Våra bekantas tragiska förlust har fått tankarna att snurra i mitt huvud hela kvällen. Det går inte att föreställa sig hur det känns, bara jag tänker tanken "hur skulle det kännas om det var Emma" så öppnar sig en svart avgrund under mina fötter, jag känner paniken krypa under skinnet och tårarna väller fram. Så att verkligen tvingas gå igenom det...
Det första jag sade tll maken i kväll när jag kom hem var "vi ska vara lyckliga för att vi har en fullt frisk och levandes dotter varje dag". Så ofta tar man sina nära och kära för givna, men vi skall alla dö och ingen vet när det ska ske. Jag känner mig priviligierad som har ett barn, en man, riktigt goda vänner och båda mina föräldrar, de lever och mår bra allihop. Det är det enda som betyder något. Det enda viktiga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar