Efter att ha läst debattartikeln av Nanna Gillberg började jag fundera. För det första tycker jag inte att Carola är ett bra exempel på det författaren vill belysa. Carola har trots allt sagt och gjort en hel del märkliga saker som fört med sig ett ogillande av hennes person, helt oberoende av hennes framgång. Att påstå att det är jante-lagen som orsakar Carola-hatet är som att påstå att missnöjdheten med Göran Persson berodde på avundsjuka.
Är det så svårt att förstå att man kan tycka illa om någon, helt utan att ogillandet grundar sig i avundsjuka? Om jag har sagt något negativt om en snygg tjej (som inte alls behöver ha med utseense att göra) så har jag ibland fått höra att jag bara är avundsjuk. Samma sak om det är någon rik person. Om jag uttalar mig om fula eller fattiga ifrågasätts inte ärligheten i mitt tyckande, men tydligen kan man inte tycka illa om snygga rikingar utan att det bottnar i jante-lag och missunnsamhet.
Jag misunnar absolut inte människor att lyckas. Jag är jätteglad för Charlotte Kalla, för Björn Gustafsson, för min vän som ska gästblogga. Det jag däremot inte gillar (och därför brukar jag beskyllas för att agera enligt jante-lagen) är när människor höjer upp sig själva till mer än vad deras framgång/talang befogar samtidigt som de trycker ner andra.
För mig blir det ett tecken på dålig självkänsla. Om man vet att man är bra i sig själv och duktig på det man gör har man inget behov av att hävda sig hela tiden, av att ständigt bli bekräftad. Då är man i stället ödmjuk i sin inställning och vet att man inte blir mindre värd av att uppmuntra och berömma andra. Man missunnar inte andra det man själv har.
Så om jante-lagen är att missunna andra det man själv inte har, vad är det då att missunna andra det man har? "Jag vill vara ensam på toppen-lagen"? Är den mer moraliskt riktig än Jante?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar