Att smaka eller inte smaka

De flesta föräldrar har någon form för regel som lyder "mitt barn behöver inte äta, men han/hon måste smaka".
Jag har själv varit en mycket kräsen liten matvägrare av värsta sort som barn, och nu ska jag utifrån detta berätta varför jag tycker att barn inte alls ska behöva smaka.

Innan någon kommer med åsikten "du vet inte hur det är att ha ett barn som matvägrar" kan jag tala om att det gör jag. Min dotter totalvägrar vissa måltider och äter vid andra. Äter hon inte så vill hon inte, och jag tänker aldrig tvinga henne till en enda tugga, för jag vet att det inte tjänar någonting till.
För det andra ska jag genast berätta att jag inte säger att det är så här det funkar för alla matvägrande barn och deras föräldrar. Det var så det var för mig.

För det första undrar jag vad syftet med att få barnet att smaka är? Är det för att
a) Känna att man som förälder vunnit konflikten och visat vem som bestämmer?
b) Man tror att barnet om det smakar ska utbrista "jag hade fel, det här var gott, ge mig mer"?

Om man är ute efter att matbordssituationen aldrig ska förbättras går det jättebra med alternativ a). Den ungen kommer mest troligt gå till bordet med en förutfattad negativ mening i många år framöver, se mat som något negativt, samt fortsätta vägra på pin tji. Det kan också hända att barnet blir kuvat och äter. Men det barnet kommer ändå inte lycklig till bords.

Om syftet är b), säger jag bara: glöm det!
Om det funkar var ditt barn aldrig någon riktig matvägrare från första början.
Om barnet inte vill smaka, och föräldern vill att barnet ska smaka så har det uppstått en konflikt. Det är en konflikt även om du låter snäll på rösten. Du vill inte förlora konflikten. Men se, det vill inte barnet heller.

En matvägrare är ofta envis. En envis människa är rädd för att förlora (här talar jag helt och hållet av egen erfarenhet).
Föräldern som har satt "smakregeln" är antagligen lika envis. Att få barnet att smaka blir en prestigefråga. Även för barnet handlar det om prestige. Det ses som en förlust att smaka. Maten ses som något negativt, en symbol för att man har förlorat. Antagligen kommer tårarna om konflikten blir långdragen. Kanske försöker barnet fysiskt komma undan den förestående förlusten genom att lämna bordet.

Om barnet till slut böjer sig och smakar kan jag nästan garantera att hur god maten än är smakar den koskit i barnets mun. Den där tuggan är vid det här laget så negativt laddad att allt smakar äckligt. Även om det smakar gott kommer barnet ändå att hävda att det var äckligt för att behålla sin värdighet. "Se, jag hade rätt, det var inte gott, varför skulle jag smaka på det här?"
Kanske finns även rädslan - för ett kräset barn - att om man äter en tugga kan man tvingas äta flera.

Det är tortyr att tvingas äta något man inte tycker om. En gång var vår familj hemma hos en annan familj. Mamman hade lagat en i mitt tycke alldeles vidrig rotsakssoppa. Jag försökte äta, för jag var
stor nog att ha lärt mig att man äter upp hemma hos andra.
Men det var så äckligt att jag inte ens med viljekraft kunde få skeden in i munnen. Det blev som att med flit göra något som gör ont på sig själv. Självbevarelsedriften säger nej. Jag såg ingen annan utväg än att be om att bli matad, för jag kunde inte tvinga i mig maten själv.
Jag fick kväljningar för varje tugga.

Vad ska man då göra med sina små matvägrare som inte ens vill smaka?
Det första man ska fråga sig är vilket mål man har. Vill man att barnet äter till vilket pris som helst går det bra att tvinga barnet att smaka. Men då får man räkna med otaliga konflikter, dålig stämning vid matbordet och utdragna måltider.
Vill man däremot att barnet ska smaka och så småningom äta för att det är nyfiket på maten, om man vill höra det där "det här var gott, ge mig mer", då ska man inte tvinga ett barn att smaka. Då ska man bara erbjuda maten och låta barnet smaka om det vill.
Om barnet vägrar, behåll lugnet och gör ingen affär av det. Säg bara "nej, du behöver inte äta om du inte vill". MEN, det här är viktigt, erbjud ingen annan mat.

Barn ska respekteras, men de är sluga små rackare som förstår att manipulera sina föräldrar. Vet de om att de kan få fil och macka i stället för ärtsoppa finns risken att de utnyttjar det, definitivt.

Ett barn som utan krav erbjuds mat har förutsättningar att nyfiket smaka. Kanske inte första gången, eller andra gången, men en dag går det. Själv har jag många gånger "upptäckt" att jag tycker om ny mat i skolan, för där fanns ingen som såg om jag smakade eller inte. Jag kunde smaka och slänga om det inte var gott. Där vågade jag prova rätter som jag förut inte tyckt om för att se om det hade ändrat sig. Ibland hade det det, och jag blev jätteglad själv.
Även barnet vill tycka om maten, det är viktigt att påpeka. Man känner sig misslyckad som inte tycker om, man skulle göra det om man bara kunde. Därför ska man inte heller berömma om barnet äter, det är den andra sidan av myntet. Jag har blivit glad när jag fått beröm när jag ätit upp, men det har också gjort maten till en prestation, något man kan misslyckas med. En kräsen typ som jag har misslyckats fler gånger än jag lyckats i matbordssammanhang, och det gör inga under för självkänslan, kan jag tala om.

Det hela handlar om att inte göra mat till en prestigegrej. Mat ska avdramatiseras. Det är något naturligt, det är ingen stor sak om man äter eller inte. Det är inte bra eller dåligt, det är ingen prestation att äta. Man är inte bra eller dålig på att äta.

Till slut vill jag ge en eloge till mina föräldrar som stod ut med mig. Självklart har de försökt få mig att smaka, det ligger på något sätt i ryggraden hos föräldrar att göra det, jag tror inte man tänker på det som något negativt. Jag har för länge sedan förlåtit dem för det, de gjorde så många andra saker rätt i min uppfostran.
Det gick trots allt bra, jag äter allt utom pölsa och pyttipanna i dag.