måndag 14 september 2009

Dialektalt

Jag är fascinerad av dialekter. Något som dock stör mig oerhört när det kommer till läran och svenska dialekter är att alla norrländska dialekter klumpas ihop till en och exemplet som ges kommer alltid från Västerbottens inland eller Jämtland. Människor i Norrbotten låter inte ett dugg som en västerbottning eller en jämtlänning.

Jag är uppvuxen i Tornedalen och har trots mitt danska hemspråk haft en tornedalsk/norrbottnisk dialekt. Vi sa turvisas när vi turades om, vi kallade det som de här söderöver omnämner som pannkakor för plättar och på julen hängde vi pumlor i granen. Pumlor är alltså julgranskulor.
Jag vare sig talar eller förstår finska, ej heller den tornedalska varianten, men jag använde/använder uttryck och särskilt svordomar därifrån. Finska svordomar biter liksom bättre än svenska dito. Och äläää! formulerar en förälder som är less på sitt trotsande barn bättre än sluta!
Jag säger "nå?!?" när jag egentligen menar "varför då"?

Mitt språk har på grund av min mans härkomst även kryddats med en vis dos av Kirunamål. Innan vi träffades sade jag Kiiiruna. Nu säger jag Kirrruna. Jag vet vad karra (godis) och kånka (konsum) och tjågga (kiosk) är. Eftersom maken även bott några år i Överkalix vet jag vad subaan och keggo betyder, nämligen mjölk och kaka.

En av de språkliga egenheterna här i Västerbotten (kanske i ett större område än så, jag vet inte) är att inte säga den lilla stolen utan lillstolen, inte det gamla huset utan gammhuset, inte den nya tröjan utan nytröjan. Ja, ni fattar. Det här tyckte jag var lustigt när jag flyttade hit, men nu har jag vant mig och har faktiskt till och med kommit på mig själv med att använda liknande uttryck. Med tiden har min dialekt förändrats och mycket av det tornedalska lite finskbrytande har försvunnit och givit plats för uttryck som tvärgå på affären. Sista vokalen försvinner ibland i ord som inte, hinna, läsa.

Men idag reagerade jag ändå över det exotiska i att kassören på Röbäcks ICA gjorde mig uppmärksam på att jag glömt att packa ner ett jästpaket i påsen genom att säga "glöm inte sistjästen".

4 kommentarer:

Emma sa...

Jag tycker också att det är kul med dialekter och skulle gärna ha bevarat min, men jag verkar dessvärre ha väldigt lätt för att anpassa mig. Jag tyckte att det var lite underligt när folk inte försod att jag inte hade lust när jag inte ids eller att man kunde "fara" nånstans istället för att gå eller åka när jag flyttade ner till södra sverige, men mest kul. Vi kom ju från olika delar av sverige allihop. Och nu till exempel är jag "nyäten" (hur tokigt är inte det egentligen?). :)

Anonym sa...

Nyäten är bra, men "okaffedrucken" är min favorit :-)
Själv har jag mest blivit retad för att jag säger att jag går "på affärn", "rugor" (sårskorpor) och "vars" istället för var.
Frutom dessa bra ord skulle jag vilja införa "he" och "grönska" i det söderländska vokabuläret. Lägga och gräsfläckar ligger inte lika bra i munnen.

Ewa sa...

Min mammas släkt kommer från Västerbotten och mormor var alltid rolig att lyssna på. "De va int odumt" (Det var inte dumt) måste vara min favorit av hennes uttryck. En annan favorit är "bakanför" (istället för bakom) som kommer från en kompis som vuxit upp i Boliden.

Jag har liksom Emma tappat min tornedalska dialekt ganska ordentligt. Det hörs när jag säger "sju" och "vars" (istället för vart) t.ex. men det är få som inser att jag kommer från norraste Norrland. Det bästa är dock att James nu lär sig det norrländska sättet att säga "sch-ljudet" eftersom det är jag som står för svenskundervisningen, och det är väl aldrig fel med kanadensisk-norrländsk brytning på svenskan? :)

Anne sa...

Jag säger ofta nyäten nu för tiden, och bakanför säger man visst här i Umeåtrakten också. Men okaffedrucken måste nästan vara bäst hittills. He och grönska är också bra, absolut.

Och du Ewa, det är bra att du lär James "riktig" svenska.