Nu är jag less

Nu har jag varit gravid så det räcker, känns det som. Jag är less. Foglossningen har börjat och det gör ont i höfterna varje morgon så till den grad att jag vaknar av det och inte kan somna om. Dessutom börjar jag känna mig stor och otymplig och det är aldrig någon angenäm känsla. Positivt på den fronten är dock att jag ska få träffa en dietist för tips, råd och pepp. Jag kan det här med att äta för att gå ner i vikt, men att äta för att gå upp med måtta visade jag mig vara rent ut sagt usel på.

På fredag har jag i alla fall tid hos sjukgymnast för att förhoppningsvis få låna ett höftbälte och en TENS-apparat. Bälte har jag inte prövat tidigare men det känns som om något som håller ihop bäckenet borde hjälpa eftersom just bäckenet känns synnerligen instabilt, ungefär som om benen är på väg åt var sitt håll.

När jag ringde till sjukgymnasten fick jag dessutom bekräftat att en omföderska oftast tas på större allvar än en som ska få sitt första barn. Sjukgymnasten var först lite restriktiv i fråga om TENS-apparat som lämpligt hjälpmedel för mig, men ändrade sig kvickt när jag nämnde att jag hade enorm nytta av den under min förra graviditet. Då var det plötsligt självklart att jag skulle få en.

Summa summarum tycker jag att de fyra månader som återstår känns som en halv evighet. Jag vill återfå min rörlighet, jag vill kunna påbörja min viktnedgång, jag vill kunna äta vacuumförpackad, gravad lax och framför allt vill jag träffa min yngsta dotter.

Överväldigande skönhet

Dottern fick ett paket tillskickat från sin farmor igår. Paketet innehöll så klart dels julklappar, men även två ark "tatueringar" (såna där man fäster med vatten) föreställande enhörningar, blommor, hjärtan och sånt. Dottern stod och såg på dem med förälskad blick, och så utbrast hon:

"De är nästan för vackra för mig, jag kan nästan inte titta på dem!"

Komplement

Kom på en sak till jag önskar mig: boken "Stark, glad, gravid: träning för dig som väntar barn" av Maria Wigbrant och Jonas Lissjanis.

Jag kanske inte hinner rädda formen helt och hållet, men lite damage control kanske den kan bidra med åtminstone. Dessutom ska det finnas tips för att komma i form efter förlossningen också.

Önskelista

Så här års brukar mina julklappsönskningar efterfrågas, så varsågoda, detta är vad jag trängtar efter:

- DVD Vänner säsong 10
- iPhone 4S
- Strumpor (ej knä- och helst svarta)
- Klippning hos frisör
- Make-uprådgivning på Makeupstore
- "Sagan om konungens återkomst" i nya svenska översättningen
- Vallajärn

Tillväxt

Läste i kvällstidningarna att "experter" tror att kronprinsessan är längre gången i sin graviditet än hovet påstår. "Hon ser ut att vara höggravid, barnet kommer nog i februari" påstod en barnmorska. Jag tittar på bilderna och konstaterar att min mage är lika stor eller kanske till och med större än Victorias, och jag ska föda i april. Jaja. Kvällstidningarna måste väl sälja lösnummer på något de också.

Konstverk

Dottern har ritat en teckning till mig idag, den föreställer mig med Jorunn i magen. Som ni ser består jag mest av gravidmage nu för tiden. Jorunn är det röda i mitten.

Ps: kan förtydliga att det svarta är fostervatten och det röda bebisen, med lite lila hår och ett stort, rött öga (hon ligger i profil precis som på bilderna i min gravid-app på telefonen). Jag består alltså av huvud, händer, fötter och livmoder. Ds.

Läsa på

Jag är av åsikten att det alltid är en fördel att förbereda sig på uppgifter genom att skaffa sig relevant kunskap. Genom åren har jag träffat många av motsatt åsikt, särskilt när det kommer till graviditet, förlossningar och barn. "Barn är barn", "man har väl instinkter", "ut kommer ungen i vilket fall", "det är bättre att inte veta för mycket". Blir så less på dessa skitargument.

Jag kan så klart bara tala av egen erfarenhet, men jag har aldrig någonsin hamnat i en situation där jag ångrat att jag läst på. Tvärtom, jag har haft gigantisk nytta av min kunskap. De gånger jag ångrat något är det att jag inte läst på tillräckligt, då har jag känt mig otrygg, utlämnad till andra som vet mer och inkapabel att komma med egna åsikter eftersom jag inte kan grunda dem på något.

Så vill jag absolut inte känna när jag ska föda, så jag läser på. Och jo, jag vet, jag har fött förut och vet hur det går till, men som sagt är jag av åsikten att kunskap kan man aldrig få för mycket av.

Längtan efter snö

Jag gillar snö på vintern. Ju mer desto bättre. Vi har ingen bil att skrapa rutor på och avståndet från dörren till grinden är så blygsamt att det skottas på fem minuter. Så nej, jag har inga problem alls med vintern.

Alternativet är ju dessutom ännu värre, vem fasen vill ha fem plus och regn och mörkt och trist i flera månader när man kan ha gnistrande snö som reflekterar ljuset, gör träden lummiga av frost och knarrar under skorna?

Just nu längtar jag mest av allt efter att åka skidor. Förra vintern fick jag ju ny utrustning i julklapp och det är en underbar form för träning som jag verkligen älskar. Hela kroppen får jobba, när jag kommer hem känns det i ryggen, magen, armarna, benen, rumpan. Det är som ett styrkepass och ett konditionspass i ett som går att variera i all evighet; lugna, långa stakpass på Röbäcksslätten där de inre magmusklerna får sig en ordentlig genomkörare, intervallpass på spåret, teknikträning utan stavar... Det är tyst, det är fridfullt och jag mår så bra efteråt.

Det finns ingen annan träningsform som får mig att bli så peppad på träning heller. Styrketräning med syfte att bli bättre på skidåkning känns bra mycket mer motiverande för mig än styrketräning i allmänhet. Att träna kondition under sommarhalvåret är inte lika kul, men om jag tänker på att jag kommer att orka åka längre och snabbare känns det mindre motigt. Jag har till och med börjat snegla på rullskidor...

Jag planerar att använda mig av den här motivationen för att komma i form efter förlossningen, mitt mål är nämligen att bli tillräckligt stark för att orka med en tjejvasa 2013. Först planerade jag ett "riktigt" vasalopp, men eftersom jag inte har någon som helst erfarenhet av långlopp har jag satt ner ambitionen på den punkten. Att klara tre mil känns faktiskt fullt tillräckligt.

Nu hoppas jag på snö snart så jag i alla fall kan komma ut och njutningsåka lite innan magen börjar vara i vägen.

Dävla däsa!

Nu har den gravidrelaterade nästäppan satt in. Väntar nu bara med fasa på min andra följeslagare från sist, den gräsliga halsbrännan. Damn!

Varm och ren

Mina spända axlar fick sig äntligen ett efterlängtat bastubad i kväll, hela familjen följde med. Bastupremiär för dottern, och hon var helt exalterad:

"Åh, titta, vilka krokar!"
"Kolla, en dusch!"
"Mamma, det är likadan dörr till bastun som Emil har till snickerboa!"
"Åh, vad varmt och skönt det är!"
"Jag vill sitta här uppe, nu vill jag flytta ner, nu vill jag flytta upp för jag ska värma mig!"
"Jag vill också hälla vatten!"

Vi bestämde oss för att försöka få till en familjebastu en gång i veckan. Maken deklarerade att han kände sitt finska blod pumpa väldigt starkt och dottern tyckte en gång i veckan var för lite. Jag känner mig mest avslappnad och nöjd.

Har jag bestämt att det ska bli en Ronja så blir det en Ronja

Nu har vi varit på rutinultraljud. Allt ser bara bra ut, hjärtat slår som det ska, alla extremiteter är på plats osv. Vi blev framflyttade några dagar, men det var jag förberedd på eftersom jag vet att min menscykel är något längre än genomsnittet. BF är nu 11/4.

Vi bad barnmorskan (som för övrigt var samma trevliga kvinna som gjorde vårt KUB-test) att säga om hon kunde se könet, och hon kollade hela tre gånger men såg vare sig snopp eller pung. Hon sade att det inte går att vara 100% säker men att hon menade att hon borde ha sett om där fanns något att se.

Alla är nöjda och glada med det beskedet, jag är lättad över att slippa försöka komma på ett pojknamn, maken tycker det blir bra med en flicka till "för då vet vi vad vi får" och dottern hoppade upp och ned och ropade lyckligt "Jaa! Jag älskar lillasystrar!".

Jag visste väl att det skulle bli en tjej. Har jag bestämt att det ska bli en Jorunn så blir det en Jorunn.

Sug

Blev supersugen på vårrullar med sweet chilisås, så maken får som god make till gravid kvinna köpa med det hem. Måste passa på att äta starkt innan halsbrännan börjar. Dessutom är det lite härligt att kunna skylla på sitt välsignade tillstånd när man blir som en treåring och säger "du måste köpa, jag bara måste haaa!" och det är accepterat.

Spänt

Senaste tiden har jag plågats ovanligt mycket av huvudvärk. Både migrän (jag är inne på andra dagen av en sällsynt ihärdig migränvåg as we speak) och "vanligt" ont i skallen (så gott som varje dag senaste veckan). Eftersom jag normalt inte plågas av just ont i huvudet i den här utsträckningen bokade jag en tid hos barnmorskan för att kolla att allt står rätt till. Var en smula orolig för att blodtrycket kunde vara boven; vi har högt blodtryck i släkten och just högt blodtryck är inget man vill ha som gravid.

Nåväl, idag kollades följdaktligen mina värden upp. Mitt blodtryck är helt normalt, likaså blodsockret (som till och med var extra bra med tanke på att jag åt precis innan jag åkte till vårdcentralen) och mitt järnvärde fortsätter att vara skyhögt (150, barnmorskan hajar till varje gång hon mäter).

Eftersom vi inte fann någon uppenbar förklaring till huvudvärken genom mitt blod och dess uppträdande så tror barnmorskan att jag är spänd i rygg och nacke och att det i sin tur manifesterar sig som huvudont. Hon ordinerade massage och värme, gärna i form av vetekudde eller bastubad, och bad mig återkomma om ingenting hjälpte.

Maken har därför fått inhandla vetekudde idag, han ska få massera mina axlar i kväll och i morgon ska hela familjen bada bastu. Det blir första gången för dottern, pinsamt att vi norrbottningar inte har skolat in henne i bastubadandets ädla konst än. Jag vet en pojke som när han var hälften så gammal som dottern är nu satt på mellersta laven och beordrade "löylyä nut" högt och tydligt. Det är takter det.

Alive and kickin'

Sedan någon vecka eller två tillbaka (med första barnet antecknades det exakta datumet, nu är det mer ungefärligt) känner jag saker i magen som inte kan vara annat än fosterrörelser. Jag kanske har känt det tidigare än så, men tvärtom mot vad många andra flerbarnsmammor vittnar om tyckte jag inte att det inträffade tidigare den här gången.

Faktum är att jag varit mer osäker på om det verkligen varit sparkar jag känt eller om det är vanligt magbubbel, även om jag vet hur riktiga sparkar känns. Mellan graviditeterna har jag nämligen varit med om att det bubblat till i magen och jag reagerat och tänkt "det där kändes ju nästan som sparkar, så lustigt", så nu vet jag hur lika de två fenomenen är och var därför mindre bombsäker.

Nu är jag i alla fall i vecka nitton och är 100% säker på att det faktiskt sparkas där inne. Mysigaste känslan som finns.

Total lycka

Humöret i det Björnströmska hemmet steg ett antal snäpp när fadern kom hem med ett Wii-spel med två kontroller, Wii sports och Wii sports resort. Dessutom fick dottern en bonuspresent i form av en Angry Birds-fågel som låter som fåglarna i spelet när man trycker på den.

Just nu håller maken på att installera konsolen, sedan kan kampen om vinsten, äran och framför allt handkontrollerna börja. Let's get ready to rumble!

Lite skryt

Min dotter är fyra år och kan oassisterat räkna till tjugo. Det kunde inte jag när jag var fem. Alltså är hon smartare än mig åldersrelativt och kan gå riktigt långt här i livet.

Dessutom vet hon precis vad hon ska göra när hon blir stor: "Jag ska gå på disco och vara hästflicka och sjunga en cool låt!"

Fourteen years ago today

För fjorton år sedan hånglade jag och maken för första gången och blev därmed officiellt ett par. Det hände i en soffa på en stimmig tonårsfest och vi var mycket, mycket unga och visste knappt någonting om livet. Men så här i efterhand kan jag i alla fall konstatera att vi visste vad vi gjorde när vi valde varandra, i alla fall.

Tack min älskade för att du fortfarande följer mig åt. Du är guld värd och jag älskar dig väldigt, väldigt mycket. Jag älskar att vi har så roligt tillsammans, att du är så bra på att få mig att gapskratta, att du bryr dig om hur jag mår och gör fina saker för min skull. Du har med tiden utvecklats från en lite flummig, ganska osäker tonåring till en stark, stabil människa med fötterna på jorden som vet vad han tycker och vet vad han kan. Jag är en priviligerad kvinna som får dela mitt liv med dig. Älskar dig.

Jag kan!

Jag: "Du har blivit så stor, du kan så himla mycket saker!"
Dottern: "Ja, jag kan måla en rymdraket, göra ett zoo och till och med spola en bajskorv!"

Det här med Halloween

Halloween kommer som en överraskning för mig varje år, jag har absolut ingen koll på den "högtiden" (ja, att jag sätter citationstecken säger en del om min inställning till spektaklet). Vi handlade just och nu kom jag på att vi glömde köpa godis, så de barn som knackar på här i kväll får lov att busa i stället, för jag pallrar mig inte till ICA en gång till för deras blodsockers skull.

Dottern ska ha halloweenfest med dagmammorna på måndag. Hon har bestämt sig för att klä ut sig till lucia, för då har hon redan varit det i år och kan passa på att vara pepparkaksgumma på själva lucian, för det har hon inte varit förut. Se där en som tidigt lärt sig att kräma ut så mycket som möjligt av tillvaron.

Verbala känsloyttringar

Ofta oroar jag mig som förälder för om jag gör rätt. Vilka spår kommer den här handlingen eller de här orden att sätta i min dotter? kan jag tänka, och så klart har jag ingen aning. Det enda jag kan göra är att vänta och se resultatet när det kommer. Igår kväll var ett sådant tillfälle, och det visade sig att i just det fallet hade mina försök till uppfostran lyckats.

Dottern blev jättearg på mig vid nattningen. Hon ville ha en liten post-it-lapp som vi fått med oss från dagmamman med sig uppe i sängen, men jag var supertrött och orkade inte gå och hämta den och jag ville inte heller att hon skulle stiga upp när det faktiskt var dags att sova. Reaktionen? Dottern grät så tårarna sprutade, satte sig upp i sängen och stirrade stint på mig och utropade:

"Nu är jag jättearg! Och ledsen!"
"Jag förstår det", sade jag, "du är väldigt besviken"
"Vad betyder besviken?"
"Det är när man är ledsen för att det inte blev som man ville att det skulle bli"
"Ja! Jag är väldigt besviken! Jag tycker inte att du är snäll! Jag är jättearg på dig!"

Jag var så stolt över min dotters förmåga att uttrycka sina känslor verbalt att jag bara ville krama henne och tala om för henne hur bra hon är, fast det så klart inte var vad hon ville just då. Hellre skälla ut än slå, det är ju det jag försökt lära henne i snart fem år. Fantastiskt.

Tillväxt

Magen har chockväxt de senaste veckorna. Däremot känns bebisen inte så mycket än, men det kommer väl, det med. Ultraljud om en och en halv vecka, då hoppas vi få veta om det är en Jorunn eller en pojke som vi inte har något bra namn till ännu.

Stockholm

Jag har spenderat två dagar i Stockholm med jobbet. Mycket trevligt har det varit. Vi har varit på föreläsning med Morgan Alling och en gammal pensionerad militär som sadlat om till beteendevetare som helt otippat var vansinnigt rolig. Den handlade om att bemöta besvärliga människor och varför man uppfattar människor som besvärliga. Mycket om olika personlighetstyper och om hjärnan.

Bland annat förstår jag nu varför det inte går att diskutera med någon som är arg, ledsen, rädd eller på annat sätt under stress; deras neocortex fungerar mycket dåligt. I neocortex sitter förnuft, samarbetsförmåga, flexibilitet, humor och en massa andra saker man har nytta av i relationer till andra. Klart det inte går att prata reson om den delen av hjärnan lagt av. Det kallas att vara i röd zon. Jag insåg som en följd också att en tvååring är i röd zon mest hela tiden och dessutom har jag utarbetat en teori om att alkohol stänger ner neocortex helt och hållet i tillräckliga mängder. Det skulle i alla fall förklara en del.

Jag hann träffa min kära svåger som tog med mig till ett underbart litet fik på en avskild gata i Gamla Stan, nere i en källare. Inredningen bestod av udda gungstolar, vitkalkade väggar och stickande människor och deras tonfiskmackor gick inte av för hackor.

I går hade vi en ledig eftermiddag och jag som saknar lokalkännedom i Stockholm (förutom att jag totalt saknar lokalsinne) hängde efter Mattias som en liten svans. Vi var på NK och spanade efter kändisar, men såg inga (däremot såg en arbetskamrat både Gösta Ekman, Efva Attling och Janne Schaffer), Mattias hittade en coffee table-book om mäns penisar i 3D som han inte köpte men som vi förundrades över, jag släpade in honom på BR leksaker och köpte present till dottern och sen tog vi spårvagnen från Sergels torg till Bellmansro och tillbaka.

På väg till flygplatsen var vi trötta och fnissiga och det hela kulminerade i en konversation på Arlanda framför tidningshyllan när vi pratade om Vickans och Daniels lilla kungliga bebis och en arbetskamrat som inte riktigt lyssnade och stod och läste högt på en travtidning utbrast "årets avelshäst" och vi alla hörde "årets avelsfest". Det passade som så oerhört bra in i sammanhanget.

Igår kväll kom jag hem, lade dotterns paket i hennes säng, och i morse när hon vaknade kom hon springande in till mig med det och ville så klart öppna med det samma. Reaktionen blev precis som väntat:

"En enhörningshäst, med glitter på! Precis en sån som jag ville ha! Mamma, jag tycker att du är bäst!"

Och så en stor kram på det.

Nervös

Idag åker jag till Stockholm med jobbet. Vi ska med det tidiga flyget som avgår nollsjunollnoll och min skjuts kommer strax efter sex. Klockan är nu 04.30 och jag har redan legat sömnlös och vridit på mig i en timme. Inte för att jag är utvilad, för jag kunde inte somna förrän klockan närmade sig midnatt.

När hände det här? När blev jag så här uppjagad över ett avbrott i vardagen? Jag tar det som mycket annat som ett ålderstecken.

Pilot-wannabe

Så här har maken sett ut (med korta avbrott för mat, sömn och uträttande av naturliga behov) sedan igår eftermiddag. Han är djupt koncentrerad på sitt flygplanssimulatorspel. Det går inte att få kontakt med honom för han har tryckt in hörlurssnäckorna så långt det går i öronen och har inte ögon för annat än cockpitreglagen. Då och då utbrister han "fan vilken snygg landning!" eller dylikt.

Jag? Jag väntar tålmodigt på att den här fasen ska gå över. Det gäller att ha förtröstan, jag får säkert umgås med honom igen om en månad eller så.

Slött

Vi har barnvakt i kväll men gör inget särskilt för det, förutom att njuta av att ingen behöver natta och att vi kan hänge oss åt våra trivialiteter utan att bli avbrutna. Arbetsfördelningen ser ut som så: maken spelar flygplansspel och jag ser på "Confessions of a dangerous mind" och äter upp alla chips.

Från filmen kommer förresten kvällens citat:

Jim Byrd: "You're 32 years old, and you've achieved nothing. Jesus Christ was dead and alive again by 33. You better get get crackin'."

Mätt

Min älskade, ultragenerösa mor bjöd hela familjen på middag på Invito i kväll. Trerätters. Anledningen är att hon fyllt år, och det kändes ju en aning omvänt att hon bjöd oss på mat när det var henne vi firade, men det är typiskt henne.

Maten var underbart god, och dottern var väldigt nöjd med att barnmenyn innehöll pannkakor med sylt och grädde, även om hon inte var så nöjd med att de dröjde lite. "Det är så tråkigt, jag får aldrig nån mat, jag kommer att dööö!" utbrast hon någonstans mellan för- och huvudrätt.

Hur som helst, tack för maten, den var god!

Det här med kärlek

Dottern ser på Lejonkungen (för typ fjortonde gången på lika många dagar) och uttalar denna reflektion efter scenen där Simba och Nahla blir kära i varandra till tonerna av Elton John:

"Ibland blir en tjej och en kille kära i varandra och då hänger de i lianer och tar det lugnt en stund. Och sen blir tjejen arg och sen blir killen också arg och säger "glöm det" och då går de därifrån och träffar någon annan som de inte heller tycker om."

Ganska träffsäker bild av kärlekens svårigheter, tycker jag.

Inte klokt?

Vi ser på Lejonkungen, dottern och jag.

Jag: "Scar är dum och elak".
Dottern: "Ja, han är så dum att han är klok i huvudet".

Hint?

Jag vaknar före 06.00 varenda morgon, till synes helt utan anledning. Visst, jag är kissnödig, men inte så alarmerande att jag måste springa på toaletten det första jag gör. Och det beror inte på att jag väcks av vare sig man, barn eller väckarklocka.

Det är jättekonstigt, för även om jag verkligen inte är utsövd när jag vaknar har jag så svårt att somna om. Och det är allt annat än naturligt för mig att vakna så dags.

Jag kan inte dra någon annan slutsats än att min kropp förbereder mig för tidiga morgnar och sömnbrist. Ovärd taktik, tycker jag. Borde det inte vara smartare att låta mig sova som en stock hela graviditeten så jag har maxenergi när bebisen anländer?

Saknad

Maken har rest till Portugal på jobb och kommer hem på söndag kväll. Dottern drabbades av akut saknad igår kväll och grät och grät över att hennes pappa var borta. Det hjälpte inte att jag försökte hjälpa henne med tidsperspektivet, för henne var hela helgen obeskrivligt lång.

"Jag saknar pappa för mycket" snyftade hon otröstligt, och jag förundrades mitt i allt över hennes förmåga att sätta ord på sina känslor. För precis så är det ju när man saknar någon så mycket att man gråter; man saknar dem för mycket.

Wild and crazy

Vi har barnvakt, dottern lämnades i min mammas ömma vård på eftermiddagen igår och vi ska hämta henne om ett par timmar. Vilka häftiga, barnfria aktiviteter har vi då ägnat oss åt?

Jo, igår såg vi två långfilmer, Bourne ultimatum och De omutbara. Jag somnade halvvägs in i film nummer två och vi gick och lade oss 22.30, helt utmattade. I morse steg maken upp kvart i sju medan jag - som vaknade ungefär en kvart senare - låg kvar och drog mig tills klockan nästan var åtta.

Wow. Superhäftigt.

Entreprenörer

Jag har funderat på det här med entreprenörer och entreprenörskap, de orden är ju så inne nu (även om de lär höras mindre i det offentliga nu när Maud Olofsson lämnat politiken, hon kunde ju inte säga en mening utan att använda något av ovannämnda ord).

Särskilt inne är de nu eftersom skolan enligt den nya läroplanen ska genomsyras av ett entreprenöriellt (är det ens ett ord?) tänkande. Det märkliga är att detta tydligen bara gäller eleverna på de studieförberedande programmen, de som läser en yrkesförberedande utbildning och faktiskt med stor sannolikhet kommer att starta eget tidigt i livet behöver visst inte vara duktiga entreprenörer. Typisk Jan-Björklund-logik.

Men vad är en entreprenör egentligen? Är det liktydigt med en som driver eget företag? Eller måste man vara lite extra kreativ och uppfinningsrik och driven för att definieras som entreprenör?

Texten nedan speglar endast och enbart mina åsikter, som vanligt.

Det är inte ofta man möter människor som kallar sig entreprenörer. De få jag råkat på eller läst om har ett gemensamt; de har redan i tidig ålder bestämt sig för att de ska starta ett eget företag - och inte nog med det - företaget ska växa och bli stort inom sin bransch och dra in mycket pengar till och generera gott rykte om entreprenören själv. Valet av bransch för entreprenören beror på var det finns pengar att hämta. Citat som "jag såg att här fanns ett tomrum på marknaden" har jag läst flera gånger.
Kort sagt, för entreprenörer som själva definierar sig som entreprenörer verkar pengar vara den främsta drivkraften. Om de tjänas på ett spa eller på att sälja gafflar är egalt.

Men det finns en annan kategori entreprenörer också, och de kallar sig sällan entreprenörer. De har det gemensamt att de brinner för sin grej. De kanske är jätteduktiga på det de gör; att klippa hår eller designa bebiskläder eller bygga friggebodar och kan helt enkelt inte tänka sig att jobba med något annat. Eller så har de uppfunnit något och vill nu få ut sitt lilla skötebarn till människor för att de ska se vilken fantastisk pryl det är. För dessa personer är själva företagandet inte ett mål i sig och har aldrig varit det, de hade som mål att bli jätteduktiga frisörer, designers, snickare eller ingenjörer. Företagandet blir ett medel för att nå målet: att få hålla på med det man älskar och kunna leva på det.

Dessa personer har nog svårt att tänka sig att de skulle starta ett annat företag i en annan bransch om deras eget skulle gå i konkurs, medan någon från den första kategorin antagligen genast skulle börja se sig om efter ett nytt "tomrum på marknaden".

Det här är ju väldigt hårddraget och gränserna är så klart mycket luddigare än jag här beskrivit. En människa som Steve Jobs (som jag som iPhoneälskare på något märkligt vis kommer att sakna) verkade brinna otroligt för sina produkter, min uppfattning är att han var så kontrollerande för att han absolut ville få igenom sin vision. Samtidigt antar jag att han inte hade något emot att bli rik på kuppen, men han verkade ändå till största delen driven av sin kärlek till sin egen produkt.

I mitt tycke är personer vars affärer drivs av deras passion för produkten eller tjänsten de erbjuder intressantare. De brinner för att göra något bra. De är äkta entreprenörer i min bok.

De andra, de pengahungrande företagsledarna? Not so much.

Det här med vikten

Min startvikt när jag blev gravid var inte riktigt den jag önskade, det har jag berättat tidigare. Men det är inte så mycket att göra åt nu och den var ändå mycket lägre än förra gången. Nog bra så.

Men sedan dess har jag mått illa i en månad, en månad då jag inte ville se åt en råkostsallad och blev extremt kräsen. Det var olika saker som gick ner varje dag, men det som (olyckligtvis) gick bäst att äta var antingen fil och mackor eller pasta. Jag mådde som minst illa precis efter att jag tryckt i mig en tallrik spagetti, hur ologiskt det än är.

Dessutom åt jag precis hela tiden eftersom jag mådde mest illa när jag var hungrig.

Summa summarum, jag ställde mig på vågen igår och fick en chock. Jag har gått upp sju kilo på två månader. Jag har känt och sett att det gått uppåt, men inte förstått hur mycket. Det var verkligen ingen rolig upptäckt, om jag säger så. Särskilt inte som min första impuls blir att nu ska jag vända det här, nu börjar jag om och ska ner igen. Och så kan jag inte det nu. Det känns jättejobbigt.

Nyttig mat kan jag äta, så klart, och redan igår gjorde jag ett storkok ugnsbakad lax och en storsats veckosallad. Men ner i vikt kan jag inte gå förrän om ett halvår, och det här med att minimera vidare viktuppgång känns otillräckligt för mig även om jag vet att jag inte har något val.

Surt är det och sur är jag på mig själv. Om ett tag kommer mitt mogna jag säkert att komma till insikt och lugna mig och tänka realistiskt. Men jag måste få vara jätteförbannad på mig själv ett tag först.

Raka motsatsen

Förra gången jag var gravid gick graviditeten sååå lååångsaaamt. Och det faktum att jag var gravid uppfyllde verkligen hela min tillvaro.

Så är det inte nu. Jag tänker inte så mycket på att jag är gravid, faktiskt, särskilt inte sedan illamåendet försvann. Och jag tycker att tiden går snabbt. En tredjedel av tiden har gått bara så där. Så väldigt skönt det är.

Jag är i vecka fjorton nu och härom dagen tyckte jag att jag kände några små buffar där inifrån. Men än så länge är det så sporadiskt och så svårt att skilja från vanligt tarmbubbel att jag inte är säker på min sak.

Men oj då!

Varför äger vi - den filmälskande familjen - inte följande underbara titlar?

- Little miss sunshine
- Eternal sunshine of the spotless mind
- The boat that rocked
- I huvudet på John Malkowich
- Finding Neverland
- The usual suspects
- High fidelity
- Fever pitch

Måste råda bot.

Update: Vi har inte Fear and loathing in Las Vegas heller! Pinsamt!

Påskbebis?

Vårt BF är på påskafton. Hoppas verkligen inte att vårt barn bestämmer sig för att tillhöra de fyra procent som faktiskt föds på den beräknade dagen, för i så fall är det ju upplagt för katastrof. Bemanningen på förlossningen är reducerad eftersom barnmorskorna tagit ut sin flex och åkt till fjällen, och hur lätt är det att få tag i en taxi till exempel klockan 23.00 på påskafton när alla andra är på väg till krogen?

Tiderna förändras

Förra gången jag var gravid var jag tjugosex, jag hann precis fylla tjugosju en vecka innan dottern anlände. Då fanns ingen oro, jag struntade totalt i att oroa mig för missfall, att något skulle gå snett eller att barnet skulle vara sjukt.

Den här gången har jag i stället inte gjort annat än oroa mig. Jag är trettioett och kommer att hinna fylla trettiotvå innan barnet kommer. Jag vet att det inte är någon anmärkningsvärt hög ålder att få barn, särskilt inte idag, men jag kan inte hjälpa att jag känner mig gammal. Jag har varit jätteorolig för att få missfall, och jag kände en sådan oro för att det skulle vara något fel att vi till slut valde att själva bekosta ett KUB-test där man mäter sannolikhet för vissa vanliga kromosomförändringar.

Testet gav som tur var ett mycket gott resultat: av kvinnor som är i min ålder, har exakt de nivåer av tillväxthormon jag har i blodet och ett foster med exakt så bred (smal) nackspalt som barnet i min mage är det 1 av 10119 som får ett barn med kromosomförändringar. Det är alltså en försvinnande liten risk och nu har jag släppt oron helt och hållet. Det är mycket skönt.

Jag har hunnit vara till barnmorskan två gånger, och har insett att mycket har hunnit ändras i mödrahälsovårdens rutiner sedan jag var gravid senast. Inför det första besöket skulle både jag och maken fylla i var sitt tjockt kompendium med frågor om alla möjliga aspekter av vår hälsa. Sist minns jag att barnmorskan frågade i förbifarten om vi hade vissa ärftliga sjukdomar i släkten och jag fick redogöra för mina alkoholvanor. Nu skulle jag (och maken) svara på allt från hur ofta vi använder tandtråd till om vi har tillgång till barnvakt om vi blir sjuka.

Även om det kändes som ett mindre jobb att svara och skatta och fundera på allt så välkomnar jag att landstinget lägger ner mer jobb på att kartlägga blivande föräldrars hälsa och framför allt att de kommit på att pappans livsstil också spelar en stor roll. Till exempel hjälper det ju föga att mamman är helnykterist om pappan är en våldsam alkoholist.

Jag är väldigt nöjd med vår barnmorska, hon är lätt att prata med och jag känner stort förtroende för henne. Maken sade spontant "vilken tur att vi fick henne" efter första besöket.

Alla prover som tagits hittills har varit bra, jag har precis som förra gången ett fantastiskt blodvärde (även om det senaste gången hade sjunkit från 150 till 140). Mitt BMI är högre än när jag nådde målvikten för snart ett år sedan efter en sommar med sämre karaktär, men inte så högt att jag måste göra en sockerbelastning som förra gången. Jag vägde trots allt nio kilo mindre i utgångsvikt den här gången.

Lite besviken blev jag dock när barnmorskan berättade att nästa besök inte kommer att äga rum förrän om ungefär tio veckor, efter ultraljudet. Tydligen har det kommit nya riktlinjer kring användande av doppler för att lyssna på hjärtljud, det ska helst inte göras under första halvan av graviditeten så vi får ge oss till tåls. Men vi har ju redan varit på ultraljud i samband med KUB-testet så det känns inte så hemskt att behöva vänta på dessa konkreta livstecken.

Låt mig presentera!

Det här är det senaste tillskottet i familjen Björnström. Hon/han är tolv veckor gammal, lite drygt, och huserar än så länge hyfsat obemärkt i min mage.

Den här lilla varelsen är också en kraftigt bidragande orsak till att det varit skralt med inlägg här på bloggen på sistone. Dels har jag mått så illa att jag inte ens orkat tänka tanken, dels har allt jag velat skriva om varit graviditetsrelaterat. Och det gick inte så bra ihop med att jag ville hålla det hemligt för det stora internetet de första tre, kritiska månaderna.

Nu mår jag däremot mycket bättre, första trimestern är över och ni kommer nog att plågas med en del graviditetsrelaterade bloggposter från och med nu.

Hjälp!

På barnkanalen spelar de "Electric" med Layla K. Dottern studsar upp och ned och säger "jag tycker om den här musiken".

Vad har jag gjort för gruvligt fel i mitt föräldraskap? Vad?

Existentiella frågor

Två barn, fyra och fem år gamla, pratar om vad som hänt med det ena barnets hund när den dog.

- De begravde honom och sen hamnade han i himlen.
- Nä-ä.
- Jo, när nån dör då gräver man ner dem.

De kontemplerar detta faktum en stund.

- Och då kommer de till himlen, fortsätter flickan vars hund är död tvärsäkert.
- Men det går ju inte.
- Jo.
- Har du sett det?
- Nä. Han är så långt uppe, så han syns inte.

Avrådan

Den här sommaren har jag faktiskt lyssnat på varenda sommarprogram i P1 som sänts. Många är intressanta, vissa är mest mysiga och det är oftast trevlig lyssning i lurarna under en kvällspromenad.

Jag vill dock utfärda ett par varningar. Lyssna inte på Freddie Wadlings program. Du kommer att bli tokig. Det låter som om han inte bara saknar manus, han saknar stödord, han saknar röd tråd. Det är mest "eh" och "ööh" och "höhö"-anden när han tycker att han själv är skojig. Det är bara det att det är han inte.

Lyssna inte heller på Ulf Brunnberg. Han försöker provocera så mycket han kan och det blir oerhört tröttsamt redan efter fem minuter. Han svingar vilt mot än miljörörelsen, än feminismen. Han säger att hans program inte ska handla om honom själv men sedan halkar han ändå in på "jag och Gösta, ni vet" (Ekman, så klart). Namedroppingen urartar totalt, med klimax i tacktalet mot slutet.
Lite komiskt blir det ändå att höra Ulf beskriva sin snäva världsbild när han berättar om när han besökte Moskva för några år sedan och förvånades över att de "har ju allting där, jag såg inte en enda traktor".

Det värsta var ändå när han med illa dold förtjusning över sin egen genialitet föreslog att något mediebolag borde starta en "male-channel", en tv-kanal för män. Enbart. Gissa vilka program Ulf Brunnberg tyckte skulle spegla exklusivt manliga intressen? Jo, så klart, citat: "boxning, kampsport, motorsport. Vetenskapsprogram, historieprogram. Racing, båt, bilar, motorcyklar".

Alltså, män gillar sport och motorer. Och vetenskap. Och historia. Och sen inte så mycket mer. Han specificerar för säkerhets skull att det inte skulle få förekomma inredning, mat eller samlevnad på hans manskanal. För sånt är män inte intresserade av. Och kvinnor gillar alltså inte vetenskap och historia. Jag antar att jag är man.

Bra inställning

I helgen ska jag och maken åka till Göteborg, hälsa på gamla vänner, gå på stan och se Big 4 på Ullevi. Dottern ska inte med, hon ska vara hos sin gudmor. Vi satt och pratade med henne om det, försökte förbereda henne lite.

Jag och mitt modershjärta är så klart rädd att hon ska vara ledsen och sakna oss men jag har en känsla av att mina rädslor är ogrundade.

Jag: - Jag kommer att sakna dig när vi är i Göteborg. Det tror jag säkert att din pappa också kommer att göra.
Maken: - Ja, det kommer jag att göra.
Dottern: - Men jag kommer att ha roligt!

Slutpraktiserat

Jo, praktiken gick bra, kan jag meddela eftersom jag legat på latsidan och inte bloggat om det än.
Jag fick se en fotledsoperation och en akut fasciotomi på en lårmuskel. Och jag blev så bra på att ta venprov att min sista patient sade "det kändes nästan inte alls". Jag har gett subkutan injektion och tagit bort agraffer och dragit drän. Och satt kateter och klarat det på första försöket.

Mina handledare tyckte jag skulle börja jobba på avdelningen, vilket måste vara det ultimata betyget och jag blev oerhört lycklig över att läsa det i deras slutbedömning.

Jag tyckte - precis som jag förutspådde - att det här med operationer, that's the shit! Nu kan jag bara inte bestämma mig för om jag vill bli anestesisköterska eller operationssjuksköterska. Men det känns som ett riktigt I-landsbeslut som dessutom ligger långt fram än.

Två och ett halvt års slit för ett papper

Det här, närmare bestämt.


Jag är alltså äntligen klar med undersköterskestudierna, även på pappret.
Givetvis gick det inte helt friktionsfritt att få hem betygen eftersom det trots allt är Viva komvux i Umeå vi snackar om; världsmästare i undermålig administration. De hade skickat betygen till fel adress så de hamnat någonstans i grannområdet. Som tur är bor vi i Röbäck där folk är snälla även mot främlingar, och betygen hittade till vår postlåda ändå. I en plastpåse, kan jag tillägga, eftersom det regnat idag och den anonyme, ställföreträdande brevbäraren förstod att så viktiga papper inte mår särskilt bra av väta. Tack för det!

Ack, den unga kärleken

Som nämnt är dottern sedan en tid förtjust i sin killkompis A. Nu tänker hon ta nästa steg och delge honom vetskap om sina ömma känslor. Och hon har full koll på vad som händer då.

- Jag ska berätta för A att jag är kär i honom. Och då blir det dags för en puss.

Livets mysterium

Hade ett samtal med dottern som på bara några meningar rörde sig från ung kärlek till bajs. Helt normalt när man är fyra år. För att ni ska få en inblick i hur det gick till ska jag försöka återge meningsutbytet.

- Jag är kär i A. (A är dotterns ett år äldre killkompis som hälsade på oss idag tillsammans med sin lillebror).
- Ja, jag har ju förstått det. Tänk om ni blir tillsammans och får barn när ni blir vuxna. Då blir hans föräldrar farmor och farfar och jag och Ronnie blir mormor och morfar.
- Ja, och då blir jag mamma och A blir pappa.
- Ja. Vad konstigt att tänka sig.
- Då får jag ett barn i magen.
- Ja, det får du om du blir mamma.
- Men... Hur kommer barnet ut?

Här flög ett antal tankar genom huvudet på mig. Jag är för att säga som det är men vill samtidigt inte säga något som låter skrämmande. Bestämde mig dock på en mikrosekund för att vara ärlig.

- Genom snippan.
- Hahahahahahahaha! Näääää! Vad tokigt!
- Det är sant.

Vid det här laget skrattar dottern hysteriskt.

- Hahahaha! Tänk om jag hade kommit ut genom rumpan, då hade jag varit en bajskorv! Hahaha! En bajsbebis! Hahahahahahaha!

Undrar när hon kommer ur den här fasen där allt - precis allt - kan associeras till bajs?

Sådan mor, sådan dotter

Dottern: "Jag måste skriva en lista".

Jag blev så stolt att jag nästan fick en tår i ögonvrån.

Nördcravings

Ja, det är supertöntigt, men om jag hade jättemycket pengar (så mycket att jag hade problem att göra av med dem) skulle jag köpa en sån här (attans att den är slutsåld). 199 dollar, det är väl inte så farligt mycket för en grej som bara ska stå där? Fast jag skulle ännu hellre vilja ha en sån här. Den är ju fantastisk, som ett dockskåp. Man får till och med se rum som inte är med i filmen.

Jag inser att det är tur att jag inte är mångmiljonär. Jag skulle bli en excentrisk tant som skulle omge mig med konstiga prylar och jag skulle inte kunna ta mig fram för alla böcker och filmer jag skulle äga. Och på kvällarna skulle jag sitta och leka med mitt Bag-end-dockskåp och mina små lord-of-the-rings-actionfigures. Tur jag är relativt lågavlönad så jag har möjlighet att fungera socialt trots mina mer eller mindre obskyra intressen.

PS. Snart kommer miniatyr-Rivendell också. Komplett med nio torn, sjuttiofem småsmåsmå träd, åttio trappor och 2350 pyttesmå tegelstenar. Den ryktas ta upp ganska mycket plats. Excentrisk tant kanske inte är så dumt ändå, tror jag måste köpa en trisslott.

Börjar bli varm i kläderna...

Sjätte dagen på ortopeden är över. Nu börjar jag så smått veta i vilka skåp allt finns, hur rutinerna ser ut och i stort sett få kläm på saker och ting. Det känns bra att våga ta egna initiativ, att själv kunna gå på larm och inte behöva vara som en liten svans på handledaren. Jag tyckte det var jättejobbigt de första dagarna när jag inte kunde jobba självständigt, jag är så van att vara bra på det jag gör och kunna ta egna beslut. Men nu känns det bättre.

Idag har jag fått skriva journalanteckningar, och jag har lyckats mäta residualurin med bladder-scan och lyckades "redan" på tredje försöket hitta rätt med ultraljudsmojängen.

I morgon ska jag få lägga upp arbetet och kommendera min handledare. Vi får se hur det avlöper. Hon sade i alla fall att hon tycker att jag är duktig och att hon är glad att hon fick mig som elev, och det känns så klart väldigt bra.

Överlag gillar jag att vara på sjukhuset. Jag har aldrig tyckt att sjukhus är obehagliga ställen, och särskilt inte nu. Det är faktiskt rent av så att jag tycker det är riktigt härligt att parkera cykeln i morgonsolen 06.30 och vandra in i det där stora, vita bygget på morgnarna. Jag gillar att gå i korridorerna och jag gillar mina arbetskläder och jag gillar att komma in på avdelningen. Jag skulle lätt kunna jobba på sjukhuset, det kan jag säga redan nu. 

Jag är positivt överraskad över stämningen bland personalen också. Jag har hört mycket om hierarkin mellan personalkategorierna, att läkarna skulle vara snorkiga och sjuksköterskorna ännu snorkigare, men jag tycker inte alls det är så, i alla fall inte på min avdelning. Uskorna och sköterskorna jobbar tillsammans jättebra och där är det inga konstigheter. Läkarna är öppna och välkomnande till och med mot usk-elever som jag. Ingen fråga är dum och de förklarar gärna saker och ting.

Det enda jag hittills blivit besviken över är att jag inte får följa med på operation i morgon. Jag hade siktat in mig på att följa med på en borttagning av tumör i en höft, men det skulle visst bli en heldagshistoria och det där med att stå och se på när de gräver bort tumörvävnad var visst för magstarkt för en studerande som första ingrepp att observera, de tyckte jag skulle följa med på en knäoperation eller liknande första gången i stället. Jag hade emellertid väldigt gärna sett på utgrävning av tumörvävnad, så det kommer förhoppningsvis fler chanser.

Omänskliga kungligheter?

Dottern (med indignerat tonfall): - Pappa säger att jag är en prinsessa!
Jag: - Är du inte det då?
Dottern: - NÄÄ! Jag är faktiskt en människa!

Praktiken är påbörjad!

Jag är klar med all teori på usk-utbildningen nu! Inga fler inlämningsuppgifter, inga prov, ingenting mer. Det känns faktiskt riktigt skönt att vara ledig när jag kommer hem. När jag är mitt i skolarbetet spelar det ingen roll om jag pluggar just den dagen eller har en ledig dag, jag har det ändå i bakhuvudet hela tiden; "jag borde läsa mer om det", "jag borde börja skriva det där" osv. Nu känner jag mig ledig på ett helt annat sätt och det är otroligt skönt.

Däremot är praktiken på ortopeden påbörjad, jag har hunnit med ett eftermiddagspass igår och ett förmiddagspass idag. Igår gick den mesta energin åt till att lära sig hur allt funkar på avdelningen; var saker finns, hur rutinerna ser ut, vad alla heter... Idag har jag hunnit med lite mer. Jag har provat ta venprov på en patient som sade sig vara svårstucken men inte stickrädd, så jag prövade, men fick givetvis inget blod. Det är stor skillnad på att sticka i plastarmar och riktiga armar, kan jag meddela. På riktiga armar kan kärl som känns så tydliga och fina plötsligt försvinna och det känns som om man sticker i blindo. Min handledare tog över och visade hur man kan "leta lite" i kärlet för att få blod, men det tar nog ett tag innan jag vågar göra det...

Sen stack jag en annan praktikant och min handledare och då gick det bättre, så jag ger mig i kast med patienterna igen nästa morgonpass.

Vi har tränat kapillärprovtagning i fingertoppen också och mätt blodsocker och blodvärde på oss själva. Lustigt nog hade jag lägre blodvärde nu än under graviditeten även om mitt nuvarande (140) inte alls är fy skam.

På eftermiddagen fick jag följa med ner på ortopedmottagningen med en patient som skulle gipsas. Undersköterskan som gipsade var hur duktig som helst och en härlig personlighet. Hon fick patienten att slappna av och en högst gemytlig stämning härskade i gipsrummet. Det är verkligen inspirerande att observera någon som är så bra på det de gör.

Det enda negativa hittills är att jag var tvungen att stiga upp 05.00 efter att ha slutat 21.30 igår och följdaktligen inte somnat förrän efter ett (har svårt att snabbt varva ner och behöver två timmar efter hemkomst). Det var trögt att stiga upp för att säga det milt.

Efter middagen slocknade jag och sov i tre timmar så nu ligger jag här i soffan och försöker bli trött. Det går så där. Ny dag i morgon.

Kolla! Kolla!

Med anledning av ett mycket, mycket positivt besked har jag återupptagit bloggandet på systerbloggen.

Man vet att det är länge sen man gick i skolan när...

...man måste leta reda på en beskrivning med bilder på internet för att kunna vika ett pappersflygplan.

Anatominörderi

Jag och dottern nöjesbläddrar i "Anatomy and physiology - The unity of form and function" och pratar om var i kroppen allting sitter. Dottern frågar om varenda bild och är vansinnigt intresserad. "Jag tror att det här är en fantastisk bok!" säger hon. Och sen ser hon en bild på urinorganens placering i kroppen och pekar och säger "där kommer det kiss".

Det ska bli intressant att se vad det blir av henne en vacker dag.

Praktikplaceringen är klar

Jag önskade mig MAVA, kirurgen och akuten, och fick... Ortopeden.

Nåja, det kan säkert bli bra det med. Informationen på avdelningens hemsida är något knapphändig, men jag kan i alla fall utläsa att det både vårdas akuta fall med alla former för frakturer och eftervård efter planerade operationer av höft, knän, axlar och sånt.

Det ska i alla fall bli roligt att göra något annat, och att se hur arbetet på en sjukhusavdelning ser ut i verkligheten ska bli spännande. Jag hoppas på att få vara med och gipsa. Det finns så många nya material och metoder på det området som det säkert kan vara intressant att fördjupa sig i.

Allra, allra mest hoppas jag på att få vara med på någon operation när de skruvar ihop ett trasigt skelett. Jag är nog Grey's-skadad, men om det är så så står jag för det. Kanske bottnar det i mitt starka intresse för anatomi, att jag så gärna vill se hur en människa ser ut inuti.

Ordkunskap

Dottern lägger pärlplatta och är djupt engagerad. "Tvättobläsk!" utropar hon plötsligt. Jag och maken sitter som två fågelholkar. "Vad betyder det?" frågar jag till slut, när hon inte visar några tecken på att vilja förklara vad hon menar.

"Tvättobläsk, så brukar jag säga. Det betyder att blanda många färger".

Kanske ska skicka in ett förslag till Svenska Akademien?

Beställningsverk

Igår var dottern på fyraårskontroll. Hon är nu 109,5 cm lång, väger 19,5 kg och har perfekt syn och hörsel. Hon kompletterade dessutom kulan i lådan vid hörseltestet med att högljutt utbrista "piiip!" varje gång det pep i hörlurarna.

Hon uppvisade dessutom att hon kan balansera på en rak linje, hoppa på ett ben samt rita sig själv. Det sista blev inte bara en huvudfoting eller streckgubbe, nej det var en detaljerad sak med tår och allt möjligt.

Det sista överraskade mig en aning. Jag har på sistone sett henne måla regnbågar i noggranna halvcirklar som nästan inte flyter ihop, hästar som faktiskt ser ut som hästar och andra trevliga motiv. Men hon har inte ritat en enda människa. Jag visste inte att hon visste hur man gör, men det vet hon uppenbarligen.

Så nu ska jag sätta henne till att rita människor. Våran familj, mor- och farföräldrar, gudmors familj... Som jag har längtat efter de första porträtten! Nu är de här!

Anatomilektion

Den vetgiriga fyraåringen: "Mamma, vad finns inne i dig? Och inne i mig?"

Jag svarade så gott jag kunde, berättade om muskler och vi kände på hjärtslagen och jag berättade kort om hur maten först blir mos och sen bajs, och vi pratade om att om man inte hade något skelett skulle man bara ligga på golvet i en hög. Och dottern frågade varför man har knän och jag visade hur tokigt man skulle gå om man inte kunde böja på benen. Och dottern skrattade åt mig.

Hon funderade sedan högt kring vad som skulle hända om man saknade andra kroppsdelar.

"Om man inte hade fötter, då skulle man få krypa så här"

"Om man inte hade händer och armar skulle det bli svårt att leka"

"Om man inte hade någon mage och rygg då skulle man inte kunna peta i naveln, så här"

Tjejigheter

Okej, så här är det: jag är inget stort fan av rosa. Eller snarare är det så att jag egentligen inte har något emot färgen som sådan, men jag ogillar vad den symboliserar. För mig är rosa i första hand en symbol för det tjejiga. Det är tyll och fluff och opraktiska kläder som inte går att leka i och som sitter oskönt men är söööta. För att flickor ska vara söta och inte leka yvigt. Vilket är helt galet, för flickor leker lika yvigt som pojkar och har lika stort behov av bekväma, stryktåliga kläder som kan tvättas i sextio som pojkar. Alla som påstår annat är välkomna att komma och titta när min dotter och hennes tjejkompisar leker.

Av denna anledning har jag inte köpt så mycket "tjejiga" kläder. De är helt enkelt inte av samma goda kvalitet som kläderna på pojkavdelningen (visst är det sjukt att det finns flick- och pojkavdelningar redan från bebisålder och uppåt, jag tycker det borde finnas en barnavdelning och så är det bra med det).

Jag har också ansträngt mig att både tala om för min dotter att hon är fin och att hon är tuff. För hon är både söt och tuff, varför skulle jag uppmärksamma henne bara på det ena? Hon är den tuffaste ungen jag vet, hon är inte blyg för andra barn, hon kan sova över hos folk hon varit hos två gånger utan att fråga efter mamma och pappa en enda gång och hon tycker om att åka jättefort ner för snöbackarna med sin rattkälke. Hon är skittuff. Och hon är söt också. Hon har stora, grönblå ögon och långa, svarta ögonfransar och lockigt hår. Hon älskar att pärla (hennes uttryck för att lägga pärlplattor) och att leka med sina dockor. Hon är både och. Och jag gör mitt allra, allra bästa för att uppmuntra båda delarna, för jag är av åsikten att man ska uppmuntra det barnen gillar, oavsett om det är tjejigt eller killigt.

Men jag känner nu hur dottern börjar glida mer och mer in i det rosa träsket. Det var så klart oundvikligt, hon lär sig av de andra flickorna i dagmammegruppen att flickor ska gilla rosa och söta saker. En dag sa hon att en pojke i gruppen hade en tjejtröja när han hade lila på sig. Jag frågade varför hon tyckte att det var en tjejtröja. Hon svarade att pojkar inte ska tycka om lila. Jag sade att man får tycka om vilka färger man vill oavsett om man är pojke eller flicka och om pojken vill ha lila tröja på sig vill jag inte att hon säger till honom att det är en tjejtröja, för det är det inte, det är en barntröja som är lila och antagligen har han på sig den för att han gillar den.

Jag antar att det är det bästa och mesta jag kan göra, att förmedla att jag tycker att man får klä sig och gilla vad man vill och att det är okej.

Idag lät jag i alla fall dottern få lite utlopp för sin tjejighet (som sagt; uppmuntra båda sidor var det) och gick på Glitter med henne och köpte diadem och hårspännen. Dotra fick välja helt fritt förutom ett halsband som var lite för dyrt och kom ut med ett rosa diadem med stor glittrig blomma, hästhårspännen, ett halsband med en häst och ett hårband med fjärilar. Jag köpte lite åt mig själv också. Dottern tyckte jag hade urdålig smak som valde bruna och grå hårband, men hon erkände i kväll att jag var ganska snygg även om jag inte bar rosa. Det finns hopp. 

Det kan vi göra själva

Dottern och jag stod och väntade på bussen. Dottern tittade intresserat på bilarna som körde förbi.

"Mamma, har vi något bilkort?"
"Menar du körkort? Jag har körkort. Det betyder att jag får köra bil. Ronnie har inte körkort, så han får inte köra bil. Fast vi har ju ingen bil, så vi kan inte köra i alla fall."
"Vi kan bygga en."
"Nej, vare sig Ronnie eller jag vet hur man gör."
"Men man gör så här!" (hon viftar med armarna åt alla olika håll) "Så här gör man. Vi kan bygga en."
"Njaa..."

Det är tyst en stund. Dottern ser frustrerad ut, som om hon inte för sitt liv kan förstå hur föräldrar som kan steka köttbullar, använda fjärrkontrollen och cykla inte skulle kunna bygga en simpel bil. Hon inser att hon måste förklara, jag har nog inte riktigt förstått. Hon lyser upp, pekar på en passerande röd kombi och utropar:

"Titta, en sån. Det var en sån som jag menade. En sån med hjul där nere."

Aha. Jamen då så, piece of cake.

Overachiever in action

Anonym kvinna bläddrar frenetiskt i alla sina skolböcker. Hon läser, suckar, bläddrar ännu vildare. Till slut reser hon sig och går till bokhyllan för att återkomma med "Anatomy and physiology - the unity of form and function", ett nätt litet verk på 1136 sidor exklusive register. Den anonyma kvinnans make ser frågande på. Kvinnan känner sig tvungen att förklara.

"Jag måste kolla hur njurarna reglerar blodtrycket. Det står i alla mina böcker att njurarna spelar en viktig roll för blodtrycksregleringen, men det står ingenting om exakt hur det går till. Så nu måste jag kolla. Hur fan ska jag kunna briljera om jag inte vet?!"

Arg

Första inlägget på hundra år och så skriver jag för att jag har en dålig dag. Nåja. Ibland blir det bara så.

Idag har i alla fall inte varit någon bra dag. Jag har varit så arg och irriterad och rent av återhållet tvärilsk att jag börjar bli utmattad på kuppen. Jag har till och med skrivit arga mail/arga brev/hållit rosenrasande brandtal inne i mitt huvud och då är det illa ställt. 

Jag har svurit långa ramsor mentalt över stelbenta paragrafryttare, folk som låter principer gå före förnuft och gamla oförrätter som jag har svårt att förlåta (herregud, insåg just att jag är fruktansvärt långsint - det trodde jag inte om mig själv, där ser man) samt ultras bussystem. 

Har mitt i detta virrvarr av förbannelser och elaka tankar även försökt agera rättvist och förnuftigt gentemot mitt barn, vilket verkligen inte är det lättaste när båda är lika sockerlåga och trötta.

Nej, om idag vore en fisk skulle jag kasta tillbaka den. Långt.

Klanen samlas

Idag vann mina föräldrar budgivningen på ett radhus här i Röbäck, faktiskt till och med på området precis bredvid vårt. Min mamma flyttar hit redan i sommar för att bli "mormor på heltid" och min pappa kommer efter om två år när han jobbat ihop tillräckligt med pension för att de ska klara livets nödtorft och lite till när han också blir pensionär.

För oss innebär det här en stor lättnad. Plötsligt kommer vi att ha en villig barnvakt femhundra meter bort. Vi behöver inte längre pussla med jobb, maken kommer att kunna ta alla anbud som trillar in på företaget utan att bry sig om hur mitt schema ser ut. Jag kan ta extrapass vid behov. Dottern behöver inte vara på fritids eller sommardagis på loven.

Vi kommer att kunna gå ut och äta eller på bio. Maken kan repa, jag kan träna och vi kan göra det samtidigt! Jag funderar starkt på att börja gå på gym igen, nu när tiden faktiskt kommer att finnas.

Men det bästa av allt är att min mamma (och så småningom även min pappa) kommer att bo i närheten, min dotter kommer att kunna gå dit själv så småningom och de kommer att bygga upp en nära relation. Jag kommer att kunna träffa mina föräldrar när jag vill. Om någon hade sagt till mitt sjuttonåriga jag som just lämnat föräldrahemmet för sin första etta med kokvrå att hon skulle komma att längta efter söndagsmiddagar med sina föräldrar hade hon fnyst, men så är det.

Åh, denna fyraårings fantasi!

Fråga: Vad blir det om man lägger ett gäng fjärilspärlor och ett gäng runda pärlor i en väska?

Svar: Ett gäng fjärilar med var sin fotboll på väg till fotbollsmatch.

Skräckvisionen

Dottern är på det där humöret då allt - precis allt - går henne emot och ingenting är bra.

Hon hittade ett hårstrå och efter att ha studerat det noga, konstaterat att det var lockigt och för långt för att komma från makens skägg drog hon slutsatsen att det härrörde från hennes eget huvud. Varpå hon försökte sätta tillbaka det dit. Jag förklarade att det inte var möjligt. Jag berättade att alla tappar hårstrån hela tiden, varje dag.

Dottern föll omedelbart ihop i en gråtande och skrikande hög i soffan. Vi frågade hur det var fatt. Ursinnig pekade hon på sin far och hans snaggade huvud med begynnande vikar, och skrek:

"NEEEJ! JAG VILL INTE HA SÅ DÄR LITE HÅR!!!

Kilowattimmar

Om det fanns specificerade elräkningar skulle jag lätt kunna räkna ut när jag haft mina lediga dagar. Då körs nämligen alla vitvarumaskiner som finns i huset för högtryck.

Hur är det möjligt att två vuxna och ett barn kan jobba ihop så mycket disk och smutstvätt varje dag?


- Posted using BlogPress from my iPhone

En konversation mellan ett anonymt äkta par

- Är man självgod om man sitter och läser inlägg på sin egen blogg?
- Ja. Särskilt om man gillar den.
- Men det gör jag. Jag tycker jag skriver ganska bra.
- Ja, då är det så.
- Blir det ännu knäppare om jag bloggar om det vi just sade?
- Ja.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Beslutet är fattat

1. MAVA
2. Kirurgen 2
3. Akuten

Jag tror ändå brett och lärorikt är bättre än smalt och intressant i det långa loppet, så därför tog jag bort hjärtavdelningarna.
Det var ett väldigt svårt beslut, jag hade velat ange fler alternativ, men till slut kopplade jag bort hjärnan och skrev bara. Återstår att se vad jag får.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Den försvunna rattkälken

I söndags morse upptäckte vi att dotterns rattkälke (bob kallas det visst här på sydligare breddgrader) var försvunnen. Vi började fundera över när vi sett den senast. Maken kunde inte minnas att han behövt kliva över den när han gick med soporna på lördagen. Jag försökte minnas om vi verkligen hade med oss den när vi klev ut från bussen på fredag eftermiddag. Vi gick en tur runt vår del av kvarteret för att se om något barn "lånat" den och lämnat den i någon backe. Inget resultat.

Vi bestämde oss för att börja med att ringa till Ultras hittegodsavdelning, och om det inte ger resultat sätta upp lappar med dåligt-samvete-framkallande budskap på soprum och ICA:s anslagstavla.

Sagt och gjort; jag letade reda på numret till Ultra lokaltrafiks kundtjänst. Öppettider till 18.00, så jag ringde när jag kom hem vid 17.30. Redan vid knappvalet hänvisades hittegodsärenden till det bolag som faktiskt kör bussarna, Nobina (vars kundtjänst så klart inte finns listad på hemsidan). Ringde deras nummer. De hade stängt klockan fem.

Idag klockan 16.00 ringde jag dit igen, för nu brådskar det, dottern frågar varenda busschaufför varenda dag om de sett hennes bob. När jag ringde bussbolaget och valde "2" för hittegods kopplades jag till swebus hittegodsavdelning. Som stänger 12.00.

Jag verkligen älskar verksamhet på entreprenad. Det är så oerhört tydligt vem som har ansvar för vad och vem man ska kontakta i vilka ärenden. Not.

Beslutsångesten är värre än någonsin

Efter hård gallring är jag nere på sex potentiella praktikplatser. Borta är barnavdelningarna (hur gärna jag än vill jobba med barn vill jag inte öva venprovtagning på dem), och IVA (där får uskorna tydligen inte ta så mycket prover eftersom nästan alla patienterna har portar för provtagning). Jag har även sållat bort den i mina ögon minst intressanta kirurgavdelningen (tjock- och ändtarm). Samvården har också fått ryka till förmån för avdelningar med mer action, även om den verkar mångsidig och intressant (hand- och plastik, öron/näsa/hals och barn med gomspalt bland annat).

Kvar står:
- Akuten - där får man se allt möjligt, ta mycket prover, kanske följa med upp till helikopterplattan...
- Mava (medicinsk akutvårdsavdelning) - mycket prover, alla möjliga sjukdomar. Väldigt brett, säkert lär man sig hur mycket som helst.
- Kirurgen 2 - bland annat sköldkörtel, binjurar samt akuta fall. Det som lockar här är att avdelningen har veckovård - jag kan därmed jobba mina helger på mitt riktiga jobb och spara ett par semesterdagar.
- Kirurgen 3 - matsmältningssystemet ner till övre delen av tunntarmen, plus kärlförträngningar. För båda kirurgavdelningarna talar att det är hyfsat brett och mycket provtagning.
- Kardiologen - både intensivvård, vanlig vårdavdelning och utredning inför hjärtoperation. Hörde av en gammal klasskamrat som jobbar där att "hjärtpatienter är en tacksam sort" så de kanske inte har något emot om jag sticker fel?
- Thorax - intensivvård, pre- och postoperativ vård i samband med hjärtoperationer. Och så själva hjärtoperationerna! Det är en dröm för mig att se ett hjärta slå inne i en människa på riktigt, jag skulle kunna sätta Thorax först på listan enbart av den anledningen. Men det kanske är lite väl nischat med hjärtvård?

I morgon förmiddag måste jag ha beslutat mig för tre alternativ med det mest önskvärda först. Önska mig lycka till.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Ibland blir det inte som man tänkt sig

Skulle åka skidor idag. Söndag, ledig, inga tider att passa. Varmt och skönt väder. En fantastisk dag för distansåkning, tänkte jag. Det var fantastiskt i ungefär fem meter, sen fanns det inget spår. Det har töat i några dagar och spåren har gått från att vara frasiga och nypistade i torsdags till kollapsade och obefintliga idag. Dessutomhar det blåst och spåren var fulla med kvistar, bark och skit, som fastnade i mängder i klistervallan. Jag höll på att stå på näsan fler gånger än jag vill låtsas om, för varje gång det låg något i spåret som var större än en femkrona tog det tvärstopp.




Så här såg det ut i femkommatrejävlakilometrar.

NB: åk inte skidor när det har töat och blåst. Och tänk absolut inte "vilken härlig dag att åka långt, jag tar det där längre spåret som jag aldrig har åkt förut".

Sjukt motiverad

Idag var jag på introduktion till sista kursen på undersköterskeutbildningen; sjukvård. Det känns väldigt roligt att vara tillbaka i det "medicinska", att läsa om sjukdomar, diagnostik och behandlingar. Jag älskade medicinsk grundkurs och jag känner spontant att sjukvården kommer att bli ännu roligare.

Men jag har ett angenämt problem, nämligen att välja praktikplats. Tyvärr får man inte vara på vare sig förlossningen, BB eller Barn 4. Jag kan i och för sig förstå varför men det var något av de ställena jag helst hade valt så det var lite synd.

Nu är beslutsångesten total. Jag försöker använda mig av uteslutningsmetoden. Efter fyra år på ett boende med samma brukare år ut och år in vill jag vara någonstans där patienterna byts ut hyfsat ofta. Jag vill helst inte jobba bara med äldre (har största respekt för dem som gör det, men det är inte min grej) så då går geriatriken och ortopedmottagningen bort (mycket höftledsfrakturer). Gärna barn. Gärna mer provtagning än toabesök och duschar. En mottagning som bara är öppen dagtid skulle vara idealisk som framtida arbetsplats, sett ur personligt perspektiv.

Funderar på någon kirurgavdelning (chans att få vara med på operation, en våt dröm för den del av mig som sett för mycket Grey's anatomy) eller barnmottagningen (men hu, ska jag vara den djävulen som sticker de små, sjuka barnen). Infektion är säkert lärorikt, mycket blandade sjukdomar. IVA eller akuten - mycket action men säkert jobbigt psykiskt. Likaså barnonkologen (eller vilken onkologisk avdelning som helst egentligen).

Måste konferera med mer erfarna arbetskamrater. Har ni några tips eller varningar så hojta till i kommentarsfältet!

Tidsoptimisten får på fingrarna

Jag förstår inte hur jag kan fortsätta vara tidsoptimist när jag visar mig ha fel i mina tidsmässiga beräkningar gång på gång. Som idag till exempel; jag tänkte att det skulle vara smidigt att fara till skolan och registrera mig efter jobbet. Så här förlöpte min eftermiddag:

14.55 - Går från jobbet. Är till och med fem minuter tidig! En och en halv minut går åt till att vänta vid världens segaste övergångsställe vid E:4an.

15.00 Har hunnit vara förbi makens studio och hämtat pengar till terminsavgiften och tittat på en halvfärdig väggpanel som maken och en hjälpsam vän slagit upp idag.

15.12 Hinner med sexan mot Röbäck. Flyt!

15.15 Bussen avgår, tre minuter sen.

15.30 Hoppar av på Böleäng. Går så fort jag kan utan att jogga från busshållplatsen till dagmamman.

15.35 Ringer på hos dagmamman.

15.45 Har efter bråk (från min sida) och skrik (från dotterns) fått på dottern alla kläder. Drar henne på boben till busshållplatsen.

16.03 Bussen mot stan behagar komma. Nästan i tid.

16.16 Framme på Vasaplan. Vasaplan har värmeslingor under asfalten = ingen snö. Att dra bob går inte. Det dröjer därför till...

...16.22 innan dottern och jag i hennes takt har tagit oss från ena änden av Vasaplan till den andra. Och då drar jag henne ändå nästan efter mig.

16.30 Lämnar dottern hos maken i studion.

16.45 Har hunnit förbi på ica och köpt en plocksallad till middag.

17.00 Åker iväg med bussen mot skolan.

17.10 Hittar en dörr in till skolan som är öppen. Tar en kölapp. Har fyrtio nummer framför mig.

17.30 Får komma fram till en person vid en dator. Hon försöjer lura mig på femtio spänn. Jag opponerar mig. Jag vinner.

17.35 Tänker att det nog är klokt att kolla så mitt lösenord till skoldatanätet fortfarande fungerar. Gör det inte det måste det bytas och det går bara att byta på skolans datorer. För så idiotiskt är systemet.

17.40 Har fått hjälp att byta lösenordet som givetvis inte fungerade. Eftersom informationskanalerna på datanätet inte heller fungerar skriver jag av tiden för kursintroduktion från en lapp och förundras över varför lappen inte kan sitta väl synlig på en anslagstavla i stället för bakom en datorskärm i datasalen.

17.45 Går till bussen.

17.57 Bussen kommer.

18.30 Bussen är framme i Röbäck.

Tre och en halv timme från dörr till dörr, alltså. Inte vare sig snabbt eller smidigt.

På plussidan idag:
1. Jag fick MVG på mitt fördjupningsarbete i utvecklingsstörning/funktionsnedsättningskursen.
2. Jag hittade en tia på Vasaplan.

Uppmuntran

Håller på med bokföringen för makens företag. Helt och hållet obetalt arbete som jag frivilligt tagit på mig, och absolut inte det roligaste i världen. Men det var liksom tvunget; maken är bra på ljud men absolut inte på papper och revisorer kostar dyra pengar.

Nåväl, jag har i alla fall en omtänksam dotter som kommer med förfriskningar under arbetets gång. Tårta och vin, minsann.

Födelsedagsönskemål

Om tolv dagar fyller jag 31 (det känns nästan mer krisigt att fylla 31 än 30. Det känns liksom så väldigt definitivt att jag passerat 30-strecket nu när det är med ett års marginal). Då önskar jag mig presentkort på Stadium eller bidrag i annan form, för jag är väldigt sugen på ett sånt här skidset för 799 kronor:






Det är vindtäta tights och en vindjacka. Verkar jättebra. Dessutom passar jackan med mitt fräsiga, chockrosa underställ.