Folk får alltså fobisymptom för att de inte kan bli nådda eller skicka SMS. Det är bland det löjligaste och samtidigt mest tragiska jag läst på länge. Få människor är så viktiga att de måste kunna nås varje sekund av dygnet. Möjligen stats- och försvarsministern, de som väntar på en organdonation och de med mycket sjuka familjemedlemmar, men annars har jag svårt att se behovet. Vilken otrolig övertro på den egna personens viktighet det måste finnas hos det svenska folket.
Tänk om det i stället skulle bli en trend att umgås med dem i samma rum som man själv befinner sig, så mycket trevligare vi skulle ha. Jag må bete mig som en sur gammal kärring, men jag tycker faktiskt att det är otrevligt att mitt under pågående samtal, utan att ursäkta sig, börja sms:a med någon annan. Jag tycker det är skittrist att få grattis-sms och god jul-sms, kan man inte bemöda sig om skicka ett kort eller ringa och säga det tycket jag man kan låta bli.
Själv har jag en mobil. Den är ganska fin, den är röd. Jag tankar mitt kontantkort med en hundring ca en gång per år. De brukar inte räcka så länge, och jag tänker alltid att jag ska fylla på, men det brukar inte bli av förrän efter ett år till. Det är nämligen så sällan jag verkligen behöver den. Jag reser sällan, jag kollar innan jag går på affären om det behövs köpas mjölk, och jag har en alldeles fullt fungerande fast telefon som jag använder för att kommunicera med min familj och mina vänner. SOS alarm kan man alltid ringa hur som helst, och jag kan ju "bli nådd".
Det har hänt att jag har glömt mobilen hemma, och mitt största problem då var att bussresan till jobbet blev en gnutta tråkigare för att jag inte kunde lyssna på musik.
Det känns skönt att inte vara beroende av mobiltelefonen. Däremot ska jag nu komma med dagens dubbelmoralkaka och erkänna att jag får nippran utan internet.
.
Min telefon, min pålitliga K610i.
Min telefon, min pålitliga K610i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar