Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi är tydligen inte värda mer än vår arbetsinsats här i landet. Att individen har ett värde som är lika för alla oberoende av förmåga, ett värde man har bara för att man är människa, det är tydligen en helt och hållet främmande tanke för politiker.
Den här kritiken riktar sig både mot den gamla socialdemokratiska regeringen och den nya borgerliga, för i det här fallet är de fan lika goda kålsupare. Sjuktalen slog i taket för några år sedan. Politiker studsar upp, utropar "vadan detta?!" och låtsas vara superförvånade.
Men det var ju väntat. Skär man ner så mycket som det gjordes på nittiotalet, om en person plötsligt ska göra två personers arbete, då skapar man sig ett problem. Då blir folk utslitna. Om man aldrig får vara ledig för att det är vikariestopp och ordinarie personal ska täcka upp för varann och måste gå ut på sina lediga dagar, om man måste jobba varannan helg för att det inte finns pengar att ta in helglöpare för, då jobbar man sönder sig själv. För att inte tala om att det blir mycket fysiskt tyngre.
Så att låtsas som om det är svenska folket som drabbats av plötslig kollektiv fusklust när det egentligen är en klassisk orsak - verkan-situation är ganska korkat.
Visst finns det människor som lever på systemet, som gjort det till en konst. Men de är trots allt ingen majoritet. De allra flesta felaktiga utbetalningar som görs från försäkringskassan beror inte på fusk, utan på grund av slarv, från personalens eller den sökandes sida. De allra flesta söker inte sjukpenning om de inte verkligen behöver det, det är jag övertygad om.
Det största mysteriet för mig är de olika läkarrollerna och vilken vikt de tillerkänns. Den behandlande läkaren skriver ett intyg för sin patient efter att ha träffat och undersökt denne. I många fall är läkaren specialist på just det patienten lider av. Läkaren i fråga vare sig vinner eller förlorar på om patienten får sin sjukskrivning, det finns inget krav från sjukhus och vårdcentraler på att sjukskriva så många som möjligt.
Försäkringskasssans läkare träffar inte patienten, talar inte ens med denne och någon undersökning genomförs inte. Läkaren har allt som oftast ett helt annat specialistområde än just patientens sjukdom. Och försäkringsläkaren jobbar för försäkringskassan, den part i målet som vill slippa betala ut ersättning. Följdaktligen är denne läkare partisk. Hur kan en läkare ens vilja arbeta på det sättet? De borde ju åtminstone undersöka patienten?
Hur, utifrån detta, är det rimligt att utlåtandet från den läkaren som aldrig ens sett patienten väger tyngre än det från den behandlande? Den partiske är mer tillförlitlig än den opartiske?
Det här handlar i första hand förstås om alla de individer som drabbas, men det är också ett problem att läkarnas kunskaper nedvärderas.
I den här artikeln säger Lena Ersson, platschef på Försäkringskassan i Dalarna att "Många efterfrågar det här med sunt förnuft och empati. Men det är värderingar, alla har inte empati för samma sak. Om man låter det styra kan man hamna väldigt snett".
Förvisso låter det helt logiskt. Men ändå inte. Försäkringskassan kanske måste ta sig en funderare på vad de egentligen arbetar med. De arbetar inte med siffror, diagram och statistik, de arbetar faktiskt med människor. Det finns en människa och ett liv bakom varje ansökan.
När man arbetar med människor kan man inte alltid gå efter mallen, för varje individ och varje situation är unik. Men det vill inte försäkringskassan se. De vill avhumanisera de sökande så att deras egna tjänstemän inte ska känna sig skyldiga. De gömmer sig bakom regler för vem som är sjuk och inte.
Kanske måste de det för att orka. Annars kan det ju gå som inom vården, där vårdpersonal tvingats tänka på tids- och kostnadseffektivitet i stället för att ge de gamla och sjuka den tid och den vård de behöver. Där personalen blir utbrända.
Det skulle ju vara ytterst pinsamt med drösar av utbrända försäkringskassehandläggare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar