Äntligen har det kommit en studie som säger att det inte lönar sig med astronomiska bonusar för chefer. Inte för att jag har varit emot dem i första hand för att jag misstänkt att de inte fungerar, jag tycker att de är svåra att försvara rent moraliskt.
Cheferna har redan astronomiska löner, behöver de sedan ännu mer pengar? Det är den första frågan. Flera bolag (bl.a. Ericsson vill jag minnas) har betalat ut bonus även om det gått dåligt för bolaget. Det kan väl inte vara rätt och riktigt?
Den mest brännande frågan är hur mycket en persons arbete kan vara värt. Jag förstår att chefer arbetar mycket, får försaka mycket, knappt träffar sina familjer, har stort ansvar. Men detta gäller även för läkare. De får inga miljonlöner och inga bonusar. De RÄDDAR LIV. Chefer gör mycket men de räddar inte liv. Jag har svårt att tro att hur duktig man än är på sitt jobb så är ens arbetsinsats inte värd så mycket. Det kan bara inte vara möjligt.
Mitt enda svar på hur det har blivit så här är att det skett en gradvis, successiv förlust av verklighetsförankring inom näringslivet. De har snurrat på i sitt ekorrhjul, krävt mer, gett mer, tävlat som karriärmänniskor älskar att göra. Någonstans fick de hybris och började se sig mer som messiasgestalter än som duktiga arbetsledare. Nu är de hjärntvättade allihop till att tro att det behövs megamiljoner för att någon ska göra ett bra jobb. Det går antagligen inte att gå tillbaka, så nu är de dömda att för all framtid lägga löjligt mycket pengar på löjligt uppblåsta personer som ändå inte åstadkommer mer av den anledningen.
Till alla dem som säger att det behövs pengar för att man ska bli motiverad att göra ett bra jobb vill jag säga detta. Jag tror att det kan stämma i vissa fall. Jag tror att det stämmer om man inte gillar sitt jobb. Är det motigt och jobbigt kanske en hög lön kan få en att stanna.
Men man gör ändå inte ett lika bra jobb som någon som brinner för det de gör, för de arbetar med lust. Lust kommer inte ur en hög lön, det kommer ur att man gillar sina arbetsuppgifter, man ser att det man gör är förbättrande för någon/något. Lust kommer ur att känna att man är på rätt plats i sitt liv, att man trivs med sina arbetskamrater. Känner man lust gör man allt som oftast ett riktigt bra jobb. Skulle man misslyckas är man ivrig att förbättra sig. Det kan inte pengar ensamt åstadkomma.
Om endast pengar kunde motivera människor, varför finns det i så fall så fina människor inom vården som gör så mycket för andra människor, som verkligen kan och vill? Det är i alla fall inte för att de har hög lön. Duktiga människor finns inom alla lönekategorier, precis som det finns mindre duktiga. Är man endast driven av en vilja att få mycket pengar tror jag inte att det resulterar i att man lägger ner sin själ i arbetet. Men lust kan göra det.
Eller så kanske det helt enkelt är så att vissa tycker att de bara kan bli lyckliga av pengar. Det är nog de som är högerpolitiker, för det är oftast de som brukar tjata om att jobb ska löna sig, att svenska folket ska köpas med en tusenlapp extra i plånboken, som om det var det enda som betydde något.
Jag tycker mig vara lycklig fast jag är hyfsat lågavlönad. Jag arbetar frivilligt deltid, för att jag värderar min dotter mer än pengar. Jag har arbetat ideellt för att ha något att göra på dagarna. Jag har en man som driver ett företag som han inte direkt blir rik på, men han gör ett fantastiskt jobb, för han älskar det han gör. Jag har flera exempel i vänskapskretsen på folk som inte värderar pengar särskilt högt. Som tar obetalda föräldraledigheter, människor som arbetar ideellt i föreningar. Det är människor som engagerar sig utan att få ett korvöre för det. Och de människorna är faktiskt allt som oftast till vänster om den politiska mittfåran.
Jag tror att chefsutbildningarna drar till sig folk som ger sig in i en karriär inte utifrån lust utan för att de vill tjäna pengar. Kanske borde företagen försöka få tag i folk med andra ambitioner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar