Saker och ting börjar falla på plats efter flytten. Vi har kommit i ordning, dottern trivs med sina nya omgivningar, det hejas på ICA och vi har hittat nödvändiga cykel- och promenadvägar. Idag kom då den bit som har saknats med posten. Ett erbjudande om plats hos dagmamma.
Det blir på Böleäng, en knapp kilometer härifrån, på vägen till mitt jobb och stan. Dessutom är vi redan bekant med dagmamman, eftersom hon är gift med en kompis till maken. Det är absolut ingen tvekan om att vi ska tacka ja till platsen. Dottern får börja där 2/11.
Så skönt. Modershjärtat klappar nöjt.
måndag 28 september 2009
Goda råd inom räckhåll?
Ett ganska bra tag har vi försökt introducera pottan för dottern. Milt sagt är hon måttligt intresserad. Hittills har det lyckats att få behoven att hamna i pottan två gånger, och ena gången var det en ren olyckshändelse. Mest handlar potträningen i det Björnströmska hushållet om att skura, om ni förstår vad jag menar.
Nu har dottern blivit allt mer fientligt inställd till pottan trots uppmuntran och tal om hur de "stora tjejerna" som hon ser upp till gör. Hon kan sitta en stund, men inget kommer och det är uppenbart att hon spänner sig hela tiden, vilket så klart inte underlättar. Jag sitter bredvid och läser en bok, sjunger eller distraherar på annat sätt. Har prövat det klassiska knepet med en rinnande kran i närheten, ingenting. Hon har till och med fått sitta på pottan framför TV:n. Frågar jag nu om hon vill ta bort blöjan och pröva att sitta på pottan blir hon arg och säger "INTE pottan, INTE nu!".
Jag tror inte att det är fruktsamt att tvinga henne när hon inte själv vill, så på något sätt måste jag ju göra det roligt eller allra helst till något helt naturligt som det inte görs så stor affär av. Ungefär som att vi inte gör så stor affär av hur mycket eller lite hon äter eftersom det inte ska vara en prestation.
Jag tror egentligen problemet ligger hos mig, jag har av okänd anledning stressat upp mig otroligt över det här. Räknar hur många månader över två år hon är, jämför med när andras barn slutat med blöjor. Det känns som om jag borde försöka glömma det, för jag är ju egentligen helt emot att barn ska jämföras med varandra. Jag var aldrig orolig över att hon var sen med att krypa eller gå, varför ska jag då skynda på med pottan? Det är ju som sagt ingen prestation, ingen tävling, bara något hon ska lära sig, få kläm på. Alla barn lär sig inte lika fort, och det är ingen rak väg att lära sig något nytt.
Egentligen vill jag kunna luta mig tillbaka och tänka på pottan som jag gjorde med skeden när hon skulle lära sig äta själv. Skeden lade jag fram vid varje måltid, visade sedan med en annan sked hur det gick till genom att mata henne, och en sköna dag puttade hon bort min sked, tog sin egen och åt. Varför skulle det inte kunna vara likadant med pottan? Ta bort pressen, uppmuntra, se till att den är tillgänglig, visa hur man gör men låta dottern bestämma själv när och hur hon vill pröva?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att beställa "Potträning utan gråt" av Elisabeth Pantley som skrivit "Somna utan gråt" som jag har haft mycket hjälp av. Den verkar ge just det jag är i behov av, nämligen tips på hur man kan förvandla potträning från en ångestladdad prestation till något naturligt och kanske till och med trevligt. Samt hjälpa mig att ha realistiska förväntningar.
Nu har dottern blivit allt mer fientligt inställd till pottan trots uppmuntran och tal om hur de "stora tjejerna" som hon ser upp till gör. Hon kan sitta en stund, men inget kommer och det är uppenbart att hon spänner sig hela tiden, vilket så klart inte underlättar. Jag sitter bredvid och läser en bok, sjunger eller distraherar på annat sätt. Har prövat det klassiska knepet med en rinnande kran i närheten, ingenting. Hon har till och med fått sitta på pottan framför TV:n. Frågar jag nu om hon vill ta bort blöjan och pröva att sitta på pottan blir hon arg och säger "INTE pottan, INTE nu!".
Jag tror inte att det är fruktsamt att tvinga henne när hon inte själv vill, så på något sätt måste jag ju göra det roligt eller allra helst till något helt naturligt som det inte görs så stor affär av. Ungefär som att vi inte gör så stor affär av hur mycket eller lite hon äter eftersom det inte ska vara en prestation.
Jag tror egentligen problemet ligger hos mig, jag har av okänd anledning stressat upp mig otroligt över det här. Räknar hur många månader över två år hon är, jämför med när andras barn slutat med blöjor. Det känns som om jag borde försöka glömma det, för jag är ju egentligen helt emot att barn ska jämföras med varandra. Jag var aldrig orolig över att hon var sen med att krypa eller gå, varför ska jag då skynda på med pottan? Det är ju som sagt ingen prestation, ingen tävling, bara något hon ska lära sig, få kläm på. Alla barn lär sig inte lika fort, och det är ingen rak väg att lära sig något nytt.
Egentligen vill jag kunna luta mig tillbaka och tänka på pottan som jag gjorde med skeden när hon skulle lära sig äta själv. Skeden lade jag fram vid varje måltid, visade sedan med en annan sked hur det gick till genom att mata henne, och en sköna dag puttade hon bort min sked, tog sin egen och åt. Varför skulle det inte kunna vara likadant med pottan? Ta bort pressen, uppmuntra, se till att den är tillgänglig, visa hur man gör men låta dottern bestämma själv när och hur hon vill pröva?
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att beställa "Potträning utan gråt" av Elisabeth Pantley som skrivit "Somna utan gråt" som jag har haft mycket hjälp av. Den verkar ge just det jag är i behov av, nämligen tips på hur man kan förvandla potträning från en ångestladdad prestation till något naturligt och kanske till och med trevligt. Samt hjälpa mig att ha realistiska förväntningar.
lördag 26 september 2009
Nyklippt
Här om dagen klippte jag dottern. Det behövdes verkligen, det har nog egentligen behövts i en månad, minst, men vi drar alltid ut på det eftersom det inte är det lättaste projektet i världen. Så inte heller den här gången. Dottern satt knappt still en sekund fast jag försökte distrahera henne med vattenlek i handfatet, så resultatet blev en smula ojämnt på sina ställen.
Luggen och sidorna är svårast att få till eftersom hon far dit med händerna hela tiden när man ska klippa. Dessutom försökte jag klippa upp lite för att få fram lockarna, men det misslyckades monumentalt. Nåja, övning ger färdighet.
Luggen och sidorna är svårast att få till eftersom hon far dit med händerna hela tiden när man ska klippa. Dessutom försökte jag klippa upp lite för att få fram lockarna, men det misslyckades monumentalt. Nåja, övning ger färdighet.
Arvsanlag
Dottern har en intressant ögonfärg. Hon har inte fått mina melerade rakt av, men ej heller makens blå. Hon har någon form av mellanting. Lustigt hur det kan bli med gener.
Nedan ser ni mitt öga överst, sen makens och under dem dotterns. Lägg märke till att hon har mer gult än maken. (Bilderna är klickbara)
Nedan ser ni mitt öga överst, sen makens och under dem dotterns. Lägg märke till att hon har mer gult än maken. (Bilderna är klickbara)
fredag 25 september 2009
Varför inte gifta sig?
Disclaimer: Alla ni som valt att inte gifta er med era sambor, var snälla och ta inte detta personligt. Det är inte riktat till någon speciell och ska inte ses som en anklagelse.
Till saken: Jag är gift. Innan jag var gift var jag sambo i nästan sju år, men vi var förlovade nästan hela den tiden och ett giftermål har hela tiden funnits på vår horisont. Det blev ett litet bröllop, men det hade alla de klassiska ingredienserna: vit klänning, buketter, kyrka, kärlekssånger, fest, vals, tårta osv.
Jag kan förstå att det finns många som inte vill ha det. Tror man inte det minsta på Gud vill man av naturliga skäl inte ha en ceremoni i kyrkan. Känner man inte att man kan lova evig trohet ska man förstås inte göra det. Vill man inte lägga ut en massa pengar på en fest eller ha vit klänning ska man självklart inte tvingas till något sådant.
Men man kan ju faktiskt gifta sig utan att lova evig trohet, man kan gifta sig utan religiösa inslag, i jeans och t-shirt om man vill, och vill man att det ska vara en snabb historia kan man på en minut vara äktenskapliga makar enligt lagen. De enda gäster som krävs är två vittnen samt någon som får viga enligt lag.
Varför går jag på om det här då? Jo, för att jag har träffat många som säger att de inte vill gifta sig, men att de gärna vill ha samma trygghet som man har som gift. Att sambolagen borde förstärkas så att sambor har samma rättigheter som gifta, att sambor borde få ärva varandra m.m. De här människorna skriver testamenten, har möten med advokater för olika kontraktsskrivningar, skriver på faderskapsförsäkringar för att de i lagens ögon ska ha samma rättigheter som ett gift par.
Och då undrar jag, i min enfald, varför de inte väljer den enklare vägen och helt enkelt gifter sig. Som sagt behöver ett bröllop inte vara mer än att skriva på ett papper. ETT papper, istället för X antal som behövs om man som sambor vill ha samma skydd som gifta.
Jag tycker faktiskt att det ska vara skillnad lagligt sett på att vara sambo och att vara gift. Det handlar inte om något moraliskt, att jag tycker att äktenskapet skulle urvattnas eller något sådant. Nej, jag tycker helt enkelt det skulle bli ganska fel om ett par som flyttat ihop för en vecka sedan helt plötsligt ska ärva varandra om den ena råkar falla av pinn. Tänk dig, du har knappt lärt känna människan ordentligt, men om du dör ärver han eller hon allt du äger och har.
Jag tycker det är rätt att man ska kunna vara sambor och ha delad ekonomi och "dina och mina saker" i början. Är man gift står det i äktenskapsbalken att båda makarna ska ha samma levnadsstandard, alltså indirekt att man ska ha gemensam ekonomi, och skiljs man ur ett äktenskap (och inte har skrivit äktenskapsförord) spelar det ingen roll om den ena bara ägde en kastrull när man gifte sig, båda ska ha lika mycket när man delar upp grejerna. Det här blir lätt lite absurt om man inte varit ihop speciellt länge.
Har man däremot varit sambo länge och kanske till och med har barn tycker jag att det finns goda skäl att gifta sig. Då slipper man stå där om maken dör och vara tvungen att köpa ut sina egna barn ur huset och allt man äger för att få bo kvar. Man ärver i stället alltihop och får bo kvar i odelat bo. Är man gift antas det per automatik att gemensamma barn verkligen är gemensamma och man slipper försäkra detta på en löjlig blankett.
Jag anser inte heller att skälet att man binder sig genom att gifta sig är ett bra argument för att låta bli. Särskilt inte om man är sambor med barn. Att ha barn tillsammans är att binda sig hundra gånger tajtare till varandra än att gifta sig. Har man inga barn och skiljer sig från äktenskap behöver man aldrig någonsin mer ha kontakt med varandra, men har man barn och skiljs åt, vare sig det är från ett sambo- eller ett äktenskap måste man ändå behålla kontakten om det nu inte är så att den ena får enskild vårdnad och den andra inte får ens besöksrätt, vilket är mycket ovanligt. Och varför skulle det vara "lättare" psykiskt att skilja sig från ett mångårigt samboskap än från ett mångårigt äktenskap? Same shit.
Jag undrar helt enkelt varför många människor är så emot att gifta sig? Är det för att de bara ser bröllopet och inte är intresserad av att ha ett sådant? Eller är det för att de vill vara "fria" och kunna gå när de vill? Är de inte säkra på att de valt rätt partner och vill därför inte "binda sig" till denna/denne? Ni som läser som eventuellt valt aktivt att leva som sambos, kan ni inte berätta varför. Jag dömer er som sagt inte, jag undrar bara vad det är jag har missat, vilka orsaker finns det till att INTE gifta sig?
Till saken: Jag är gift. Innan jag var gift var jag sambo i nästan sju år, men vi var förlovade nästan hela den tiden och ett giftermål har hela tiden funnits på vår horisont. Det blev ett litet bröllop, men det hade alla de klassiska ingredienserna: vit klänning, buketter, kyrka, kärlekssånger, fest, vals, tårta osv.
Jag kan förstå att det finns många som inte vill ha det. Tror man inte det minsta på Gud vill man av naturliga skäl inte ha en ceremoni i kyrkan. Känner man inte att man kan lova evig trohet ska man förstås inte göra det. Vill man inte lägga ut en massa pengar på en fest eller ha vit klänning ska man självklart inte tvingas till något sådant.
Men man kan ju faktiskt gifta sig utan att lova evig trohet, man kan gifta sig utan religiösa inslag, i jeans och t-shirt om man vill, och vill man att det ska vara en snabb historia kan man på en minut vara äktenskapliga makar enligt lagen. De enda gäster som krävs är två vittnen samt någon som får viga enligt lag.
Varför går jag på om det här då? Jo, för att jag har träffat många som säger att de inte vill gifta sig, men att de gärna vill ha samma trygghet som man har som gift. Att sambolagen borde förstärkas så att sambor har samma rättigheter som gifta, att sambor borde få ärva varandra m.m. De här människorna skriver testamenten, har möten med advokater för olika kontraktsskrivningar, skriver på faderskapsförsäkringar för att de i lagens ögon ska ha samma rättigheter som ett gift par.
Och då undrar jag, i min enfald, varför de inte väljer den enklare vägen och helt enkelt gifter sig. Som sagt behöver ett bröllop inte vara mer än att skriva på ett papper. ETT papper, istället för X antal som behövs om man som sambor vill ha samma skydd som gifta.
Jag tycker faktiskt att det ska vara skillnad lagligt sett på att vara sambo och att vara gift. Det handlar inte om något moraliskt, att jag tycker att äktenskapet skulle urvattnas eller något sådant. Nej, jag tycker helt enkelt det skulle bli ganska fel om ett par som flyttat ihop för en vecka sedan helt plötsligt ska ärva varandra om den ena råkar falla av pinn. Tänk dig, du har knappt lärt känna människan ordentligt, men om du dör ärver han eller hon allt du äger och har.
Jag tycker det är rätt att man ska kunna vara sambor och ha delad ekonomi och "dina och mina saker" i början. Är man gift står det i äktenskapsbalken att båda makarna ska ha samma levnadsstandard, alltså indirekt att man ska ha gemensam ekonomi, och skiljs man ur ett äktenskap (och inte har skrivit äktenskapsförord) spelar det ingen roll om den ena bara ägde en kastrull när man gifte sig, båda ska ha lika mycket när man delar upp grejerna. Det här blir lätt lite absurt om man inte varit ihop speciellt länge.
Har man däremot varit sambo länge och kanske till och med har barn tycker jag att det finns goda skäl att gifta sig. Då slipper man stå där om maken dör och vara tvungen att köpa ut sina egna barn ur huset och allt man äger för att få bo kvar. Man ärver i stället alltihop och får bo kvar i odelat bo. Är man gift antas det per automatik att gemensamma barn verkligen är gemensamma och man slipper försäkra detta på en löjlig blankett.
Jag anser inte heller att skälet att man binder sig genom att gifta sig är ett bra argument för att låta bli. Särskilt inte om man är sambor med barn. Att ha barn tillsammans är att binda sig hundra gånger tajtare till varandra än att gifta sig. Har man inga barn och skiljer sig från äktenskap behöver man aldrig någonsin mer ha kontakt med varandra, men har man barn och skiljs åt, vare sig det är från ett sambo- eller ett äktenskap måste man ändå behålla kontakten om det nu inte är så att den ena får enskild vårdnad och den andra inte får ens besöksrätt, vilket är mycket ovanligt. Och varför skulle det vara "lättare" psykiskt att skilja sig från ett mångårigt samboskap än från ett mångårigt äktenskap? Same shit.
Jag undrar helt enkelt varför många människor är så emot att gifta sig? Är det för att de bara ser bröllopet och inte är intresserad av att ha ett sådant? Eller är det för att de vill vara "fria" och kunna gå när de vill? Är de inte säkra på att de valt rätt partner och vill därför inte "binda sig" till denna/denne? Ni som läser som eventuellt valt aktivt att leva som sambos, kan ni inte berätta varför. Jag dömer er som sagt inte, jag undrar bara vad det är jag har missat, vilka orsaker finns det till att INTE gifta sig?
torsdag 24 september 2009
jag upprepar mig så gärna
Dottern vill alltid att man ska göra saker en gång till. Eller lengångtill som hon säger. Man ska alltid kittla magen en gång till, snurra henne ett varv till, viska i örat en gång till. Vi försöker så klart att tillmötesgå hennes önskningar, men oftast ledsnar vi före hon gör det. Men idag kunde jag hålla på hur länge som helst.
Jag: Jag älskar dig!
Dottern (studsar upp och ner i min famn): Älska dig, älska dig, lengångtill älska dig!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Älska dig lengångtill!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Lengångtill!
Och så vidare...
Jag: Jag älskar dig!
Dottern (studsar upp och ner i min famn): Älska dig, älska dig, lengångtill älska dig!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Älska dig lengångtill!
Jag: Jag älskar dig!
Dottern: Lengångtill!
Och så vidare...
onsdag 23 september 2009
Fullt upp i höst
Idag var jag på kursintroduktion på Komvux. Alla lärarna verkar riktigt trevliga, upplägget känns bekant från förra terminen. Ämnena varierar i intressanthetsgrad, men jag känner ändå att jag får något ut av dem allihop, så det ska nog gå bra. Jag har dock insett att det blir mycket att göra.
Förra terminen läste jag en kurs som omfattade fem inlämningsuppgifter och ett prov. Nu har jag sammanlagt sexton inlämningsuppgifter och tre prov. Men jag har taktiken klar: göra en plan för i vilken ordning allt ska göras, och sedan bara sätta igång med att fokusera på den första uppgiften utan att ägna de andra en tanke. Sedan gäller det bara att fortsätta att beta av dem en efter en. Tänker jag på allt som är kvar blir det lättare att stressa upp sig, så att fokusera blir ledordet den här terminen.
Och så målbilden: högre lön, högre lön, högre lön...
Förra terminen läste jag en kurs som omfattade fem inlämningsuppgifter och ett prov. Nu har jag sammanlagt sexton inlämningsuppgifter och tre prov. Men jag har taktiken klar: göra en plan för i vilken ordning allt ska göras, och sedan bara sätta igång med att fokusera på den första uppgiften utan att ägna de andra en tanke. Sedan gäller det bara att fortsätta att beta av dem en efter en. Tänker jag på allt som är kvar blir det lättare att stressa upp sig, så att fokusera blir ledordet den här terminen.
Och så målbilden: högre lön, högre lön, högre lön...
tisdag 22 september 2009
Goda grannar
Jag har efter att ha bott på hittills tio olika ställen i mitt liv haft min beskärda del av grannar, både goda och mindre goda.
Några minnesvärda exemplar är de som bodde under oss på Carlshem som ringde och väckte oss och skällde ut oss för att vi levde om när det var en tredje granne som hade fest, eller de på Berghem som en gång drev mig till vansinne genom att spela "Du hast" med Rammstein på repeat i två timmar och högljutt sjunga med en kväll när jag låg i trettionio graders feber. På Mariehem tror jag grannen under oss var sjukligt folkskygg eller bara skiträdd för oss, för hon låste dörren när hon hörde oss i trapphuset. På Ersboda kom grannungarna och frågade oss om de fick låna vår cykelpump, dagligen. Till slut ljög jag och sade att den gått sönder.
Vår nuvarande granne kom och ringde på igår. Hon jobbar på Norrmejerier och undrade om vi vill ha lite youghurt och juice då och då. Hon får så himla mycket gratis och hennes pojkar är less och vill inte ha, så hon får slänga det mesta. Vi försäkrade henne om att det kommer hon inte att behöva göra i fortsättningen, så nu inväntar vi första leveransen på fredag.
Undrar om det var den där bullpåsen maken och dottern var över med när vi var nyinflyttade som gjorde det? Hur som helst är jag mycket nöjd med den nuvarande grannsituationen.
Några minnesvärda exemplar är de som bodde under oss på Carlshem som ringde och väckte oss och skällde ut oss för att vi levde om när det var en tredje granne som hade fest, eller de på Berghem som en gång drev mig till vansinne genom att spela "Du hast" med Rammstein på repeat i två timmar och högljutt sjunga med en kväll när jag låg i trettionio graders feber. På Mariehem tror jag grannen under oss var sjukligt folkskygg eller bara skiträdd för oss, för hon låste dörren när hon hörde oss i trapphuset. På Ersboda kom grannungarna och frågade oss om de fick låna vår cykelpump, dagligen. Till slut ljög jag och sade att den gått sönder.
Vår nuvarande granne kom och ringde på igår. Hon jobbar på Norrmejerier och undrade om vi vill ha lite youghurt och juice då och då. Hon får så himla mycket gratis och hennes pojkar är less och vill inte ha, så hon får slänga det mesta. Vi försäkrade henne om att det kommer hon inte att behöva göra i fortsättningen, så nu inväntar vi första leveransen på fredag.
Undrar om det var den där bullpåsen maken och dottern var över med när vi var nyinflyttade som gjorde det? Hur som helst är jag mycket nöjd med den nuvarande grannsituationen.
Vanliga och ovanliga namn
Sedan namnet Jorunn kom på tal som potentiellt namn på en kommande dotter har jag googlat lite. Jorunn är ett mycket ovanligt namn i Sverige, endast 349 flickor/kvinnor heter så. Min redan existerande dotter bär det betydligt vanligare namnet Emma, det har varit bland de tio vanligaste namnen i ungefär tjugo år och det finns massor av Emmor.
När vi bestämde oss för namnet Emma var det inte för att det är vanligt, för vi har aldrig tänkt i banorna vanligt/ovanligt när det kommer till namn. Men jag funderade ändå på om Emma skulle få heta Emma B under hela sin skoltid för att kunna skiljas från sin/sina namnar i klassen.
Men bland dagmammebarnen på Ersboda (runt trettio stycken) fanns ingen annan Emma. I hennes nuvarande dagisgrupp finns inte heller någon. Ingen jag känner eller är bekant med eller hört talas om har namngett sin dotter Emma. Jag kollade upp lite siffror på statistiska centralbyrån. År 2007 (då vår Emma är född) föddes 107.421 barn. Av dessa är väl antagligen ca hälften flickor. Det vill säga knappt 54.000 stycken. Av dessa fick 835 stycken namnet Emma. Det motsvarar 0,015%.
Nog för att jag nästan kan garantera att en Jorunn skulle bli ensam om sitt namn på hela skolan, men Emma verkar inte riskera att möta allt för många andra Emmor heller. Kanske är det så att det är så "inne" idag att ge sitt barn ett ovanligt namn att inte ens de vanliga namnen är så vanliga längre?
När vi bestämde oss för namnet Emma var det inte för att det är vanligt, för vi har aldrig tänkt i banorna vanligt/ovanligt när det kommer till namn. Men jag funderade ändå på om Emma skulle få heta Emma B under hela sin skoltid för att kunna skiljas från sin/sina namnar i klassen.
Men bland dagmammebarnen på Ersboda (runt trettio stycken) fanns ingen annan Emma. I hennes nuvarande dagisgrupp finns inte heller någon. Ingen jag känner eller är bekant med eller hört talas om har namngett sin dotter Emma. Jag kollade upp lite siffror på statistiska centralbyrån. År 2007 (då vår Emma är född) föddes 107.421 barn. Av dessa är väl antagligen ca hälften flickor. Det vill säga knappt 54.000 stycken. Av dessa fick 835 stycken namnet Emma. Det motsvarar 0,015%.
Nog för att jag nästan kan garantera att en Jorunn skulle bli ensam om sitt namn på hela skolan, men Emma verkar inte riskera att möta allt för många andra Emmor heller. Kanske är det så att det är så "inne" idag att ge sitt barn ett ovanligt namn att inte ens de vanliga namnen är så vanliga längre?
Min dotters tokiga far
Min man har en kvalite som gör honom underbar som förälder. Han är helt enkelt bäst i världen på att busa med sitt barn. Det bästa är att han verkar ha lika roligt som hon. När jag ska busa blir det helt enkelt inte riktigt på samma sätt, jag kan så klart kittlas och skratta, men jag kan inte göra det med samma inlevelse som maken.
Nyss förvandlades han mitt i korvstekningen till en jätteapa som hoppade omkring och frustade och kliade sig under armhålorna och utstötte gälla "UH-UH-UH". Självklart till dotterns enorma förtjusning. Med jämna mellanrum anföll han dottern med kittelattacker så hon föll ihop av skratt. Det kommer så naturligt för honom, och det kan jag känna mig avundsjuk på.
Å andra sidan kan jag läsa hur många böcker som helst, med inlevelse och teatraliska effekter. Det är jag bäst på.
Nyss förvandlades han mitt i korvstekningen till en jätteapa som hoppade omkring och frustade och kliade sig under armhålorna och utstötte gälla "UH-UH-UH". Självklart till dotterns enorma förtjusning. Med jämna mellanrum anföll han dottern med kittelattacker så hon föll ihop av skratt. Det kommer så naturligt för honom, och det kan jag känna mig avundsjuk på.
Å andra sidan kan jag läsa hur många böcker som helst, med inlevelse och teatraliska effekter. Det är jag bäst på.
fredag 18 september 2009
Jamen, vad f...
Här går jag och hyllar SVT Play till höger och vänster, och så har de inte lagt upp nya avsnittet av True Blood som jag missade i onsdags. Det ska läggas upp direkt efter sändning. Det är fredag idag, det har gått två dygn. Jag har kontrollerat, programmet har verkligen sänts, det har till och med hunnit gå i repris.
Fy SVT, jag vill ha rabatt på licensen, pronto!
Fy SVT, jag vill ha rabatt på licensen, pronto!
Ögonblick av guld att samla på
Jag och dottern spelar the Doors på Spotify och shejkar på vardagsrumsgolvet. Jag lär dottern buggsnurr, wheee! Gardinerna är fråndragna, lyset är tänt och hela Röbäck kan se exakt hur tokiga stollarna på trettisjuan är.
Älskar trummisens farmorskråskrage...
Älskar trummisens farmorskråskrage...
Jag är inte gitarrist, jag är bara gift med en
Makarna Björnström och deras dotter sitter vid middagsbordet på fredagkvällen och inmundigar plättar. Lugnet härskar, jag och dottern skyfflar in plättbitar i så stora kvantiteter vi kan eftersom plättar är vår absoluta favoriträtt. Maken är mer måttlig i sitt ätande, han är djupt försjunken i Luthmankatalogen. Dreglar mer över gitarrerna än plättarna, kan man säga.
Maken: Lönn, det tycker jag inte om. Det är så stickigt.
Jag: Vadå stickigt?
Maken: Det blir stickigt ljud. Mahogny däremot... (här följer lång harang om olika träslag och deras resonansegenskaper, bas och diskant och en massa sånt).
Jag: Jag trodde inte sånt spelade roll på en elgitarr.
Maken: (med eftertryck) Det gör det!
[Paus]
Jag: När du sa stickigt trodde jag du menade att man får stickor av att spela på såna gitarrer. I fingrarna.
Maken: Lönn, det tycker jag inte om. Det är så stickigt.
Jag: Vadå stickigt?
Maken: Det blir stickigt ljud. Mahogny däremot... (här följer lång harang om olika träslag och deras resonansegenskaper, bas och diskant och en massa sånt).
Jag: Jag trodde inte sånt spelade roll på en elgitarr.
Maken: (med eftertryck) Det gör det!
[Paus]
Jag: När du sa stickigt trodde jag du menade att man får stickor av att spela på såna gitarrer. I fingrarna.
Sweet victory!
Vill ni veta vad min käre man sade till mig för ett par dagar sen? Det är nog bäst att jag skriver det här så det finns svart på vitt ifall han skulle ändra sig.
"Jag har funderat, och Jorunn är faktiskt ett ganska fint namn. Jag gillar det."
Ni är mina vittnen.
Har förresten kollat upp vad Jorunn betyder. Så här säger svenskanamn.se:
Jorunn eller Jorun kommer av det gamla fornnordiska namnet Jórunnr, som är en sammansättning av orden "jór" (hingst) och "unna" (att älska).
Enligt runnamnslexikonet:
"jó" = häst
"jór" =vildgalt
"unna" = älska eller må bra
"run" hemlig kunskap.
Antingen någon som älskar vildgalt eller någon som har kunskap om hästar...
Antingen en riktig hästtjej eller en kvinnlig variant av Obelix, alltså...
"Jag har funderat, och Jorunn är faktiskt ett ganska fint namn. Jag gillar det."
Ni är mina vittnen.
Har förresten kollat upp vad Jorunn betyder. Så här säger svenskanamn.se:
Jorunn eller Jorun kommer av det gamla fornnordiska namnet Jórunnr, som är en sammansättning av orden "jór" (hingst) och "unna" (att älska).
Enligt runnamnslexikonet:
"jó" = häst
"jór" =vildgalt
"unna" = älska eller må bra
"run" hemlig kunskap.
Antingen någon som älskar vildgalt eller någon som har kunskap om hästar...
Antingen en riktig hästtjej eller en kvinnlig variant av Obelix, alltså...
(Punk)alagning
Mitt i flytten fick jag punktering på min cykels framdäck. Eftersom vi skulle cykla drygt en mil till Röbäck gick det så klart inte för sig. Problemet var bara att reparationskitet med lappar och verktyg var nerpackade i en låda, oklart vilken. Maken och jag konfererade och kom fram till att nöden har ingen lag, cykeln behövdes för de sista ärendena och vi försökte därför komma på ett sätt att få den att hålla hjälpligt bort till intersport för inköp av ny cykelslang.
Maken lyckades faktiskt, med hjälp av envishet, en hel tub superattacklim och gaffatejp. Jag tog mig både till intersport och hem igen utan att behöva pumpa en enda gång.
Detta är ännu ett exempel som stöder min tes att gaffatejp är så mångsidigt och användbart att man säkert skulle kunna reparera ett äktenskap som spruckit i sömmarna om man använde tillräckligt mycket.
Maken lyckades faktiskt, med hjälp av envishet, en hel tub superattacklim och gaffatejp. Jag tog mig både till intersport och hem igen utan att behöva pumpa en enda gång.
Detta är ännu ett exempel som stöder min tes att gaffatejp är så mångsidigt och användbart att man säkert skulle kunna reparera ett äktenskap som spruckit i sömmarna om man använde tillräckligt mycket.
För bra för att vara sant?
Pratade just med placeringsassistenten. Hon sade att det skulle anställas en till dagbarnvårdare på Böleäng, vårat andrahandsval av område. Eventuellt skulle detta ge oss en plats där i november. Hon ringde alltså inte för att säga att hon hade en plats åt oss, utan för att höra om vi fortfarande är intresserade, och om vi ska fortsätta ha samma antal timmar i veckan och samma yttertider som tidigare. Det lät lovande men det är alltså inte spikat. Eventuellt.
Nu går jag omkring och vill inte hoppas för mycket, för tänk om det inte blir så. Ett par veckor måste jag stå ut med att ha förväntningar och samtidigt försöka kväva dem, innan vi får veta.
Nu går jag omkring och vill inte hoppas för mycket, för tänk om det inte blir så. Ett par veckor måste jag stå ut med att ha förväntningar och samtidigt försöka kväva dem, innan vi får veta.
tisdag 15 september 2009
Jag ville också vara Baby
Jag har också trånat. Jag ville också lära mig dansa så där romantiskt. Jag ville också att någon skulle komma och stå upp för mig och tala om att jag inte var någon som skulle sitta i ett hörn. Jag älskar också Dirty Dancing. Och mest av allt älskar jag det där sista, det ultimata LYFTET.
Och självklart finns inte ett enda j***a klipp tillåtet att bädda in på youtube.
Och självklart finns inte ett enda j***a klipp tillåtet att bädda in på youtube.
måndag 14 september 2009
Jorunn
Om vi får en dotter till vill jag att hon ska heta Jorunn. Det är ett norskt namn och jag tycker att det är fint, det har jag tyckt ända sedan jag läste Sofies värld när jag var femton och Sofies väninna hette Jorunn. Jag har varit inne på Kerstin och Villemo också, men allra helst vill jag ha en Jorunn. Igår bestämde jag mig för att lägga fram idén för maken.
- Du, jag har kommit på ett jättefint flicknamn. Om vi får en flicka vill jag att hon ska heta så. Du får inte säga att det är jättefult, om du tycker att det är konstigt kan du väl säga att du ska fundera på saken, okej?
- Okej, vad är det för nåt?
- Jorunn.
- Jorunn?!?
- Jorunn. Det är ett norskt namn. Det är ett ganska vanligt namn i Norge. Ett jättevanligt namn. (Nu är jag ute på svag is, för jag har ingen aning whatsoever om hur vanligt det är att norska flickor döps till Jorunn).
- Jag tänker bara på John Norum.
- Näää. Det slutar ju på N. Jorunnnnnn.
- Jag ska fundera på saken.
- Jag ska lobba för det här. Du tyckte inte om Kerstin heller först, nu tycker du det är okej, om en månad kommer du att gilla Jorunn också. Jag ska viska i ditt öra när du sover, jag tycker Jorunn är ett väldigt vackert namn, jag skulle hemskt gärna ha en dotter som heter Jorunn...
Maken ler och ser på mig med den där blicken som säger "ibland är du knäpp men jag älskar dig ändå".
Jag ska bannemig lyckas. Annars blir det Èowyn.
- Du, jag har kommit på ett jättefint flicknamn. Om vi får en flicka vill jag att hon ska heta så. Du får inte säga att det är jättefult, om du tycker att det är konstigt kan du väl säga att du ska fundera på saken, okej?
- Okej, vad är det för nåt?
- Jorunn.
- Jorunn?!?
- Jorunn. Det är ett norskt namn. Det är ett ganska vanligt namn i Norge. Ett jättevanligt namn. (Nu är jag ute på svag is, för jag har ingen aning whatsoever om hur vanligt det är att norska flickor döps till Jorunn).
- Jag tänker bara på John Norum.
- Näää. Det slutar ju på N. Jorunnnnnn.
- Jag ska fundera på saken.
- Jag ska lobba för det här. Du tyckte inte om Kerstin heller först, nu tycker du det är okej, om en månad kommer du att gilla Jorunn också. Jag ska viska i ditt öra när du sover, jag tycker Jorunn är ett väldigt vackert namn, jag skulle hemskt gärna ha en dotter som heter Jorunn...
Maken ler och ser på mig med den där blicken som säger "ibland är du knäpp men jag älskar dig ändå".
Jag ska bannemig lyckas. Annars blir det Èowyn.
Dialektalt
Jag är fascinerad av dialekter. Något som dock stör mig oerhört när det kommer till läran och svenska dialekter är att alla norrländska dialekter klumpas ihop till en och exemplet som ges kommer alltid från Västerbottens inland eller Jämtland. Människor i Norrbotten låter inte ett dugg som en västerbottning eller en jämtlänning.
Jag är uppvuxen i Tornedalen och har trots mitt danska hemspråk haft en tornedalsk/norrbottnisk dialekt. Vi sa turvisas när vi turades om, vi kallade det som de här söderöver omnämner som pannkakor för plättar och på julen hängde vi pumlor i granen. Pumlor är alltså julgranskulor.
Jag vare sig talar eller förstår finska, ej heller den tornedalska varianten, men jag använde/använder uttryck och särskilt svordomar därifrån. Finska svordomar biter liksom bättre än svenska dito. Och äläää! formulerar en förälder som är less på sitt trotsande barn bättre än sluta!
Jag säger "nå?!?" när jag egentligen menar "varför då"?
Mitt språk har på grund av min mans härkomst även kryddats med en vis dos av Kirunamål. Innan vi träffades sade jag Kiiiruna. Nu säger jag Kirrruna. Jag vet vad karra (godis) och kånka (konsum) och tjågga (kiosk) är. Eftersom maken även bott några år i Överkalix vet jag vad subaan och keggo betyder, nämligen mjölk och kaka.
En av de språkliga egenheterna här i Västerbotten (kanske i ett större område än så, jag vet inte) är att inte säga den lilla stolen utan lillstolen, inte det gamla huset utan gammhuset, inte den nya tröjan utan nytröjan. Ja, ni fattar. Det här tyckte jag var lustigt när jag flyttade hit, men nu har jag vant mig och har faktiskt till och med kommit på mig själv med att använda liknande uttryck. Med tiden har min dialekt förändrats och mycket av det tornedalska lite finskbrytande har försvunnit och givit plats för uttryck som tvärgå på affären. Sista vokalen försvinner ibland i ord som inte, hinna, läsa.
Men idag reagerade jag ändå över det exotiska i att kassören på Röbäcks ICA gjorde mig uppmärksam på att jag glömt att packa ner ett jästpaket i påsen genom att säga "glöm inte sistjästen".
Jag är uppvuxen i Tornedalen och har trots mitt danska hemspråk haft en tornedalsk/norrbottnisk dialekt. Vi sa turvisas när vi turades om, vi kallade det som de här söderöver omnämner som pannkakor för plättar och på julen hängde vi pumlor i granen. Pumlor är alltså julgranskulor.
Jag vare sig talar eller förstår finska, ej heller den tornedalska varianten, men jag använde/använder uttryck och särskilt svordomar därifrån. Finska svordomar biter liksom bättre än svenska dito. Och äläää! formulerar en förälder som är less på sitt trotsande barn bättre än sluta!
Jag säger "nå?!?" när jag egentligen menar "varför då"?
Mitt språk har på grund av min mans härkomst även kryddats med en vis dos av Kirunamål. Innan vi träffades sade jag Kiiiruna. Nu säger jag Kirrruna. Jag vet vad karra (godis) och kånka (konsum) och tjågga (kiosk) är. Eftersom maken även bott några år i Överkalix vet jag vad subaan och keggo betyder, nämligen mjölk och kaka.
En av de språkliga egenheterna här i Västerbotten (kanske i ett större område än så, jag vet inte) är att inte säga den lilla stolen utan lillstolen, inte det gamla huset utan gammhuset, inte den nya tröjan utan nytröjan. Ja, ni fattar. Det här tyckte jag var lustigt när jag flyttade hit, men nu har jag vant mig och har faktiskt till och med kommit på mig själv med att använda liknande uttryck. Med tiden har min dialekt förändrats och mycket av det tornedalska lite finskbrytande har försvunnit och givit plats för uttryck som tvärgå på affären. Sista vokalen försvinner ibland i ord som inte, hinna, läsa.
Men idag reagerade jag ändå över det exotiska i att kassören på Röbäcks ICA gjorde mig uppmärksam på att jag glömt att packa ner ett jästpaket i påsen genom att säga "glöm inte sistjästen".
fredag 11 september 2009
Vilket bullshit!
Som jag skrev i förra inlägget tyckte damen på komvux att jag inte riktigt platsade på yrkesvux på grund av min fasta anställning och avslutade gymnasieutbildning. Nu kom jag ju in ändå, men om det blir frågetecken en annan gång ska jag skriva ut och ta med det här stycket som är saxat från Umeå kommuns egen sida om yrkesvux (kursiveringen är min):
Vem får delta i yrkesvux?
Satsningen riktar sig till de grupper som saknar gymnasieutbildning, eller har en gymnasial yrkesutbildning som behöver kompletteras. Det ska också vara möjligt för den som läst em studieförberedande utbildning att växla om och skaffa sig en gymnasial yrkesutbildning.
Se där. Jag har visst rätten på min sida.Tjoho!
Förra veckan ringde de från komvux och frågade lite kring min ansökan till vårdkurserna. Vad de ville veta var om jag var arbetslös eller varslad, för egentligen ska man tydligen vara det för att få läsa yrkesutbildning här i stan. Jag upplyste damen om det för det första gick alldeles utmärkt att bli intagen förra terminen trots att jag har en fast anställning, och för det andra har jag ett jobb som egentligen kräver undersköterskekompetens, samt att min chef gärna ser att jag utbildar mig. Dessutom, påpekade jag, är det en försäkran mot arbetslöshet i framtiden att ha en yrkesutbildning.
Mitt antagningsbesked har dock dröjt, antagligen eftersom vi precis har flyttat och posten tar ett par dagar extra på sig med eftersändningen. Men nyss kom jag på att det faktiskt går att kolla på nätet, och det visade sig att jag har kommit in! På alla tre kurserna!
Arbetsmiljö och säkerhet, Etik och livsfrågor samt Vård- och omsorgsarbete blir det. Tre steg närmare mot att faktiskt vara något.
Mitt antagningsbesked har dock dröjt, antagligen eftersom vi precis har flyttat och posten tar ett par dagar extra på sig med eftersändningen. Men nyss kom jag på att det faktiskt går att kolla på nätet, och det visade sig att jag har kommit in! På alla tre kurserna!
Arbetsmiljö och säkerhet, Etik och livsfrågor samt Vård- och omsorgsarbete blir det. Tre steg närmare mot att faktiskt vara något.
torsdag 10 september 2009
Vilken lättnad!
I morse skulle jag lämna dottern på dagis för första gången sedan den hemska upplevelsen i måndags. Maken har rapporterat att det går bättre och bättre, men jag var ändå orolig.
Det visade sig dock att jag oroat mig i onödan. När jag tagit av dottern ytterkläderna och öppnade grinden in till avdelningen sade hon bara "hejdå" och sprang rakt in utan att ägna mig en blick. Jag gick därifrån med väldigt lätta steg och ännu lättare hjärta.
Igår var det föräldramöte, och förutom det vanliga "kom i tid, märk barnens kläder" och den kniviga frågan kring om barnen skulle få äta den glass som erbjuds två gånger per termin fick vi inget speciellt matnyttigt att veta. Rektorn informerade lite, men hon sade ingenting jag redan visste.
Men en fråga: Varför, varför talar förskollärare till föräldrar som om de är barn? Är de så arbetsskadade? Det var "Ja, nu ska vi ha ett litet möte här" och "här finns det kaffe, ni kan ta en mugg var här".
En positiv grej är att de ska köpa in mer leksaker som passar de äldre barnen. Tyvärr blir det inget lego som dottern älskar, för de får inte innehålla smådelar. Kanske ska föreslå pussel.
Det visade sig dock att jag oroat mig i onödan. När jag tagit av dottern ytterkläderna och öppnade grinden in till avdelningen sade hon bara "hejdå" och sprang rakt in utan att ägna mig en blick. Jag gick därifrån med väldigt lätta steg och ännu lättare hjärta.
Igår var det föräldramöte, och förutom det vanliga "kom i tid, märk barnens kläder" och den kniviga frågan kring om barnen skulle få äta den glass som erbjuds två gånger per termin fick vi inget speciellt matnyttigt att veta. Rektorn informerade lite, men hon sade ingenting jag redan visste.
Men en fråga: Varför, varför talar förskollärare till föräldrar som om de är barn? Är de så arbetsskadade? Det var "Ja, nu ska vi ha ett litet möte här" och "här finns det kaffe, ni kan ta en mugg var här".
En positiv grej är att de ska köpa in mer leksaker som passar de äldre barnen. Tyvärr blir det inget lego som dottern älskar, för de får inte innehålla smådelar. Kanske ska föreslå pussel.
tisdag 8 september 2009
Update om magen och dagis
Idag var jag till vårdcentralen och fick träffa läkare nummer fyra i ordningen angående min krånglande mage. Han var väldigt trevlig och ordentlig och undersökte verkligen allt som går att undersöka. Jag fick lämna leverprover, njurprover, pankreas, g-test (nej, jag tror inte jag är gravid, men han ville kunna utesluta det), blodsocker och fick med mig några rör hem som jag ska ta såna där übertrevliga (not) bajsprover i. Blä. Men det känns bra att någon faktiskt försöker ta reda på vad som är fel i stället för att gissa.
Den enda undersökning som inte gjordes var röntgen, eftersom jag inte har ont idag, och läkaren tyckte i stället att jag ska åka direkt till akuten om jag får en ny smärtattack, så får de göra en buköversikt.
Eftersom jag var upptagen med läkarbesök fick maken lämna dottern på dagis. Igår pratade vi om att det skulle vara bättre att gå medan de är inne, för att det inte ska bli så långdraget som det blev igår när hon sprang efter och kunde se mig ända tills jag svängde uppe vid vägen. Tyvärr var de redan ute när maken och dottern kom dit, så den möjligheten fanns inte, så det blev ett lika hemskt avsked idag. Men de har inte ringt, så vi hoppas så klart att det går bra.
Dottern har i alla fall pratat om dagis i positiva ordalag i morse, hon pratade om några grisar som hon och en annan pojke lekt med. I alla fall tror jag att det var det hon menade, fast hon sade att det var pojken som var en gris. Jag tycker de är lite för unga för att ha kläm på det här med mansgrisar, så jag tror inte att så var fallet. Det känns i alla fulla fall bra att hon är positiv, då kan det väl inte vara jättehemskt, eller hur?
Den enda undersökning som inte gjordes var röntgen, eftersom jag inte har ont idag, och läkaren tyckte i stället att jag ska åka direkt till akuten om jag får en ny smärtattack, så får de göra en buköversikt.
Eftersom jag var upptagen med läkarbesök fick maken lämna dottern på dagis. Igår pratade vi om att det skulle vara bättre att gå medan de är inne, för att det inte ska bli så långdraget som det blev igår när hon sprang efter och kunde se mig ända tills jag svängde uppe vid vägen. Tyvärr var de redan ute när maken och dottern kom dit, så den möjligheten fanns inte, så det blev ett lika hemskt avsked idag. Men de har inte ringt, så vi hoppas så klart att det går bra.
Dottern har i alla fall pratat om dagis i positiva ordalag i morse, hon pratade om några grisar som hon och en annan pojke lekt med. I alla fall tror jag att det var det hon menade, fast hon sade att det var pojken som var en gris. Jag tycker de är lite för unga för att ha kläm på det här med mansgrisar, så jag tror inte att så var fallet. Det känns i alla fulla fall bra att hon är positiv, då kan det väl inte vara jättehemskt, eller hur?
måndag 7 september 2009
Dagisföljetongen del 2: Hjärtat brister
Idag ville fröknarna på dotterns förskola att jag skulle gå iväg i samband med att de lekte ute på lekplatsen.
(Som en parentes kan nämnas att lekplatsen känns lika tillfällig och opassande som resten av avdelningen, den består av en sandlåda och en klätterställning som är konstruerad på ett sätt som lämpar sig bättre för äldre barn, det finns inga gungor, ingen rutschkana, ingenting annat. Det finns det på den stora lekplatsen på framsidan, men där får inte dotterns grupp leka för där håller de äldre barnen från skolan till).
Hur som helst, jag sade hejdå och bad dottern om en kram. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, uppenbarligen högst ovillig att skiljas från mig. Jag försökte uppmuntra henne att leka med hinkarna och spadarna, men det enda hon ville var att följa med mig. En fröken försökte få henne att pröva en trehjuling som distraktion, och en kort sekund trodde jag att det skulle fungera och begav mig mot grinden. Men innan jag hunnit säga hemfärd kom dottern springande efter med tårarna sprutande ur ögonen, skrikande "MAMMA! MAMMA!".
En annan fröken följde efter och försökte även hon få dottern på andra och roligare tankar, men det var lönlöst. Dottern gick motvilligt med tillbaka till sandlådan, men hon stod där och tittade efter mig och grät och ropade, jag hörde hennes hjärtskärande skrik hela vägen upp för backen mot ICA och jag grät innan jag var hemma.
Där och då brast mitt modershjärta som det aldrig gjort förut. Det kändes som om jag hade gjort henne fysiskt illa genom att lämna henne på det där hemska stället där hon absolut inte ville vara. Hon som aldrig har behövt kastas ut i något, vi har alltid vant henne långsamt och försiktigt vid nya saker. Det känns som om jag rycker bort trygghetsmattan under hennes fötter.
När jag kom hem ringde jag omedelbums till placeringsassistenten för att kolla dotterns plats i kön till dagmamma. Hon står på fjärde eller femte plats på Röbäck och på tredje på Böleäng. Det ser inte ut som om hon får någon plats snart, men jag förklarade läget i alla fall och kvinnan var väldigt förstående och gör säkert vad hon kan, men hon kan ju inte trolla fram platser.
Det är nästan så att jag ångrar att vi sade upp platsen på Ersboda, som det känns nu hade jag kunnat cykla en mil enkel väg för att få ha dottern hos Karin. Men jag förstår ju innerst inne att det är lönlöst, nu är det så här och det är bara att göra det bästa ut av det. Problemet är att jag inte hittar något positivt att ta fasta på.
(Som en parentes kan nämnas att lekplatsen känns lika tillfällig och opassande som resten av avdelningen, den består av en sandlåda och en klätterställning som är konstruerad på ett sätt som lämpar sig bättre för äldre barn, det finns inga gungor, ingen rutschkana, ingenting annat. Det finns det på den stora lekplatsen på framsidan, men där får inte dotterns grupp leka för där håller de äldre barnen från skolan till).
Hur som helst, jag sade hejdå och bad dottern om en kram. Hon kastade sig i mina armar och började gråta, uppenbarligen högst ovillig att skiljas från mig. Jag försökte uppmuntra henne att leka med hinkarna och spadarna, men det enda hon ville var att följa med mig. En fröken försökte få henne att pröva en trehjuling som distraktion, och en kort sekund trodde jag att det skulle fungera och begav mig mot grinden. Men innan jag hunnit säga hemfärd kom dottern springande efter med tårarna sprutande ur ögonen, skrikande "MAMMA! MAMMA!".
En annan fröken följde efter och försökte även hon få dottern på andra och roligare tankar, men det var lönlöst. Dottern gick motvilligt med tillbaka till sandlådan, men hon stod där och tittade efter mig och grät och ropade, jag hörde hennes hjärtskärande skrik hela vägen upp för backen mot ICA och jag grät innan jag var hemma.
Där och då brast mitt modershjärta som det aldrig gjort förut. Det kändes som om jag hade gjort henne fysiskt illa genom att lämna henne på det där hemska stället där hon absolut inte ville vara. Hon som aldrig har behövt kastas ut i något, vi har alltid vant henne långsamt och försiktigt vid nya saker. Det känns som om jag rycker bort trygghetsmattan under hennes fötter.
När jag kom hem ringde jag omedelbums till placeringsassistenten för att kolla dotterns plats i kön till dagmamma. Hon står på fjärde eller femte plats på Röbäck och på tredje på Böleäng. Det ser inte ut som om hon får någon plats snart, men jag förklarade läget i alla fall och kvinnan var väldigt förstående och gör säkert vad hon kan, men hon kan ju inte trolla fram platser.
Det är nästan så att jag ångrar att vi sade upp platsen på Ersboda, som det känns nu hade jag kunnat cykla en mil enkel väg för att få ha dottern hos Karin. Men jag förstår ju innerst inne att det är lönlöst, nu är det så här och det är bara att göra det bästa ut av det. Problemet är att jag inte hittar något positivt att ta fasta på.
lördag 5 september 2009
Min stackars mage
Tisdag 25/8: Får jätteont i magen under eftermiddagen. Det vägrar gå över. Smärtan sitter i mellangärdet och skär till i attacker. Jag har inte haft så ont sedan jag födde barn. På natten vaknar jag av att det gör ont och kan inte somna om på en timme trots att jag är svintrött.
Onsdag 26/8: Åker till vårdcentralen. Äldre läkare med imponerande mustasch klämmer på min mage men kan inte komma fram till något. Annan äldre läkare utan imponerande mustasch tillkallas. Han klämmer också på min mage men kan inte heller komma fram till något.
Jag skickas till akuten för att träffa kirurg. Får träffa kirurg. Blir stucken i armen av snäll uska. Får dricka bedövningsmedel vilket känns som himmelriket. Kirurgen tror att jag har magkatarr, skriver ut omeprazol. Jag tar tabletterna och blir bättre, ända till...
... fredag 28/8: Får ännu ondare än förra gången på kvällen. Åker till akuten. Blir stucken i armen av manlig sjuksyrra som tycker jag är modig som låter mig stickas trots min starka, oresonliga rädsla för nålen. Tror nästan han ska ta fram en låda och ge mig ett bokmärke. Får dricka bedövningsmedel igen. Får träffa ung AT-läkare som är jättetrevlig. Han vill utifrån min journal och mina symtom skicka mig till röntgen för att kontrollera att det inte är tarmvred. Det vill inte röntgen så jag får voltaren och får åka hem igen.
Måndag 31/8: Har ont igen men inte lika farligt som fredagen, vilket är tur eftersom vi är mitt i flytten. Kan inte ta voltaren eftersom tabletterna är nedpackade. Det går över av sig själv.
Onsdag 2/9: Har ont på kvällen, tar voltaren, det blir hanterbart.
Fredag 4/9: Får alldeles vansinnigt ont igen på kvällen. Ingen voltaren eftersom jag inte hunnit hämta ut någon. Kan inte gå rak, kan inte göra något utan att det gör ont. Det gör lite mindre ont om jag ligger helt still i en viss ställning. Måste ringa maken och be honom komma hem och ta hand om dottern i stället för att gå på konsert.
Lördag 5/9: Fortfarande ont, men mindre än igår. Har hämtat ut diklofenac som ska tas vid behov, men har inte tagit någon utan spar dem till det gör helvetiskt ont igen.
Fundering: Nu har jag ätit omeprazol i tio dagar. Fortfarande får jag jätteont ungefär varannan - var tredje dag. Så ont att jag är handikappad de ungefär fyra-fem timmar det pågår. Jag försöker ta hand om mig så gott jag kan, men det blir inte bättre. Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?
På måndag tänker jag ringa till vårdcentralen och kräva att få bli undersökt igen så vi kan utesluta att det är något annat, typ gallan eller tarmcancer eller något annat otrevligt. Någon sjukvårdskunnig (ja, jag syftar på dig, Marilene) som har någon åsikt?
Onsdag 26/8: Åker till vårdcentralen. Äldre läkare med imponerande mustasch klämmer på min mage men kan inte komma fram till något. Annan äldre läkare utan imponerande mustasch tillkallas. Han klämmer också på min mage men kan inte heller komma fram till något.
Jag skickas till akuten för att träffa kirurg. Får träffa kirurg. Blir stucken i armen av snäll uska. Får dricka bedövningsmedel vilket känns som himmelriket. Kirurgen tror att jag har magkatarr, skriver ut omeprazol. Jag tar tabletterna och blir bättre, ända till...
... fredag 28/8: Får ännu ondare än förra gången på kvällen. Åker till akuten. Blir stucken i armen av manlig sjuksyrra som tycker jag är modig som låter mig stickas trots min starka, oresonliga rädsla för nålen. Tror nästan han ska ta fram en låda och ge mig ett bokmärke. Får dricka bedövningsmedel igen. Får träffa ung AT-läkare som är jättetrevlig. Han vill utifrån min journal och mina symtom skicka mig till röntgen för att kontrollera att det inte är tarmvred. Det vill inte röntgen så jag får voltaren och får åka hem igen.
Måndag 31/8: Har ont igen men inte lika farligt som fredagen, vilket är tur eftersom vi är mitt i flytten. Kan inte ta voltaren eftersom tabletterna är nedpackade. Det går över av sig själv.
Onsdag 2/9: Har ont på kvällen, tar voltaren, det blir hanterbart.
Fredag 4/9: Får alldeles vansinnigt ont igen på kvällen. Ingen voltaren eftersom jag inte hunnit hämta ut någon. Kan inte gå rak, kan inte göra något utan att det gör ont. Det gör lite mindre ont om jag ligger helt still i en viss ställning. Måste ringa maken och be honom komma hem och ta hand om dottern i stället för att gå på konsert.
Lördag 5/9: Fortfarande ont, men mindre än igår. Har hämtat ut diklofenac som ska tas vid behov, men har inte tagit någon utan spar dem till det gör helvetiskt ont igen.
Fundering: Nu har jag ätit omeprazol i tio dagar. Fortfarande får jag jätteont ungefär varannan - var tredje dag. Så ont att jag är handikappad de ungefär fyra-fem timmar det pågår. Jag försöker ta hand om mig så gott jag kan, men det blir inte bättre. Det kan väl inte vara meningen att det ska vara så här?
På måndag tänker jag ringa till vårdcentralen och kräva att få bli undersökt igen så vi kan utesluta att det är något annat, typ gallan eller tarmcancer eller något annat otrevligt. Någon sjukvårdskunnig (ja, jag syftar på dig, Marilene) som har någon åsikt?
fredag 4 september 2009
Barnomsorg
I tisdags hämtade vi vår dotter från hennes fantastiska dagmamma för sista gången. Hur mycket vi än skulle vilja kan vi inte bo på Röbäck och ha barnomsorgen på Ersboda elva kilometer bort.
Det var väldigt känslosamt. Dottern fick ett silverhalsband med en liten nalle på och dagmamman fick en blombukett och ett egenihopknåpat kort. Vi blev tårögda allihop och vi gav löfte om att hälsa på i framtiden.
I onsdags började dottern inskolning på sitt nya dagis. Det som lät så (hyfsat) bra när vi pratade med placeringsassistenten är inte alls speciellt bra. Avdelningen har visserligen bara tolv barn, men så gott som alla är under två år och det känns som om den stackars personalen bara jobbar på löpande band med att mata, söva, trösta, tvätta.
Jag räknade till fem barn som hela tiden gick runt med tutten i munnen. Inte ens när dagmammorna på Ersboda har varit i gemensamma lokalen och det har varit trettio ungar där har något barn gått runt med napp konstant. Annat är det här. Det var hela tiden minst ett barn som grät och personalen har inte tid att trösta alla.
Lokalen är provisorisk, det är ett stort rum och ett hastigt hopsnickrat utrymme för tvätt och blöjbyte. Leksakerna är få och i huvudsak anpassade för väldigt små barn. Dottern är näst äldst, det finns en flicka som är ungefär lika gammal, sen är hoppet till nästa barn tio månader. Ett knappt års skillnad gör stor skillnad i den åldern. Dottern har alltså ingen i sitt eget utvecklingsstadie att leka med, hon tittar bara oförstående på de gråtande småbarnen och verkar undra vad de skriker för. Under de här inskolningsdagarna har hon endast lekt med mig och maken, fast vi försökt sätta oss i ett hörn och inte blanda oss i för mycket.
Det känns riktigt dåligt.
Det var väldigt känslosamt. Dottern fick ett silverhalsband med en liten nalle på och dagmamman fick en blombukett och ett egenihopknåpat kort. Vi blev tårögda allihop och vi gav löfte om att hälsa på i framtiden.
I onsdags började dottern inskolning på sitt nya dagis. Det som lät så (hyfsat) bra när vi pratade med placeringsassistenten är inte alls speciellt bra. Avdelningen har visserligen bara tolv barn, men så gott som alla är under två år och det känns som om den stackars personalen bara jobbar på löpande band med att mata, söva, trösta, tvätta.
Jag räknade till fem barn som hela tiden gick runt med tutten i munnen. Inte ens när dagmammorna på Ersboda har varit i gemensamma lokalen och det har varit trettio ungar där har något barn gått runt med napp konstant. Annat är det här. Det var hela tiden minst ett barn som grät och personalen har inte tid att trösta alla.
Lokalen är provisorisk, det är ett stort rum och ett hastigt hopsnickrat utrymme för tvätt och blöjbyte. Leksakerna är få och i huvudsak anpassade för väldigt små barn. Dottern är näst äldst, det finns en flicka som är ungefär lika gammal, sen är hoppet till nästa barn tio månader. Ett knappt års skillnad gör stor skillnad i den åldern. Dottern har alltså ingen i sitt eget utvecklingsstadie att leka med, hon tittar bara oförstående på de gråtande småbarnen och verkar undra vad de skriker för. Under de här inskolningsdagarna har hon endast lekt med mig och maken, fast vi försökt sätta oss i ett hörn och inte blanda oss i för mycket.
Det känns riktigt dåligt.
Hack och hej
Första dagen vi bodde på Ersboda var det en hackspett i tallen på våran gård. Jag tyckte det var lite kul och kände att nu hade vi verkligen flyttat ut på vischan när man hör hackspetten på morgonen.
Då var det kul med den nya bostaden, vi hoppades att vi skulle trivas och jag planerade trädgårdsutformning inför kommande sommar.
Det blev inte som vi tänkt oss. Ersboda var inget bra ställe att bo på och trädgården såg ut som en äng fram tills två veckor innan vi skulle flytta. Så vi bestämde oss för att flytta. Allt det där vet ni redan.
Sista morgonen innan vi for med flyttlasset stannade jag till ute på uppfarten i min framfart mellan förråd och ytterdörr. Hack - hack - hack, lät det. Hackspetten var tillbaka för att säga adjö.
Då var det kul med den nya bostaden, vi hoppades att vi skulle trivas och jag planerade trädgårdsutformning inför kommande sommar.
Det blev inte som vi tänkt oss. Ersboda var inget bra ställe att bo på och trädgården såg ut som en äng fram tills två veckor innan vi skulle flytta. Så vi bestämde oss för att flytta. Allt det där vet ni redan.
Sista morgonen innan vi for med flyttlasset stannade jag till ute på uppfarten i min framfart mellan förråd och ytterdörr. Hack - hack - hack, lät det. Hackspetten var tillbaka för att säga adjö.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)