Bästa sjuttiotalslåt(arna) eller youtube mania

Josefine tycker att jag ska hitta fram min favoritlåt från sjuttiotalet. Det var inte det lättaste, det finns ju så otroligt mycket att välja på.
Alltså har jag inte kunnat bestämma mig för en utan har flera favoriter. Håll till godo!

Först ut en klassiker.

Och en till klassiker.

Inget sjuttiotal utan Deep Purple:

Aerosmith med symfoniorkester (dirigerad av fantastiske Michael Kamen R.I.P.) framför en av mina favoriter:

Och till slut THE feel good song:

Hedersomnämningar går till:

- Rainbow - Gates of Babylon
- Deep Purple - Lazy
- Black Sabbath - Sabbath Bloody Sabbath
- Blondie - Heart of glass
- Rolling Stones - Angie
- Eagles - Hotel California

Fyra poäng från Mensa

Jag har just gjort ett IQ-test för första gången. Jag har undvikit dem i alla år eftersom jag inte ville veta hur dum jag egentligen är. Men efter att Josefine som har lika dåligt betyg i matte som jag visade sig ha ett IQ över det normala bestämde jag mig för att pröva.

Och se på fan! Jag är smart! Ett sammanlagt resultat på 127 av maximala 153, vilket är bättre än 96% av befolkningen och betecknas som högt.
Ursäkta mitt skryt, men jag blev uppriktigt glatt överraskad.

Om jag inte hade haft så uselt sifferminne kanske jag hade kvalificerat mig för Mensa.

Om du själv vill testa kan du göra det här.

Kampen mot våfflorna

I dag är det våffeldagen. Men det är inte min gottedag, det är först på lördag.
Jag är stenhård mot mig själv, för jag anar att om jag börjar göra undantag är jag snart tillbaka på ruta ett och äter något onyttigt varje dag. Men det känns oerhört tråkigt en dag som denna. Jag älskar ju våfflor, det är SÅ GOTT.

På lördag. På lördag. Då.

Inkomstprövat barnbidrag

Nu har Maud Olofsson kommit med ett förslag om att inkomstpröva barnbidraget. Har man en lön på över 20.000 i månaden ska man inte få något bidrag alls. Jag antar att de med lägre inkomster får mer pengar ju lägre inkomst de har.

Detta är enligt mitt tycke ett i grunden bra förslag för att komma från alliansen. Här har vi faktiskt bidragstagare som inte behöver sitt bidrag. Men jag tycker gränsen är satt för lågt. 20.000 är faktiskt inte så högt (och det kommer från mig som har betydligt lägre lön än så), i alla fall inte om man är ensamstående.
Är man två däremot och har en sammanlagd inkomst på 40.000 före skatt så kan jag tycka att man borde klara sig även utan den tusenlappen.
Men hur blir det när man har flera barn då? Då måste rimligen gränsen höjas? Eller ska vi på försäkringskassemanér nekas bidrag ändå med hänvisning till att situationen är "självförvållad"?

Jag ögnade igenom några av bloggkommentarerna till förslaget, och det fanns faktiskt några gnällspikar som tyckte att det här var att straffa de duktiga höginkomsttagarna som kämpat så hårt. Jag straffar hellre höginkomsttagare än sjukpensionärer som också kämpat hårt, så hårt att de kämpat sönder sig själva.

Men är det inte märkligt, precis som Jinge skriver, att det är näringsministern och inte socialministern som kommer med förslaget? Fnurra på tråden?

Inget barnbidrag om du tjänar 20.000
Maud Olofsson vill dra in barnbidraget för höginkomsttagare
Socialdemokraterna sågar Maud Olofssons förslag
Moderaterna gör tummen ner för Maud Olofssons förslag
Olofsson vill se över barnbidraget

Jag - ett trumset

Min muciserande make kan associera nästan allt med musik - även hans fru.
Nedan följer ett citat från tiden då jag var höggravid och så kurvig att jag närmast var ellipsformad:

Maken: Vet du vad? Du är som ett trumset.
Jag: Vadå? Trumset? Hur menar du?
Maken: Ja, du har en stor baskagge (pekar på magen).
Jag: Ha, ha.
Maken: Två golvpukor (syftar på rumpan).
Jag: Ja, det är ju sant, hihi.
Maken: Och så två hängpukor.
Jag: Häng? VADÅ HÄNGPUKOR!

Dubbelt upp!

Varför händer sånt här aldrig mig?

Polisen ska undersöka om personerna som tagit ut pengar begått något brott. Det har jag svårt att tro, det blir svårt att bevisa. Nog för att varenda kotte som tar ut pengar blir filmad så identifikation lär inte bli något problem, men ingen är väl så dum att de erkänner att de visste att det skulle komma två hundralappar i stället för två?
Och vad ska man göra med den extra hundralappen? Det går inte direkt att stoppa in den i bankomaten igen.

Bloggtips - Heja Abbe

Om ni inte redan hittat dit så börja läsa nu. Abbes pappa berättar om Abbe, en liten kille med hjärtfel och en kromosomavvikelse.
Jag håller på att läsa bloggen från början, och det är nog den bästa blogg jag läst hittills. Förutom att ämnet i sig är så engagerande och rör en till både skratt och gråt, så är den oerhört välskriven.

Jag kan bara säga Heja Abbe!

Det Björnströmska påskfirandet - vilket fiasko

Maken och jag hade tänkt att vi skulle äta något gott i kväll, inte det stora påskbordet, men väl lite fläskfilé och potatisgratäng. Det är trots allt påskafton och dessutom min gottedag, så vi tänkte passa på.
Tyvärr hade vi missat att Konsum stängde 18.00. Det upptäckte jag halv sju när jag tänkte handla. Inget gott fanns hemma. Det slutade med mat från kvartersgrillen - den äckligaste hamburgaren på länge, jag lämnade 3/4. Till och med stripsen var äckliga.
Jag äter inte ofta hamburgare, kanske tre gånger det senaste året, och alla har varit äckliga. Jag börjar ana att jag har trott att hamburgare är gott för att jag bara ätit det när jag varit fyllehungrig. Smaklökarna har även de drabbats av dåligt omdöme. Nej, inga fler burgare för min del.

Tur att vi var och köpte godis igår, något gott fick jag i alla fall på min gottedag. Och så visar 4:an King Arthur. Clive Owen - me likey.

Sicko

Såg just Michael Moores film Sicko. Jag har läst om den tidigare och visste ungefär vad jag hade att vänta. Precis som recensenterna tycker jag att Moore har gjort sin mest "objektiva" film hittills, det handlar inte om höger eller vänster, det handlar om ett sjukt system.

Jag instämmer också i kritiken att det blir lite långrandigt i andra halvan av filmen när Moore för artonde gången utbrister "och ni betalar inte en spänn för det här?" till någon från Canada/Frankrike/England som just fått sjukhusvård. Biten på slutet med brandmännen från 11/9 som får vård på Kuba känns lite för mycket som en utsträckt hand till de patriotiska amerikanerna - "vi skiter i våra hjältar men vår största fiende ger dem vård". Men vad vet jag, det kanske behövs för att väcka det amerikanska folket.

För deras egen skull hoppas jag att de röstar på sin demokratiska presidentkandidat i november. Här kan ni läsa vad Clinton och Obama vill göra för att modernisera systemet, det verkar inte spela så stor roll vem av dem som vinner, deras planer är rätt lika.

Jag hoppas verkligen inte att systemet med privata sjukförsäkringar slår igenom på allvar i Sverige. Jag är anhängare av den fina gamla frasen "från var och en efter förmåga, till var och en efter behov". Och det står jag för.

Förresten, vilken kategori ska jag välja för det här blogginlägget? Politik eller film?

Min man hårdrockaren

Hela familjen promenerade till OBS! idag (okej då, COOP forum om det är så jävla noga) och blåsten ven lite om öronen.

Maken: Jag tror jag ska skaffa öronmuffar. De är så jävla fula.
Tystnad
Maken: Jag ska göra det till min grej.

Naturkatastrof i Keros dike

Nu har solen gått i moln, men tidigare i dag lyste den och värmde skönt. Jag påmindes om min barndoms vårar, då jag brukade bygga dammar i Keros dike på väg hem från skolan. Oroa er inte om ni inte vet vem Kero är, det är hans dike som är intressant för den här historien.
Det var inte vilka dammar som helst, utan avancerade saker där vi stoppade vattnet med stenar och grus, och sedan byggde små hus i det dränerade området. Sedan förstörde vi dammen och lät vattnet forsa ner över den stackars byn med sina invånare av pinnar och småsten.
Efteråt granskade vi förödelsen. Den var oftast total. Naturkatastrof.

Sa jag att jag gillar katastroffilmer?

Fem år av krig i Irak idag

Läser i Aftonbladet om femårsdagen av Irak-kriget, och jag tycker egentligen en massa om det (mest att det är hemskt och sorgligt och korkat). Men det känns som att under de här fem åren har det redan sagts så mycket om det, jag har inte mycket att tillföra, men min vana trogen tänker jag försöka.

Till och med DN undviker att heja på USA på ledarplats längre. Alla vet att det inte fanns några massförstörelsevapen att hitta, till och med befolkningen i amerikanska mellanvästern verkar ha förstått att kriget var ett kostsamt och tragiskt misstag. Nu handlar allt om att ta sig därifrån med hedern i behåll, men jag tror att det är för sent för heder.
Hur det någonsin ska kunna sluta lyckligt i det landet är ett mysterium.

Hans Blix själv går ut och kritiserar USA:s krig. Hans bok Avväpna Irak står i bokhyllan, jag har inte läst den än. Trots att han är av en annan politisk inriktning än jag (eller kanske just därför, han har inga ideologiska skäl till att kritisera USA) så hyser jag stor respekt för honom och hans kunnande i de här frågorna.

Jag undrar hur historien kommer att se tillbaka på det här. Min far menar att Gulfkriget och Irakkriget borde gå under namnen 1:a och 2:a oljekriget. Bush kommer i alla fall inte att få någon framstående plats bland amerikanska presidenter. Om han nu har gjort något bra (kan inte komma på något) så kommer det totalt att blekna i jämförelse med all galenskap som pågick i Vita Huset under hans presidentperiod.

Mer om Irakkriget:
Blix - USA struntade i sanningen
Amerikaner ser invasionen som ett misstag
Inget slut i sikte på kriget
Bush försvarade Irakkriget på årsdag
Olycklig intervention
Är 40 döda om dagen OK?

Den som väntar på något gott...

Lyckades avstå från både mazarinkaka och godis idag. Känner mig hur duktig och karaktärstark som helst.
Men i morgon ska jag köpa ett stort påskägg fyllt till bredden med mitt favoritlösgodis, som jag sedan ska trycka i mig på lördag när jag har gottedag.

Konceptet med att äta nyttigt sex dagar i veckan och sedan ha en dag när jag får bryta mot alla regler fungerade riktigt bra sist jag gick ner i vikt, så jag kör på det igen. Och när jag säger äta nyttigt menar jag inte att jag följer någon diet eller GI eller räknar kalorier, utan jag undviker helt enkelt onyttigt socker och fett och promenerar ett par gånger i veckan (ska utvidgas till fler när jag kommit i gång men jag vill inte gå ut för hårt).

Min filosofi är att göra små förändringar, några åt gången, i stället för att lägga om hela livet över en natt. Detta för att jag känner mig själv och mina svagheter. Att ändra på mycket ger resultat snabbt, men jag lägger lättare av då. Förändringarna ska ju också helst vara av den arten att jag kan fortsätta leva med dem livet ut och då får de inte vara drastiska.

Jag är ingen näringsfysiolog, men jag tror på Paolo Robertos filosofi, det handlar om överskott och underskott av energi. Man måste göra av med mer än vad man tar in, då går man ner i vikt. Det är inte konstigare än så.

Alla borde betala tv-licens

Läser här att man nu även ska kunna komma att betala tv-licens om man ser tv i sin mobiltelefon. Denna förändring rör alla dem som inte har någon tv, dator, video eller videokamera hemma, utan bara ser på tv i sin mobil.
Det är inte särskilt många, har jag en känsla av.
Ändå kan man utläsa av reaktionerna på artikeln att folk blivit oerhört upprörda över det här nya förslaget. Över 80% tycker att man inte ska betala licens för mobiltittande och blogginläggen svämmar över av inlägg med rubriken "lägg ner Radiotjänst" och "lägg ner public service".

Först och främst. Om det är några ungdomar som tycker det här är ett jätteproblem eftersom en stor del av ert studiebidrag kommer att gå till licenspengar kan jag lugnande säga att så länge era föräldrar betalar licens behöver ni inte betala extra för att ni kollar ett klipp med Björn Gustafsson då och då. Detta gäller förstås även alla andra som redan betalar licensen.

Dem som det här förslaget skulle drabba skulle vara alla dem som i dagsläget fuskar och inte betalar någon tv-licens. Eftersom radiotjänst alltid får veta om man köper eller hyr en licenspliktig apparat skulle alla mobilköpare åka dit med en gång.

För i ärlighetens namn, är det inte löjligt att konsumenten själv ska anmäla tv-innehav? Hur många är det som inte har tv idag? Eller dator med tv-kort? Eller video med kanalväljare? Några laestadianer i Tornedalen och några fattiga studenter som inte sparat ihop till en ännu?
Kan man inte utgå ifrån att alla har tv och att man i stället ska anmäla om man inte har det? Och sluta prata om tv-innehav som grund för tv-licens, för det handlar inte om själva tv-apparaten, det handlar om Public service.

Public service har många kritiker. Det kan verka tungstyrt och byråkratiskt. Men det fyller trots allt en viktig roll, menar jag. SVT och dess dotterkanaler visar barnprogram helt fria från reklamavbrott. De visar väldigt många olika samhällsprogram som behövs för att medborgarna ska kunna hålla sig informerade (ett måste i en demokrati), allt från riksdagsdebatter och agenda till debatt, uppdrag granskning, plus och rakt på med K-G Bergström (jag älskar K-G Bergström).

De visar nyheter på andra språk, de visar program om fin- och fulkultur. De visar program om den senaste vetenskapen, osponsrad av företag som vill visa upp sina nya produkter. De köper in kvalitetsserier från utlandet. De visar olympiska spelen och fotbolls-VM och andra liknande evenemang som folk skulle bli jättesura om de inte kunde se för att de behövde det och det kanalpaketet från den och den digital-tv-leverantören.

SVT visar faktiskt en massa bra program. Jag tyckte inte så för tio år sedan, men jag tycker det nu när jag blivit lite äldre, lite klokare och lite mer intresserad av min omvärld. Visst kommer det alltid finnas människor som inte uppskattar att informeras, som säger "jag är inte intresserad av politik, för jag tycker inte att politiken påverkar mig", men jag hoppas att de är få.

Många av de här programmen skulle inte dra speciellt mycket annonspengar i en reklamkanal. Ta en titt på reklamkanalernas utbud och fundera över om det är det och endast det vi vill se? Folk klagar på reklam mitt i filmen och alla dokusåpor, men om vi avskaffar public service är det det som väntar.

Public service ska ge objektiv information. Som det står på SVT:s hemsida: "Tanken bakom begreppet public service är att alla medborgare i ett demokratiskt land ska få tillgång till opartisk och mångsidig information inom en mängd olika områden."
Det här är som sagt jätteviktigt i en demokrati. Och därför ska inte public service vara ett offer för en regering som genom kontroll över dess budget kan påverka dess resurser, som det skulle vara om tv-licensen betalades via skatten. Då skulle en regering genom sin riksdagsmajoritet kunna kapa ner den oberoende televisionen så att de inte längre når ut med sin information till medborgarna, och det skulle vara synnerligen olyckligt.

Jag håller som sagt med om att det nuvarande licenssystemet är gammalt och fungerar illa i dagens samhälle, men en ändring måste ske på ett sätt som garanterar att SVT även i fortsättningen kan stå för fri television.

Inte en kyckling i sikte

I år hade jag tänkt påskpynta lite. Jag tycker det är mysigt med påskpynt även om vi inte firar så där jättemycket, lite påskägg och kycklingar och påskägg och videris och påskägg.
Nu när mitt nya nyttiga liv har börjat har jag bara en gottedag i veckan, på lördag, och då ska jag ge mig själv ett jättestort påskägg för att jag har skött mig så bra under veckan.

Men än så har inte riktigt det här pyntandet tagit fart. Det är ju lite av ett projekt när man måste ut och plocka det där påskriset (finns det i plastvariant måntro, som en plastgran för påsken?). Det får ske i morgon.
Vi har haft påskris en gång förut, men det gick inte så bra eftersom vi hade två katter på den tiden. Ena katten tyckte fjädrarna i riset verkade vara läckra byten, så han gick till full attack och släpade in ett par grenar med rosa fjädrar i under sängen. Det slutade med att påskriset stod uppe på bokhyllan (2,05 hög, där fick det vara i fred) på dagarna och inne hos oss i sovrummet på nätterna.

Jag ska i alla fall jobba hela påsken. Storhelgs-OB. Mycket pengar.

Lotta Gröning slår huvudet på spiken

Lotta Grönings senaste lilla debattinlägg är verkligen Sveriges nya välfärdspolitik i ett nötskal. Läs den här!

Tragedin i Arboga

Jag har läst ett par artiklar om de hemska barnamorden i Arboga. Nu orkar jag inte läsa mer, har blivit så känslig när det gäller barn sedan jag själv blev förälder, börjar bara gråta.
Jag tycker man läser om sånt här allt för ofta. Små barn som far illa, som misshandlas, mördas, kidnappas. Större barn som drogas och våldtas.

Hur fungerar man som människa om man kan sticka en kniv i ett litet barn? Det är så klart lika hemskt att göra det mot en vuxen, men på något sätt är det svårare att förstå våld mot ett barn som ju är så försvarslöst.
Vi är programmerade att beskydda barn, även andra än våra egna. Ett barnskrik ligger precis på den frekvensen som gör att en vuxen inte kan ignorera ljudet. Jag tror det är därför det är så svårt att förstå sådana här dåd, det går emot alla naturliga instinkter.

Jag tänker på den stackars mamman.

Aftonbladet:
Två barn mördade - pappan anhållen
"Hon har mycket svåra skador"
Hade hittat drömhuset
Kristelefon har öppnat

Cellförändringsprov

Nej, det här är ingen ingående beskrivning av mitt senaste gynbesök, sånt håller jag helst för mig själv. Det handlar i stället om den här artikeln i Aftonbladet, där det står att många struntar i att gå på sina cellprovskontroller.
Jag har svårt att förstå varför. Det gör inte ont, det är inte speciellt dyrt (i Västerbotten är det gratis mellan 23 och 28 års ålder, annars 100 kronor) och det handlar faktist om att kolla så man inte har begynnande cancer i sina fortplantningsorgan.

Jag skulle hemskt gärna gå och ta ett prov, men landstinget verkar inte lika angelägna. Till första kontrollen, vid 23, blev jag inte ens kallad.
Andra gången, vid 26 var jag gravid. Skulle kallas igen 2007. Det blev jag inte. Detta kanske är förklaringen till de klena siffrorna i artikeln?

Bloggvärlden är allt bra konstig

Idag har jag inte skrivit ett enda inlägg förrän nu, ändå har jag det tredje största antalet besökare per dag sedan jag började. Märkligt.

När vi ändå talar om märkliga bloggfenomen, läste artiklarna om modebloggar och deras reklamintäkter i Aftonbladet:
Bloggar som bryter mot lagen
Tjejerna som har miljoner skäl att blogga
Den svenska bloggvärlden hotad av modebloggare
Trendsättare och reklampelare

Dessa knappt myndiga tjejer drar in miljoner på smygreklam i sina bloggar. Nu är jag inte alls intresserad av mode och smink och har därför bara varit in på dessa bloggar någon enstaka gång för att se vad de handlar om eftersom de är så populära.
Det verkar ju dock finnas många som har just de intressena och läser bloggarna för att få tips om nya produkter och trender, men då blir det ju också desto mer missvisande om bloggaren visar upp produkter för att hon får betalt för det och inte bara för att hon tycker de är bra. Jag tycker att förslaget om att det ska tydliggöras är bra.

De som säger sig veta vad man ska göra för att tjäna pengar på sin blogg säger bland annat att man ska nischa sig. Det tror jag säkert är bra, det finns ju framgångsrika bloggar som senare getts ut bearbetade i bokform, t.ex. Hemliga pappan som handlar om ett speciellt ämne.
Jag känner mig dock inte så lockad av att nischa min blogg. Min blogg är som min dagbok utan de smaskigaste detaljerna och innehåller således anteckningar kring det mesta i mitt liv (förutom mitt jobb eftersom jag har tystnadsplikt) och mitt liv är inte nischat. Mitt liv är som jag tycker ett liv ska vara, det innehåller lite allt möjligt. Många olika intressen, åsikter, tankar och funderingar, händelser, glädjeämnen och sorger.

Jag kommer nog aldrig att bli rik på min blogg. Å andra sidan tror jag att den på så vis ger mig mer på andra plan.

Den omvända jante-lagen

Efter att ha läst debattartikeln av Nanna Gillberg började jag fundera. För det första tycker jag inte att Carola är ett bra exempel på det författaren vill belysa. Carola har trots allt sagt och gjort en hel del märkliga saker som fört med sig ett ogillande av hennes person, helt oberoende av hennes framgång. Att påstå att det är jante-lagen som orsakar Carola-hatet är som att påstå att missnöjdheten med Göran Persson berodde på avundsjuka.

Är det så svårt att förstå att man kan tycka illa om någon, helt utan att ogillandet grundar sig i avundsjuka? Om jag har sagt något negativt om en snygg tjej (som inte alls behöver ha med utseense att göra) så har jag ibland fått höra att jag bara är avundsjuk. Samma sak om det är någon rik person. Om jag uttalar mig om fula eller fattiga ifrågasätts inte ärligheten i mitt tyckande, men tydligen kan man inte tycka illa om snygga rikingar utan att det bottnar i jante-lag och missunnsamhet.

Jag misunnar absolut inte människor att lyckas. Jag är jätteglad för Charlotte Kalla, för Björn Gustafsson, för min vän som ska gästblogga. Det jag däremot inte gillar (och därför brukar jag beskyllas för att agera enligt jante-lagen) är när människor höjer upp sig själva till mer än vad deras framgång/talang befogar samtidigt som de trycker ner andra.
För mig blir det ett tecken på dålig självkänsla. Om man vet att man är bra i sig själv och duktig på det man gör har man inget behov av att hävda sig hela tiden, av att ständigt bli bekräftad. Då är man i stället ödmjuk i sin inställning och vet att man inte blir mindre värd av att uppmuntra och berömma andra. Man missunnar inte andra det man själv har.

Så om jante-lagen är att missunna andra det man själv inte har, vad är det då att missunna andra det man har? "Jag vill vara ensam på toppen-lagen"? Är den mer moraliskt riktig än Jante?

Svengelska

Att blanda in engelska ord i sitt tal blir vanligare och vanligare, och jag måste erkänna att jag ofta gör mig skyldig till detta själv. Maken och jag brukar utbrista "det luktar poopoo" när dotterns blöja ger ifrån sig en misstänkt odör. "Fuck" har blivit en del av svärordsregistret. När någon snackar skit är det "bullshit".
Det här kan man så klart ha åsikter om, men personligen stör det mig inte så mycket. Inte när andra gör det heller.

Däremot har jag svårt för när man i stället för att säga ordet eller uttrycket på engelska översätter det till svenska fast det alldeles uppenbart inte finns i svenska språket. Såg just på TV4 söndagmorgon att Björn Gustafsson blev "hörnad" av tjejer på schlagerefterfesten i går. "Hörnad"? Antagligen ur engelskans "cornered", men "hörnad" tyckte jag var skitlöjligt.

Ska ni sno engelska uttryck så stå för det i stället för att dölja det bakom försvenskningar. Vilket crap!

Fel låt vann och Gustafsson gjorde vad han kunde

Jaha, Charlotte Perelli vann. (Läs om det här eller här eller här)Men det var väl inte det sämsta som kunde hända, det kunde mycket väl ha blivit en trist ballad. Frågan är nu vilken chans hon har i Belgrad.
Jag tror inte hon är hjälpt av att redan ha vunnit skiten en gång, om nu någon minns det. Skulle ni rösta på hon serbiskan som vann förra året om hon ställde upp igen om nio år bara för att hon vunnit förut? Trodde inte det.

Björn Gustafsson gjorde mig besviken med sitt första framträdande, och det andra var inte mer än okej. Men jag frågade mig vad han skulle ha gjort i stället? Vad han än hade tagit sig till så hade han inte kunnat leva upp till sin egen hype. Att då göra om samma sak i kubik var väl det bästa alternativet, och jag måste erkänna att jag skrattade när han gjorde "dirty dancing-lyftet".

När jag ser Christer Sjögren tänker jag på min mormor och morfar. Sjögrens låt är som klippt ur ett tyskt underhållningsprogram av typen de brukade se på lördagkvällarna. I var sin fåtölj framför TV:n, morfar med hörapparaten uppskruvad till max, mormor med cigaretterna inom räckhåll. Frid vare med deras minne, men de hade verkligen dålig smak.

Mitt hjärtas fröjd och glädje

Min dotter är så fin. Förutom att hon är skitsöt så skrattar hon högt när jag viskar "bajsbajsbajsbajs" i hennes öra. Mitt hjärta smälter.

Bloggtips

Många av er har säkert redan upptäckt den, men nu när jag också hittat dit vill jag genast rekommendera satirbloggen Badlands hyena. Läs den!

Melodifestivalen finalen

För dig som just kröp fram från stenen du legat under de senaste sex veckorna kan jag berätta att det är final i melodifestivalen i kväll. Det är faktiskt första gången jag har sett alla deltävlingar plus andra chansen, jag vet inte om det betyder att jag blivit vuxen, svensson eller galen. Kanske alla tre.

Jag ska direkt avslöja att jag hejar på BWO i kväll. Jag gillar inte Charlotte Perelli, det spelar ingen roll hur dåligt hon mår, eller att Bert Fjärt Karlsson varit elak mot henne, mina fienders fiender är inte automatiskt mina vänner. Men jag tror det blir jämt, båda har ju fått bra startnummer.

Jag hade tänkt att Christer Sjögrens bidrag skulle vara ett bra tillfälle för kisspaus, men nu hade jag tänkt följa Aftonbladets förslag och dansa med framför TV:n. Not.

Till sist vill jag instämma i hyllningskören som vill se Christian Luuk som programledare nästa år igen. Hans smått ironiska stil passar min - ska erkännas - lätt hånfulla inställning till hela schlagerfenomenet.

Sist men inte minst är jag jättejättejättenyfiken på vad Björn Gustafsson gör i kväll.

Tänk om det hände i morgon?

Jag älskar katastroffilmer. Ju större katastrofer desto bättre. Globala katastrofer, som i Deep impact eller Day after tomorrow.
Jag tror det beror på den kittlande känslan man får när man inser att människan trots allt inte kan styra allt, en dag kan en meteorit slå ner, eller golfströmmen kallna. Och då står vi där, eller, det kanske vi inte alls gör. Idag är vi herrar, men vilken roll skulle vi ha efter en global katastrof?

Jag brukar roa mig med att fundera lite över hur jag och min familj skulle överleva. Att vi skulle bo i en stuga ute i skogen, med en massa konserver. I fantasin är det ju möjligt.
I verkligheten har vi nog ingen chans, vad skulle vi äta till exempel, när konserverna tar slut? Ingen av oss kan jaga. Jag har ingen koll på vad naturen har att erbjuda. Rötter? Bär? Efter att vi har plundrat ICA är det nog kört.
Dessutom går min idé ut på att vi skulle vara förhållandevis ensamma och inte tävla med tusentals andra desperata människor om den sista raviolin.

Läste i Aftonbladet om National Geographics program Aftermath: Population Zero, om vad som skulle hända om alla människor plötligt försvann på en gång. Det är så klart inte realistiskt, men ett spännande koncept. Programmet visar att vi påverkar jorden och dess varelser på ett genomgripande och allomfattande sätt genom vår livsstil, men trots det tar det inte mer än några hundra år för planeten att gå vidare (nästan) som om vi aldrig funnits.

Otroligt fascinerande, gå gärna in på länken och ta en titt. Mycket av detta skulle ju hända även om det fanns några procent av mänskligheten kvar. Hur skulle vi klara en sådan tillbakagång i vår egen utveckling? Skulle vi klara den överhuvudtaget? Jag har svårt att tro det.

Keps av, givakt!

Läste just Terri Erikssons krönika om hur hårdare regler i skolan inte motiverar eleverna att lära sig mer. Jag håller helt med.
Jag har bara arbetat en termin som lärare, men hann under den terminen bli spyless på "kepsdiskussionen". Varje lektion började med att påminna killarna om att kepsen skulle av. De tog av dem, det var aldrig något bråk om saken, men de muttrade och anmärkte på att det var en löjlig regel. Då var jag tvungen att ta på mig den stränga minen och hävda att sådana är ordningsreglerna på den här skolan och regler är till för att följas.

Men egentligen tyckte och tycker jag att kepsars av- eller påvarande under lektionstid är en sån icke-fråga. Det finns betydligt viktigare frågor att diskutera, inte minst hur vi tilltalar varandra, samarbetar med varandra, hur vi skapar en god stämning i klassrummet.

Men vi var tvungna att kollektivt hålla kvar vid dessa regler inom lärarkåren, för det var alltid någon 40-talist som motsatte sig alla moderniseringar.

När ska skolan börja stå för lustfyllt lärande, där eleverna verkligen känner att de lär sig för livet efter skolan och inte för provet nästa vecka? Min personliga övertygelse är att detta motiverar skoltrötta högstadiebarn mer än tvång och stränghet. Jag tycker inte det är det minsta flummigt, det är logiskt.

Nu blir jag nervös...

Såg just att jag haft tre besök på min blogg från personer på domstolsverket. Det gör mig lite nyfiken, jag som har en inbyggd misstänksamhet mot myndigheter. Vad kan någon som arbetar på domstolsverket vilja läsa i min blogg?
Jag var tvungen att googla och fick reda på att domstolsverket ligger i Jönköping. Det märkliga är att enligt samma analystjänst som hävdade att besöken skett så har jag inte haft några besök från Jönköping. Är det hackeri på gång? Är det någon illvillig typ som håller på med infiltration i rättsväsendet? Bör jag anmäla detta till någon? Säpo?

So you think you can dance?

Snart kör dansprogrammet So you think you can dance igång i femman. Den här gången är det dansare från Norden som ska tävla. Jag som har följt den amerikanska varianten av programmet har svårt att tro att det kommer att hålla samma underhållningsklass, både vad gäller bra dans och, hmm, mindre bra dans.
För att illustrera vad jag menar kommer här två klipp av den senare sorten med Dave Kenneth "Sex" Soller. "Sex" sökte till programmet både i både första och andra säsongen, ivrigt påhejad av sin mamma. Och du, Josefine, ser du vem "Sex" liknar?



Säsong 1



Säsong 2

To ping or not to ping

Har skrivit ett antal inlägg idag, och ett igår. Har pingat Bloggportalen varje gång, men inget händer! Under min presentation är det nyaste inlägget från i förrgår. Jag som har kommenterat artiklar på Aftonbladet och allt, nu får ingen se mina små triviella funderingar.
Dumma Bloggportalen.

Är så glad att jag har jobb

Först: Innan ni dömer ut mig som latmask som inte vill jobba, jag har ett jobb och när jag var arbetslös sökte jag anvisade arbeten trots att jag inte hade någon a-kassa att mista.

Nu till saken. När jag läste detta kom jag att tänka på följande:

En bekant känner en arbetsförmedlare som berättade om följande exempel. En mamma i Norrlands inland blev arbetslös. Hon var skild från sina barns pappa, de hade gemensam vårdnad. Arbetsförmedlingen krävde att hon sökte ett jobb vid kusten, över tjugo mil bort.
Hon skulle bli tvungen att flytta. Pappan till barnen ville inte flytta, och han ville inte godkänna att barnen flyttade med henne. I så fall ville han ha ensam vårdnad.

Mamman stod nu inför det föga lockande valet mellan att antingen behålla sina barn och inte kunna försörja dem, eller att flytta och därmed mista vårdnaden om sina barn.
Vad gör man?

Hade jag varit den kvinnan hade jag faktiskt också ljugit för min arbetsförmedlare.

Föga förvånande

Läser här att AP-fonderna investerar i företag som tillverkar klusterbomber. Att de överhuvudtaget får tillverkas längre övergår mitt förstånd, man får hoppas att den internationella konferensen i Dublin i maj leder till ett slut på det.
Jag har mina pensionspengar i AP-fonden. Jag har inte orkat sätta mig in i vilka fonder som finns, och även om jag skulle veta det, hur ska jag veta vilka som är värda att satsa sina pengar i?
De ska gå bra, de ska ha låga avgifter, det ska inte vara för låga risker, inte för höga risker. Bara att läsa råden kring vad man ska tänka på innan man väljer får mig att trycka händerna mot öronen och skrika "lalalala". Sen "glömmer" jag att jag har pensionspengar att placera och låter dem sköta sig själva.
Det skulle jag visst aldrig ha gjort, för nu går de till Lockheed Martin. Det är fruktansvärt, jag vill absolut inte sponsra sådana företag, pacifist som jag är. Men kommer det att få mig att slita min stora ända ur vagnen och byta fonder? Tveksamt. Det är fortfarande alldeles för svårt.

Men är jag förvånad över att det är så här det ligger till? Nej, inte det minsta. Det här är Sveriges dubbelmoral i högform. Vi ska enligt grundlag inte handla med krigförande länder, men har det avbrutit våra avtal med USA:s krigsindustri? Nä. Sverige sålde vapen till både Iran och Irak när de krigade mot varann. Listan är lång över länder där svenska minor ännu ligger odetonerade, i väntan på en oskyldig barnfot.
Ändå påstår sig Sverige stå för fred och frihet. Vi stoltserar med vår alliansfrihet, att vi inte haft krig på vår mark på si och så många år. Det är bara snack. Så nej, jag är inte alls förvånad.

Så klart har Norges pensionsfonder inte gjort såna hör placeringar. Norge är ett bättre land än Sverige på alla sätt. De har högre löner, bättre regering, fräsigare nobelfest och är dessutom Slartibartfasts stolthet.

Nr. 44 and climbing

Surfade just in på Bloggportalens Umeå-sida för att se med vilken fart jag hade tappat placeringar efter min alldeles usla bloggdag (ett sketet inlägg) igår (jag var på utbildning först och sedan jobb, det var inte mitt fel), men till min stora lycka ser jag att jag faktiskt klättrat några placeringar.
Jag stiger i graderna! Tack alla mina kära läsare!

Vardagsdilemma

När man åker buss och det inte finns några lediga dubbelsäten och man måste sätta sig bredvid någon annan, och sedan stiger folk av och plötsligt är det ett ledigt dubbelsäte framför eller bredvid, kan man då flytta dit?
Jag vill gärna göra det men jag törs inte för jag tänker att den jag sitter bredvid ska ta illa vid sig och tro att vederbörande luktar illa eller något i den stilen.

Jag slapp språktest och medbrogarkontrakt.

Jag blev svensk medborgare för åtta år sedan. Då fanns det inga förslag till språktest och medborgarkontrakt, som folkpartiet aviserade i dagarna.
Jag borde ha klarat både språktestet och fått högsta betyg på medborgarkursen. Det finns i och för sig inga betyg med i förslaget, men man känner väl sitt folkparti. Dock skulle det ha känts en smula löjligt.

Jag hade femma i svenska när jag gick ut nian, MVG i svenska A, VG i svenska B, VG i svenska C. Jag har gått gymnasiets samhällsvetenskapliga program, jag borde känna till hur det svenska samhället fungerar. Och inte nog med alla dessa väl dokumenterade och betygsatta (inget flum här) kunskaper:

Jag har dessutom bott i Sverige i hela mitt liv.

Mina föräldrar kommer från ett så språkligt och kulturellt annorlunda land som Danmark. Skulle jag ändå ha varit tvungen att göra tester? Gå kurser? Vilket spill av resurser det hade varit. Och vilket spill av min tid. Jag är glad att jag hann bli svensk innan det här infördes.

Oh, nej!

Insåg nyss att jag missat House. Jag älskar surkarten Doctor House, men av någon anledning har jag bara lyckats se ett helt avsnitt av serien. Jag tror den brukar krocka med något annat bra. Men inte idag. Attans.

Jag vill se:

Sitter just och studerar IMDB:s sida med info om kommande filmer och har bestämt mig för att följande kan vara underhållande:

Deception Hugh Jackman och Ewan McGregor i en film vars manus från början var för snuskigt för filmbolaget. Måste ses.

Baby Mama Amy Poehler och Tina Fey, mina två älsklings-saturday-night-live-brudar.

Chronicles of Narnia: Prince Caspian Älskade trots allt böckerna som barn.

Indiana Jones and the Kingdom of the Chrystal Skull Här behövs inget motiv.

Sex and the City: The Movie Inte här heller.

The happening Jag älskar filmer om naturkatastrofer och denna är garanterat läskig med herr Skräckfilm (M Night Shyamalan) himself som regissör.

The dark Knight Batman begins var så jävla bra, så jag har längtat efter den här filmen ända sedan dess. Heath Ledger spelar the Joker.

Caution: extreme geekiness

Om du hatar filmmusik och sagan om ringen-filmer, sluta läsa nu.

Sitter och lyssnar på "lord of the rings - the complete recordings - The return of the king" alltså det soundtracket där varenda liten gnutta musik från filmen är med.
Spår nr.12 "the grace of Undómiel" är ta mig fan nåt av det vackraste jag har hört. Först Renée Flemings ljuva stämma och sedan den första riktigt fylliga versionen av "the Gondor theme". Så fantastiskt pampigt.

Geek - over and out

Jag är med, jag är inte med

Noterade att jag nu när jag fattat var man hittar scriptet för den där lilla sidvisningsräknaren nu för första gången var med på Umeås topplista på Bloggportalen. Visserligen på sista plats, en ytterst blygsam placering, men ändå kändes det hedersamt.
Men så tryckte jag på uppdatera och borta var jag. Utknuffad och berövad min första ljuva smak av bloggberömdhet.

Trip down memory lane

Har blivit utmanad av Josefine. Utmaningen går ut på att berätta vad man gjorde för 5,10,15,20 och 25 år sedan.

För 5 år sedan, 2003 går jag lärarutbildningen vid Umeå universitet. Min mormor dör i januari. Missar en omtenta på grund av begravning i Danmark och får bråka som fan för att få göra den vid annat tillfälle. Ser Sagan om konungens återkomst fyra gånger på bio i december.

För 10 år sedan, 1998 bor jag i Pajala och går 2:an-3:an på gymnasiet. Flyttar ihop och förlovar mig med min nuvarande man. Skolkar och festar alldeles för mycket men får trots detta hyfsade betyg. Häxgänget är nybildat och bestående vänskapsrelationer grundläggs. Fyller 18 och får gå på Bykrogen.

För 15 år sedan, 1993 bor jag i Tärendö och går i sjuan-åttan på Centralskolan. Lär känna Josefine riktigt bra. Vår klass svetsas samman genom lägerskola till Tarfala och ett väl genomfört julspex som jag och Josy skriver hälften av manuset till. Är riktigt duktig i skolan, förutom i matte. Mina stora idoler är Blur och jag täcker väggarna med affischer på Damon Albarn.

Damon var min första idol och jag tycker fortfarande han är skitsnygg.


För 20 år sedan, 1988 är jag åtta år och går i skola på Storbyns skola i Tärendö som numera är nedlagd. Min bästis heter Nina och vi brukar turvisas att cykla till varann, tre kilometer enkel väg. Leker häst, åker pulka i brandstationsbacken, leker i skogen bakom huset i timmar och låtsas att jag är Ronja Rövardotter. Är ute kollossalt mycket, allt mellan två och fem timmar om dagen eller mer är helt normalt.

Storbyns skola. Foto: Stefan Nylén

För 25 år sedan, 1983 är jag tre år, bor i vårt gula hus i Tärendö och min mamma är hemma med mig på dagarna. Vi brukar gå till Tärendö Turism på torsdagarna och äta lunch, mamma äter ärtsoppa och jag plättar. Vår hund Narri flyttar till farmor och farfar eftersom pappa blir allergisk. Jag får mina första skidor och lär mig åka runt, runt huset.

Tack livsmedelsverket del 2

Rekommendationerna för alkoholintag under amning ska ändras, kan man läsa i Aftonbladet.
Vilket ståhej det blev kring den här nyheten! Skrev lite om det igår men känner att jag har mer att säga om saken. Har läst på lite olika bloggar och vad som förvånar mig är att det finns folk som tror att livsmedelsverket ändrar sina rekommendationer för att mammor vill dricka vin, inte för att de kommit fram till att det inte är farligt.
Rekommendationen ändras för att nya forskningsrön framkommit. Så enkelt är det. Inte för att vinlängtande mammor har skrivit protestlistor.

Blir så otroligt trött på alla moralpaniker som genast utropar "men det här är inget bra, för här i Sverige kan vi inte dricka med måtta". Dra inte mig över er kam tack. Jag kan faktiskt dricka med måtta och jag vet många andra som kan det också. Under min amning drack jag som mest två lättöl till fredagsmiddagen, förutom tillfället som jag nämner i mitt tidigare inlägg när jag drack ett glas mellanöl på ett bröllop. Och fick arga blickar för det.

Vi måttodrickare längtar inte efter dessa nya rekommendationer för att vi vill supa skallen av oss, utan för att vi just vill kunna ta ett glas vin på vår bästa väns bröllop utan att för den skull bli anklagade för att droga våra barn.

Några kritiker menar att det handlar om att man ska kunna ta hand om sitt barn. Om man nu vet med sig att man blir så påverkad av ett-två glas vin så kanske man ska överväga att avstå, alternativt så får pappan vara nykter och ta hand om barnet. Och om det nu är detta som är kruxet så borde ju rekommendationerna för det första röra båda föräldrarna och dessutom sträcka sig över hela barnets uppväxt.

Pappan glöms faktiskt ofta bort när det handlar om alkohol under graviditet och amning. När jag var gravid tyckte jag att det var alldeles rimligt att min man avstod från att dricka under de sista sex veckorna av graviditeten. Det kan faktiskt hända att förlossningen börjar, och då vill jag ha en nykter och alert make i förlossningsrummet. Detta tycker jag det borde finnas en allmän rekommendation om.

Tack livsmedelsverket

I Aftonbladet och DN kan man läsa att rekommendationerna vad gäller ammande mammor nu ska ändras. Från nolltolerans ska det nu vara okej med ett till två glas vin en till två gånger i veckan vid amning. Vid graviditet ska förstås fortfarande råda total frånrådan från alkohol.

Jag kan förstå de som kritiserar förslaget, de som är rädda för att ammande mammor ska dricka för mycket, att fler barn ska växa upp med missbrukande föräldrar. Men jag tror att de mammor som överskrider rekommendationerna hade gjort det ändå, för de bryr sig inte om att kolla rekommendationer överhuvudtaget.

För oss andra är detta däremot ett lysande förslag, tycker jag. På sajten familjeliv diskuterades detta vilt en gång, och en mamma berättade att hon hade roat sig med att räkna ut hur mycket alkohol som går ut i mjölken om man dricker ett stort glas vin. Det motsvarade ett kryddmått lättöl. Alltså inte ett kryddmått alkohol, utan ett kryddmått mjölk med 2,1% alkohol. Det är väldigt, väldigt lite. Att professorn i barnmedicin som nämns i artikeln inte har kunnat se att det påverkade barnet förvånar mig alltså inte alls.

Jag tror att felet många gör är att de blandar ihop alkohol under amning med alkohol under graviditet. Under graviditeten får barnet samma promille som mamman, eftersom de delar blod. Under amning får bröstmjölken samma promille som mamman. Barnet dricker alltså något som innehåller kanske 0,02 promille (eller vad man nu kan tänkas få av ett glas vin) alkohol. Det är mindre än alkoholhalten i filmjölk.

Jag tror att den gamla rekommendationen fanns inte så mycket för att det skulle vara skadligt för barnet att få i sig denna pyttelilla mängd alkohol, utan för att man vill undvika att berusade människor har ansvar för barn. Men att säga att en sak är farlig bara för att något annat relaterat är farligt blir jättefel.
Det blir som de som säger att microvågsugnar är farliga med motivet att man oftast tillagar onyttig mat i microvågsugnar. Det är ju inte själva micron som korkar igen blodkärlen så varför skrämma upp folk av fel anledning? Varför skuldbelägga kvinnor som tar ett glas vin en gång i månaden medan de ammar sina barn bara för att det finns kvinnor som dricker tre flaskor vin och sedan gör samma sak?

För alla oss som tänker på vad vi stoppar i oss under graviditet och amning och som aldrig skulle drömma om att äta eller dricka något som skulle skada våra barn men som samtidigt har ett sunt förnuft är denna nya rekommendation jättebra.
Nu slipper jag råka ut för situationer som på bröllopet jag var på förra sommaren, där jag drack ett litet glas mellanöl till maten och sedan gick iväg och ammade min dotter. Sällan har jag fått så giftiga blickar som från en av kvinnorna längre ner efter bordet.

Den gamla rekommendationen får det ju verkligen att låta som att dricka under amning är det samma som att hälla sprit i nappflaskan (jag vet folk som säger så på fullaste allvar), så det var ju inte så konstigt att man fick arga blickar. Nästa gång har jag stora, starka livsmedelsverket på min sida. Skönt.

Måste få skryta

Jag vet att de allra flesta barn lär sig prata och det är inget märkvärdigt, men det här är mitt första barn och hennes första ord, så för mig är det förbannat märkvärdigt, och dessutom är det här min blogg och jag bestämmer vad som är märkvärdigt nog att skrivas här.

Dotterns ordförråd:
Baba = Pappa (sägs ofta och gärna)
Mama = Mamma (sägs inte fullt så ofta och gärna, förutom precis när jag kommer hem och när hon vill ha hjälp med något.
Gottgott = Gottgott
Dutte = Tutte, napp (sägs om allt gott som man kan stoppa i munnen inklusive dammtussar)
Lappa = Lampa
Kacka = Klocka (nej, hon menar inte bajs, hon pekade på klockan när hon sa det)
Vavavavav = Vovovovov

Är det kört nu?

Dottern diggar till Amy Winehouse. Är hennes framtid förstörd nu?

Var tog individens värde vägen?

Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi är tydligen inte värda mer än vår arbetsinsats här i landet. Att individen har ett värde som är lika för alla oberoende av förmåga, ett värde man har bara för att man är människa, det är tydligen en helt och hållet främmande tanke för politiker.

Den här kritiken riktar sig både mot den gamla socialdemokratiska regeringen och den nya borgerliga, för i det här fallet är de fan lika goda kålsupare. Sjuktalen slog i taket för några år sedan. Politiker studsar upp, utropar "vadan detta?!" och låtsas vara superförvånade.
Men det var ju väntat. Skär man ner så mycket som det gjordes på nittiotalet, om en person plötsligt ska göra två personers arbete, då skapar man sig ett problem. Då blir folk utslitna. Om man aldrig får vara ledig för att det är vikariestopp och ordinarie personal ska täcka upp för varann och måste gå ut på sina lediga dagar, om man måste jobba varannan helg för att det inte finns pengar att ta in helglöpare för, då jobbar man sönder sig själv. För att inte tala om att det blir mycket fysiskt tyngre.

Så att låtsas som om det är svenska folket som drabbats av plötslig kollektiv fusklust när det egentligen är en klassisk orsak - verkan-situation är ganska korkat.

Visst finns det människor som lever på systemet, som gjort det till en konst. Men de är trots allt ingen majoritet. De allra flesta felaktiga utbetalningar som görs från försäkringskassan beror inte på fusk, utan på grund av slarv, från personalens eller den sökandes sida. De allra flesta söker inte sjukpenning om de inte verkligen behöver det, det är jag övertygad om.

Det största mysteriet för mig är de olika läkarrollerna och vilken vikt de tillerkänns. Den behandlande läkaren skriver ett intyg för sin patient efter att ha träffat och undersökt denne. I många fall är läkaren specialist på just det patienten lider av. Läkaren i fråga vare sig vinner eller förlorar på om patienten får sin sjukskrivning, det finns inget krav från sjukhus och vårdcentraler på att sjukskriva så många som möjligt.

Försäkringskasssans läkare träffar inte patienten, talar inte ens med denne och någon undersökning genomförs inte. Läkaren har allt som oftast ett helt annat specialistområde än just patientens sjukdom. Och försäkringsläkaren jobbar för försäkringskassan, den part i målet som vill slippa betala ut ersättning. Följdaktligen är denne läkare partisk. Hur kan en läkare ens vilja arbeta på det sättet? De borde ju åtminstone undersöka patienten?
Hur, utifrån detta, är det rimligt att utlåtandet från den läkaren som aldrig ens sett patienten väger tyngre än det från den behandlande? Den partiske är mer tillförlitlig än den opartiske?

Det här handlar i första hand förstås om alla de individer som drabbas, men det är också ett problem att läkarnas kunskaper nedvärderas.

I den här artikeln säger Lena Ersson, platschef på Försäkringskassan i Dalarna att "Många efterfrågar det här med sunt förnuft och empati. Men det är värderingar, alla har inte empati för samma sak. Om man låter det styra kan man hamna väldigt snett".
Förvisso låter det helt logiskt. Men ändå inte. Försäkringskassan kanske måste ta sig en funderare på vad de egentligen arbetar med. De arbetar inte med siffror, diagram och statistik, de arbetar faktiskt med människor. Det finns en människa och ett liv bakom varje ansökan.
När man arbetar med människor kan man inte alltid gå efter mallen, för varje individ och varje situation är unik. Men det vill inte försäkringskassan se. De vill avhumanisera de sökande så att deras egna tjänstemän inte ska känna sig skyldiga. De gömmer sig bakom regler för vem som är sjuk och inte.

Kanske måste de det för att orka. Annars kan det ju gå som inom vården, där vårdpersonal tvingats tänka på tids- och kostnadseffektivitet i stället för att ge de gamla och sjuka den tid och den vård de behöver. Där personalen blir utbrända.
Det skulle ju vara ytterst pinsamt med drösar av utbrända försäkringskassehandläggare.

Bonusar och girighet

Äntligen har det kommit en studie som säger att det inte lönar sig med astronomiska bonusar för chefer. Inte för att jag har varit emot dem i första hand för att jag misstänkt att de inte fungerar, jag tycker att de är svåra att försvara rent moraliskt.
Cheferna har redan astronomiska löner, behöver de sedan ännu mer pengar? Det är den första frågan. Flera bolag (bl.a. Ericsson vill jag minnas) har betalat ut bonus även om det gått dåligt för bolaget. Det kan väl inte vara rätt och riktigt?

Den mest brännande frågan är hur mycket en persons arbete kan vara värt. Jag förstår att chefer arbetar mycket, får försaka mycket, knappt träffar sina familjer, har stort ansvar. Men detta gäller även för läkare. De får inga miljonlöner och inga bonusar. De RÄDDAR LIV. Chefer gör mycket men de räddar inte liv. Jag har svårt att tro att hur duktig man än är på sitt jobb så är ens arbetsinsats inte värd så mycket. Det kan bara inte vara möjligt.

Mitt enda svar på hur det har blivit så här är att det skett en gradvis, successiv förlust av verklighetsförankring inom näringslivet. De har snurrat på i sitt ekorrhjul, krävt mer, gett mer, tävlat som karriärmänniskor älskar att göra. Någonstans fick de hybris och började se sig mer som messiasgestalter än som duktiga arbetsledare. Nu är de hjärntvättade allihop till att tro att det behövs megamiljoner för att någon ska göra ett bra jobb. Det går antagligen inte att gå tillbaka, så nu är de dömda att för all framtid lägga löjligt mycket pengar på löjligt uppblåsta personer som ändå inte åstadkommer mer av den anledningen.

Till alla dem som säger att det behövs pengar för att man ska bli motiverad att göra ett bra jobb vill jag säga detta. Jag tror att det kan stämma i vissa fall. Jag tror att det stämmer om man inte gillar sitt jobb. Är det motigt och jobbigt kanske en hög lön kan få en att stanna.
Men man gör ändå inte ett lika bra jobb som någon som brinner för det de gör, för de arbetar med lust. Lust kommer inte ur en hög lön, det kommer ur att man gillar sina arbetsuppgifter, man ser att det man gör är förbättrande för någon/något. Lust kommer ur att känna att man är på rätt plats i sitt liv, att man trivs med sina arbetskamrater. Känner man lust gör man allt som oftast ett riktigt bra jobb. Skulle man misslyckas är man ivrig att förbättra sig. Det kan inte pengar ensamt åstadkomma.

Om endast pengar kunde motivera människor, varför finns det i så fall så fina människor inom vården som gör så mycket för andra människor, som verkligen kan och vill? Det är i alla fall inte för att de har hög lön. Duktiga människor finns inom alla lönekategorier, precis som det finns mindre duktiga. Är man endast driven av en vilja att få mycket pengar tror jag inte att det resulterar i att man lägger ner sin själ i arbetet. Men lust kan göra det.

Eller så kanske det helt enkelt är så att vissa tycker att de bara kan bli lyckliga av pengar. Det är nog de som är högerpolitiker, för det är oftast de som brukar tjata om att jobb ska löna sig, att svenska folket ska köpas med en tusenlapp extra i plånboken, som om det var det enda som betydde något.
Jag tycker mig vara lycklig fast jag är hyfsat lågavlönad. Jag arbetar frivilligt deltid, för att jag värderar min dotter mer än pengar. Jag har arbetat ideellt för att ha något att göra på dagarna. Jag har en man som driver ett företag som han inte direkt blir rik på, men han gör ett fantastiskt jobb, för han älskar det han gör. Jag har flera exempel i vänskapskretsen på folk som inte värderar pengar särskilt högt. Som tar obetalda föräldraledigheter, människor som arbetar ideellt i föreningar. Det är människor som engagerar sig utan att få ett korvöre för det. Och de människorna är faktiskt allt som oftast till vänster om den politiska mittfåran.

Jag tror att chefsutbildningarna drar till sig folk som ger sig in i en karriär inte utifrån lust utan för att de vill tjäna pengar. Kanske borde företagen försöka få tag i folk med andra ambitioner.

Garden State

Här om dagen såg jag filmen Garden State med Zach Braff och Natalie Portman. Jag har velat se den ända sedan den kom för flera år sedan men det har av olika anledningar aldrig blivit av.
Den var något så ovanligt som en film som var precis som jag hade föreställt mig, fast jag inte ens riktigt visste vad den handlade om. Tyckte den var bra, småmysig, fin kemi mellan skådespelarna. Rekommenderas.

Melodifestivalen andra chansen

Det absolut, absolut roligaste i går var att se Carolas reaktion på att ha åkt ut ur tävlingen. När hon spärrade upp ögonen och utbrast "vaaaa?!?!" så till och med jag kunde läsa på läpparna.

Jag tycker det daltas för mycket med Carola. Hon har hur mycket erfarenhet som helst, hon borde förstå vad som går hem i stugorna vid det här laget. Att göra stockkonservativa uttalanden om homosexuella gör det inte.
Det fungerar för övrigt inte heller ute i Europa. Pratade med folk från några andra europeiska länder efter Eurovision det året hon var med med "Evighet". Flera av deras tv-kommentatorer hade berättat om hennes åsikter, med följden att ingen ville rösta på henne.

Att det nu skulle vara "synd" om henne. Nä. Absolut inte. Den som sig in i leken ger får leken tåla.

Sömnbrist de luxe

Äntligen hemma, nu ska jag vara ledig två dagar. Jag ska sova varje stund jag kan.
I natt bestämde sig Emma för att vakna klockan fem (nej, fem är inte morgon, det är natt, jag kan inte vara nog tydlig på den punkten), och vägrade somna om. Då var det tur att jag hade en far till barnet att tillgå, även om han var något segstartad.
Har ändå sovit på tok för lite. Längtar tills småbarnsåren är över och åtta timmars sömn blir norm igen. Tills barnen blir tonåringar och man ligger vaken och väntar på att höra en nyckel i låset...
Jag vill resa tillbaka i tiden och säga åt mitt barnlösa jag att sluta gnälla över en nattsömn på sju timmar. Det är en lyx.

Man tar för mycket för givet

Våra bekantas tragiska förlust har fått tankarna att snurra i mitt huvud hela kvällen. Det går inte att föreställa sig hur det känns, bara jag tänker tanken "hur skulle det kännas om det var Emma" så öppnar sig en svart avgrund under mina fötter, jag känner paniken krypa under skinnet och tårarna väller fram. Så att verkligen tvingas gå igenom det...

Det första jag sade tll maken i kväll när jag kom hem var "vi ska vara lyckliga för att vi har en fullt frisk och levandes dotter varje dag". Så ofta tar man sina nära och kära för givna, men vi skall alla dö och ingen vet när det ska ske. Jag känner mig priviligierad som har ett barn, en man, riktigt goda vänner och båda mina föräldrar, de lever och mår bra allihop. Det är det enda som betyder något. Det enda viktiga.

Det går inte att förstå

Idag fick jag veta att sonen till ett par vi känner har dött.

Senast jag träffade mamman var hon höggravid och såg fram emot (men samtidigt lite nervös inför) förlossningen. Sedan hörde jag att de fått en pojke och att allt gått bra. Nu en månad senare är han borta. Det går inte att förstå, det måste vara det allra, allra värsta som kan hända en människa.

Vi tänker på er.

Är det så svårt?

Varför, varför, varför har män så svårt att fälla ner, stänga, skjuta in?

Vi hade en inneboende som konsekvent lämnade toalettsitsen uppfälld. Borde han inte ha förstått att nedfällt läge var prioriterat i hushållet, eftersom det alltid såg ut så när han kom in i badrummet?
En av makens mixningskunder bor hos oss medan de jobbar den här veckan. Han lämnar konsekvent toalettdörren öppen. Den är alltid stängd. Borde det inte vara en vink? Den åker upp på vid gavel för att den hänger snett om den står öppen, och dessutom kryper Emma in och leker med toaborsten och det vill jag till varje pris undvika.
Varje gång min far har varit i ett kök (och det är rätt ofta, han gillar att baka och laga mat) ser det ut som om en tornado dragit fram och öppnat allt som öppnas kan. Skåp står på glänt, lådor är öppna allt mellan två och trettio centimeter.

Jag har aldrig träffat på en kvinna som gör så här. Varför är det så?

Mastodonthelgen närmar sig

I helgen ska jag jobba 28 timmar sammanlagt. Och inte en timme är nattjobb.
Jag gillar mitt schema, jag jobbar 80%, jobbar i genomsnitt fyra dagar i veckan, men den här helgen är tung. Särskilt tung är min väska eftersom all mat jag måste ha med mig väger så. Lunch, middag, mellanmål, kvällsfika. Faktiskt frukost i morgon också, jag vill nog sova så länge jag kan eftersom jag inte är hemma förrän 23.30 i kväll.
Mycket mat blir det.
Skvallerblaska måste också inhandlas. Samt korsordstidning. Måste dra nytta av att jag jobbar med korsordsexperten Mattias, han får hjälpa mig med svåra krysset.

Moderata ulvar i fårakläder

Att moderaternas försök att förändra sin framtoning och göra klassiska vänsterfrågor till sina var framgångsrikt i förra valet vet vi. Frågan är om det fungerar en gång till. Nu vet folk vad alliansens politik egentligen handlar om, det är fortfarande klassisk moderat politik som leder till ökade klyftor.
Vad som aldrig upphör att förvåna mig är folks förmåga, ja till och med vilja, att duperas. Det är väl klart som korvspad att ett Moderaterna som kallar sig arbetsparti aldrig blir som ett sossarna utan Göran Persson. Folk klagar över regeringens politik och regeringen svarar att de bara genomför sina vallöften. Och i de flesta fall är det ju sant. Ändå reagerar folk som om de aldrig hade hört talas om dessa förslag.

Jag röstade inte på alliansen, jag läste deras valmanifest och jag var genast övertygad över att den här politiken kunde inte jag ställa upp på.
Informerar sig inte folk när de väljer parti? Särskilt när man ska byta sedan sist? Det var ju tydligen många socialdemokrater som röstade på alliansen, kollade de inte upp vad det var de röstade fram innan? Snacka om att köpa grisen i säcken?

Men hur blir det då nästa val? Nu säger moderaterna att det blir välfärden som blir nästa vals stora fråga. De vill spela på "motståndarnas planhalva". Min första tanke är att nu måste ju valet bli "a piece of cake" för sossarna, alliansens favoritsysselsättning sedan de valdes har varit att montera ner vårt gemensamma välfärdssystem, det här måste ju folk genomskåda, även de lättlurade jävlarna. Men man ska aldrig ropa hej, som det sägs. Alliansen har sina pr-experter och sina konsulter och sina talskrivare. De kan säkert komma valsande med vårdpeng och privata alternativ och få det att låta som lösningen på allt.
Jag hoppas bara att svenska folket inte låter sig luras igen. Läs det finstilta den här gången!

John Howes funderingar kring berg

Surfade in på John Howes hemsida. John Howe är ett välkänt namn för Tolkien-fanatiker som jag, men för er andra kan jag berätta att han är en av dem som illustrerat flest av Tolkiens verk och också var en av dem som gjorde concept art för sagan om ringen-filmerna.
Howe har i alla fall sin vana trogen skrivit ett långt och välresearchat inlägg i sin dagbok om något han kommit att tänka på, och denna gång handlar det om berg och dess betydelse för människan genom tiderna. Faktiskt mer underhållande läsning än det kan verka, och låt er inte avskräckas av de många konstreferenserna.

Min själ vill inte bo här

Varje vinter drabbas jag av samma känsla. Det är känslan av att jag befinner mig på helt fel plats. Jag borde vara någonstans där det är en meter snö och trettio grader kallt och glest mellan husen, inte här i blötan och trängseln. Faktiskt är det lika illa som min kollega Mattias (tillika utflyttad norrbottning) säger: "Ibland vill jag gråta för att jag bor här".

Missförstå mig rätt. Umeå är en trevlig stad. Jag har jobb, min man har företag med kundkrets, vi har kollegor, vänner, vi hyr ett trivsamt hus (som visserligen ligger på fel område, men ändå). Det är jättefint här på sommaren. Konsum har öppet till 22 alla dagar. Vi behöver inte ha bil. Det går buss, tåg, flyg i alla riktningar. Snart kommer botniabanan. Badhuset ska inte byggas på kajen.
Kort sagt, det finns många bra skäl att bo här i stan, men jag upplever att jag är Umeåbo i hjärnan men inte i själen. Min själ är från glesbygden, min själ vill tillbaka till glesbygden. Den är osalig. Jag misstänker att den kommer att spöka på E4:an norrut när jag dör, på evig väg hem till Tärendö.
Jag vill inte bo där. Det finns ingenting, inga jobb, inget liv, ingen framtid. Men åh, vad jag saknar den byn ibland så det gör ont. Jag ser skogarna, ägnarna, de gamla gårdarna, älvarna framför mig. Det är där jag vet var stigarna går och någorlunda vem som är släkt med vem fast det är komplicerat.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja att Emma fick en liknande uppväxt. Att hon skulle få gå i en liten skola där lärarna har tid för alla i de små klasserna. Där mattanterna lagar maten på plats. Där hon skulle kunna gå till skolan själv, gena över daggvåta ängar på hösten och åka skidor på vintern. Hon skulle få cykla tre kilometer efter byvägen och hälsa på sin bästis. Leka i skogen. Hon skulle få all den där friheten som jag fick som barn.
I stället för att som nu bli följd, övervakad, begränsad. För sin egen säkerhets skull.

Det är bara det att en sådan barndom som min blir mer och mer sällsynt överhuvudtaget. I de små hålorna i inlandet försvinner människorna, skolorna, affärerna, postkontoren, bankkontoren, jobben. Bara de gamla och de som sköter om dem blir kvar. Den levande glesbygden sjöng på sin sista vers redan när jag var barn, nu är den snart helt utdöd. Och jag sitter här i Umeå och längtar efter något som inte längre finns, som en gammal gumma med sina minnen fast jag inte ens fyllt trettio.

Föräldrajämlikhet

Läser på aftonbladet att den blygsamma uppgången i uttagna pappadagar har vänt. Nu tar papporna ut mindre än tidigare.
Det här räknas ut efter hur många dagar pappan tagit ut, vilket i sig är logiskt, eftersom det är det lättaste mätinstrumentet. Men statistiken kan vara missvisande, vilket jag här tänker belysa med hjälp av exemplet familjen Björnström.

Mamma Björnström var hemma i 13 månader och tog under denna period ut drygt 300 dagar. De grundades på en blygsam ingångslön för 80%.
Under det första halvåret var även pappa Björnström mycket hemma eftersom han var arbetslös. Det var inte alls kul på många sätt men han fick ju i alla fall mycket tid med sin nyfödda dotter. Under det andra halvåret startade pappa Björnström företag och jobbade fortsatt mycket hemifrån. Och var även i fortsättningen hemma mycket mer än en heltidsarbetande far.
Nu har mamma Björnström gått tillbaka till arbetet. Pappa Björnström är hemma och hans föräldrapenning grundas på vad han skulle ha tjänat som anställd ljudtekniker, eftersom han inte haft sitt företag i ett helt år ännu. Han får ut nästan lika mycket som mamma Björnström fick på en full vecka på tre dagar i veckan. Han kommer att kunna vara hemma ett halvår, och under den tiden bara ta ut 80 dagar.

310 mot 80. 13 månader mot 6. Jag orkar inte räkna ut procenten, men ni ser ju själva, bara för att man inte tar ut så många dagar behöver det inte betyda att man inte är hemma länge. Skulle pappa Björnström ha tagit ut alla dagar i den här takten hade han kunnat vara hemma i två och ett halvt år. Vi ångrar att vi inte sparade fler dagar åt honom från början, men det är lätt att vara efterklok.

Jag tycker hur som helst att det krävs en nyansering av debatten. I stället för att stirra sig blind på antalet dagar borde man undersöka hur länge folk är hemma med sina barn i realtid. Det finns ju även studenter och arbetslösa som inte uppbär föräldrapenning men som ändå är hemma med sina barn.

Problemet är dock fortfarande ett jämställdhetsproblem. Män tjänar mycket pengar och arbetar oftare heltid än kvinnor. Följdaktligen får de bättre ersättning från försäkringskassan. Taket ligger på 403.000 kronor. 80% av 403.000 är fortfarande apmycket pengar. Vill män vara hemma länge kan de alltså det, och fortfarande leva gott.

Jag tror inte alls att det här har med pengar att göra. Jag tror att det är traditioner, attityder, könsroller, förväntningar med mera som styr. Och som med så många andra problem som beror på sånt kanske det bara är lagstiftning som hjälper. Det är ingen perfekt lösning, men jag tror det är den enda vägen.