Jesper Juul är min husgud

Den senaste tiden har jag och maken stundvis slitit vårt hår i förtvivlan över att vi inte riktigt lyckats tackla dotterns trots.

Vi trodde från början att vi skulle komma undan med det säkra kortet; att stå fast vid vad man bestämt och inte ge efter för tjat/skrik/vansinnig unge på golvet i affären. Och visst, det hade säkert blivit etter värre om vi inte stått på oss och varit så envisa som vi varit. Men det har i ärlighetens namn inte gått så himla bra heller. Det känns som om varenda eviga dag är en rad bataljer.

Jag ska direkt erkänna att jag inte är så förtjust i "nanny-metoderna" på TV. Jag är av åsikten att det måste finnas ett sätt att förhålla sig till barn där man varken a) är en curlingförälder som fungerar som en dygnsöppen seveneleven för sitt barn eller b) behandlar sitt barn respektlöst i ord och handling.
Jag vill vara en förälder som tar sitt ansvar som förälder, men jag vill också behandla mitt barn med samma respekt och empati som jag behandlar min man, mina vänner, mina föräldrar och mina kollegor. Barn är små människor och har samma känslor som stora sådana, det är min devis.

Utifrån detta ställningstagande är det lätt för mig att utse den danska familjeterapeuten Jesper Juul till min ledstjärna i trotsmörkret. I kväll har jag läst om hans coachningar av familjer med problem på Vi föräldrars hemsida. Det var fantastisk läsning som levererade den ena aha-upplevelsen efter den andra.
Jag kunde inte låta bli att läsa valda stycken högt för käre maken. Han kämpade vid tillfället med någon synnerligen svår boss i nya Solid Snake för PS3, så frågan är exakt hur mycket han uppfattade, men han hummade instämmande i alla fall.

Jag känner mig stärkt. Tack, herr Juul.