fredag 4 september 2009

Barnomsorg

I tisdags hämtade vi vår dotter från hennes fantastiska dagmamma för sista gången. Hur mycket vi än skulle vilja kan vi inte bo på Röbäck och ha barnomsorgen på Ersboda elva kilometer bort.

Det var väldigt känslosamt. Dottern fick ett silverhalsband med en liten nalle på och dagmamman fick en blombukett och ett egenihopknåpat kort. Vi blev tårögda allihop och vi gav löfte om att hälsa på i framtiden.

I onsdags började dottern inskolning på sitt nya dagis. Det som lät så (hyfsat) bra när vi pratade med placeringsassistenten är inte alls speciellt bra. Avdelningen har visserligen bara tolv barn, men så gott som alla är under två år och det känns som om den stackars personalen bara jobbar på löpande band med att mata, söva, trösta, tvätta.

Jag räknade till fem barn som hela tiden gick runt med tutten i munnen. Inte ens när dagmammorna på Ersboda har varit i gemensamma lokalen och det har varit trettio ungar där har något barn gått runt med napp konstant. Annat är det här. Det var hela tiden minst ett barn som grät och personalen har inte tid att trösta alla.

Lokalen är provisorisk, det är ett stort rum och ett hastigt hopsnickrat utrymme för tvätt och blöjbyte. Leksakerna är få och i huvudsak anpassade för väldigt små barn. Dottern är näst äldst, det finns en flicka som är ungefär lika gammal, sen är hoppet till nästa barn tio månader. Ett knappt års skillnad gör stor skillnad i den åldern. Dottern har alltså ingen i sitt eget utvecklingsstadie att leka med, hon tittar bara oförstående på de gråtande småbarnen och verkar undra vad de skriker för. Under de här inskolningsdagarna har hon endast lekt med mig och maken, fast vi försökt sätta oss i ett hörn och inte blanda oss i för mycket.

Det känns riktigt dåligt.

2 kommentarer:

milla sa...

Hoppas verkligen att det blir bättre. Steget från dagmamma till förskola är stort. Apropå ålder så är det likadant här. Bara längtar tills A börjar på "stora avd". När min minsting börjar i januari 2010, så kommer hon verkligen vara minst lääänge, eftersom det är proppfullt på båda avdelningarna.
Hoppas att eran piga börjar trivas bättre snart!

jyttelisa sa...

Det låter inget vidare!Dagiset är nytt och provisorisk innrättad.jag förstår eran besvikelse!! Men för Emmas skuld måste ni ge personalen en chans.Det är inte lätt under de rådande omständigheterna att vara förskollärare och ny sådan.Går det att prata med några av de andra föräldrarna och deras upplevelse av situationen? Det ska väl också så småningom bli ett föräldramöte?
Men det måste ju få ta lite tid att komma inn i en daglig rutin.Jag förstår att ni känner er besvikna.Emma kommer ju från en trygg och igenkännande miljö med en syskonliknande grupp där det fanns äldre barn och en trygg och erfaren dagmamma som verkade i hemmamiljöet.Med den upplevelse i ryggsäcken blir det svårt om inte omöjligt att hitta nåt liknande innaför dagisområdet.Det är och blir aldrig det samma.Hav tålamod,ge det en chans och försök att hitta något positivt och fokusera sen på det.Och fortsätt att söka dagbarnvård.En dag lyckas det att få plats.Tills dess.Försök att dölja besvikelsen.Berätta gärna för personalen om eran oro
över att Emma inte rigtig får någon utmaning eftersom det bara finns barn som är Yngre.Det är viktigt att de blir gjort uppmärksamma på detta för Emmas skuld.Sen är det upp till dom att hitta vägar så att Emmas vistelse på dagis blir en positiv och trevlig upplevelse.