Att leva i nuet

Jag vill så gärna leva i nuet, men jag har verkligen svårt för det. Antingen planerar jag för eller fantiserar om framtiden, eller så tänker jag på saker som varit. Ältar eller förhärligar mina minnen.

När jag äntligen landar i nutid, när jag är med om något intensivt som jag bara måste rikta hela min uppmärksamhet mot, då är det ändå som om jag redan har förlorat det.

Jag ligger där och luktar på min sovande dotters hår, står och ser på en fantastisk utsikt, äter något gudagott eller upplever den bästa konserten jag någonsin varit på. Men det är som om jag redan i det ögonblicket sörjer att om en stund är detta över och jag får aldrig vara med om just de här minuterna igen. De kommer att bli ett minne bland andra minnen, bleka kopior av sig själva.

Jag har varit med om alldeles fantastiska saker och jag är lycklig över att ha fått uppleva dem, men samtidigt är jag olycklig över att tiden går och jag inte kan återvända, ens bara för en sekund.

Det är inte sant!

Min kära dotter hade sönder mina glasögon igen i morse. På ett annat ställe än förra gången dessutom. Och superlimmet kunde vi så klart inte hitta, så maken ska köpa nytt på stan och försöka laga tills vidare.

Det är nog bara att se sanningen i vitögat, jag måste köpa nya glasögon. Funderar lite på var. Specsavers har ju det där erbjudandet om två för priset av ett för mellan 795 och 1995 och det låter ju billigt och bra. Men jag måste ha extra tunna glas eftersom jag ser så dåligt, och jag vill dessutom ha härdade glas och vips, så tillkommer 1800 riksdaler.

Ny brillor måste hur som helst inhandlas, och det blir bågar i stål med bra fjädring den här gången. Inga fler plastbågar så länge det bor klåfingriga småbarn under samma tak.

Earth Hour hos Björnströms

Så här har det sett ut i en timme. Mysigt.

Gills det om TV:n är på?

Snart börjar då Earth Hour här i vårt land. Jag planerar att släcka ner, och maken har inget att säga till om eftersom han inte är hemma.

Någon som däremot har något att säga till om är dottern, hon är mitt uppe i sin hundrasjuttiofjärde tittning av "Hajar som hajar" och jag har en vag misstanke om att det inte skulle vara speciellt populärt alls att stänga av TV:n om en kvart.

Jag är en usel idealist. Vissa människor offrar sina liv för att göra världen till en bättre plats medan jag inte vill offra kvällsrutinerna.

Att släcka eller inte släcka

I kväll är det dags att släcka lampan om man vill delta i Earth Hour. Jag ska göra det om jag kan, men det kan bli lite fusktändande om inte tvååringen gått och lagt sig. Det är svårt att förklara för en tvååring vad global uppvärmning är, och det är inte lätt att byta bajsblöja utan att se vad man gör.

Frågan är också om maken kommer att finna sig i att vara utan el en hel timme. Då kan han inte vare sig mixa skivor eller spela NHL '09. Han som inte ens läser böcker, vad ska han ta sig till?

Som vanlig medelsvensson är det svårt att förstå sig på det här med klimatforskning, det är komplicerade saker. Väldigt många tror att människan förvärrar eller kanske till och med orsakar en global uppvärmning, vilket i de flesta scenarios jag sett kommer att få katastrofala följder. Andra menar att alltihop är en konspiration som går ut på att sabotera världsekonomin, organiserad av en luddig "trädkramarvänster". Ytterligare andra menar att dessa konpirationsteoretiker egentligen bara är oljebolagens lobbyister. Om detta kan vi träta tills vi blir blå i ansiktet.

Jag har inte tillräckliga kunskaper för att kunna säga vad som är riktigt eller felaktigt vad gäller forskningen, och se det i vitögat, de flesta av oss kan inte det. Vi kan välja vilken grupp vi tycker verkar mest trovärdig, eller inte bry oss överhuvudtaget.

Jag väljer att bry mig. Och jag väljer att tro att släckt är bättre än tänt. Vad väljer du?

High five!

Dottern har lärt sig räkna. Nästan.

Jag kom ihåg!

I likhet med Josefine brukar jag glömma bort alla högtider utom jul och midsommar. Men igår åt vi faktiskt våfflor, om än klockan halv tio på kvällen när jag kom hem från jobbet.

Min intuition spelar mig ett spratt

Här om dagen kände jag en väldigt stark känsla när jag stod i kön på Konsum. Känslan/intuitionen/mitt sjätte sinne sade åt mig att köpa en trisslott. Min (kvinnliga?) intuition har lett mig rätt många gånger förut, och jag har lärt mig att lyssna på den, så självklart köpte jag en lott.

Nu till problemet: lotten gav vinst på tjugofem kronor, alltså kan jag hämta en ny lott för den. Men nu är min intuition moltyst och vägrar ge mig någon hunch om när jag borde hämta denna nya lott. Så nu hänger den på kylskåpet tills intuitionen behagar höra av sig om att det finns nya vinstchanser.

Jag tycker min intuition får ta och skärpa sig. Den behöver inte höra av sig om tjugofem spänn, kom igen när det rör sig om mer än femhundra. Jag väntar.

Nästa gång ska jag bli sjuk först

De som har följt bloggen noga vet att det härjar förkylning i familjen Björnström. Dottern har varit sjuk sedan i torsdags och snorar fortfarande. Maken blev sjuk i helgen och är däckad som endast en förkyld man kan vara. Jag är sist ut.

Ända sedan maken blev sjuk har jag (när jag inte varit på jobbet) servat de två sjuklingarna med mat, vatten, snorpapper, alvedon och nässpray. Jag har sprungit på Konsum och köpt chips, youghurt, godis och kyckling, allt enligt sjuklingarnas cravings. Jag har burit täcken och kuddar upp och ner för trappor, tröstat och känt på pannor.

Tro inte att jag berättar detta för att jag vill beklaga mig eller framstå som moder Theresa. Nej, att göra detta är så klart självklart och ingenting jag finner orimligt. Jag har också mötts av idel tacksamhet (i alla fall från makens sida).

Det som suger är att jag nu börjar känna febern i kroppen, men eftersom jag har oturen att bli sjuk sist har jag ingen möjlighet att vänta mig någon ompyssling. Maken sade visserligen att han skulle ta hand om mig när jag drabbades, men jag tror inte han räknade med att fortfarande vara sjuk vid det laget. Nu är det bara för mig att ta en ibumetin eller två och hoppas att jag klarar att hålla skutan flytande tills de andra repat sig.

Nästa gång dottern kommer hem och snorar ska jag se till att jag är den första hon nyser på.

Glädjeämne

Jag upptäcker till min stora glädje att krönikorna på Aftonbladet åter är gratis att läsa. Ett bra tag har de varit plusklassade och man har måst betala för att få läsa dem, men inte längre.

Jag ska genast sätta mig och läsa alla texter av mina favoritkrönikörer som jag missat för att jag är snål.

Favoriter

Ledsen och arg

Tvåårstrots är inte roligt för någon, allra minst för tvååringen.

Bildbevis

Här kommer en bild på det märkliga vädret jag skrev om igår, när solen sken samtidigt som det snöade. Lägg märke till skuggan från torkställningen.

Ett ögonblick i livet

På TV:n visas Hajar som hajar för femtijävlaelfte gången. Det är för dotterns skull, eftersom hon är i slutfasen av sin sjuka. Hon har inte längre feber men är fortfarande sjukynklig så jag bestämde att hon fick se film mitt på blanka eftermiddagen.

Dottern har tröttnat på filmen. Hon är i färd med att sprida ut mixmax-spelkorten över hela vårt hem medelst våldsam kastteknik. Hon är synnerligen effektiv. Inte särskilt sjukynkligt, när jag tänker efter. Tror filmdispensen är slut när hajarna är det.

Maken ligger i lillsoffan, hopkrupen som en makaron under ett stort, fluffigt täcke. Dottern har smittat honom och han har feber och snorar. Han sover, så gott han kan.

Själv har jag ont i halsen och är sugen på kaffe, men kan inte riktigt uppbåda ork till att sätta på en kanna.

Ute snöar det och är soligt samtidigt. Konstigt väder.

Längtar...

Jag har redan skrutit om min biljett till U2 på Ullevi i sommar. Väntan är lång och nästan olidlig. Under tiden försöker jag stilla min lust med hjälp av klipp från förra turnén på youtube.
Det här nedan är min favorit, för det visar den underbara stämningen och de bästa rysmomenten (allsång till "still haven´t found..." och ett nedsläckt Ullevi upplyst av glittrande mobiltelefoner).

Pengar, pengar

Fick besked om nya lönen idag.
Jag får väl lov att vara nöjd eftersom jag ändå hade ett bra lönesamtal och fått högsta möjliga förhöjning, men det känns som om min tajming är riktigt dålig.
I år är det tydligen ett dåligt löneår överlag i denna kommun och därför är höjningarna i år betydligt lägre än förra året. Förra året fick jag bara grundökning eftersom jag varit föräldraledig, och den ökningen var ändå högre än den jag fått idag.

Ja, ja. Jag ska inte klaga, utan vara nöjd med att jag överhuvudtaget har en lön.

Fler timmar, tack!

Den gångna veckan hade jag verkligen behövt ett par-tre timmar extra per dygn. Inte nog med att jag har jobbat fem dagar, maken har jobbat i studion i princip varenda vaken timme och jag har tagit hand om dottern under tiden. Plus att jag hade en inlämningsuppgift som jag redan skjutit upp en vecka. Att sova var liksom inte riktigt att tänka på...
Nåväl, uppgiften blev klar igår kväll, så nu är det bara att börja med nästa. Det är mikroorganismer och smittoämnen som står på programmet. Den ska vara inne på fredag, men det bör inte bli något problem eftersom jag bara jobbar onsdag (och sedan helgen, men då är den ju klar, förhoppningsvis).

Hittills känns det okej med plugg och jobb och familj. Det funkar, även om jag får göra avkall på en hel del egentid. Det blir inte mycket tid över för att träna, till exempel. Förhoppningsvis ska det bli bättre när maken har mindre tidskrävande åtaganden.

Apropå det så har vi vissa meningsskiljaktigheter vad gäller vad som är jobb och inte. Här om dagen hade vi en diskussion som kan sammanfattas i följande punkter:

- Jag anser att när han spelar in i studion med sitt eget band, då är det mer fritid än jobb.
- Maken hävdar att det inte alls förhåller sig så.
- Jag tycker att jobb är sånt man får betalt för att göra.
- Maken hävdar att han visst får betalt.
- Jag undrar när han får de pengarna.
- När vi bli superstjärnor, säger maken.

Jamen fint. Då behöver jag inte fundera över hur vi ska betala hyran och TV-licensen nästa månad, då?

Dagens analys

Dags för att kolla vad Google Analytics säger om bloggens besökare igen. Som vanligt är sökorden som lett människor till min blogg lika lustiga och osannolika. Folk har alltså skrivit dessa saker i googles sökfält i förhoppning om att hitta... något. Oklart vad, i vissa fall.

"fakta om mig själv"
"förklaring"
"heftija meniskor"
"jag förvånar mig att"
"jippiiii"

Någon stackare har missförstått det här med sökteknik och sökt efter "situations tecken + nanna gillberg".

Och tro det eller ej, någon har faktiskt sökt efter betydelsen av ordet "hermsgervørdenbrøtbørda" som förekommer i det här inlägget.

Trött men glad

Jag är dödstrött och ska strax inkassera en miljon vuxenpoäng genom att gå och lägga mig vid tio, men jag måste bara berätta att jag är väldigt glad idag.
Detta beror på att min älskade man har fixat en biljett till U2 på Ullevi 1/8 åt mig. Dessutom på en väldigt bra plats på sektion B3, nära till scenen och längst fram på läktaren, så jag slipper riskera att en tvåmetersmänniska skymmer sikten för mig.

Surfade in på blocket och såg att sajten redan är nedlusad med andrahandsbiljetter till ockerpriser, och blev ännu gladare av att tänka på att jag slipper ge mig ut i den djungeln. Andrahandsförsäljningen i det här landet är verkligen en pinsam styggelse. Det är okej att sälja sin biljett för inköpspris + frakt om man skulle få förhinder, tycker jag, men att köpa biljetter för att tjäna sig en hacka på att sälja dem vidare borde banne mig vara olagligt precis som det är i Danmark.

Fansen har länge efterlyst just en sådan lag, men i en debattartikel i Aftonbladet i dag framgår det att vare sig politiker eller konsertarragörer tycker att det är rätt väg att gå. De anser att vi ska se det i perspektiv, att det inte handlar om till antalet speciellt många biljetter.
Men förstår de inte att även om det bara är en liten procent (hur vet de förresten hur stor siffran är) som säljs vidare med vinst så sticker det i ögonen på dem som vid biljettsläpp blev utan biljett till sina idoler.

Även om det skulle vara svårt att förhindra företeelsen även med en lag så skulle det finnas ett lagligt underlag för exempelvis Blocket och Tradera att ta bort de här annonserna. Det skulle vara möjligt att dra in F-skattesedeln för företagen som gjort det till en business. Lagen skulle inte direkt verka negativt för någon förutom andrahandsförsäljarna, som jag kan se det, så varför inte införa den utan dröjsmål?

Hur som helst är jag glad att jag ska på konsert.

U2 hos Letterman

Under veckan har U2 agerat husband hos Letterman. Jag vet inte om något annat band gjort det förut, men jag tycker det är rätt häftigt att ett och samma band får spela där varje kväll en hel vecka.
Fyra av låtarna från nya skivan spelades, samt nu mera klassiska "Beautiful day" som jag hoppas de aldrig tar ur sin repertoar.
Nedan kan ni se och höra dem alla, utom fredagens bidrag "Get on your boots". Jag tycker fortfarande den är skitdålig. Som tur är är den sämst på skivan, de flesta av de andra låtarna är avsevärt mycket bättre.

Familjen Björnström provocerar

Jag har märkt att vissa livsval provocerar folk mer än andra. Och nu pratar jag inte om val av typen "jag vill inte ha några barn", "jag är hellre arbetslös än jobbar" eller varför inte "jag är prostituerad och stolt över det".
Nej, de två beslut jag tänker på är att vi bestämt oss för att inte äga någon bil och att inte köpa en bostad. Även om det rör sig om beslut som verkligen inte påverkar andra än just oss i vår familj upprör det folk något alldeles vansinnigt mycket. Hur kan vi bara leva på detta viset? Är vi dumma i huvudet på riktigt?
Jag, i min enfald, förstår inte varför både närstående och löst folk känner att de måste engagera sig och ha en åsikt om huruvida vi borde äga fastigheter eller fordon.

Att vi inte har någon bil hajar de flesta som sagt till över. "Men hur klarar ni er utan? Det är ju så bekvämt!".
Svar: Vi klarar oss alldeles utmärkt. Vi äger två jättefina cyklar, en cykelkärra och en cykelhjälm per skalle i familjen. På vintern åker vi buss. Slår man ut kostnaden för busskorten på ett år blir det 350 sammanlagt. Försök komma undan billigare med en bil om ni kan.
Vår bil som vi ägde innan bensinen blev CP-dyr kostade det tredubbla i månaden innan den ens rullat en meter. Betänk då att vi inga lån hade på den bilen, den var billig i drift och gick inte sönder speciellt ofta.

Det som är lite kruxigt när man inte äger någon bil är att man måste tänka sig för när man väljer var man ska bosätta sig, eftersom man inte kan hatta omkring runt hela halva stan för att ta sig till jobb, affärer, dagis, skolor och fritidsintressen. Det måste för vår del vara nära till åtminstone en bra dagmamma, (så småningom) en bra skola, en bra affär samt en busslinje med hyfsat frekventa turer som kan ta en till de där andra ställena man behöver ta sig till.
Detta ställe kan så klart vara svårt att hitta (även om jag tror jag vet var det ligger). Men när man väl hittar dit! Då lovar jag att vi kommer att vara mindre stressade än alla bilägare i världen, för vi kommer slippa det där evinnerliga skjutsandet. Det ser jag som något odelat positivt.

Och nu kommer vi då in på nästa provokationsobjekt: vårt val av bostad. Jag snackar inte om läget eller hur den ser ut, nej, för människorna som kritiserar vårt val av bostad hade det inte spelat någon roll om vi bodde i det fräschaste huset på bästa läget i stan. Det som spelar någon roll är att vi inte äger den. För det måste man ju. Och om man inte gör det, då måste man vilja det, för annars är man inte normal på något vis.
Man märker det bara på hur de formulerar sig. "Man VILL ju ÄGA sig bostad! Man blir LURAD av att bo i hyresrätt! Man får ju INGET tillbaka! Man kastar pengarna i SJÖN!". Så brukar det låta.
Jag är så innerligt trött på att höra detta "äääga sin bostad" att jag bara vill fräsa "DET VILL INTE JAG!" för att få se deras miner.

Jag brukar roa mig med att spela dum och fråga varför det är så bra att äga, då? Svaret brukar vara något i stil med att "man kan göra vad man vill, renovera och så", och "det känns ju så mycket bättre när det är ens eget".
Nu ska jag berätta något som ingen som äger verkar känna till. Man får faktiskt i princip göra samma renoveringar i en hyresrätt som i en bostadsrätt. Man får tapetsera, man får måla, man får lägga klickgolv, det finns till och med dem som efter att ha pratat med hyresvärden fått slå ut väggar. Precis som i en bostadsrätt handlar det om att det man gör inte får sänka värdet på bostaden. Faktiskt är det ju så att man inte heller är fri till att göra precis som man vill i en bostadsrätt. Där har man en förening som tycker och lägger sig i.

Dessutom får man en gratis renovering då och då när man bor i hyresrätt. Det händer visserligen inte så ofta som man skulle kunna önska, det är sant, det varierar mellan olika hyresvärdar. Men trots allt får man då och då en ny tapet, ommålade tak och lister, nya dörrar, fönster, slipade eller nya golv. Vitvaror byts ut när de blir gamla eller trasiga. Detta betalar man inget extra för, så det måste ju alltså ingå i hyran. Alltså får man något för den.

För övrigt är jag sorgligt ointresserad av inredning. När jag ser tv-program där de skrubbar nylagda trägolv och målar fondväggar tänker jag bara "Gud, så jobbigt" och är glad att jag slipper. Jag är som hon som köpte en stuga med fula köksluckor som alla frågade vad hon skulle göra med, och hon svarade "öppna och stänga dem".

Många tycker man ska köpa av ekonomiska skäl, för att det är billigare än att hyra. Det stämmer, när räntorna är låga. Men om de går upp? Om huset som bara skulle kosta 6-7000 i månaden plötsligt sprakar lös på närmare 10.000? Och då måste du fortfarande själv stå för kostnaden av en ny spis om den går sönder. Om man är förnuftig måste man ju på månadskostnaden för räntor och amorteringar lägga en summa för framtida oförutsedda utgifter. Man ska enligt ekonomiska rådgivare även lägga undan vad som motsvarar en procents räntehöjning i månaden.
Dessutom tillkommer kostnader för försäkringar, och digitalboxar för att överhuvudtaget kunna se ettan, tvåan och fyran. Många bäckar små blir en stor å.

Så har vi då den där underbara känslan av att äääga. Förlåt, men jag förstår inte vad ni menar? Jag gillar känslan av att bo i en bostad jag trivs i, men om jag äger den eller inte är för mig egalt. Har jag bara ett förstahandskontrakt är jag nöjd. Då känns mitt hem som "mitt".
Under hela min barndom hyrde vi ett hus. Vi pratade alltid om det som "vårat", vad det stod på pappret betydde ärligt talat ingenting. Så nej, jag vill inte köpa något bara för att äga det. Jag saknar ha-behov på den punkten.

Jag vill bara avsluta med att säga att jag inte klandrar någon som äger vare sig bil eller bostad. Det är ni fria att bestämma över själva, och har ni kommit fram till att det är det bästa för er är det säkert sant. Men för vissa verkar detta ha tagit en nästan religiös vändning där det bara finns en sanning. Jag betackar mig för dessa fanatiker med husaltare i form av tavellister med väggord på stormönstrade fondväggar.

P.S. Om just du som läser det här har en stormönstrad fondvägg med en tavellist med ett väggord på, ta det inte personligt är du snäll.

Jag är läsvärd

Det tycker i alla fall Josefine. Självklart vill jag ge detta goda vidare genom att tipsa om några bloggar jag tycker är läsvärda.
En läsvärd blogg för mig är en blogg som av en eller annan orsak får en att komma tillbaka, man vill läsa mer. Den behöver inte vara nischad, faktum är att de flesta bloggar jag läser beskriver bloggskribentens vardag. Bloggen kan vara sorglig, rolig, vackert eller smart skriven, snygg att se på, men den gemensamma nämnaren är att den får mig att reagera. Det gör bloggarna nedan:

Heja Abbe
Bloggfrossa (och ja, jag vet att Josefine redan gett denna utmärkelse till Mike, men han är så rolig att han förtjänar två)
Anna Klara

Jag läser fler bloggar än så, ni hittar de flesta i länkfältet nedan till höger, men just nu känner jag att det är de här tre jag vill utmärka lite extra.

På promenad med kameran

Efter två och en halv dags inomhusvistelse med näsan i medicinsk grundkurs-boken varje ledig stund kändes det som om jag hade grav syrebrist i hjärnan. Det gick liksom inte att tänka en klar tanke längre, och till slut tog jag kameran och lämnade man och barn hemma.
Egentligen hade jag bara tänkt gå en kort sväng, men så kom jag på att vi behöver en kalender (ett led i ambitionen att få familjen Björnström att bli lite mer organiserad, behovet för detta är stort) och gick mot COOP-forum. På vägen kunde jag inte låta bli att ta en bild på de fulaste husen i Umeå:

Eftersom jag älskar träd tog jag några kort på sådana också. Den stackars björken måste känna sig lite trängd.

Väl där fyndade jag även två filmer (Casino och Plutonen för det sammanlagda priset av nittionio kronor). När shoppingen var avklarad tyckte jag det kändes lite futtigt att bara gå hem igen nu när jag väl var ute, så jag gick upp till Sandahöjd och drömde mig bort (där vill jag bo, i ett av radhusen). Härlig nerförsbacke mot stan är det också.

Däremot skulle jag aldrig våga bo i någon av Margots tuttar, om jag bodde mer än två våningar ovan marken skulle jag aldrig våga gå ut på balkongen. Fast jag medger att de måste ha en utmärkt utsikt.

Sedan gick jag runt Mariedal och hem. Nu har jag en jobbig blåsa på högerfoten, men det var det värt.