Min själ vill inte bo här

Varje vinter drabbas jag av samma känsla. Det är känslan av att jag befinner mig på helt fel plats. Jag borde vara någonstans där det är en meter snö och trettio grader kallt och glest mellan husen, inte här i blötan och trängseln. Faktiskt är det lika illa som min kollega Mattias (tillika utflyttad norrbottning) säger: "Ibland vill jag gråta för att jag bor här".

Missförstå mig rätt. Umeå är en trevlig stad. Jag har jobb, min man har företag med kundkrets, vi har kollegor, vänner, vi hyr ett trivsamt hus (som visserligen ligger på fel område, men ändå). Det är jättefint här på sommaren. Konsum har öppet till 22 alla dagar. Vi behöver inte ha bil. Det går buss, tåg, flyg i alla riktningar. Snart kommer botniabanan. Badhuset ska inte byggas på kajen.
Kort sagt, det finns många bra skäl att bo här i stan, men jag upplever att jag är Umeåbo i hjärnan men inte i själen. Min själ är från glesbygden, min själ vill tillbaka till glesbygden. Den är osalig. Jag misstänker att den kommer att spöka på E4:an norrut när jag dör, på evig väg hem till Tärendö.
Jag vill inte bo där. Det finns ingenting, inga jobb, inget liv, ingen framtid. Men åh, vad jag saknar den byn ibland så det gör ont. Jag ser skogarna, ägnarna, de gamla gårdarna, älvarna framför mig. Det är där jag vet var stigarna går och någorlunda vem som är släkt med vem fast det är komplicerat.

Jag tänker ibland att jag skulle vilja att Emma fick en liknande uppväxt. Att hon skulle få gå i en liten skola där lärarna har tid för alla i de små klasserna. Där mattanterna lagar maten på plats. Där hon skulle kunna gå till skolan själv, gena över daggvåta ängar på hösten och åka skidor på vintern. Hon skulle få cykla tre kilometer efter byvägen och hälsa på sin bästis. Leka i skogen. Hon skulle få all den där friheten som jag fick som barn.
I stället för att som nu bli följd, övervakad, begränsad. För sin egen säkerhets skull.

Det är bara det att en sådan barndom som min blir mer och mer sällsynt överhuvudtaget. I de små hålorna i inlandet försvinner människorna, skolorna, affärerna, postkontoren, bankkontoren, jobben. Bara de gamla och de som sköter om dem blir kvar. Den levande glesbygden sjöng på sin sista vers redan när jag var barn, nu är den snart helt utdöd. Och jag sitter här i Umeå och längtar efter något som inte längre finns, som en gammal gumma med sina minnen fast jag inte ens fyllt trettio.