Jag älskar katastroffilmer. Ju större katastrofer desto bättre. Globala katastrofer, som i Deep impact eller Day after tomorrow.
Jag tror det beror på den kittlande känslan man får när man inser att människan trots allt inte kan styra allt, en dag kan en meteorit slå ner, eller golfströmmen kallna. Och då står vi där, eller, det kanske vi inte alls gör. Idag är vi herrar, men vilken roll skulle vi ha efter en global katastrof?
Jag brukar roa mig med att fundera lite över hur jag och min familj skulle överleva. Att vi skulle bo i en stuga ute i skogen, med en massa konserver. I fantasin är det ju möjligt.
I verkligheten har vi nog ingen chans, vad skulle vi äta till exempel, när konserverna tar slut? Ingen av oss kan jaga. Jag har ingen koll på vad naturen har att erbjuda. Rötter? Bär? Efter att vi har plundrat ICA är det nog kört.
Dessutom går min idé ut på att vi skulle vara förhållandevis ensamma och inte tävla med tusentals andra desperata människor om den sista raviolin.
Läste i Aftonbladet om National Geographics program Aftermath: Population Zero, om vad som skulle hända om alla människor plötligt försvann på en gång. Det är så klart inte realistiskt, men ett spännande koncept. Programmet visar att vi påverkar jorden och dess varelser på ett genomgripande och allomfattande sätt genom vår livsstil, men trots det tar det inte mer än några hundra år för planeten att gå vidare (nästan) som om vi aldrig funnits.
Otroligt fascinerande, gå gärna in på länken och ta en titt. Mycket av detta skulle ju hända även om det fanns några procent av mänskligheten kvar. Hur skulle vi klara en sådan tillbakagång i vår egen utveckling? Skulle vi klara den överhuvudtaget? Jag har svårt att tro det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar