Nu har solen gått i moln, men tidigare i dag lyste den och värmde skönt. Jag påmindes om min barndoms vårar, då jag brukade bygga dammar i Keros dike på väg hem från skolan. Oroa er inte om ni inte vet vem Kero är, det är hans dike som är intressant för den här historien.
Det var inte vilka dammar som helst, utan avancerade saker där vi stoppade vattnet med stenar och grus, och sedan byggde små hus i det dränerade området. Sedan förstörde vi dammen och lät vattnet forsa ner över den stackars byn med sina invånare av pinnar och småsten.
Efteråt granskade vi förödelsen. Den var oftast total. Naturkatastrof.
Sa jag att jag gillar katastroffilmer?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar