till glädje och förtret, men mest till glädje. De var våra bebisar innan vi fick en riktig bebis, och just därför fick de sedan flytta. De klarade inte av omställningen till att vara på andra plats efter den där lilla människan. Plötsligt fanns det inte lika mycket tid för kel och lek, famnarna var upptagna, uppmärksamheten inte den samma. Och så skulle vi flytta. Idag är Mirre i katthimlen, men Rasmus lever och fångar råttor på löpande band i största välmående ute hos Fredde i Pengsjö. Det känns bra.
2007 var också året då maken - med ett fåtal dagar kvar på a-kassan - hals över huvud startade eget. Helt utan bidrag men med en järnvilja att klara det startade han Enhanced Audio Productions, och det är fortfarande hans jobb. Jag sade till honom att jag ville att vi alla skulle vara lyckliga i vår familj, och att han aldrig skulle bli lycklig om han inte fick arbeta i omedelbar närhet av ett mixerbord. Visst har det varit motigt från och till, men han har klarat det och jag är otroligt stolt över honom. Han är fruktansvärt bra på det han gör, och han gör det med entusiasm och ambition. Med tiden är jag säker på att det kommer att bli bättre, därför säger jag fortfarande till honom att han ska bita sig fast och kämpa vidare, vi ska klara det här.
En tidig morgon i början av november 2008 steg jag och dottern upp klockan fem. Hon var pigg och ville inte sova mer, vilket var lika bra, för där kunde vi sitta och se i direktsändning hur en svart, blivande president höll ett fantastiskt segertal som fick mig att tänka på Martin Luther King och hans berömda sista tal (I've been to the mountaintop/.../but I want you to know, tonight, that we as a people, will get to the promised land). "Obbanna" lärde sig dottern, knappt två, att säga.
Jag älskar film. Jag kan inte göra en sammanfattning av 00-talet utan att räkna upp alla fantastiska filmer jag sett och älskat under dessa tio år.
Jag satt och gapade mig igenom inledningen av Sagan om de två tornen, jag grät när Gandalf och Pippin red in i Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, jag flinade med hela ansiktet när Jack Sparrow anlände i första Piratesfilmen, parkourscenen i Casino Royal, hela jävla Bourne ultimatum (särskilt allra sista scenen), när Joel och Clementine träffas igen i Montauk i Eternal sunshine of the spotless mind, skönhetstävlingen i Little miss sunshine, när hon kastar sig ut från berget i slutet av Crouching tiger hidden dragon, "Jack, I swear" med en blick på skjortan och den fantastiska musiken i Brokeback mountain, Slumdog millionaire, Moulin rouge, Batman begins och the Dark Knight, Harry Potter, Almost famous, Kill Bill, Gladiator, Love actually och många, många fler.
00-talet kommer till viss del att kommas ihåg för att det var då TV-serier blev semifinkultur. Jag har fortfarande inte sett Sopranos och Six feet under (jag ska! jag lovar, jag ska!), men jag har med stor glädje följt 24, Lost, Grey's anatomy och Desperate Housewives. Vänner och Sex and the city hängde med, men de måste väl i sanning sägas vara nittiotalsserier. Fast jag kommer aldrig att glömma när jag och Fia satt och såg sista SATC-avsnittet och båda tårögt utbröt "Han hette John!, han hette John!".
Jag kan inte heller tala om de här tio åren utan att tala om förlusterna. Människorna som försvunnit; min farfar, min mormor, min morfar. Min farmor som finns kvar men inte längre är sig själv. Min man som förlorade sin far när de precis fått en relation. Under de här åren har jag insett livets bräcklighet.
Mitt 00-tal avslutades ensam på jobbet framför TV:n. Jag åkte på att jobba nyårsafton, och att få vikarie den kvällen var hopplöst. Fem minuter i tolv ringde jag till maken, jag ville inte vara helt och hållet ensam på tolvslaget, så vi pratade en stund medan ring, klocka, ring deklamerades på Skansen och fyrverkerierna smattrade. Efteråt lade jag mig i sängen och läste en av Twilightböckerna. Dessa böcker blev för övrigt min sista litterära kärleksupplevelse under 00-talet. Det har faktiskt aldrig hänt mig, bokmalen, att böcker så totalt uppslukat mig som dessa tonårsromaner gjorde när jag nästan var trettio. Uppfriskande.
Tio år av mitt liv, från nästan tjugo till nästan trettio. Från fest, glam och sena nätter till mellanmål, fredagsmys och parhus. Jag inser att jag har blivit tio år äldre, och jag känner mig så också, men trettio är inte så gammalt som det framstod när jag var tjugo. Jag är en bättre människa nu än jag var för tio år sedan. Jag är mindre självisk, mer ansvarstagande, snällare och hänsynsfullare. Framför allt mer säker på mig själv, det känns som att jag äntligen är på det klara med vem jag faktiskt är och jag törs stå för det. Det är väldigt befriande.
Allt som allt, tio bra år. Nog så. Och tack till den som eventuellt orkade läsa så här långt.
Mitt 00-tal tog sin början i Köpenhamn. Jag var omgiven av människor (förvånansvärt många av japanskt ursprung) och jag stod vid min blivande makes sida mitt på rådhustorget. Vi hörde den stora klockan slå, vi kysstes och jag såg himlen bakom hans huvud bli ljust som på dagen av Tivolis största fyrverkeri någonsin.
I mars 2000 flyttade min mamma till Danmark. Min pappa var redan där, min mamma var kvar några månader för att ordna med flytt och sånt. När hon också for iväg med tåget i Gällivare och jag stod kvar på perrongen med tårarna skvalande kändes det väldigt definitivt att jag nu var vuxen och överlåten till att leva enligt eget huvud. Det kändes skrämmande, och skönt. Det tråkiga med att de flyttade var att jag förlorade kopplingen till min barndom, till Tärendö. Aldrig mer skulle jag få besöka det gula huset på Rönnvägen 16, aldrig mer skulle jag komma hem som i att komma hem på riktigt. Visst har jag ett hem här i Umeå nu, ett eget, men en ansenlig del av mitt hjärta är hemlöst, det längtar efter det där gula huset, efter smörbollstäckta ängar, metertjocka älvisar, midnattsol och norrsken. Det är hemma, och det är mitt livs största sorg att jag inte har det kvar.
Hösten 2000 flyttade vi, jag och maken, från Pajala till Umeå. Det var en omtumlande upplevelse, att köra en buss full med allt vi ägde och hade, till en stad vi knappt varit il, där vi kände tre människor allt som allt. Vi flyttade från en by där ICA stängde 18.00 och OKQ8 20.00, där det gick en film i veckan i biografen på folkets hus (fördelad på två föreställningar, kvällsföreställning på fredag och matiné på söndag), en krog (vid namn Bykrogen), där man ansåg sig bo långt från centrum om det var längre än femhundra meter till stora torget och där man köpte kläder från H&M Rowells på postorder. Vi flyttade till en stad med all dess service och valmöjligheter. Nu, tio år senare, är jag inte säker på att jag skulle klara att vara utan den. Jag ser den inte längre, den har blivit en självklarhet. Samtidigt saknar jag djupt i mitt hjärta den lilla byn, och det kanske är därför jag flyttat till Röbäck, det närmaste en by Umeå stad har att erbjuda.
Överhuvudtaget var det inte mycket jag tog med mig från 90-talet in i 00-talet. Min man och mina bästa vänner är det enda som är sig likt. De är mina konstanter. Allt annat är lämnat, glömt, förlorat eller bortkastat.
Den elfte september 2001 på eftermiddagen satt jag i en lässal på Umeå universitet och läste om de gamla grekerna. Jag satt kvar där i flera timmar, klockan åtta på kvällen kom jag hem. Jag möttes av en make och en roommate som satt som klistrade framför TV:n där bilder på två skyhöga hus som exploderade och rasade ihop spelades upp om och om igen. Resten av kvällen satt jag där själv. Det kändes som att titta på en film. Det gick inte att fatta, att ta in.
I mellandagarna 2001 drabbades jag av en stark kärlek som håller i sig än. Det var den kvällen jag hade mitt första möte med Tolkiens värld. Jag satte mig i en mörk biosalong för att se den där filmen som alla andra gick och såg, som skulle vara så himla bra. Jag hade fått böckerna rekommenderade men aldrig kommit mig för att läsa dem. Jag hade ingen aning om vad jag stod inför, jag var helt och hållet oförberedd.
Jag tror att min haka befann sig i höjd med knäna ungefär hela filmens längd. Efteråt var jag helt och hållet golvad, förtrollad och förlorad. Jag skulle aldrig återhämta mig, jag är fortfarande ohjälpligt fast i denna värld av mytiska väsen och fantastiska historier.
Idag har jag plöjt alla böcker jag kommit över, sett alla filmer minst ett tjugotal gånger (första filmen är säkert uppe i det dubbla) och jag har inte tröttnat än.
Nyårsafton 2003-2004 firade jag och maken ensamma, hemma i vår lägenhet. Jag misstänkte att maken planerade att fria, han hade kommit med antydningar om att jag kanske snart skulle bli en ärbar kvinna. Vi åt lammstek provencale, inget frieri. Vi lyssnade på 80-talshårdrock på LP och drack vin, inget frieri. Vi skålade på tolvslaget, inget frieri. Jag tyckte maken hade gjort en jättemiss som inte gjort det denna fantastiskt lyckade kväll. Vi gick ut för att titta på raketerna och där föll maken på knä i snön och bad om min hand i äktenskap. Jag grät och jag skrattade och jag skrek jajajaja, och hoppade lite grann upp och ner i rena förtjusningen. Han lyckades med konststycket att överraska mig fast jag redan visste det.
Valborgsafton 2005 beseglade maken och jag vår kärlek i Stadskyrkan i Umeå inför en liten, utvald skara nära och kära. Det var en fantastisk dag, så väldigt mycket vi på många sätt. Hela våren innan höll jag på att stressa ihjäl mig för att fixa allting, och efteråt var jag helt tom, jag visste inte vad jag skulle göra av mig själv nu när det inte fanns någon bordsplacering att fippla med eller någon klänning att brodera på. Men jag älskade det, varje minut, det var ett kärt besvär som jag aldrig velat vara utan. Och de där ögonblicken, när Matte spelade Be mine med R.E.M. (vår låt), när jag lovade min man evig trohet, och när vi var på väg ut och jag fick syn på Josefine som grät så hon höll på att gå åt, dem kommer jag aldrig, aldrig att glömma.
Den tjugonionde juli 2005 var jag en meter ifrån både Bono och the Edge. Konserten på Ullevi var två och en halv timme lång, och konstigt nog minns jag bara brottstycken, ögonblicksbilder. Inga sammanhängande minnen överhuvudtaget. Jag har en teori om att det beror på att jag inte tänkte under de timmarna, jag bara upplevde, tog in, lät mig flyta med och överväldigas. Det var fantastiskt. Den första konserten med ett band man älskar är alltid bäst och det gäller även i det här fallet.
Hela hösten 2005 och de första månaderna av 2006 minns jag för att det bara fanns två tankar i mitt huvud som räknades. Den ena var tanken på ett barn och den andra var tanken på ett jobb. Det andra var strängt nödvändigt för att få det första. Länge kände jag inte alls någon längtan efter barn, men i augusti 2005 vände det av okänd anledning, som att vända på en hand. Varenda fiber i min kropp ville bli gravid. Jag har aldrig längtat så starkt efter något, vare sig före eller efter. Två veckor efter att jag påbörjat min provanställning frågade jag min man om han ansåg att vi vågade chansa och försöka göra ett barn nu. Han framförde sin livsfilosofi: "det ordnar sig". Och så blev dottern till.
Hela första halvan av 00-talet levde jag i tron att jag skulle bli gymnasielärare. Jag läste kurs på kurs på universitetet, kämpade på och fortsatte på pin tji även när motivationen tröt och tentorna gick dåligt. Men sommaren 2005 fick det vara nog. Jag insåg att jag aldrig skulle bli lycklig som lärare, det var inte det jag ville. Jag visste inte vad jag ville i stället, men just då brydde jag mig inte så mycket om det. Jag hoppade av på vinst och förlust. Efter ett halvår som arbetslös fick jag jobb som personlig assistent, så blev jag gravid, mitt under graviditeten bytte jag jobb till ett boende för funktionshindrade och där är jag kvar än. Jag trivs oförskämt bra, och nu läser jag till undersköterska. Det känns som om det är det jag vill, som om jag äntligen hittat rätt. Kanske, kanske skulle det kännas ännu mer rätt att bli sjuksköterska, men eftersom jag förverkat för många år hos CSN är det en dröm som får stanna som en dröm. Och egentligen känns undersköterska inte fel per se, det är bara det att man får göra mer medicinska uppgifter som syrra. Människorna man jobbar med är de samma, och det är med människorna jag vill jobba. Drömjobbet skulle vara en barnavdelning på sjukhuset, vi får se vad framtiden bär i sitt sköte.
Den sista tiden som gravid, julen 2006 och hela januari var som en enda skälvande nedräkning. Vi sprang på bio i tid och otid för att få tiden att gå. Hela mitt jag ville vara hemma och vika små koftor och packa BB-väska, det var en plåga att tvingas genomlida timmarna på jobbet.
En morgon i januari 2007 var jag skitless på att vara gravid. Jag hade gått elva dagar över tiden och vaknade som vanligt av att jag hade för ont i höfterna för att kunna fortsätta sova. I vanlig ordning tog jag ett bad, den enda position som inte gjorde ont i det läget, och slumrade på badkarskudden. Några sammandragningar kom och gick, men ingenting smärtsamt, så jag ignorerade dem, steg upp och lade mig att sova på soffan. Klocka elva vaknade jag av en smärtsam värk. När nästa kom hade jag hunnit till sovrummet och väckt min käre make som låg där, golvad av migrän.
När den värken kom var det min tur att golvas. Den var hundra gånger starkare än den första och jag kunde inte andas, jag kunde inte skrika. När den var över hade jag totalt hjärnsläpp. Jag vet inte vad jag tänkte, antagligen tänkte jag inte alls. Jag sprang till toaletten och satte mig där. Ny, lika stark värk. Jag bad om vatten. Ny värk medan maken (vars migrän nu var som bortblåst) hämtade ett glas. Tog en klunk. Ny värk, lutad mot tvättstället. Bad maken tappa upp ett bad. Ny värk. Badkaret tredjedelsfullt. Ny värk. Maken frågar med panik i rösten om det här inte går en aning för fort. Ny värk. Maken tajmar. En och en halv minut från början av en värk till början av nästa. Flåsar fram att han ska ringa förlossningen. Ny värk.
Barnmorskan säger att vi är välkomna när vi vill, men att vi kan stanna hemma så länge det känns bra. Svär och fräser att det inte alls känns bra. Maken ringer taxi. Packar febrilt färdigt BB-väskan mellan värkarna, maken hjälper till, små bodys och TENS-apparat och druvsocker i en enda röra. Måste stanna för värk på väg nerför trapporna. Taxichauffören är skitnervös, han frågar oss efter snabbaste vägen till förlossningen.
Vi måste vänta när vi kommer in, alla undersökningsrum fulla. Skrämmer skiten ur en tjej i väntrummet under en särskilt kraftig värk. Får till slut komma in, CTG, sedan undersökning. Sex centimeter öppen på en timme och tjugo minuter. Hamnar på sal elva, där mina två äldsta gudbarn också är födda. Deras mamma Josefine dyker upp efter ungefär en halv timme med gott humör och vetskap om var man hittar varma vetekuddar. Hon blir guld värd de närmaste timmarna, mot hennes bröst vilar mitt huvud när de sätter epiduralen, det är hon som stannar när maken hämtar mat. Maken ger mig saft och låter mig krossa hans hand.
Det tas hål på fosterhinnorna, vattnet är mekoniumfärgat. Jag krystar i en timme och tjugo minuter. När jag ser mitt barn är jag förvånad över att hon har armar och ben, att hon är en riktig människa. Jag förvånar mig själv genom att först ta reda på att hon är en flicka efter ett par minuter. Hon är blå och gurglar. De som kan och vet tar henne ifrån mig och hon blir borta i fyrtio minuter, för de måste suga ut slem och fostervatten ur hennes små lungor och hennes minimala magsäck. Hennes pappa får följa med henne, så helt ensam är hon inte under dessa hennes första, jobbiga upplevelser i livet.
Jag känner mig beskyddande, och lättad. Kärleken, den himlastormande och livslånga, ovillkorliga, kommer efter några dagar. Under tiden som följde förundrades jag över att jag klarade av att bära, föda och dessutom hålla liv i en liten människa enbart med hjälp av min egen kropp. Det är fantastiskt. Dessutom har mitt barn gett mig en ny förståelse för mina föräldrar och en chock i att inse att de älskar mig lika mycket som jag älskar min dotter. Det hade jag aldrig förstått.
Jag har dessutom insett att jag är mer lik mina föräldrar än vad jag velat kännas vid, men samtidigt är vi väldigt olika. Från att ha varit en enhet med dem när jag var barn har jag nu min egen enhet i min nya familj. Det är som en ständigt pågående empirisk undersökning i arv och miljö att analysera mitt eget beteende nu mera.
2007 fick våra katter flytta från oss. Mirre kom till oss åtta veckor gammal i september 2000, Rasmus kom ett år gammal i mars året därpå. De var till glädje och förtret, men mest till glädje. De var våra bebisar innan vi fick en riktig bebis, och just därför fick de sedan flytta. De klarade inte av omställningen till att vara på andra plats efter den där lilla människan. Plötsligt fanns det inte lika mycket tid för kel och lek, famnarna var upptagna, uppmärksamheten inte den samma. Och så skulle vi flytta. Idag är Mirre i katthimlen, men Rasmus lever och fångar råttor på löpande band i största välmående ute hos Fredde i Pengsjö. Det känns bra.
2007 var också året då maken - med ett fåtal dagar kvar på a-kassan - hals över huvud startade eget. Helt utan bidrag men med en järnvilja att klara det startade han Enhanced Audio Productions, och det är fortfarande hans jobb. Jag sade till honom att jag ville att vi alla skulle vara lyckliga i vår familj, och att han aldrig skulle bli lycklig om han inte fick arbeta i omedelbar närhet av ett mixerbord. Visst har det varit motigt från och till, men han har klarat det och jag är otroligt stolt över honom. Han är fruktansvärt bra på det han gör, och han gör det med entusiasm och ambition. Med tiden är jag säker på att det kommer att bli bättre, därför säger jag fortfarande till honom att han ska bita sig fast och kämpa vidare, vi ska klara det här.
En tidig morgon i början av november 2008 steg jag och dottern upp klockan fem. Hon var pigg och ville inte sova mer, vilket var lika bra, för där kunde vi sitta och se i direktsändning hur en svart, blivande president höll ett fantastiskt segertal som fick mig att tänka på Martin Luther King och hans berömda sista tal (I've been to the mountaintop/.../but I want you to know, tonight, that we as a people, will get to the promised land). "Obbanna" lärde sig dottern, knappt två, att säga.
Jag älskar film. Jag kan inte göra en sammanfattning av 00-talet utan att räkna upp alla fantastiska filmer jag sett och älskat under dessa tio år.
Jag satt och gapade mig igenom inledningen av Sagan om de två tornen, jag grät när Gandalf och Pippin red in i Minas Tirith i Sagan om konungens återkomst, jag flinade med hela ansiktet när Jack Sparrow anlände i första Piratesfilmen, parkourscenen i Casino Royal, hela jävla Bourne ultimatum (särskilt allra sista scenen), när Joel och Clementine träffas igen i Montauk i Eternal sunshine of the spotless mind, skönhetstävlingen i Little miss sunshine, när hon kastar sig ut från berget i slutet av Crouching tiger hidden dragon, "Jack, I swear" med en blick på skjortan och den fantastiska musiken i Brokeback mountain, Slumdog millionaire, Moulin rouge, Batman begins och the Dark Knight, Harry Potter, Almost famous, Kill Bill, Gladiator, Love actually och många, många fler.
00-talet kommer till viss del att kommas ihåg för att det var då TV-serier blev semifinkultur. Jag har fortfarande inte sett Sopranos och Six feet under (jag ska! jag lovar, jag ska!), men jag har med stor glädje följt 24, Lost, Grey's anatomy och Desperate Housewives. Vänner och Sex and the city hängde med, men de måste väl i sanning sägas vara nittiotalsserier. Fast jag kommer aldrig att glömma när jag och Fia satt och såg sista SATC-avsnittet och båda tårögt utbröt "Han hette John!, han hette John!".
Jag kan inte heller tala om de här tio åren utan att tala om förlusterna. Människorna som försvunnit; min farfar, min mormor, min morfar. Min farmor som finns kvar men inte längre är sig själv. Min man som förlorade sin far när de precis fått en relation. Under de här åren har jag insett livets bräcklighet.
Mitt 00-tal avslutades ensam på jobbet framför TV:n. Jag åkte på att jobba nyårsafton, och att få vikarie den kvällen var hopplöst. Fem minuter i tolv ringde jag till maken, jag ville inte vara helt och hållet ensam på tolvslaget, så vi pratade en stund medan ring, klocka, ring deklamerades på Skansen och fyrverkerierna smattrade. Efteråt lade jag mig i sängen och läste en av Twilightböckerna. Dessa böcker blev för övrigt min sista litterära kärleksupplevelse under 00-talet. Det har faktiskt aldrig hänt mig, bokmalen, att böcker så totalt uppslukat mig som dessa tonårsromaner gjorde när jag nästan var trettio. Uppfriskande.
Tio år av mitt liv, från nästan tjugo till nästan trettio. Från fest, glam och sena nätter till mellanmål, fredagsmys och parhus. Jag inser att jag har blivit tio år äldre, och jag känner mig så också, men trettio är inte så gammalt som det framstod när jag var tjugo. Jag är en bättre människa nu än jag var för tio år sedan. Jag är mindre självisk, mer ansvarstagande, snällare och hänsynsfullare. Framför allt mer säker på mig själv, det känns som att jag äntligen är på det klara med vem jag faktiskt är och jag törs stå för det. Det är väldigt befriande.
Allt som allt, tio bra år. Nog så. Och tack till den som eventuellt orkade läsa så här långt.
Dekadent lördag
Fil med blåbär och havrefras till lunch och trettio gram mörk choklad till morgonkaffet (rekommenderat för antioxidanterna!).
Jag slösar bort en halvtimme bara på att surfa planlöst på tradera och funderar på om jag ska börja samla på något, bara för att komma fram till att det ska jag inte alls.
Dottern såsar runt i sin röda sidenpyjamas och hon behöver inte ta av den på hela dagen om hon inte vill. Dessutom äter hon upp toppen och grädden från den sista semlan, för det är ju det som är godast.
Vi har det bara bra, vi.
Jag slösar bort en halvtimme bara på att surfa planlöst på tradera och funderar på om jag ska börja samla på något, bara för att komma fram till att det ska jag inte alls.
Dottern såsar runt i sin röda sidenpyjamas och hon behöver inte ta av den på hela dagen om hon inte vill. Dessutom äter hon upp toppen och grädden från den sista semlan, för det är ju det som är godast.
Vi har det bara bra, vi.
fredag 29 januari 2010
Sämsta sånginsatsen någonsin
Här kan ni höra hur det egentligen ska låta:
Och så här uselt kan det också låta (för er som inte ids lyssna på snacket i början, själva sången börjar kring 1.05 in i klippet):
Och så här uselt kan det också låta (för er som inte ids lyssna på snacket i början, själva sången börjar kring 1.05 in i klippet):
Han har gjort det igen
Maken råkade just åter igen antyda att min barm inte är lika... vad ska vi säga? Yppig? som förr i världen. Som tur var skedde det under tiden som jag klippte hans hår. Han var rakad över nästan hela skallen förutom mitt på hjässan, i pannan och på höger tinning.
Så jag vägrade helt sonika att klippa färdigt om han inte genast tog tillbaka sin plumpa antydan och intygade att jag är otroligt snygg och förjävla sexig. Vilket han med desperation i blick gjorde.
Men han ska ändå få höra för det här, länge. Och om han en dag utvecklar manboobs så är hämnden som bekant ljuv.
Uppdatering: Maken kräver å det bestämdaste att jag ska klargöra att han inte menade att jag har hängbröst per se, bara att de hänger mer än hans egna. Så, då var det sagt.
Uppdatering 2: Citat maken: "skriv så här: sanningen är den att under klippning så petade dottern på pappas bröstvårtor och jag sade att jag har bröst men de är inte lika stora som mammas, men jag höll på säga mina hänger inte lika mycket som mammas, för det är sanningen, mansbröst hänger inte lika mycket som kvinnobröst." Slut citat.
Så jag vägrade helt sonika att klippa färdigt om han inte genast tog tillbaka sin plumpa antydan och intygade att jag är otroligt snygg och förjävla sexig. Vilket han med desperation i blick gjorde.
Men han ska ändå få höra för det här, länge. Och om han en dag utvecklar manboobs så är hämnden som bekant ljuv.
Uppdatering: Maken kräver å det bestämdaste att jag ska klargöra att han inte menade att jag har hängbröst per se, bara att de hänger mer än hans egna. Så, då var det sagt.
Uppdatering 2: Citat maken: "skriv så här: sanningen är den att under klippning så petade dottern på pappas bröstvårtor och jag sade att jag har bröst men de är inte lika stora som mammas, men jag höll på säga mina hänger inte lika mycket som mammas, för det är sanningen, mansbröst hänger inte lika mycket som kvinnobröst." Slut citat.
onsdag 27 januari 2010
Hemska PMS-dag, ta slut nån gång!
Idag har jag PMS och ingenting är roligt. Små grejer som en stressig morgon och en snöstorm vid dotterhämtningen brukar jag normalt kunna ta med jämnmod, men idag fick de mig helt ur balans. Jag otrivs verkligen med den här dagen, jag vill bara att den ska ta slut så jag får bli av med den en gång för alla. Jäkla bajsdag.
måndag 25 januari 2010
När barnen blir äldre kommer du måsta...
Jag får ofta höra olika "sanningar" om vad jag har att vänta mig när min dotter blir äldre. Det har jag fått göra sedan hon var i magen, ja redan innan hon blev till, faktiskt.
- Vi skulle måsta köpa bil, för det måste man ha när man har barn. Det har vi inte gjort. Det går väldigt bra att ha barn utan bil, om jag får säga det själv.
- Vi skulle måsta gå igenom helvetet när hon skulle sova i egen säng, sova i eget rum, sluta med nappen osv. osv. Jag har inte sett till något helvete, det har gått väldigt smärtfritt med dessa förändringar.
- Om vi en enda gång var inkonsekventa skulle hela vår uppfostran förfalla. Barn förstår bara regler om de ser likadana ut varje dag i alla tänkbara situationer. Vi är väldigt inkonsekventa. Har jag jobbat ett långpass, är hungrig och det dessutom är veckan före mens går min gräns vid en punkt, är jag utvilad och på gott humör går den vid en annan. Jag resonerar som så att det är mig min dotter ska lära sig att respektera, inte regeln. Och det fungerar bra, tycker jag.
I dag har vi haft kalas för dottern. Vi gjorde en tårta och bjöd en handfull vänner med barn. Inget tema, inga organiserade lekar, ingen skattkarta, vi hade inte ens en fiskdamm. Dottern hade önskat tårta, presenter och lekkamrater. Det har hon fått och hon är mycket nöjd. Men om några år smäller det, säger de som vet. Då kommer vi att måsta boka Leo's lekland eller äventyrsbadet eller bowlinghallen och bjuda minst tjugo ungar på godis, krubb och underhållning. För det kommer att vara ett krav.
Likaledes får vi höra att även om vi klarat oss bra utan den där bilen hittills kommer det inte att hålla länge till. Vi kommer snart att måsta skaffa en så vi kan skjutsa dottern på alla fritidsaktiviteter som hon kommer att måsta gå på. För barn måste gå på fritidsaktiviteter, oavsett om de är dyra eller äger rum i andra änden av stan.
De föräldrar som säger detta är förvånansvärt nog ofta samma föräldrar som säger sig vara så hårda och konsekventa i barnens uppfostran. Är det bara jag som ser en paradox mellan att vara en benhård envåldshärskare under småbarnsåldern för att sedan kapitulera totalt och punga ut med pengar man inte har för födelsedagskalas och agera chaufför på sin fritid? Och dessutom klaga över det och beskriva det som något man inte vill göra men som "krävs" av en som förälder?
Är det så att föräldrarna när barnen är i en viss ålder plötsligt förlorar sin förmåga att sätta gränser och säga nej? Eller är det så att föräldrarna låtsas klaga men egentligen trivs med sin situation?
Jag kommer att ha samma inställning då som nu. Vill dottern ha temakalas med skattkarta och partymat kommer mitt beslut att bero på om jag orkar fixa det eller inte. Känner jag lust och ork och har råd och tid kommer hon att få det, annars får hon nöja sig med något mindre.
Vill hon börja rida kommer vi mest troligt inte ha råd med det, och det kommer jag att säga till henne. Hon kommer att bli besviken, och antagligen rätt arg på oss, och jag kommer givetvis att känna att det är tråkigt för hennes skull om hon hemskt gärna vill. Men jag kommer inte att ligga sömnlös över det, för jag tror inte att det skadar någon för livet att inte få allt man vill. Jag kanske kommer att kolla runt i bekantskapskretsen om det finns någon som har en häst som dottern kan få hälsa på och pyssla om i stället, eller så föreslår jag en billigare aktivitet. Eller så bedömer vi att vi kan prioritera i ekonomin och dottern visst kan få rida, mot att det kanske dras in på något annat. Den som lever får se vilka förutsättningar vi har när det gäller.
Vill hon spela fotboll i andra änden av stan kommer beslutet att bero på flera saker. Är hon mogen nog att ta sig dit med buss eller cykel själv? Om inte, har vi tid att följa henne dit med bussen eller cykeln? Går det bussar? Om svaren på dessa frågor är nej kommer jag att säga tyvärr, du får spela fotboll här i Röbäck i stället.
Vi har begränsningar för vad som är praktiskt möjligt för oss hela livet, varför slår vissa föräldrar knut på sig själva för att låtsas att det inte finns några begränsningar för deras barn? Vad lär det barnen?
- Vi skulle måsta köpa bil, för det måste man ha när man har barn. Det har vi inte gjort. Det går väldigt bra att ha barn utan bil, om jag får säga det själv.
- Vi skulle måsta gå igenom helvetet när hon skulle sova i egen säng, sova i eget rum, sluta med nappen osv. osv. Jag har inte sett till något helvete, det har gått väldigt smärtfritt med dessa förändringar.
- Om vi en enda gång var inkonsekventa skulle hela vår uppfostran förfalla. Barn förstår bara regler om de ser likadana ut varje dag i alla tänkbara situationer. Vi är väldigt inkonsekventa. Har jag jobbat ett långpass, är hungrig och det dessutom är veckan före mens går min gräns vid en punkt, är jag utvilad och på gott humör går den vid en annan. Jag resonerar som så att det är mig min dotter ska lära sig att respektera, inte regeln. Och det fungerar bra, tycker jag.
I dag har vi haft kalas för dottern. Vi gjorde en tårta och bjöd en handfull vänner med barn. Inget tema, inga organiserade lekar, ingen skattkarta, vi hade inte ens en fiskdamm. Dottern hade önskat tårta, presenter och lekkamrater. Det har hon fått och hon är mycket nöjd. Men om några år smäller det, säger de som vet. Då kommer vi att måsta boka Leo's lekland eller äventyrsbadet eller bowlinghallen och bjuda minst tjugo ungar på godis, krubb och underhållning. För det kommer att vara ett krav.
Likaledes får vi höra att även om vi klarat oss bra utan den där bilen hittills kommer det inte att hålla länge till. Vi kommer snart att måsta skaffa en så vi kan skjutsa dottern på alla fritidsaktiviteter som hon kommer att måsta gå på. För barn måste gå på fritidsaktiviteter, oavsett om de är dyra eller äger rum i andra änden av stan.
De föräldrar som säger detta är förvånansvärt nog ofta samma föräldrar som säger sig vara så hårda och konsekventa i barnens uppfostran. Är det bara jag som ser en paradox mellan att vara en benhård envåldshärskare under småbarnsåldern för att sedan kapitulera totalt och punga ut med pengar man inte har för födelsedagskalas och agera chaufför på sin fritid? Och dessutom klaga över det och beskriva det som något man inte vill göra men som "krävs" av en som förälder?
Är det så att föräldrarna när barnen är i en viss ålder plötsligt förlorar sin förmåga att sätta gränser och säga nej? Eller är det så att föräldrarna låtsas klaga men egentligen trivs med sin situation?
Jag kommer att ha samma inställning då som nu. Vill dottern ha temakalas med skattkarta och partymat kommer mitt beslut att bero på om jag orkar fixa det eller inte. Känner jag lust och ork och har råd och tid kommer hon att få det, annars får hon nöja sig med något mindre.
Vill hon börja rida kommer vi mest troligt inte ha råd med det, och det kommer jag att säga till henne. Hon kommer att bli besviken, och antagligen rätt arg på oss, och jag kommer givetvis att känna att det är tråkigt för hennes skull om hon hemskt gärna vill. Men jag kommer inte att ligga sömnlös över det, för jag tror inte att det skadar någon för livet att inte få allt man vill. Jag kanske kommer att kolla runt i bekantskapskretsen om det finns någon som har en häst som dottern kan få hälsa på och pyssla om i stället, eller så föreslår jag en billigare aktivitet. Eller så bedömer vi att vi kan prioritera i ekonomin och dottern visst kan få rida, mot att det kanske dras in på något annat. Den som lever får se vilka förutsättningar vi har när det gäller.
Vill hon spela fotboll i andra änden av stan kommer beslutet att bero på flera saker. Är hon mogen nog att ta sig dit med buss eller cykel själv? Om inte, har vi tid att följa henne dit med bussen eller cykeln? Går det bussar? Om svaren på dessa frågor är nej kommer jag att säga tyvärr, du får spela fotboll här i Röbäck i stället.
Vi har begränsningar för vad som är praktiskt möjligt för oss hela livet, varför slår vissa föräldrar knut på sig själva för att låtsas att det inte finns några begränsningar för deras barn? Vad lär det barnen?
Osmakligt
Idag publiceras en debattartikel i Aftonbladet skriven av Helena Rivière och Gunnar Axén, ledamot respektive ordförande i socialförsäkringsutskottet. I denna artikel kritiseras Alexandra Johansson som tidigare i samma tidning beskrivit sin tillvaro som sjukskriven och senare utförsäkrad. Debattörerna drar slutsatsen att Alexandra inte vill arbeta samt antyder att hon inte är intresserad av att få vård för sin sjukdom. De skriver dessutom att det inte framgår vilken diagnos Alexandra har (och här tolkar jag det som om de försöker få det att framstå som att Alexandra inte vill berätta om den).
Jag har läst de båda artiklarna om Alexandra. I den första artikeln beskrivs hennes sjukdom ganska ingående. Hur starka smärtor hon har, var i kroppen de är belägna och hur de begränsar hennes liv. Därför tas de inte upp i artikel nummer två, det kallas att upprepa sig och anses vara mindre bra i en artikelserie. Men Rivière och Axén har antagligen inte brytt sig om att läsa den första artikeln.
Om människor som Alexandra ska få vara sjukskrivna eller om de ska anses arbetsförmögna råder det delade meningar. Så måste det få vara, vi kan aldrig tycka precis likadant. Vissa tycker att man ska ta hänsyn till kringfaktorer i ett sjukskrivningsfall, andra att man inte ska göra det. Det är inte deras åsikter som jag belastar Rivière och Axén för.
Nej, jag tycker bara att det är väldigt osmakligt och osympatiskt av två politiker i så pass ledande positioner att kritisera en enskild medborgare på detta sätt. Generellt ska politiker vara öppna med vad de tycker, men jag tycker man överskrider en gräns när man kommenterar enskilda fall på detta sätt. Politiker ska uttrycka sig generellt, de kan tala om "sjuka" eller "sjukskrivna", inte om Gustav Andersson med ryggskott eller Hanna Svensson som är deprimerad.
Visst kan man säga att om Alexandra har skrivit debattartiklar måste hon förvänta sig mothugg, och det är givetvis sant. Men som politiker bör man en kort sekund eller två reflektera över den makt man har i sin ställning. Den ska inte missbrukas. Jag hade inte reagerat lika starkt på om Rivière eller Axén skrivit debattartikeln i egenskap av privatpersoner, men de skriver under med namn och titel. Detta öppnar upp för en obehaglig utveckling där regerande politiker öppet kan kritisera och ifrågasätta enskilda medborgare, och den utvecklingen skulle jag inte uppskatta.
Jag har läst de båda artiklarna om Alexandra. I den första artikeln beskrivs hennes sjukdom ganska ingående. Hur starka smärtor hon har, var i kroppen de är belägna och hur de begränsar hennes liv. Därför tas de inte upp i artikel nummer två, det kallas att upprepa sig och anses vara mindre bra i en artikelserie. Men Rivière och Axén har antagligen inte brytt sig om att läsa den första artikeln.
Om människor som Alexandra ska få vara sjukskrivna eller om de ska anses arbetsförmögna råder det delade meningar. Så måste det få vara, vi kan aldrig tycka precis likadant. Vissa tycker att man ska ta hänsyn till kringfaktorer i ett sjukskrivningsfall, andra att man inte ska göra det. Det är inte deras åsikter som jag belastar Rivière och Axén för.
Nej, jag tycker bara att det är väldigt osmakligt och osympatiskt av två politiker i så pass ledande positioner att kritisera en enskild medborgare på detta sätt. Generellt ska politiker vara öppna med vad de tycker, men jag tycker man överskrider en gräns när man kommenterar enskilda fall på detta sätt. Politiker ska uttrycka sig generellt, de kan tala om "sjuka" eller "sjukskrivna", inte om Gustav Andersson med ryggskott eller Hanna Svensson som är deprimerad.
Visst kan man säga att om Alexandra har skrivit debattartiklar måste hon förvänta sig mothugg, och det är givetvis sant. Men som politiker bör man en kort sekund eller två reflektera över den makt man har i sin ställning. Den ska inte missbrukas. Jag hade inte reagerat lika starkt på om Rivière eller Axén skrivit debattartikeln i egenskap av privatpersoner, men de skriver under med namn och titel. Detta öppnar upp för en obehaglig utveckling där regerande politiker öppet kan kritisera och ifrågasätta enskilda medborgare, och den utvecklingen skulle jag inte uppskatta.
I väntan på treårskalas
Dottern ska ha sitt kalas idag även om det egentligen är i morgon hon fyller tre. Men i morgon ska jag till skolan på förmiddagen och sedan till jobbet där jag ska stanna hela eftermiddagen, kvällen och natten. Så det lämpar sig bättre med kalas idag. I morse var dottern mycket entusiastisk över detta faktum, på väg ner för trappan utropade hon:
"Ha kalas idag! Med presenter! Och säga tack!"
"Ha kalas idag! Med presenter! Och säga tack!"
söndag 24 januari 2010
Anekdot nr.2
För ett tag sedan fick jag höra denna härliga historia om en avlägset bekant äldre dam:
En vacker dag när den äldre damen städade sin lilla lägenhet råkade hon på något vis välta sin teve. Teven av äldre, tjock modell gick ohjälpligt sönder, ingenting fungerade oavsett vilka knappar hon tryckte på. Eftersom damen tycker om att titta på teve på kvällarna insåg hon att det här måste hon göra något åt.
Damen är sedan ett par år änka. Sånt här brukade hennes make ta hand om när han var i livet. Hon ville helst slippa be sina två söner i samma stad om hjälp, även om hon misstänkte att någon av dem kanske skulle vara händig nog att kunna reparera teven. De skulle bara reta henne för hennes klumpighet. Det här företaget måste hon ro i hamn själv. Hon måste på något vis införskaffa en ny teveapparat.
Sagt och gjort. Hon slog upp de senaste reklambroschyrerna från de stora elektronikkedjorna. En av dem hade en - enligt vad hon med sitt begränsade kunnande om teveapparater kunde bedöma - ganska hyfsad teve för 4500 kronor. Hon beställde en färdtjänsttaxi, åkte ner till Nordea, gick in till kassan och plockade ut 5000 kontant från sparkontot. Sedan tog hon bussen ner till det stora köpcentrat där hon gick in i elektronikaffären och frågade efter den realiserade teveapparaten.
Just den modellen visade sig tyvärr vara slut, fick hon veta. Men de hade en likvärdig för det fullt godtagbara priset av 5500, meddelade den slipade försäljaren. Damen sade att det var alldeles för dyrt, nu hade hon just varit på banken och tagit ut pengar för att ha råd med den billigare teven, mer hade hon inte råd med.
Turerna böljade fram och tillbaka mellan damen och försäljaren en stund. Hur hon lyckades förtäljer inte historien exakt, men damen fick i alla fall försäljaren att sälja den dyrare teven för 4500 till henne. Teveapparaten plockades ner och bars till kassan för henne, hon betalade den kontant med sina Nordeapengar, och sedan förklarade hon för personalen att nu hade de minsann ett problem.
Jo, problemet bestod i att hur hade nu personalen tänkt att hon, lilla tanten, skulle lyckas få hem den här teven. Damen är av aktningsvärd ålder och det var långt hem. Personalen föreslog hemkörning, men damen slog ifrån sig, alldeles för dyrt. Och inte kunde hon ta med sig teven i färdtjänsttaxin heller, för sånt tillåter inte taxibolaget.
Damen måste ha en övertalningsförmåga utan dess like, för det hela slutade med att en anställd i butiken körde - med teven i baksätet - efter damen i hennes färdtjänsttaxi, hela vägen hem till hennes dörr, bar upp teven till hennes lägenhet, packade upp den och installerade den. Utan att hon behövde betala en krona för det.
Först nu ringde hon till sina söner. Hon berättade glatt för dem att hon minsann köpt sig en ny sån där stor plasma-LCD-teve, men att den minsann inte visat sig vara något att hänga i julgranen, för människorna i teven fick ju så stora huvuden. Så det så.
En vacker dag när den äldre damen städade sin lilla lägenhet råkade hon på något vis välta sin teve. Teven av äldre, tjock modell gick ohjälpligt sönder, ingenting fungerade oavsett vilka knappar hon tryckte på. Eftersom damen tycker om att titta på teve på kvällarna insåg hon att det här måste hon göra något åt.
Damen är sedan ett par år änka. Sånt här brukade hennes make ta hand om när han var i livet. Hon ville helst slippa be sina två söner i samma stad om hjälp, även om hon misstänkte att någon av dem kanske skulle vara händig nog att kunna reparera teven. De skulle bara reta henne för hennes klumpighet. Det här företaget måste hon ro i hamn själv. Hon måste på något vis införskaffa en ny teveapparat.
Sagt och gjort. Hon slog upp de senaste reklambroschyrerna från de stora elektronikkedjorna. En av dem hade en - enligt vad hon med sitt begränsade kunnande om teveapparater kunde bedöma - ganska hyfsad teve för 4500 kronor. Hon beställde en färdtjänsttaxi, åkte ner till Nordea, gick in till kassan och plockade ut 5000 kontant från sparkontot. Sedan tog hon bussen ner till det stora köpcentrat där hon gick in i elektronikaffären och frågade efter den realiserade teveapparaten.
Just den modellen visade sig tyvärr vara slut, fick hon veta. Men de hade en likvärdig för det fullt godtagbara priset av 5500, meddelade den slipade försäljaren. Damen sade att det var alldeles för dyrt, nu hade hon just varit på banken och tagit ut pengar för att ha råd med den billigare teven, mer hade hon inte råd med.
Turerna böljade fram och tillbaka mellan damen och försäljaren en stund. Hur hon lyckades förtäljer inte historien exakt, men damen fick i alla fall försäljaren att sälja den dyrare teven för 4500 till henne. Teveapparaten plockades ner och bars till kassan för henne, hon betalade den kontant med sina Nordeapengar, och sedan förklarade hon för personalen att nu hade de minsann ett problem.
Jo, problemet bestod i att hur hade nu personalen tänkt att hon, lilla tanten, skulle lyckas få hem den här teven. Damen är av aktningsvärd ålder och det var långt hem. Personalen föreslog hemkörning, men damen slog ifrån sig, alldeles för dyrt. Och inte kunde hon ta med sig teven i färdtjänsttaxin heller, för sånt tillåter inte taxibolaget.
Damen måste ha en övertalningsförmåga utan dess like, för det hela slutade med att en anställd i butiken körde - med teven i baksätet - efter damen i hennes färdtjänsttaxi, hela vägen hem till hennes dörr, bar upp teven till hennes lägenhet, packade upp den och installerade den. Utan att hon behövde betala en krona för det.
Först nu ringde hon till sina söner. Hon berättade glatt för dem att hon minsann köpt sig en ny sån där stor plasma-LCD-teve, men att den minsann inte visat sig vara något att hänga i julgranen, för människorna i teven fick ju så stora huvuden. Så det så.
Anekdot nr.1
"Tådiggare" är ett himla bra uttryck. Här åsyftas en musiker som står på scen och inte törs röja mer än vicka på tårna i takt inne i skon.
Uttrycket sägs enligt säkra källor härröra från den framlidne Freddan "Kingen" Öberg på åttiotalet, som använde det som skällsord för anonym hämmad hårdrockskamrat.
Till er som inte har en aning om vem Freddan var kan jag bara säga att där har ni missat en personlighet att räkna med.
Uttrycket sägs enligt säkra källor härröra från den framlidne Freddan "Kingen" Öberg på åttiotalet, som använde det som skällsord för anonym hämmad hårdrockskamrat.
Till er som inte har en aning om vem Freddan var kan jag bara säga att där har ni missat en personlighet att räkna med.
fredag 22 januari 2010
Jag har något på lur...
Det finns något som jag hemskt gärna vill berätta för er, något jätteroligt och bra på alla sätt och vis. Men maken vill inte att jag ska säga något ännu, så tyvärr kan jag inte avslöja vad det är. Men snart...
Och nej, jag är inte gravid.
Och nej, jag är inte gravid.
Dagens...
Inspirerad av Ewa tänkte jag också göra en lista över dagens-allt-möjligt.
Dagens favoritlåt: Time is running out med Muse. Det var det igår också, och i förrgår, och dagen före det och... jag har knappt lyssnat på något annat på en vecka.
Dagens jag hänger inte med längre: När blev SVEA ett jättekänt märke? Varför vill precis alla ha en mössa som det står SVEA på? Vad är grejen? Jag känner mig som en gammal tant som inte fattar vad ungdomarna har på sig nu för tiden *gnällig röst*.
Dagens önskan: Att det verkligen var min gottedag idag. Jag är supersugen på brieost och cantadouost och chevréost och crostini och salta kex. Och choklad, alltid choklad.
Dagens styrkebevis: Att jag klarar att avstå en gottedag.
Dagens jobbigaste: Av sekretessbelagd anledning var jag tvungen att titta på handboll på jobbet. Det var inte kul alls.
Dagens besvikelse: Mina glasögon blev inte klara idag. Med ett par linser kvar betyder det att jag kommer att vara halvblind hela söndagen.
Dagens goda gärning: Jag lät maken få sovmorgon.
Dagens oj, vad kul!: Spotify i Ipoden funkar, även på bussen. Har äntligen fått till offline-playlists.
Dagens mys: Dottern var vaken när jag kom hem. Jag fick en riktigt härlig kram och sedan körde vi nattning med hela familjen i stora sängen och hon somnade tätt intill mig efter enbart två genomläsningar av Hjalte och pegasen.
Dagens favoritlåt: Time is running out med Muse. Det var det igår också, och i förrgår, och dagen före det och... jag har knappt lyssnat på något annat på en vecka.
Dagens jag hänger inte med längre: När blev SVEA ett jättekänt märke? Varför vill precis alla ha en mössa som det står SVEA på? Vad är grejen? Jag känner mig som en gammal tant som inte fattar vad ungdomarna har på sig nu för tiden *gnällig röst*.
Dagens önskan: Att det verkligen var min gottedag idag. Jag är supersugen på brieost och cantadouost och chevréost och crostini och salta kex. Och choklad, alltid choklad.
Dagens styrkebevis: Att jag klarar att avstå en gottedag.
Dagens jobbigaste: Av sekretessbelagd anledning var jag tvungen att titta på handboll på jobbet. Det var inte kul alls.
Dagens besvikelse: Mina glasögon blev inte klara idag. Med ett par linser kvar betyder det att jag kommer att vara halvblind hela söndagen.
Dagens goda gärning: Jag lät maken få sovmorgon.
Dagens oj, vad kul!: Spotify i Ipoden funkar, även på bussen. Har äntligen fått till offline-playlists.
Dagens mys: Dottern var vaken när jag kom hem. Jag fick en riktigt härlig kram och sedan körde vi nattning med hela familjen i stora sängen och hon somnade tätt intill mig efter enbart två genomläsningar av Hjalte och pegasen.
Bot och bättring
I måndags hade jag min 30-årsmiddag. Det var en liten tillställning (fyra vuxna, två barn), men inte desto mindre mycket trevlig. Vi åt chevré chaud till förrätt, fläskfilé på spenatbädd toppad med pesto till huvudrätt och Josefine hade bakat sin härliga chokladmarängtårta på semihemligt recept till efterrätt. Vi åt tills vi inte kunde äta mer.
Det blev en del tårta till övers. Den delade vi på, så jag och maken hade varsin rejäl bit kvar. Jag åt upp min senare samma kväll så fort maten sjunkit lite i magen. Maken rörde inte sin. Dagen efter stod tårtbiten fortfarande kvar i kylen. Så även på onsdagen. Då började jag känna mig lite orolig för den, om inte maken snart åt den skulle den ju bli dålig. Jag påminde honom om tårtbitens existens. Han sade att han inte kände för något så sött. Där satt han med sin hälsogloria och bara ignorerade världens bästa tårta!
"Ät den du", sade han. Innerst inne jublade jag, men jag försöker äta nyttigt nu och onsdag var definitivt inte min gottedag, så jublet blandades med "nej, nej, ska inte, ska inte". "Släng den då om du inte vill ha den", tyckte maken. Det avgjorde saken. Den tårtan skulle inte slängas, det skulle jag inte tillåta.
Jag gjorde en snabb kalkyl i huvudet och räknade ut att tårtan antagligen inte skulle hålla till fredag (den stora Gottedagen). Skulle den ätas skulle det ske där och då. Så jag åt den. Med massor av dåligt samvete, men ack, så gott det var.
Detta är förklaringen till att jag denna fredag kväll som normalt är min gottekväll med godis/Ben & Jerry's/ost och kex/chips och dipp i stället just har stoppat i mig ett kokt ägg, lite treveckorssallad och en torr skiva Vasa sport fiber plus. Jag må ha varit nere i diket och slirat, men nu är jag på vägen igen.
Det blev en del tårta till övers. Den delade vi på, så jag och maken hade varsin rejäl bit kvar. Jag åt upp min senare samma kväll så fort maten sjunkit lite i magen. Maken rörde inte sin. Dagen efter stod tårtbiten fortfarande kvar i kylen. Så även på onsdagen. Då började jag känna mig lite orolig för den, om inte maken snart åt den skulle den ju bli dålig. Jag påminde honom om tårtbitens existens. Han sade att han inte kände för något så sött. Där satt han med sin hälsogloria och bara ignorerade världens bästa tårta!
"Ät den du", sade han. Innerst inne jublade jag, men jag försöker äta nyttigt nu och onsdag var definitivt inte min gottedag, så jublet blandades med "nej, nej, ska inte, ska inte". "Släng den då om du inte vill ha den", tyckte maken. Det avgjorde saken. Den tårtan skulle inte slängas, det skulle jag inte tillåta.
Jag gjorde en snabb kalkyl i huvudet och räknade ut att tårtan antagligen inte skulle hålla till fredag (den stora Gottedagen). Skulle den ätas skulle det ske där och då. Så jag åt den. Med massor av dåligt samvete, men ack, så gott det var.
Detta är förklaringen till att jag denna fredag kväll som normalt är min gottekväll med godis/Ben & Jerry's/ost och kex/chips och dipp i stället just har stoppat i mig ett kokt ägg, lite treveckorssallad och en torr skiva Vasa sport fiber plus. Jag må ha varit nere i diket och slirat, men nu är jag på vägen igen.
Nä nu jävlar!
EU bestämmer om mångt och mycket och jag tror vi har vant oss vid det, sakta men säkert. Trots att jag ibland irriterar mig (som när de nya EU-reglerna som reglerar arbetstid ställde till det rejält för schemaläggarna inom vården utan att något egentligen blivit bättre) höjer jag knappt på ögonbrynet längre när nyheterna talar om nya lagar stiftade av EU.
Bryssel känns avlägset och jag tror att jag något naivt känner att det som ligger så långt bort inte kan påverka mig och mitt liv, inte på riktigt, så att det märks. Självklart vet jag att EU påverkar mitt liv varje dag, men jag ser det inte och det som inte syns det finns inte. Skygglappar på.
Men nu, nu har jag anledning att elda upp mig rejält. Aftonbladet rapporterar idag att EU eventuellt kommer att förbjuda surströmming. Sverige har dispens som det är, men den går ut 2012 och då är det upp till EU om den ska förlängas.
Över min döda kropp att EU ska få ta min älskade stinkefisk! Jag är beredd att kämpa för det här. Jag är beredd att tåga och sjunga, skriva på protestlistor, ställa mig på Rådhustorget och demonstrationsäta surströmming om så behövs. Här måste vi norrlänningar gå ihop, solidariskt, mot övermakten. För tro inte en sekund att de där kräftkäkande stockholmarna kommer att hjälpa oss.
PS. Läste kommentarerna till artikeln och där var det något ljushuvud som hade en strålande idé: flytta tillverkningen till Norge! Norrmännen kommer att tjäna storkovan och jag anar att det inte finns speciellt hårda tullar längs Norgegränsen. Skulle vara kul om de få tulltjänstemän som (eventuellt) finns skulle börja dressera "surströmmingshundar".
Bryssel känns avlägset och jag tror att jag något naivt känner att det som ligger så långt bort inte kan påverka mig och mitt liv, inte på riktigt, så att det märks. Självklart vet jag att EU påverkar mitt liv varje dag, men jag ser det inte och det som inte syns det finns inte. Skygglappar på.
Men nu, nu har jag anledning att elda upp mig rejält. Aftonbladet rapporterar idag att EU eventuellt kommer att förbjuda surströmming. Sverige har dispens som det är, men den går ut 2012 och då är det upp till EU om den ska förlängas.
Över min döda kropp att EU ska få ta min älskade stinkefisk! Jag är beredd att kämpa för det här. Jag är beredd att tåga och sjunga, skriva på protestlistor, ställa mig på Rådhustorget och demonstrationsäta surströmming om så behövs. Här måste vi norrlänningar gå ihop, solidariskt, mot övermakten. För tro inte en sekund att de där kräftkäkande stockholmarna kommer att hjälpa oss.
PS. Läste kommentarerna till artikeln och där var det något ljushuvud som hade en strålande idé: flytta tillverkningen till Norge! Norrmännen kommer att tjäna storkovan och jag anar att det inte finns speciellt hårda tullar längs Norgegränsen. Skulle vara kul om de få tulltjänstemän som (eventuellt) finns skulle börja dressera "surströmmingshundar".
torsdag 21 januari 2010
Entrecôte
Det är över tio år sedan jag läste franska i skolan och jag är den första att erkänna att mina kunskaper i franska språket idag är rätt begränsade. Men något som regelbundet förundrar mig är att svenska folket aldrig lyckats lära sig att det inte uttalas "anträkååå" utan snarare typ "åntrökått". Varför utelämna T-et? Vi uttalar ju inte de franska floderna Seine och Rhone som "Sää" och "Råå" heller? Är det ett E efter sista konsonanten så... ja, ni fattar.
Och när vi ändå håller på, Pain riche är inte ett låneord från engelskan som uttalas "päjn ritsch". Det skulle vara ett jättedumt namn på en brödsort, "rik smärta". Det uttalas "pään rish" ungefär. Så var det också sagt.
Nu lovar jag att jag inte ska märka ord på ett tag, men innerst inne är jag en liten besserwisser och det här har stått den lilla besserwissern upp i halsen.
Och när vi ändå håller på, Pain riche är inte ett låneord från engelskan som uttalas "päjn ritsch". Det skulle vara ett jättedumt namn på en brödsort, "rik smärta". Det uttalas "pään rish" ungefär. Så var det också sagt.
Nu lovar jag att jag inte ska märka ord på ett tag, men innerst inne är jag en liten besserwisser och det här har stått den lilla besserwissern upp i halsen.
Onödigast på länge
Förra veckan när jag var på registrering på skolan fick jag ett papper med användarnamn och ett provisoriskt lösenord till skolans datasystem. Jag har fått ett sånt vid varje terminsstart men aldrig brytt mig om det eftersom jag inte haft någon anledning att kunna logga in där. Mina lärare har varit så härligt "gammeldags" att de gett oss papperskompendier med all information om uppgifter och dylikt vid kursstart och jag har aldrig behövt sätta foten i en datasal.
Alltså planerade jag även den här gången att skita i pappret, sätta in det i skolpärmen under övrigt och sedan göra mitt bästa för att glömma bort det. Men ack, det gick inte den här gången. Vid mailkontakt med en av mina lärare framkom det att hon bjudit in mig till det virtuella klassrummet i Fronter där jag kunde hitta all information om allting som rör kursen.
Så långt så gott. Problemet var bara att när jag försökte logga in från hemdatorn fungerade det inte. Jag ringde till IT-support och de kunde berätta att jag måste logga in på en dator på skolan första gången. Det kunde de väl ha skrivit på lappen?!
Det här var för en vecka sedan. Först idag har jag haft tid att åka till Östra gymnasiet (45 minuter enkel väg med buss). Glad i hågen troppade jag in i datasalen, övertygad om att det här (om man bortser från resan) skulle bli en snabb affär.
Lösenordet jag fått fungerade givetvis inte. Jag fick tag i en person som såg ut som om han jobbade på stället och han hänvisade mig till receptionen en trappa upp. Receptionistdamen slängde ett öga på mitt lösenord och skrattade och sade "jag förstår att det här lösenordet inte fungerade, det är inte ett lösenord, det är ett datum eller ett personnummer eller någon sånt". Hon fixade ett nytt lösenord. Jag gick ner igen, loggade in, allt fungerade. Perfekt. Nu skulle det här lösenordet bara bytas.
Jag letade igenom allt på skrivbordet, jag sökte, jag gick in på inställningar för det ena och det andra, men måste till slut erkänna mig besegrad. Jag kunde inte klura ut var i datorn detta lösenord kunde tänkas kunna bytas. Något nedslagen tog jag kontakt med personalen igen. Det visade sig att man ska trycka ctrl+alt+delete. Så kommer det upp en ruta där bland annat alternativet "ändra lösenord" fanns.
Är det bara jag som tycker det var det mest ologiska någonsin? Vem tänkte ut det och med vilken hjärna? "Jag tycker det vore en strålande idé om man för att byta lösenord ska trycka ned de tangenter man normalt använder när datorn jävlas med en så till den milda grad att ingenting händer oavsett vad man trycker på, musjäveln har fastnat och man bara vill stänga av eländet på något vis. Och sen skriver vi inte det på lappen utan eleverna får räkna ut det själva".
Den som kom på det måste dessutom ha ett horn i sidan till den stackars damen i receptionen som garanterat får hjälpa folk att hitta rätt knappar hela dagen lång.
Sen fick jag vänta i tjugofem minuter på bussen. Sammanlagt var jag borta i tre timmar. Kändes oerhört onödigt.
Alltså planerade jag även den här gången att skita i pappret, sätta in det i skolpärmen under övrigt och sedan göra mitt bästa för att glömma bort det. Men ack, det gick inte den här gången. Vid mailkontakt med en av mina lärare framkom det att hon bjudit in mig till det virtuella klassrummet i Fronter där jag kunde hitta all information om allting som rör kursen.
Så långt så gott. Problemet var bara att när jag försökte logga in från hemdatorn fungerade det inte. Jag ringde till IT-support och de kunde berätta att jag måste logga in på en dator på skolan första gången. Det kunde de väl ha skrivit på lappen?!
Det här var för en vecka sedan. Först idag har jag haft tid att åka till Östra gymnasiet (45 minuter enkel väg med buss). Glad i hågen troppade jag in i datasalen, övertygad om att det här (om man bortser från resan) skulle bli en snabb affär.
Lösenordet jag fått fungerade givetvis inte. Jag fick tag i en person som såg ut som om han jobbade på stället och han hänvisade mig till receptionen en trappa upp. Receptionistdamen slängde ett öga på mitt lösenord och skrattade och sade "jag förstår att det här lösenordet inte fungerade, det är inte ett lösenord, det är ett datum eller ett personnummer eller någon sånt". Hon fixade ett nytt lösenord. Jag gick ner igen, loggade in, allt fungerade. Perfekt. Nu skulle det här lösenordet bara bytas.
Jag letade igenom allt på skrivbordet, jag sökte, jag gick in på inställningar för det ena och det andra, men måste till slut erkänna mig besegrad. Jag kunde inte klura ut var i datorn detta lösenord kunde tänkas kunna bytas. Något nedslagen tog jag kontakt med personalen igen. Det visade sig att man ska trycka ctrl+alt+delete. Så kommer det upp en ruta där bland annat alternativet "ändra lösenord" fanns.
Är det bara jag som tycker det var det mest ologiska någonsin? Vem tänkte ut det och med vilken hjärna? "Jag tycker det vore en strålande idé om man för att byta lösenord ska trycka ned de tangenter man normalt använder när datorn jävlas med en så till den milda grad att ingenting händer oavsett vad man trycker på, musjäveln har fastnat och man bara vill stänga av eländet på något vis. Och sen skriver vi inte det på lappen utan eleverna får räkna ut det själva".
Den som kom på det måste dessutom ha ett horn i sidan till den stackars damen i receptionen som garanterat får hjälpa folk att hitta rätt knappar hela dagen lång.
Sen fick jag vänta i tjugofem minuter på bussen. Sammanlagt var jag borta i tre timmar. Kändes oerhört onödigt.
onsdag 20 januari 2010
Dagens middagstips
(Jag är lite osäker på måtten för jag blandade bara lite på känn)
Annes citronkyckling
4 kycklingfiléer
Citrontäcke:
Rapsolja
Saft från en citron (jag tillsatte dessutom lika mycket extra från flaska
Skalet från en citron
Jättemycket basilika
Jättemycket oregano
Rätt så mycket ströbröd
Två pressade vitlöksklyftor
Salt och peppar
Rör ihop ingredienserna till citrontäcket, fördela det på kycklingfiléerna. Sätt in dem i smord form i ugnen, 225 grader i 30-40 minuter eller tills kycklingen är klar.
Serveras med fullkornsris och avocado, samt sallad (fast det hann jag inte fixa till så vi fick vara utan).
lördag 16 januari 2010
Scary kid
Min dotter är något av det sötaste jag vet. Hon har gigantiska grönblå ögon och långa, täta svarta ögonfransar. Klar hy, en jättefin näsa och en rosenröd liten mun. Men rätt närbildsläge, rakt-på-blixt, svartvita toner samt ett par lagom uppspärrade ögon kan få till och med henne att se ut som tagen ur en skräckfilm. Till och med jag skulle hajja till om det här var det första jag såg när jag vaknade på natten...
30-årsfirande del 1 avklarat
Igår firades min trettioårsdag med buller och bång. Först med smörgåstårta och kaffe på dagen för dem som av olika anledningar inte kunde komma på kvällen, och sedan med smörgåstårta och öl på kvällen för dem som var mer intresserade av det. Faktum är att jag är inne på andra dygnet med en diet bestående av enbart smörgåstårta. Det är inte alls dumt.
Nåväl, gårdagen var mycket trevlig, med gott sällskap och många glada skratt. Jag blev till och med besjungen av maken på O'Learys, han anslöt sig till trubadurduon och sjöng "with or without you" med U2 för mig. Jag var så hääääär nära att fälla en tår, tyckte det var modigt av honom eftersom han faktiskt inte kan ett ord av låten... nåja, han sjöng refrängen, och den är kanske inte så svår.
Fina presenter fick jag också:
- stora kaffemuggar (så nu har maken ingenting att sätta emot vad gäller bortslängande av de gamla uddakopparna)
- en fin låda för tepåsar
- presentkort på bokhandel
- presentkort på rygg- och nackmassage
- ett spabesök i sällskap av maken ska avnjutas när det finns tid
- en Ipod touch
- fyra flaskor rödvin
- en krukväxt i rockig stil
- ett halsband från Snö of Sweden
- pengar
- ett hembakt bröd med tillhörande ost och fikonmarmelad
- ett Canon "normalobjektiv" EF 50mm f/1,8 II.
Allt som allt hade jag en kanondag. Tack för den! Nu ser jag fram emot en intim födelsedagsmiddag med de närmast sörjande på måndag kväll.
Nåväl, gårdagen var mycket trevlig, med gott sällskap och många glada skratt. Jag blev till och med besjungen av maken på O'Learys, han anslöt sig till trubadurduon och sjöng "with or without you" med U2 för mig. Jag var så hääääär nära att fälla en tår, tyckte det var modigt av honom eftersom han faktiskt inte kan ett ord av låten... nåja, han sjöng refrängen, och den är kanske inte så svår.
Fina presenter fick jag också:
- stora kaffemuggar (så nu har maken ingenting att sätta emot vad gäller bortslängande av de gamla uddakopparna)
- en fin låda för tepåsar
- presentkort på bokhandel
- presentkort på rygg- och nackmassage
- ett spabesök i sällskap av maken ska avnjutas när det finns tid
- en Ipod touch
- fyra flaskor rödvin
- en krukväxt i rockig stil
- ett halsband från Snö of Sweden
- pengar
- ett hembakt bröd med tillhörande ost och fikonmarmelad
- ett Canon "normalobjektiv" EF 50mm f/1,8 II.
Allt som allt hade jag en kanondag. Tack för den! Nu ser jag fram emot en intim födelsedagsmiddag med de närmast sörjande på måndag kväll.
tisdag 12 januari 2010
Segerns sötma!
Dottern blir kvar hos sin dagmamma, den dagmamman som hon fick komma till i stället för den förra som slutade, och hos vilken hon trivs så bra. Det blir inga fler byten, ingen ny vuxen att lära känna och få förtroende för.
Dagmamman sade helt sonika till rektorn: "Emma blir kvar hos mig, bara så du vet. Sen får du säga vad du vill". Och rektorn böjde sig.
Jag är så lycklig så jag tror jag spricker!
Dagmamman sade helt sonika till rektorn: "Emma blir kvar hos mig, bara så du vet. Sen får du säga vad du vill". Och rektorn böjde sig.
Jag är så lycklig så jag tror jag spricker!
måndag 11 januari 2010
Och det bara fortsätter...
Dottern tar på sig sina hjärtformade, blå, glittriga solglasögon och utbrister "Jag är en liten tuffing! Måste titta i spegeln på jag som är en liten tuffing!".
Sen står hon framför spegeln och beundrar sig själv i fem minuter, full av förtjusning över sin egen tuffhet.
Sen står hon framför spegeln och beundrar sig själv i fem minuter, full av förtjusning över sin egen tuffhet.
söndag 10 januari 2010
Guldåldern har börjat
Det är underhållande att ha barn. Som när dottern som svar på frågan om vad man ska säga när tomten kommer tvärsäkert svarade "ge mig mina julklappar!"
Det är inte heller utan att det ibland även kan upplevas som en smula surrealistiskt, som när jag kom hem här om dagen och försiktigt fick kliva över två mjukiskaniner och några duploklossar som stod placerade precis innanför ytterdörren. De visade sig vara Emil och Ida som satt i snickerboa och täljde trägubbar.
Det är Emil för hela slanten. Alla hästarna heter Lukas och dotterns leksaksapa är numera dubbad griseknoen. Han äter körsbär hela dagarna (femkronor i en hink). Självklart ska alla lekar förevigas, med jämna mellanrum kommer dottern med storkameran och blixten och beordrar oss att fotografera henne och hennes leksaker i olika poser.
Den bästa kom ändå igår. Jag satt i soffan och tittade på TV när dottern kom fram och lade en liten tråd i min hand. Jag tittade frågande på henne och undrade vad detta betydde. Jo, så klart, tråden var ju hennes kafferep. Det borde jag ju ha fattat själv.
Det är inte heller utan att det ibland även kan upplevas som en smula surrealistiskt, som när jag kom hem här om dagen och försiktigt fick kliva över två mjukiskaniner och några duploklossar som stod placerade precis innanför ytterdörren. De visade sig vara Emil och Ida som satt i snickerboa och täljde trägubbar.
Det är Emil för hela slanten. Alla hästarna heter Lukas och dotterns leksaksapa är numera dubbad griseknoen. Han äter körsbär hela dagarna (femkronor i en hink). Självklart ska alla lekar förevigas, med jämna mellanrum kommer dottern med storkameran och blixten och beordrar oss att fotografera henne och hennes leksaker i olika poser.
Den bästa kom ändå igår. Jag satt i soffan och tittade på TV när dottern kom fram och lade en liten tråd i min hand. Jag tittade frågande på henne och undrade vad detta betydde. Jo, så klart, tråden var ju hennes kafferep. Det borde jag ju ha fattat själv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)