Nu blir det tyst ett tag

I morgon åker vi norrut, till Tornedalen, och stannar där en vecka. Laptopen kommer att följa med som fotolagring och filmvisare, men jag misstänker att jag inte kommer att vara i närheten av speciellt många trådlösa nätverk, så här på bloggen kommer det att vara tyst. Eller... tystare än vanligt i alla fall.

Men nu behöver ingen tro att jag är död i alla fall.

Ologiskt

Ägaren av den eminenta restaurangen Garaget i Umeå, Michael Hansen, ska stänga sin restaurang. Under lång tid har hans verksamhet utsatts för skadegörelse och en morgon hittar han en molotov coctail utanför ytterdörren.

Jag förstår honom. Jag tycker det är tråkigt att han måste ge upp, men om hoten riktas mot ens familj, då har man inget val.

En del av skadegörelsen har tydligen Djurens befrielsefront tagit på sig. Det finns visst ännu övervintrade militanta veganer kvar här i stan, om det är de som även lämnat molotoven vid Hansens dörr så skulle jag våga påstå att det är de galnaste djurvännerna hittills. Att hota att kasta brandbomber i sovrummet hos en barnfamilj samtidigt som man värnar om djur verkar i mina ögon bara korkat.

Och ologiska, dessutom. Hoten och vandaliseringen började efter att Hansen förra året grillade en hel oxe. Detta tyckte tydligen djurvännerna var värre än att först dela upp den i mindre bitar och sedan tillaga den. För sånt sysslar ju i princip varenda affär och restaurang i den här stan med. Vad är det som gör det ondare att helsteka ett djur än att steka oxfilé? Det känns liksom överflödigt att påpeka att djuret redan var dött, och knappast blev sur över att inte få bli sönderskuren först.

Att restaurangen som stänger är en restaurang som valde att gynna de lokala bönderna genom att köpa närproducerat kött är dessutom väldigt synd. Det behövs mer sånt.

Är det inte lite ironiskt?

Michael Jackson är död. Jag var personligen inget större fan, men har ju så klart inte kunnat undvika att följa hans fall (är för ung för att ha varit med om hans uppgång) de senaste tio-femton åren.

Den första tanke som slog mig när jag läste nyheten om hans död är att är det inte ironiskt att han som kämpade så för att hålla sig evigt ung, sov i ett tält eller bubbla eller vad fanken det nu var med extra syrgas och jag vet inte allt, han dog alltså som femtioåring?

Törs man nämna något om karma?

Michael Jackson har, trots att han var en av de märkligaste människorna jag någonsin hört talas om, en stor artist när det begav sig. Jag har faktiskt alltid gillat thriller.

Det märks att det är vackert väder när...

... man loggar in på Bloglovin' och det är noll nya inlägg. Inte en enda av bloggarna jag följer har uppdaterat idag.

Uppdatering: Var tvungen att manuellt gå in och kolla. Folk har visst hittat tid att blogga (de har väl tagit med sig laptopen ut i solen, kan jag tro) och det är bara bloglovin' som inte funkar. Tyckte väl att det var för konstigt för att vara sant.

Hjältinnan Björnström

En stor geting flög in i vårt vardagsrum idag. Den såg riktigt elak ut (getingar är per definition elaka varelser) och flög hotfullt omkring borta vid stereon. Jag och maken tog vår tillflykt till köket och spejade ängsligt ut för att se om den skulle flyga ut igen självmant eller om vi skulle bli tvungna att göra något. Det ville vi helst inte.

Efter en stund hittade getingen vår überfula furutrapp som den satte sig och tuggade på (för er mindre allmänbildade kan jag berätta att getingar tuggar i sig trä som de gört till pappersmassa, det är det som deras bo består av). Då tog jag mod till mig och hämtade ett stort glas och en glossig broschyr modell tjockt papper, och passade på att fånga getingjäveln i glaset medan den satt där och gottade sig i ful furu.

Nöjd med mitt modiga tilltag gick jag försiktigt ut med getingen och ställde ner glaset upp och ner, fortfarande med getingen ilsket surrande inuti. Den verkade rejält sur över att ha blivit avbruten i sitt smaskande.

Sedan svek mitt mod mig. Jag tror jag hade en viss mängd hjältinnepoäng och nu var de slut. Jag vågade inte vända på glaset och släppa ut getingen, i skräck att den rosenrasande skulle ge sig på mig. Maken fick göra det i stället. Han var inte heller den sturskaste i gänget och sprang in ungefär en hundradels sekund efter att han vält glaset.

Det är bara att inse. Vi är jättetuffa, jag och maken, men när det kommer till getingar är vi wusses.

Hu.

Det näst, näst bästa

Jag nämnde förut att vi stötte på patrull när vi sökte ny barnomsorgsplacering i samband med flytten. I går fick jag till slut tag i placeringsassistenten som visade sig vara en oerhört trevlig och hjälpsam människa. Hon kollade genast upp hur vi låg till i de olika köerna och sedan skulle hon kolla lite till och återkomma, varpå hon ringde igen efter fem minuter. I går var det bästa hon kunde skaka fram en plats på förskolan Pennan på Västteg. Det kändes så där. Dagmamma har ju funkat så himla fint för dottern så det känns inte som om vi vill ändra ett vinnande koncept, så att säga. Men finns det inget annat så...

I morse ringde placeringsassistenten igen. Antingen är hon världsbäst på sitt jobb eller så tycker hon synd om oss och jobbar lite extra på vårat case, för nu hade hon kollat alla möjliga placeringar, inte bara dem vi sökt. Och nu hade hon hittat en plats på en förskola på Röbäck.

Det är en plats på en ny avdelning där det bara ska vara barn som är födda '07 och '08, så dottern kommer att vara bland de äldsta. Jag hade tyckt det var bättre om det var åldersblandat, men det som vägde upp var att det bara ska vara tolv barn i gruppen. Genomsnittet här i stan är annars runt arton barn, så sett ur den synvinkeln är det ju mycket bättre.

Det lutar nog åt att vi tar den platsen och behåller vår ansökan om plats hos dagmamma på Röbäck och Böleäng. Skulle det visa sig att dottern trivs förträffligt får hon så klart stanna på förskolan, jag vill ogärna riva upp henne ytterligare en gång i onödan. Men det känns bra att ha ansökan kvar utifall att. Dessutom kan det ju hända att hon i alla fall ska flytta till en avdelning för större barn nästa år, och då kan det kanske sammanfalla med att vi får en plats hos dagmamma.

Framtiden är oviss, men det känns i alla fall aningen bättre.

Göteborgsresa fixad

Den 1/8 ska jag som jag meddelat tidigare se U2 på Ullevi. Nu har jag till slut fått tummen ur och fixat tågresan dit och hotellbokningen.

SJ:s prissystem visade återigen upp sin totala brist på logik. På resan ner betalar jag lite över 400 kronor för en sittplats. Ganska normalt pris. Liggplatserna på det tåget gick på över tusenlappen. På hemresan fick jag tag i en liggplats för 555. Hade jag valt att sitta hela vägen från Göteborg till Umeå hade det kostat mig över 900.

Om det är som SJ säger, att priserna speglar efterfrågan på just den platsen på den resan är det alltså populärare att sitta upp än ligga ner på nattåget. Något är lurt där.

Sova ska jag göra på Hotel Stravaganza, som ligger mitt på Avenyn. Jag har tur som har en snäll mamma som sponsrar detta, för det blir en dyr historia. Men eftersom jag är ganska sent ute är alla billigare alternativ tyvärr uppbokade redan. Och jag är en aning för gammal och bekväm för att stanna uppe hela natten.

Ett par produktiva dagar

Fru Björnström har inte legat på latsidan de senaste dagarna. Jag är igång med förberedelserna inför flytten, dvs projekt storstädning och rensning. Hittills har jag gått igenom mina garderober, dotterns garderob, linneskåpet, mina böcker och kokböckerna.

Resultat: Ett par-tre kubikmeter prylar som i omgångar ska lastas i cykelkärran (Guds gåva till folk utan bil) och föras till närmaste second-handbutik.

Förutom rensning håller jag alltså på att storstäda. Målet är att allt i huset ska städas lika noga som om det var flyttstädning redan nu, för att underlätta den samma när det väl är dags. Jag har dock inte vare sig tid eller ork att göra allt eller ens ett helt rum på en gång, så jag punktstädar. En fönsterbräda här, en spisplatta där. Skrubbar och gnuggar.

Idag var det väggen i duschen som stod på tur. Här fick jag hjälp av en entusiastisk dotter som också ville städa som mamma. Hon fick en egen svamp att gnugga med, men det roligaste visade sig vara att blöta svampen. "Lite vatten" sade hon hela tiden varpå hon blötte ner sig själv, mig och samtliga väggar och golvet.

Nåja, hon kände sig värdefull, tänker jag pedagogiskt.

Familjelyckan hotad?

Maken och dottern badar badkar.

Maken: Ajajaj! Inte sparka där! Då kommer du aldrig få några syskon!

Dottern kvittrar av skratt och plaskar vidare.

Ingvar Kamprad

I år gjorde jag vad jag tänkt göra många somrar förut. Jag lyssnade på Sommar i P1. Premiärpratare i år var som vissa av er kanske redan vet Ingvar Kamprad, IKEAs grundare.

Om bara hälften av Ingvars beskrivning av sig själv och sin inställning till företagande och ledarskap stämmer så är han en fantastisk människa, företagsman och ledare. Hans resonemang kring att IKEA aldrig börsnoterats, kring att vara en god förebild och hans ödmjuka inställning och små krav på personlig vinning tyder på en sympatisk personlighet och intelligens.

Jag tror att det finns många företagare som borde lyssna på Ingvars ord. Fram för allt dem som startar företag för att de tror att det ska generera lätta pengar. Ingvar Kamprads största mål verkar aldrig ha varit att personligen bli förmögen utan att bygga upp ett framgångsrikt företag. Det är en väsentlig skillnad där.

Om du missade programmet finns det att lyssna på här.

Jag vet, jag vet!

Jag är en sån som sätter en ära i att vara allmänbildad. Om jag stöter på en faktafråga jag inte kan besvara blir jag irriterad och måste genast ta reda på svaret. Min pappa är likadan, mången gång har min ömma moder suckat uppgivet när familjemiddagen avbrutits eftersom en av oss sprungit efter uppslagsbok/atlas/lexicon för att kolla "hur det egentligen ligger till".

Nu har jag hittat en ny favoritsida, vetgirig.nu. Här finns massvis med frågetester i de mest vitt skilda ämnen. Jag är i allmänbildningshimlen. Betar av test efter test och suger i mig värdelöst vetande som en svamp. Det är alldeles underbart.

Du behöver inte säga det, jag vet att jag är en nörd och jag är stolt över det.

Dålig förebild

Scen: Mor och dotter är på väg in genom ytterdörren. En spindel modell supervidrig kommer springande ett par decimeter från deras fötter.

Dottern: Va e de?

Modern: En spindel.

Dottern: Pindel.

Modern "råkar" mosa sönder spindeln med sin sko.

Modern: Mamma är inte så förtjust i spindlar.

Bye, bye, eyebrows

Det är väldigt ytligt och ganska elakt och egentligen tycker jag illa om Lars Leijonborg på helt andra grunder. Men när jag läste att han ska avgå var ändå min första tanke denna:

"Gud så skönt, nu slipper jag reta mig på hans läskiga ögonbryn mer".

Men visst är det sant? Jag tycker de är jätteläskiga. De har faktiskt gjort att jag aldrig kunnat fokusera ordentligt på vad karln säger; "språktest för medborgarskap... (ögonbryn)... hårdare tag i skolan... (ögonbryn)... marknaden ska härska... (ögonbryn, ögonbryn, ögonbryn)...

Fast läget är inte så mycket bättre med Jan Björklund. När han är i bild är det enda jag tänker på om det är han eller Sven Otto Littorin som talar. De är så lika att jag ibland undrar om de i hemlighet är samma person.

Kruxet med barnomsorgen

Idag ringde jag och rekade lite angående möjligheterna för att hitta barnomsorgsplats till dottern på Röbäck. Jag ringde till rektorn och frågade hur det ser ut, om det är lätt eller svårt att få plats. Hennes svar: stört omöjligt. Möjligtvis kommer det att finnas platser hösten 2010.

Nåväl, vi har sökt familjedaghem på Röbäck i första hand i alla fall, och i andra och tredje hand sökte vi Böleäng och Östteg, som i alla fall ligger på väg till jobbet, om än en bit bort. Jag hoppas verkligen det går vägen, för vi kommer av naturliga skäl inte att kunna nyttja vår nuvarande placering på Ersboda när vi flyttat. Det finns inte på kartan att vi cyklar en mil enkel väg för att lämna dottern, och än mindre sitta en timme på bussen till vintern.

Om vi inte får plats direkt när vi flyttar på något av områdena får vi vackert vänta, vi har ju ändå turen att maken förlägger sin arbetstid som han vill, så det får gå ett tag. I morgon ska jag ringa placeringsassistenten och fråga hur det ser ut.

List-mania

Jag älskar att skriva listor. Att få saker svart på vitt, att prioritera, stryka och revidera. Det spelar ingen roll om det är en inköpslista eller en lista över saker jag vill göra innan jag dör, jag älskar alla listor lika mycket. Jag är en riktig listdemokrat.

Nu ska vi flytta inom en relativt snar framtid, det vet ni som följer den här bloggen. Och här uppenbarar sig oändliga mängder av möjligheter för och behov av listskrivning. Vad ska gås igenom, vad ska slängas, vad ska packas, var ska det ringas, vad måste fixas osv.

Jag har redan skrivit ner en grov lista på allt som ska göras i hemmet som förberedelse för packning, dvs vad som ska sorteras och slängas och städas. Utifrån den har jag gjort att-göra-listor för varje dag en vecka framöver och kommer antagligen att fortsätta med dessa till den dagen vi bor i den nya lägenheten.

Nu ska jag författa en lista över alla abonnemang som ska flyttas, vilka som ska ha flyttkort och sånt. Organisationsnörden i mig dreglar och går upp i brygga av enbart tanken...

Må hajarna vila i frid

En flicka jag känner är väldigt ledsen just nu.

En man jag känner kommer inte att säga något men i hemlighet bli rätt glad när han kommer hem och upptäcker vad som har hänt.

Röbäck, here we come!

Idag blev det äntligen klart. Vi flyttar till Röbäck 1/9!

Och, hör och häpna, Bostaden är villiga att låta oss få uppsägningstid från och med juni, så vi slipper dubbla hyror. De visade sig vara mindre utsugarparasiter än jag trodde...

Nu börjar sortering och packning. Och just det, flytthjälp efterlyses! Det utlovas ståtliga belöningar till hjälpande händer.

Men nu får de väl ändå bestämma sig!

Vi är fortfarande tvåa i kö till lägenheten på Röbäck. Den är inte tildelad någon annan, heller. Nu får de faktiskt göra slag i saken, tycker jag, antingen får någon annan den eller så blir vi tillfrågade.

Folk vill faktiskt veta var de ska bo till hösten!

Tack för senast

Tack för igår.

Tack Josefine med familj som tog hand om vår älskade dotter. Ni vet precis hur tacksamma vi är.

Tack Fredrik för att du kom, för att du inte heller ville gå ut på krogen och för att du tog med dig din härliga tjej. Du är den trognaste födelsedagsgästen genom åren och det ska du banne mig ha cred för.

Tack, min kära make, för att du kom på den fantastiska idén att köpa Guitarhero. Det är skitsvårt, men jätteroligt. Tack också för en fin stund på tu man hand när (nästan) alla gått hem. Att lyssna på REM i morgonsolen var inte helt fel.

Tack Morgan, för att du höll ut till sist. Du är guld. Synd med cykeln. Och nej, du har inte övertygat mig, jag kommer inte att gå och rösta i morgon.

Tack till mig själv för den fantastiska smörgåstårtan som det inte går att misslyckas med. Nästa år ska jag göra en liten dagen-efter-tårta också.

Tack till alla er andra som kom och gjorde min käre man glad. Han uppskattar det väldigt mycket.

På lägenhetsfronten intet nytt

Vi står fortfarande tvåa i kön till lägenheten. Sista svarsdag var igår, och jag trodde att med dagens teknik skulle vi få veta om den tilldelats någon annan redan idag, men icke. Så vi får nog ge oss till tåls till på måndag.

Ack, denna väntan.

Födelsedagsfirande in action

Så här långt har vi hunnit äta upp en femtonbitars smörgåstårta gjord av moi, spelat brännboll (vi hade ingen organiserad poängräkning så båda lagen hävdar med bestämdhet att de vann) och nu spelar vi Guitarhero Metallica.

Cykeltur och lägenhetstittning

Idag har jag cyklat sammanlagt 3,4 mil. Först sex kilometer till jobbet, sedan sex kilometer (i hård motvind) tillbaka till Ersboda, hämtade dottern, mellanlandade hemma i ca fem minuter, cyklade sex kilometer med dottern i cykelkärran tillbaka till stan, sedan vidare fem kilometer till Röbäck, tittade på lägenheten, tillbaka till stan, vi åt varsinn välförtjänt hamburgare på Frasses, och så hem.

Dottern uppförde sig exemplariskt under cykelfärden, hon hade med sig sitt lejon (Alex efter lejonet i Madagaskar) och satt mest och tittade nöjt på utsikten.

Lägenheten då? Jo, den var fin. Fast tyvärr blev det lite fel från början. Vi hade kommit överens med de nuvarande hyresgästerna att vi skulle komma halv fem. Vi var där just före, och då var ingen hemma. Vi gick en snabbis (några minuter) och tittade på lekplatsen och sedan tillbaka. Vi satte oss på en stor sten utanför deras grind och väntade. Och väntade. Och väntade ännu mer. Till slut kom en annan tjej och ringde på, hon skulle uppenbarligen också titta. Jag tänkte precis upplysa henne om att ingen var hemma när dörren öppnades.

Det visade sig att frun i huset kommit hem just när vi var på lekplatsen. Hon hade sett oss när vi satt utanför men inte förstått att vi var vi (det fattar jag i och för sig inte, vad trodde hon, att vi bara satt där i blåsten precis utanför deras dörr för att vi tyckte det var roligt?).

Nåväl, vi fick titta på lägenheten och den såg ut ungefär som jag föreställt mig rent planlösningsmässigt. Tapeterna var överlag ljusa eller åtminstone ganska neutrala förutom i stora sovrummet där de hade tapetserat i den där vedervärdiga 90-tals-gul-orangea färgen. (Stavas det orangea? Oranga ser ju helfel ut?).
Köksluckorna var i björk och det såg ut att finnas hyfsat mycket skåpsutrymme. Rummen var allihop stora nog för att användas (det är annars ett vanligt problem i nyare lägenheter, rummen är så små att man i princip bara får in en säng så är det fullt).

På baksidan fanns en gräsplätt som inte är i närheten så stor som den vi har nu vilket jag välkomnar för det betyder att det inte är så mycket att klippa. Tyvärr hade de byggt en monsteraltan som tog upp halva gården. Altan i all ära, vi hade kanske också tänkt sätta upp någon skärmvägg eller dylikt, men en altan stor som ett vardagsrum känns lite överdrivet. Säkert bra för det medelålders paret som bor där nu, men ingenting för en småbarnsfamilj som oss där det är viktigare med gräs att rulla runt på och utrymme att spela krocket.

Dessutom ville de ha pengar för eländet, eftersom de nu byggt den. Jag måste ha sett mycket skeptisk ut, för kvinnan lade då till att om vi inte ville ha altanen skulle de plocka ner den innan de flyttade. Det får de gott göra, tycker jag.

All väntan och jumungusaltanen gjorde att jag kände mig en aning anti precis när vi for därifrån, men under färden hem hann jag tänka om och insåg att det faktiskt var en riktigt fin bostad. Jag ska säga till maken att jag tycker vi ska tacka ja.

Nu är frågan bara om den andra intressenten, hon som såg den samtidigt som oss, är före eller efter oss i kön och om hon är före, hur pass intresserad hon är? När jag kollade läget när jag kom hem hade en före oss tackat nej, så nu är vi nummer tre i kön. Håll tummarna för oss nu!

Ja just det, jag hann inte ta en enda bild. Tyvärr.

Var får hon allt ifrån?

Dottern har fått en liten dragväska av sin farmor. Men som det barn hon är har hon hittat helt nya användningsområden för den, närmare bestämt som hjälm.

Populär bostad

Igår sökte vi ju som sagt en lägenhet på Röbäck. Maken har nästan sju års kötid, och vi trodde det skulle räcka rätt långt, maken sade till och med något synonymt med att han skulle äta upp sin gamla hatt om vi inte fick den.

Han kom femma i kön.

Det fanns alltså fyra personer som har stått i kö längre tid än sju år. Jag trodde bara det var maken som gjorde sånt, det vill säga aktivt förnyar sin registrering i kön halvår för halvår utan att någonsin ta en lägenhet. Tydligen är det gängse beteende.

Nu har han i och för sig avancerat till fjärde plats, någon dum snubbe har vaknat i ottan och fått kalla fötter. Men ändå. Nu känns det oroligt.

Hoppas, hoppas, hoppas!

Idag kom en av de åtråvärda fyra-rum-och-kök-parhusen på Röbäck som vi är så sugna på ut på Bostadens hemsida. Den här gången var vi smarta och anmälde med makens användare. Han har en kötid på nästan sju år, jag hoppas att det räcker. Inflyttning 1/9 om det vill sig väl, alltså.

Jag kommer inte att sakna Ersboda en sekund, men jag kommer att sakna dotterns dagmamma. Riktigt mycket till och med. Kan man fara och hälsa på gamla dagmammor hur som helst?

Här vill jag bo.