I morgon tar riksdagen beslutet om de nya reglerna för sjukförsäkringen. Med hjälp av en "rehabiliteringskedja" ska man få bort långtidssjukskrivna.
Problemet är bara att det inte handlar om att rehabilitera folk så att de ska kunna komma tillbaka till arbetslivet snabbare, utan man förbjuder helt sonika folk att vara sjuka längre än ett år. Redan efter tre månader ska arbetsförmågan prövas mot hela arbetsmarknaden, alltså alla yrken i hela landet. Detta trots att ytterligare ett par månaders rehabilitering kanske hade räckt för att man skulle kunna återgå till sitt gamla jobb.
Det ska inte längre räknas om man genom rehabilitering och arbetsträning har kunnat börja arbeta halvtid eller 75%. Endast heltid är den accepterade arbetsgraden i detta Sverige, och kan du jobba heltid på ett nytt jobb får du inte jobba 75% på ditt gamla.
Varför inte kalla detta för vad det är, en besparing för staten. Försäkringskassan kommer att spara multum på det här förslaget, kostnaderna flyttas över på kommunernas socialtjänster i stället.
Dit kommer alla trasiga människor att komma som inte klarar att jobba och inte vill flytta till en annan stad, riva upp sina barn mitt i en termin, med en make/maka som måste säga upp sig och försöka få nytt jobb på den nya orten.
Det är inte "bara" att flytta tre månader efter att man blivit sjuk. Hur ska det lösas praktiskt att flytta med så kort varsel? Man har uppsägningstider på lägenheter, måste sälja sitt hus, skaffa nytt boende, maken/makan ska hitta jobb, skola eller barnomsorg måste ordnas för eventuella barn (och att få en barnomsorgsplats på så kort tid kan de flesta se sig i stjärnorna efter).
Vad händer med ens partner om man inte får jobb på den nya orten? Ska man bo kvar? Det leder till dyrt dubbelt boende och möjligen ett kraschat äktenskap på grund av avståndet, samt att man inte får träffa sina barn speciellt ofta.
Eller ska man flytta med ändå och vara arbetslös utan rätt till a-kassa eftersom man sade upp sig från sitt jobb?
Dessutom tar allt det här kraft och energi som jag inte tror man har om man är sjuk.
Men kommer försäkringskassan att ta något ansvar för allt det här? Nej, på sin höjd kanske de betalar flyttbilen.
Nej, kalla saker för vad de är. Mycket kan man tycka om Göran Persson, men när han gjorde besparingarna på nittiotalet var han ärlig och sade rakt ut att det här är nödvändiga besparingar och dem måste vi alla vara med och betala för.
Tänk om Anders Borg skulle kunna säga rakt ut att det här är ett sätt att förhindra folk från att få sjukersättning så staten kan spara pengar som kan möjliggöra skattesänkningar för folk som inte behöver dem.
Förändringarna i sjukförsäkringen
De förlorar allt på nya regeln
Alla friska ska med
6 kommentarer:
Hur länge tycker du att man skall kunna vara sjukskriven? 2 år? 5 år? 10 år? Vad är rätt du som vet bäst? 1 + 1.5 år är ju så tydligt helt fel.
Varför är det så hemkst med socialbidrag? Varför har vi socialbidrag om det är så hemskt?
Förövrigt far du med rena och skära lögner när du skriver att man endast kan vara sjuksriven ett år. Man kan vara sjukskriven 2.5 år med nya förslaget och hur länge som helst om man är svårt sjuk. SLUTA LJUGA!
Det verkar som om många hellre vill förbli sjuka och "tyckta synd om" än att bli friska och gilla livet.
Hur kunde det bli så?
detta e ju underbart! man kommer prövas på den övriga arbetsmarknaden och finner handlägarna att man e kapabel till att jobba med nåt annat så ska man ju inte vara sjukskriven längre!
bara för att man e musiker å skadar fingret så betyder ju inte de att man ska va sjukskriven tills fingret e läkt, jag tycker att man så snabbt som möjligt hittar ett annat jobb som inte kräver fingret/fingrarna så man kan börja bidra till samhälet igen
problemet med de röda styret va att folk tror att de är en rättighet att kunna få vara hemma å få pengar när man inte kan göra just de man vill
Visst ska man inte behöva flytta till anan ort, vissa värkar tro att man bli tvingad å flytta
de blir man ju inte, men sejer man nej till jobb så sejer man aoutomatisk nej till jobb ersätning
och vill man nu reabilitera sig så finns de ju inget som hindrar at du jobbar deltid å tränar andra halvan av tiden.. visst du får inte lika mycke pengar, men de e priset man får betala om man vill ha nåt (som sitt gamla jobb)
de e inte rimligt att övriga samhälet ska betala för en individ som gort sig illa å inte vill ha nåt annat jobb en de han/hon hadde
Jag är onekligen kluven i den här frågan. Det finns positiva saker i båda avseendena likväl som det finns negativa.
Svårt.
Anonym nr.1(måste ju skilja på er som inte vill kommentera under ert eget namn på något sätt):
Jag har aldrig, aldrig sagt att jag vet bäst och det vet du också om du kan läsa.
Jag ställer några frågor kring hur det här rent praktiskt kommer att påverka människor som är i den här situationen (vilket jag skattar mig lycklig som inte är).
Jag har inte heller sagt att socialbidrag är hemskt. Läs igen. Jag tycker tvärtom att det är väldigt bra att socialbidrag finns för dem som behöver det, men det är inte roligt för någon att behöva gå på det eftersom det innebär att du redan har sålt och använt upp allt du äger av värde (bostad, bil, besparingar) och nu lever på existensminimum.
Det är riktigt att man kan få förlängt efter ett år, men det gäller mycket svårt sjuka som inte klarar något jobb överhuvudtaget.
Jag vill inte säga hur länge man ska vara sjukskriven för jag är inte medicinskt kunnig, men jag anser att om det finns en realistisk chans att man ska kunna gå tillbaka till sitt arbete med hjälp av rehabilitering och arbetsträning så tycker jag man ska få ordentligt med tid på sig. Mer än ett år? Ja, om man sedan kan komma tillbaka.
Kan man inte gå tillbaka till sitt gamla arbete inom överskådlig framtid är det riktigt att pröva mot andra yrken, tycker jag.
Gubben: Jag har ingen åsikt om det eftersom jag aldrig träffat en sådan person. Det kanske är jag som har begränsad umgängeskrets.
Anonym nr. 2: Nej, visst, det är inte som i Sovjetunionen att de slänger dig på tåget och kör ut dig i Sibirien. Men indirekt tvingas man att flytta om man har valet att göra det eller mista sin inkomst. Det är trots allt en minoritet i det här landet som klarar sig utan inkomst.
Samma sak gäller att "obetalt" arbetsträna och rehabilitera sig tillbaka till sitt gamla jobb.
Jag anser att det bör premieras att någon verkligen försöker, det tycker inte du. Där är vi olika. Vem har rätt?
För övrigt tycker jag det skulle vara absurt att tvinga någon att byta jobb för att de brutit ett finger (eller någon annan kroppsdel). Nu tog du ju upp yrket musiker, som av många ses som ett "lyxjobb", men tycker du likadant om en idrottslärare som bryter benet och inte kan undervisa under sex veckor? Ska han/hon tvingas byta yrke?
En läkning tar i de allra flesta fall inte ens tre månader, det rör sig om veckor. Det tycker jag verkligen vi alla via skattsedeln kan bjussa på.
Skicka en kommentar