Här om dagen kom jag och en arbetskamrat att prata om de hemska barnamorden som ägt rum de senaste månaderna. De två små barnen i Arboga - Max och Saga - och Engla. Samtalet gled in på det som Lotta Gröning även reflekterar över i dagens Aftonbladet, nämligen hur märkligt det är att Engla sörjs kollektivt av hela svenska folket medan Max och Saga inte får några ljus tända för sig, inga SMS eller mejl skickas för dem, inga sånger kan höras på Aftonbladets sajt och inga brev från människor till dem publiceras.
Jag kan ha fel, kanske tänker människor även på dem när de tänder ljuset i fönstret, men jag tycker ändå det känns olustigt. Det är alltid lika hemskt när ett barn dör, och särskilt när det sker på ett brutalt vis. Vi borde tända ett ljus inte bara för ett barn som ryckts ifrån sin familj, utan för alla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar