Läste just Terri Erikssons krönika om hur hårdare regler i skolan inte motiverar eleverna att lära sig mer. Jag håller helt med.
Jag har bara arbetat en termin som lärare, men hann under den terminen bli spyless på "kepsdiskussionen". Varje lektion började med att påminna killarna om att kepsen skulle av. De tog av dem, det var aldrig något bråk om saken, men de muttrade och anmärkte på att det var en löjlig regel. Då var jag tvungen att ta på mig den stränga minen och hävda att sådana är ordningsreglerna på den här skolan och regler är till för att följas.
Men egentligen tyckte och tycker jag att kepsars av- eller påvarande under lektionstid är en sån icke-fråga. Det finns betydligt viktigare frågor att diskutera, inte minst hur vi tilltalar varandra, samarbetar med varandra, hur vi skapar en god stämning i klassrummet.
Men vi var tvungna att kollektivt hålla kvar vid dessa regler inom lärarkåren, för det var alltid någon 40-talist som motsatte sig alla moderniseringar.
När ska skolan börja stå för lustfyllt lärande, där eleverna verkligen känner att de lär sig för livet efter skolan och inte för provet nästa vecka? Min personliga övertygelse är att detta motiverar skoltrötta högstadiebarn mer än tvång och stränghet. Jag tycker inte det är det minsta flummigt, det är logiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar