Det finns trädgårdsgener i min släkt, farmor och farfar hade en alldeles vansinnigt vacker trädgård. Tjugotalet (eller fler) olika rosor, rhododendronbuskar, you name it. En stor köksträdgård, fruktträd. Farfar vårdade den ömt. Farmor höll sig till innemiljön, hennes kaktusar blommade ideligen och hennes orkidésamling skulle ha vunnit priser.
Mina föräldrar måste vara generationen som genen hoppade över.
När jag bodde hemma hade vi en lagom stor tomt med buskar, träd och ett par rabatter. Oftast stod rabatterna tomma. Min kära mor fick ett ryck en gång och gödslade den ena rabatten med hönsgödsel, men sen tappade hon lusten och där stod rabatten och stank resten av sommaren.
Hittills har vi bott i lägenhet, med alla begränsningar det innebär. Dessutom har vi haft katt, så vi har fått näta in våra balkonger. Då känns det som att inte ens alla blommor i världen kan göra det speciellt mysigt. Ett tag hade vi uteplats, men då var jag student, och ansåg att öl var ett viktigare inslag än blommor i utemiljön.
Nu, däremot, har jag upptäckt att jag delar farfars kärlek till växande plantor. Och nu är jag ute och spanar varje dag för att se vad som döljer sig under snön, vilken potential som finns. Jag planerar för rabatter och klätterväxter och hängamplar. Gud vet vad det skulle kosta att förverkliga allt. Jag kanske lyckas få dit hälften innan det är dags att flytta. Men till min stora glädje har vi fått något gratis i alla fall:
Vårblommor i Umeå
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar