Önskan

Jag önskar en sak riktigt hett just nu. Det är inte nya byxor eller skor. Inte heller en ny väska även om jag skulle behöva en, blixtlåsen har gått sönder på de båda jag har. Det är inte heller snälla barn eller fred på jorden.

Nej, det jag önskar är att få flytta. Denna önskan har sakta men säkert växt fram under det senaste vinterhalvåret. Nu vill både jag och maken härifrån, och när man har bestämt sig för att man vill flytta är det oerhört frustrerande att inte få göra det med en gång.

Vi har långt om länge kommit fram till var vi vill bo. Röbäck är namnet på stadsdelen/byn som återkommer igen och igen och har gjort det ända sedan vi började leta ny bostad förra gången, för ett och ett halvt år sedan. Då hamnade vi här, i våran villa på Ersboda i stället.

Huset vi bor i är det absolut inget fel på. Gården är stor och fin även om den är täckt av ogräs (och sånt går ju att ordna). Vi har ett jordgubbsland, vinbärs- och hallonbuskar, ett par rabatter och en stor och fin uteplats som med lite fixande skulle kunna bli mycket mysig.

Men området. Stadsdelen som Gud glömde. Jag måste erkänna att det inte är så farligt som jag föreställde mig, men inte så bra som jag hoppades heller. Det hänger en hel del små ligister här runt omkring, de rycker väskor av gamla tanter och är ett skränigt irritationsmoment i största allmänhet. Jag avstår från att ens tänka tanken att min dotter skulle gå i skola här.

Nu har vi hur som helst bestämt oss för Röbäck. Problemet är att det är skitsvårt att få en lägenhet där. Vi har rätt specifika önskemål, vi vill ha en fyra i ett parhus, så att maken ska kunna fortsätta jobba hemma. Det finns 26 stycken och de blir inte lediga särskilt ofta.

Så nu väntar vi. Jag tänker inte ta något annat, all erfarenhet jag har av att söka bostad har lärt mig att man aldrig ska ta något annat än det man egentligen vill ha, för man kommer aldrig att trivas med det näst bästa. Men väntan känns lång.