Glad första advent!

Här firar vi med förkylning och förstoppning. Det är J:s mage som chockats lite av att äntligen äta annat än bröstmjölk och reagerat med att producera hårda, små korvar som är ett helvete när de ska ut. Jag tröstar, trycker i henne så mycket katrinplommonpuré hon orkar och hoppas att det ska gå över snabbt.

Äldsta är förkyld och lite småfebrig, så hon får inte vara med sina kompisar. Dock är hon så pass frisk att hon på grund av detta klättrar på väggarna av understimulans. Jag har skavsår i öronen efter att hon pratat och berättat saker och ställt frågor exakt hela dagen. Jag gillar att prata med henne, men fem minuters tystnad känns inte så dumt ibland. Och idag har det pga lillasysters magåkomma blivit mycket "mamma, du sade ju att du skulle limma det här/skura golvet/titta på adventskalendern/julpynta" "ja, men jag måste byta blöja/laga mat/mata/trösta J/städa undan i köket först, sen ska vi göra det". Och varje gång accepterar hon besviket. Hon samarbetar så gott hon kan, och det känns inte roligt att hon hela tiden måste vänta på sin tur.

Vi såg i alla fall första avsnittet av julkalendern tillsammans, och hon fick hjälpa till att skura, vi trotsade snöyran och baxade barnvagnen till ica och köpte lördagsgodis och jag läste om när Pettsson och Findus firar jul åt henne som godnattsaga. Jag hoppas att hon kommer att minnas de små stunderna, att hon kommer att uppskatta att jag verkligen försökte även när förutsättningarna var superkassa. Jag hoppas hon inser att jag ville och tyckte att hon förtjänade så mycket mer.

Träna, träna

Här hemma tränas det för fulla muggar. J har inte lärt sig att rulla runt ännu, och hon gillar inte att träna heller, men vi lägger henne på mage korta stunder i alla fall och låter henne försöka. Hon ser mest ut som en skalbagge på rygg (fast på mage då) och hon börjar gallskrika efter max en minut.

Storbarnet är tvärtemot lillasyster oerhört aktiv. Hon springer, hoppar, härmar mina armhävningar och dansar ballett i vardagsrummet efter bilderna i en bok från biblioteket.

Min egen träning har trappats upp några snäpp nu. Jag kör fortfarande min bålstabilitetsträning, men bara en eller ett par gånger i veckan. Utöver det kör jag nu två rena styrkepass på vardagsrumsgolvet. Senaste tiden har de bestått av s.k. tabataintervaller, dvs man jobbar i tjugo sekunder och vilar i tio, detta upprepas åtta gånger. Jag säger er att armarna är som spagetti efter en sån omgång med dips mot soffans armstöd...

Löpningen har äntligen lossnat ordentligt. Jag började lite smått, mycket försiktigt efter tremånaderskontrollen att jogga. Nu har jag faktiskt sprungit en mil inte bara en utan två gånger och hunnit med mitt första intervallpass. Tekniken och styrkan börjar sitta, nu kan jag ta i när jag springer och det är verkligen skönt. Det finns inget bättre än att komma hem efter ett löppass helt uppe i det blå av endorfiner.

Promenerar gör jag fortfarande, men inte varje dag, det blir mest de dagarna jag ska hämta storbarnet från dagmamman.

Allt detta tillsammans med kosten som jag fortfarande håller nyttig har gett resultat: tjugo kilo har jag gått ner sedan toppnoteringen innan förlossningen. Nu är det tolv kvar till normalvikt.

En önskan om mer tid.

Det finns så mycket jag skulle vilja göra om jag hade mer tid. Just nu går all tid till att gå vardagen att rulla och familjen att må bra. Självklart är detta viktigast och därför prioriterat. Men allt det där som prioriteras bort; jag önskar att jag hann mer av det.

Då skulle jag läsa alla de böcker som ännu står olästa i bokhyllan (och läsa om några favoriter), se osedda tv-serier och filmer, lyssna mer på radio, lyssna på skivor, se Agenda och Uppdrag granskning och alla fina naturprogram. Jag skulle sticka mer och bry mig mer om vår pyttelilla trädgård och börja odla på kolonilott. Framför allt skulle jag träffa mina vänner mer.

Visst, det kommer en tid när vardagen inte längre är lika tidskrävande, när man önskar att man träffade sina barn oftare, men ändå. Insikten om hur kort livet faktiskt är börjar drabba mig med full kraft och det ger mig panik. Jag vill hinna så mycket och har så lite tid.

Plockeliplock

Jag begriper inte varför det ständigt är tusen saker som befinner sig på fel ställe i vårt hem! Utifrån hur det ser ut verkar vi mest släppa saker där vi går och står. Det måste vara det vi gör. Det är leksaker, skor, smutskläder, frukostrester, hårborstar, plåster, de där små grejerna som sitter runt öppningen på brödpåsar, tuschpennor, filtar...

Jag tycker att jag bara plockar upp och ur och in och ned och ändå är det som om sakerna sitter på små fjädrar som ba' "sproing" och så ligger samma grej framme igen. Det är ett sisyfosgöra att försöka hålla ordning.

Har en teori om att oredan beror på att vi har för mycket saker att stöka med, så en rensning är igång. Garderoben är genomgången och kraftigt uttunnad, jag har gjort av med hälften av mina CD-skivor och resten av familjen uppmuntras (med varierande framgång) att rensa i sina saker.

Om det kommer att bli mindre att plocka i framtiden återstår att se, men att slänga saker ger mig en känsla av frihet, helt klart. Jag ska äga tingen, inte tingen äga mig.

Äntligen fick vi tummen ur!

Vår "hall" (eller snarare utrymmet närmast ytterdörren) har verkligen behandlats styvmoderligt. I ett och ett halvt år pratade vi om att ta bort garderoben som stod där och tog så mycket plats, och sedan tog det ytterligare drygt ett halvår (tills igår) innan vi införskaffade krokar, lånade borrmaskin och fixade upphängning för dotterns ytterkläder i hennes höjd.

En gammal badrumskrok och en halv sån där leksaksförvaringsgrej från IKEA får tjäna som möss- och vantförvaring, för lämpliga, upphängningsbara korgar för ändamålet har vi inte lyckats hitta. Dottern är i alla fall nöjd och utbrast lyckligt att när hon kommer hem ska hon hänga allt på sin rätta plats. Vi kan ju alltid hoppas att den inställningen håller i sig.

Jag såg en bild

Jag brukar undvika att titta på bilder om det varnas för att de är starka, särskilt om det handlar om barn och djur. Jag vill inte blunda för att hemskheter sker, men jag vill inte ha dessa saker på näthinnan när jag ska sova, och jag orkar inte gråta varje gång jag besöker aftonbladets hemsida.

Men jag såg en bild ändå, och eftersom jag i texten nedan kommer att beskriva den vill jag härmed varna den som inte vill läsa om sådana hemskheter att sluta här.

Det var en bild från inbördeskrigets Syrien, och jag klickade alltså på den, varför vet jag egentligen inte. Den föreställde barn. Mördade barn. En pojke hade ögonen öppna, men de såg ingenting. Det var flera barn, kanske åtta-tio stycken, uppskattningsvis mellan två och tio år gamla.

En liten flicka såg jag särskilt länge på. Hennes ansikte syntes inte, men längd och kroppsbyggnad påminde mig om min egen femåring. Hon hade en tröja och byxor på sig, och på byxorna kunde man se att hon kissat på sig. Jag har läst om att människan ofta tömmer urinblåsan när hon dör, men om denna flicka kissat för att hon dog eller för att hon var så skräckslagen innan dödsögonblicket är egalt. Likheten med min egen dotter och hennes nersölade byxor gjorde att jag inte kunde sluta se henne även efter att jag klickat bort mig från bilden. Det blev omöjligt att se henne som "den främmande andre", någon från ett annat land, en annan kultur, någon som jag i mitt liv här inte har något gemensamt med, inte kan relatera till. Snarare kan jag inte låta bli att relatera.

Och så tänker jag på krigets absurditet. Inte enbart på kriget i Syrien, utan på krig i allmänhet. På att vi ser oss som civiliserade för att vi har formulerat "krigets lagar" och skrivit under på konventioner som beskriver "krigsförbrytelser". Alla krig borde i sig själva betecknas som förbrytelser. Att civila dödas i krig är mord, och det borde vara olagligt oavsett om det är meningen eller ej. Att ett barn används som mänsklig sköld gör det inte rätt att döda det för att komma åt den som skyddar sig bakom det. Att ursäkta civilas död med att soldater placerat sig bland dem är fan ingen ursäkt.

Krig är absurda företeelser. Att skicka iväg unga män och kvinnor för att döda andra unga män och kvinnor (och kanske även civila i alla åldrar) de aldrig mött för politiska syften, det är absurt.

Om att låta kvinnor vara kvinnor och män vara män

Ibland (ganska ofta) hör eller läser jag kritiska röster påstå att feminister borde låta män vara män och kvinnor vara kvinnor.
Uttrycket "låta" antyder att det skulle vara enklast så, om man bara lät män och kvinnor vara skulle de automatiskt bete sig på ett visst, utifrån sitt kön definierat sätt.

Vet ni vad? Det är nys.

Om jag bara får vara den jag är:
- blir jag hårig som ett troll (eller en karl)
- går jag absolut inte i högklackat
- har jag på mig bekväma, praktiska kläder
- skrattar och pratar jag högt, lite för högt "för att vara kvinna"
- köper jag hellre en bok om militärhistoria under andra världskriget än en ny handväska
- köper jag mot förmodan en väska brukar den inhandlas på herravdelningen
- sminkar jag mig inte
- har jag kortklippta, omålade naglar och minimalt med smycken
- dricker jag hellre en god öl än en drink eller ett glas vitt vin

Jag skulle kunna rada upp många fler exempel på hur jag bryter mot könsnormerna om jag tillåts vara mig själv, utan krav och förväntningar utifrån. Om könsrollerna - vilka antifeminister tycker att vi ska "låta" män och kvinnor leva i - kräver att jag måste förändra mina intressen, mitt utseende och mitt sätt att vara, hur kan då dessa roller vara så naturliga som de här människorna hävdar?

Är det kanske, möjligen, eventuellt så att det är DE som försöker förändra människor till att bli något de inte är? Att när de anklagar feminister för att inte "låta" människor få vara som de är så sysslar de i själva verket med gammal, hederlig projicering?

Jag vet inte jag, men jag känner faktiskt väldigt få som utan viss omformning passar in i könsrollerna. Dessa roller är, för att säga det milt, förjävla snäva i passformen. Vore det inte bättre om vi lät kvinnor och män vara precis som de är och ge blanka fan i om det medför att kvinnorna blir som män och männen blir som kvinnor?

Om träning, mat och normer

Läste en fantastisk artikel om hur vi ser på mat, kroppar och utseende igår, som satte igång tankar i mitt huvud. Artikelns tes är att i vårt samhälle är det enda "fina" att både vara naturligt smal och inte bry sig så mycket om vad man stoppar i sig, utan äta och dricka gott. Denna kombo är inte alla förunnad, fast många låtsas att de fungerar så (men sen kräks de på toaletten eller springer ett par mil för att bränna bort latten och kanelbullen).

Att äta och dricka gott och vara tjock är däremot inte okej, då har man ingen karaktär. Och avstår man det goda och tränar för att hålla övervikten borta är inte heller det okej, för då är man tråkig och späker sig.

För oss som bara behöver titta på en kaka för att gå upp ett par kilo är det kört. Vi kan inte "leva livet fullt ut" med alla goda pastarätter och cupcakes som Leila bakat och roséviner på en solig sommartisdag. Vi får höra att vi är tråkiga, att vi borde "unna oss" lite mer. Men om vi gör det och går upp i vikt, då är ju inte det bra det heller. Knasigt.

Nostalgi

I kväll botaniserade jag och äldsta dottern bland lämningarna från min barndom. Till dotterns ofantliga glädje hittade vi my little ponies, barbiedockor och -kläder, dockskåpssaker, gulliga smådjur, smyckesskrin, parasoll och annat smått och gott. Hon ville ta hem och leka med allt på en gång.
För mig var det som att öppna en tidskapsel. Där fanns min lilla byrå som jag gjort till dockskåpet av tändsticksaskar, i lådorna låg fortfarande små, små dagböcker (med text i) LP-skivor gjorda av urklippta bilder från Skivor & Band-katalogen, små encentimetersbörsar med papperspengar och annat pyssel som är så smått att endast små, flinka barnfingrar kunnat tillverka det. Jag tog fram de små sakerna som legat där sedan jag lekte med dem för mer än tjugo år sedan och upplevde tiden som dimension på ett väldigt konkret sätt.
Nu har min dotter plockat fram alla smådjuren som brukade bo i mitt dockskåp och som nu ska flytta in i hennes lekar. Hon leker bio med dem och iPaden. Det låter precis som något jag kunde ha gjort om det hade funnits iPadar på min tid.
Allt smälter plötsligt ihop i den sena timmen, nu och då, minnen och verklighet, vuxen och barn, hon och jag.

Idag kom den

Kommentaren jag har gått och väntat på, alltså. Stora dottern utbrast "det är jobbigt att ha en lillasyster!".

Det är klart att det är, det förstår ju vem som helst med en gnutta empati. Jesper Juul jämför att få ett syskon med att ens partner skulle komma hem med ytterligare en kvinna/man och säga att hen ska bo med oss. Och i ärlighetens namn är bebisar inte roliga. De ligger och sprattlar och säger gogo och ler när man ler mot dem. Annars gråter och sover de mest. De är så tråkiga att endast föräldrar och mor- och farföräldrar förstår att uppskatta dem. Men för ett barn, som kanske dessutom förväntade sig en lekkamrat - not so much.

Nej, att dottern känner så kom inte som någon överraskning och jag förstår henne. Det som gläder mig är att hon törs säga det, rakt ut, helt oprovocerat. Det betyder att vi lyckats med den biten av vår uppfostran, att visa att det är okej att känna att det är både roligt och jobbigt att få ett syskon. En liten del i vår föräldragärning, men ack så viktig, inte minst för döttrarnas framtida relation.

Spädbarnsåldern

Jag är inte något stort fan av spädbarnstiden. Många längtar tillbaka till den, talar lyriskt om den och man får lätt bilden av att det enda de gjorde var att sitta och lukta på sina telningars små huvuden i ett års tid. Jag hör inte till dem.

Visst, spädbarn luktar fantastiskt, deras små tår och öron är bedårande, det är härligt att deras bajs inte luktar bajs och när amning fungerar är det praktiskt, behändigt och underlättar tillvaron väldigt mycket. Men för mig är spädbarnstiden ändå inte någon höjdpunkt, mer en påfrestande tid att ta sig igenom för att senare få uppleva bättre tider.

När vi pratade om ett till barn var det inte ytterligare en förlossning som gjorde mig tveksam utan det var ett år av dålig sömn. Nu har vi fått ett barn som (peppar, peppar) sover bra på nätterna, men i gengäld har hon väldigt svårt att sova på dagarna och blir mycket, mycket grinig när hon är trött. Jag spenderar en icke oansenlig del av dagen med att försöka söva en bebis som gråter hysteriskt av trötthet, och jag längtar helt ärligt efter att det inte ska vara så mer.

Jag längtar efter att hon ska kunna sitta själv, att hon ska kunna prata och berätta, att hon ska visa oss vem hon är. Jag längtar efter att hon ska bli två-tre år. Det är en fantastisk ålder. Den dagen vårt andra barn växer ur den åldern kommer jag att sakna den, men spädbarnstiden - nej. Inte det minsta.

Semester

Sedan igår är vi åter hemma efter en veckas semester i Danmark. Själva resandet skedde med tåg eftersom förra Danmarksresan med flyg var en strapats med värmeslag, öronont, yrsel, vätskebrist och allmän misär.
Så här i efterhand kan jag konstatera att tågresan blev ungefär likadan (förutom öronont), bara med den skillnaden att det tar ca 14 timmar längre tid med tåget.

Värst var sträckan Köpenhamn - Stockholm på hemvägen. Tåget var fullsatt, varmt, kvavt och alla var trötta och svettiga. J skrek och gnölade och fick ingen ro och E som var på dåligt humör klagade och gnällde så mitt tålamod till slut var så uttänjt att det hotade gå av på mitten. När det återstod en knapp timme av resan nådde vi höjdpunkten när E plötsligt med panik i rösten meddelar att hon mår illa och måste kräkas. Fram med spypåse, maken som satt bakom fick stå lutad över sätet och hålla påsen medan jag försökte hålla J lugn med hjälp av amning. Det visade sig dock ha blivit lite väl mycket av den varan, för mitt i allt kräks hon plötsligt ut över sina kläder, sin filt och mig. Bingo.

Där och då bestämde vi att hädanefter blir det flyg om vi ska längre än 30 mil.

Nåväl, själva Danmarksvistelsen och då främst dagarna i Legoland var fantastiska. Vädret var varmt och soligt varenda dag och E fick åka allt hon ville utan stress eftersom vi hade tre dagar på oss. Eftersom hotellet låg på tio minuters gångavstånd hade vi möjlighet att gå tillbaka efter middagen och åka saker det är alldeles för lång kö till dagtid.

E visade sig vara en liten adrenaline junkie som åkte berg-och-dal-banan "Draken" inte bara en utan två gånger tillsammans med mig. Jag hade mina betänkligheter innan, hon är trots allt bara fem år, och jag ville inte att hon skulle hamna i en situation där hon blev jätterädd mitt i och behöva stanna kvar tills det var färdigt. Det är ju svårt att stiga av en berg-och-dal-bana liksom. Men min oro visade sig vara totalt ogrundad, när vagnen saktade in mot slutet utbrast dottern besviket "Är det slut nu?" varpå hon frågade om vi inte kunde åka en gång till, för det var "superkul att åka supersnabbt". Roligt för mig att ha en allierad i familjen inför framtida besök på nöjesparker.

Kan överlag rekommendera Legoland till barnfamiljer. Parken är välorganiserad och trots stora besökarantal är köerna hanterbara. Man betalar för att gå in, att åka saker kostar inget extra. Vi bodde på hotell Propellen som ligger ett stenkast från entrén, och även det hotellet vill jag rekommendera. Särskilt restaurangen med den sällsynta kombon klanderfri service - barnvänlighet ger pluspoäng. Jag är i alla fall inte van vid att hitta barnmenyer innehållande pyssel och kritor på bordet i samma restaurang där servitörerna i stärkta förkläden presenterar vinet och hämtar den använda tallriken medan man hämtar mer mat från buffén.

Efterrättsbuffén innehöll för övrigt en kaka som smakade snickers och chokladfontän att doppa frukt i.

Jag hade apropå godsaker gjort en deal med mig själv om att jag fick äta vad jag ville under semestern bara jag tränade på något vis varje dag. Jag lyckades hålla detta alla dagar utom två då tiden helt enkelt inte räckte till. Jag utnyttjade gym och pool på hotellet och fick till bra träning. Dessutom måste jag säga att detta varit en aktiv semester i den meningen att vi absolut inte latat oss. Enda tillfället vi suttit ned har varit vid måltiderna, annars har vi gått och gått så fötterna värkte till slut. Vägde mig i morse och upptäckte till min förvåning och glädje att jag bara gått upp ett knappt kilo under veckans gång. Inget att bry sig nämnvärt om, det försvinner lika fort igen.

Allt som allt har det här varit en riktigt härlig semester, och som sig bör var det även härligt att komma hem.



På väg in första dagen.


E och Bedstefar (min pappa) kollar kartan. Legoland är fem gånger så stort som när jag var barn.


Städerskan hade lagt nallen fint till rätta på sängen.


I babycentret mitt i Legoland, där det fanns allt som behövs för blöjbyte och matning inkl. blöjor i alla storlekar och amningskuddar.


Sista dagen besöktes Legoshopen. Vill-ha-faktorn var hög, men 3499 danska kronor för Dödsstjärnan kändes lite väl saftigt.


På grund av beställningar hemifrån köptes en hel del nyckelringar med Star Warstema.


Den här gången blev E inte rädd för hajarna i Atlantisakvariet, tvärtom.

Mål uppnått!

I förrgår hände det, jag klarade att hålla positionen "plankan" i två minuter, två gånger. Det var jobbigt, speciellt andra gången, men jag bet i och höll ut.

Jag tror faktiskt att det har suttit mycket i det mentala att jag inte klarat detta förrän nu. För bara någon vecka sedan klarade jag bara 1 minut och 25 sekunder, att jag skulle blivit så mycket starkare på så kort tid håller jag för otroligt. Snarare är det nog så att jag inte vågat ta i ordentligt, inte orkat förbi den där punkten där det är riktigt, riktigt jobbigt.

Ska jag klara av ett vasalopp måste jag jobba med den här biten. Då kommer det att vara tungt, och jag kommer att drabbas av impulsen att ge upp och kliva av. Att då i stället bita i och nyttja den stora reservkapacitet som bevisligen finns i kroppen blir något att jobba på.

Jag fick en fråga

Jag hälsade på på jobbet idag. En arbetskamrat (som inte har egna barn) frågade mig hur det fungerar att vara tvåbarnsförälder. Eller rättare sagt, hon sade "fungerar det att vara tvåbarnsmamma?"

Viss nyansskillnad där.

Jag svarade att vissa dagar flyter saker på hjälpligt och då tänker jag "det här går ju riktigt bra" och att det andra dagar är fullständigt kaos. Men att jag lärt mig att för att fixa vardagen mentalt och praktiskt planerar jag så lite som möjligt (för planerna faller ofelbart, och Murphy ser till att ju noggrannare planering desto sämre håller den), jag tar dagen som den kommer och jag gillar läget.

Typ så.

Idag gjorde jag fel

Idag gjorde jag förälderns vanligaste misstag: jag såg en situation enbart ur mitt eget perspektiv. Jag sade nej, min dotter blev i mina ögon oproportionerligt ledsen i förhållande till vad som nekades, jag sade till henne att hon skulle "skärpa sig" och att det "inte var något att bli ledsen över".

Vem var jag att bedöma vad hon får bli ledsen över och inte? Och "skärpa sig"? Det är nedlåtande att säga så i de allra flesta fall. Det var det idag.

Min dotter gick i tårar, jag gick på promenad och för sent ska syndaren vakna. När jag kom hem hade jag insett mitt misstag, men då sov hon.

I morgon är det jag som ber om förlåtelse och lovar bot och bättring det första jag gör.

Fokus på funktion

Samtidigt som jag tränar för att komma tillbaka i form efter graviditet och förlossning försöker jag hitta rätt fokus i tänkandet kring träningen och kosten. Detta för att kunna behålla motivationen över lång tid och göra detta på ett så hälsosamt sätt som möjligt.

Mitt tänkande kring träning grundade jag redan under min förra viktnedgång, men det är så lätt att halka ur fokus, jag måste jobba på det hela tiden. Vad är det då jag har som fokus?

Jo, det är så enkelt att jag kämpar för att behålla fokus på min hälsa i stället för mitt utseende när det gäller viktnedgång, träning och kost. Det låter säkert enkelt och det är det säkert för många andra, men jag inser mer och mer hur utseendefixerad jag varit och fortfarande är. Mitt fokus vid viktnedgång ligger traditionellt mycket mer på tappade kilon och centimetrar än på hur det känns i kroppen. Visst, kilon måste tappas och centimetrar minska för att det ska kännas annorlunda och man ska bli hälsosammare, men jag inser att i alla fall för mig som är utseendefixerad är det inte bra att det blir fokus nummer ett. Jag ska i stället försöka fokusera på funktion. Att jag blir starkare, orkar mer, att det är lättare att gå upp för en trappa, att det är lättare att röra sig. Att glädjas över känslan av att vara lättare, snarare än att glädjas över siffran på vågen.

Jag väger mig, och jag blir glad när siffran är mindre än den var förra veckan. Antagligen kommer jag aldrig ifrån det helt. Men när jag antecknar är det antalet övningar jag orkar eller kilometrar jag gått som är viktigast. Funktion kommer först. Vikten är reducerad till en liten siffra i ett hörn.

Varför tycker jag att det här är så viktigt då? Att gå ner i vikt är ju hälsosamt om man är överviktig, då spelar det väl ingen roll om man fokuserar på hur det känns eller hur det ser ut? Jag hävdar att det visst spelar roll vilket fokus man har, eftersom det påverkar ens motivation, och kanske även ens metoder.

Ett exempel är något ni vet att jag inte är förtjust i, nämligen dieter. Jag vänder mig starkt emot dieter som lovar snabb viktnedgång, eftersom jag tror att snabb viktnedgång är skadlig. Jag vänder mig även mot dieter som utesluter delar av kostcirkeln eftersom jag tror att det bästa för hälsan är att äta så allsidig kost som möjligt. Jag vågar påstå att de allra flesta som använder sig av dieter har en smalare (och därmed snyggare) kropp som sitt fokus och motivation. Inte en bättre hälsa.

Som sagt, jag påstår inte att jag mästrar detta tänkande till fullo, jag står och kollar in mig själv i spegeln en hel del själv, när jag enligt min filosofi i stället borde känna efter hur det känns i kroppen. Men jag är medveten om det och jag jobbar på det.

Dels handlar det om att komma ifrån utseendefixeringen för att jag tror att ett hälsofokus leder till hälsosammare metoder för viktnedgång. Dels handlar det om att jag i egenskap av förälder känner att jag måste förmedla rätt budskap till mina döttrar. Vi kvinnor lär oss från barnsben att det som räknas när det gäller våra kroppar är utseende, inte funktion. Det är så synd. För vad är egentligen viktigast? Att vara "snygg" eller ha en stark, hälsosam kropp som låter en göra det man önskar med den? Jag menar inte att vi ska låta barn bli feta och säga att de är vackra som de är med sin övervikt, jag menar att vi ska sluta tala om "vacker" överhuvudtaget och tala om att orka, fungera i stället.

Faktiskt tror jag att utseendefokus kan hämma möjligheterna att gå ner i vikt på så vis att det är menligt för motivationen. Om allt man vill är att bli snygg finns risken att man fokuserar på problemområdena på kroppen i stället för att se de positiva förändringarna i funktion. Om jag bara ser gäddhänget och inte märker hur mycket starkare mina armar trots utseendet blivit ger det mig en känsla av att inget händer. Fel! Det som verkligen betyder något; hur mycket jag orkar lyfta, det har förändrats. En stark arm med lite gäddhäng fungerar lika bra som en stark arm utan gäddhäng. Båda armarna är lika bra, och lika stor källa till stolthet. Dessutom finns mycket i vårt utseende vi inte kan förändra utan kirurgi. Jag tror att det finns tjejer som känner hopplöshet inför viktnedgång för att de "ändå kommer ha potatisnäsan kvar" eller födelsemärken, eller för lång, för kort... Då kanske det känns som att det där att bli smal inte hjälper så mycket i sammanhanget, och där försvinner motivationen. Samma tänkande riskerar också att ta bort känslan av att ha åstadkommit något när man gått ner i vikt. Man "är fortfarande inte snygg" så vad spelar det då för roll att kilona är borta?

När jag har gått ner i vikt kommer jag fortfarande att ha bristningar på magen. Mina ben kommer inte att ha den perfekta, svarvade formen, för så ser mina ben helt enkelt inte ut. När jag tänker på det kan jag bli besviken, men jag försöker, åh, jag försöker verkligen att tänka "om jag är normalviktig, stark, har god kondition och en god hälsa spelar formen på mina ben eller huden på min mage ingen roll".

En punkt där detta tänkande aktivt slagit igenom är i min målsättning: i stället för att sätta upp ett mål om visst antal tappade kilon är mitt mål att orka ett vasalopp 2014. Jag är övertygad om att träningen inför det kommer att medföra att jag når normalvikt på vägen dit. Att bli normalviktig skulle däremot inte per automatik medföra att jag orkade ett vasalopp.

Funktion före form.

Framsteg

Drygt tio veckor har gått sedan förlossningen och jag börjar känna resultat av min envetna träning, även om den fortfarande består av barnvagnspromenader och enkla styrkeövningar hemma i vardagsrummet.

Den tydligaste förändringen är att höfterna och bålen börjar kännas stabila. Det känns inte längre som om jag 'inte sitter ihop ordentligt'. Dels läker fogarna, dels gör jag bålstabiliserande övningar nästan varje dag.

Den andra markanta förändringen är en tydligt förbättrad kondition och uthållighet. De första promenaderna kunde jag helt enkelt inte gå i rask takt, benen vägrade att röra sig snabbt. Dessutom blev jag flåsig för minsta lilla och orkade bara få kilometer. Idag gick jag 11,5 km i rask takt, och klarade att hålla tempo i över två timmar, hela vägen hem. Det känns i kroppen, men det gick!

Och just det, jag kan hålla plankposition i en minut och tio sekunder, gånger två. Det sker pustande och stånkande och jag kämpar till mitt yttersta, men återigen, jag klarar det. Är mycket nöjd med mig själv.

Biomedicinsk analytiker?

Som ni vet har jag planer på att läsa till sjuksköterska inom en överskådlig framtid. Men nu har jag faktiskt blivit osäker, för jag läste om yrket biomedicinsk analytiker. Jag har inte vetat om yrkets existens, men nu seglar det upp som ett intressant alternativ.

Anledningen till att jag vill läsa till sjuksköterska är att jag 1) är väldigt intresserad av medicin, 2) vill ha ett yrke där man har roligare, mer kvalificerade arbetsuppgifter än att ta venprover, 3) får möjlighet att jobba antingen skift eller dagjobb (som uska är det så gott som omöjligt att få ett jobb som är måndag - fredag dagtid), samt sist men inte minst 4) slippa torka bajs (fast att bli ssk är ingen garanti).

Biomedicinska analytiker kan antingen göra undersökningar, t.ex. ultraljud av hjärta/kärl, EKG och sånt, eller jobba på labb med att analysera prover. Man läser anatomi, fysiologi, mikrobiologi, patologi och en massa annat intressant. Där skulle jag få mitt lystmäte vad gäller medicin. Det finns gott om dagjobb och det enda bajs jag skulle stöta på skulle vara faecesprover. Och de mängderna kan jag stå ut med.

Jag kan faktiskt se mig själv trivas med ett sådant jobb, problemet känns snarare som att det blir svårt att välja mellan den kliniska och den laboratorieinriktade utbildningen. Samtidigt har jag absolut inte räknat bort sjuksköterskeyrket, bara stött på ett intressant, likvärdigt alternativ.

Tur att jag har tid på mig att fundera.

Jag tänkte... Men så...

Vissa dagar får man verkligen ingenting gjort. Igår var en sån dag. Idag också, tyvärr.

Jag tänkte till exempel städa dotterns rum tillsammans med henne. Vi fick ta paus efter en kvart eftersom J tokskrek i babysittern. Matade. Försökte lägga. Försökte fortsätta städa. J vaknade och skrek. När vi upprepat den cykeln tre gånger gav vi upp.

Jag tänkte ringa Josefine som jag inte pratat med på flera veckor, men insåg att jag aldrig skulle få prata så länge J var vaken och hon vägrade sova.

Jag tänkte plocka lite men J vill bara vara i famnen och nog för att mycket går att genomföra med ett barn i sele på magen, men gå omkring och plocka upp saker från golvet och dra fram saker som hamnat under soffan hör inte dit.

Otroligt nog har jag lyckats att både handla och laga lunch. Och jag väntar snart hem maken, han ska ta halvdag idag och eftersom han är egenföretagare betyder det att han är hemma före fem. Härliga tider.

Halvvägs!

Min träning (rehabilitering) går framåt. Under de senaste veckorna har jag haft som mål att träna bålstabilitet varje dag. Det har inte riktigt blivit så, men ofta har det blivit av i alla fall, vilket jag är stolt över. Nu har det dessutom gett resultat! Från att ha klarat 30 sekunder i plankposition för drygt en månad sedan kan jag nu stoltsera med att ha klarat en minut gånger två!

Dessutom fixar jag utan problem en promenad på över åtta kilometer i hyfsat rask takt (det går något långsammare mot slutet, men det går). Det går framåt!

Om det nu inte var för sommarens goda grillmat och min nya faiblesse för Ben&Jerry's "Oh my applepie" skulle det säkert synas mer resultat på vågen också. Skärpning!

Nog förstår hon!

E skulle på kalas på Leos lekland idag, och hon skulle åka bil dit. På grund av hennes åksjuka fick hon åksjukemedicin, och jag tänkte i mitt stilla sinne att ett ombyte kanske skulle vara bra för att undvika katastrofen nedspydda kläder på kalas. Jag sade dock ingenting om att det var syftet med kläderna, jag sade bara "du får med dig lite extra kläder om du skulle spilla eller nåt, de kan vara bra att ha". Men när kompisen kommer och ska hämta E säger hon "jag har med mig kläder ifall jag skulle kräkas".

Hon har blivit så stor att hon kan genomskåda vuxnas spel och dimridåer. Imponerande, tänkvärt och lite skrämmande.

Fulltaliga

Maken är hemma igen. Det är alldeles vansinnigt härligt. Och i morgon kör vi försenat födelsedagsfirande eftersom han hunnit fylla trettioett medan han var borta. Det blir smörgåstårta och vanlig gräddtårta.

Jag är lättad och mycket glad, och hoppas det dröjer väldigt länge innan han är borta så här länge från oss igen.

Dagen då man firar flaggan och korna

Jag berättar för E att det är nationaldag idag.
- Är det därför vi ska på kosläpp idag?
- Ja, de har nog valt att ha kosläppet idag eftersom det är röd dag för att det är nationaldag och många är lediga.
- Så då firar vi korna?
- Nej, vi firar att Sverige är ett land, och det firar vi med att gå på kosläpp. Om vi hade haft en flagga hade vi kunnat hissa den, det kan man göra på nationaldagen.
- Aha, så då firar vi flaggan?
- Eh, inte riktigt, men...

Det är ju faktiskt även svenska flaggans dag, och det här med nationer är ju egentligen hemskt abstrakt och inte lite komplicerat. Och hon bryr sig ändå bara om kossorna.

Svetten lackar

Att lyckas utöva vardagsmotion handlar i mångt och mycket om att göra det lite mer krångligt och jobbigt för sig själv, att inte ta den lättaste vägen. Som idag, när jag både ska lämna och hämta E hos dagmamman eftersom maken fortfarande är i Östersund.

Jag valde alltså bort att ta stort barn och bebis + vagn på bussen för att i stället gå med bebisen i sele på magen hållandes i balansstången till cykeln som det stora barnet cyklar på. Av okänd anledning tyckte jag det var en bra idé vid åttatiden i morse. Jag tror jag tänkte i banor kring fint väder, bra tillfälle för dottern att öva cyklandet, bra motion. Som idé lät det inte så tokigt. Hur det blev i verkligheten? Svetten rann efter ryggen och jag tjatade mig hes om att dottern skulle titta var hon styrde. Det tog mycket längre tid än beräknat.

Och om två timmar ska vi göra om det på vägen hem. Hurra. Jag längtar redan.

Visar det här sig inte på vågen till helgen blir jag mycket, mycket onöjd.

Ibland blir det lite för mycket på en gång

Mina barn är underbara, men när jag just blivit avbruten mitt i träningen av femåringen som skrikgråter för att SVTPlay inte funkar på iPaden och därmed väcker bebisen som jag redan avbrutit sagda träning tre gånger för att söva (vilket är jättesvårt eftersom hon är täppt i näsan och övertrött) så hon också börjar skrika, då önskar jag mig bara femton minuter med lugna barn. Bara så jag får göra mina armhävningar, mer än så begär jag inte. Snälla?

Tack moder Natur!

Nu har jag grävt färdigt och gräsfröna är på plats i myllan. Jag hann precis börja fundera över hur vi ska kunna vattna den blivande gräsmattan utan vattenslang när det började droppa från ovan. Nu regnar det ordentligt och så ska det fortsätta ett par dagar till. Vilken tajming!

Lillgammal

E har fått en ny kompis, en liten lillgammal en i samma ålder. Idag stod de i hallen och klädde på sig och pratade om allt från kepsar till sprickor i tak, ända tills kompisen utbryter:

"Nää, ska vi bara stå här och tjattra eller? Nu går vi hem till mig!"

Ibland är det svårt att hålla sig för skratt i deras sällskap.

Minus en

Maken har åkt på jobb i Östersund och ska vara borta i tio dagar. Det har hunnit gå två, och tack vare att jag kallat in min mor båda dagarna har jag inte blivit galen än.

Det är inte det att jag inte klarar det utan hjälp, men i så fall hade bara det absolut nödvändigaste blivit gjort. Nu har jag i stället kunnat lämna J i sin ömma mormoders vård mellan amningarna och själv passat på att fixa och dona i vår sorgligt försummade trädgård.

Efter allt som allt ca åtta timmars effektivt arbete har jag grävt ur gammal jord i en rabatt, fyllt ut med ny jord och satt existerande blommor och alla nya jordgubbsskott i den. Dessutom har jag grävt ur en plätt på ca fyra kvadratmeter, fyllt på med ny jord och jämnat till; när det blir klart (ett hörn återstår) ska där sås gräs. Slutligen har hela gräsmattan klippts och baksidan är krattad. Jag räknade ut att jag har gått mellan trädgården och parkeringen 200 m bort med fullastad skottkärra ca femton gånger tur och retur. Mina armar är som spagetti varje gång jag tar paus.

Men, det är härligt att äntligen göra något åt eländet och se det fina växa fram, även om det tar mycket längre tid än jag trodde det skulle göra. Tidsoptimisten Anne underskattade både tids- och jordåtgång kan jag meddela. Tur att jorden är gratis (tillhandahålls av hyresvärden, liksom alla redskap, gödsel, gräsfrön, trallolja och annat smått och gott) annars hade det blivit en dyr historia.

Nu är klockan väldigt mycket och jag är trött i både kropp och huvud. Bebisen sover äntligen efter en missnöjd kväll och jag ska bara kolla till det stora barnet så ska jag också slockna.



Soon to be gräsmatta.



Rabatt. I förgrunden det som ska hamna under altanen när vi bygger ut den.

Förståelsen växer fram

E intresserar sig för bokstäver och hon kan nästan alla nu, det är bara C, Q och Å som är lite svåra att komma ihåg. Hon har en pixibok som handlar om just bokstäver och den satt vi och läste. Vi kom till bokstaven T och jag föreslog olika ord, "testa, t-shirt, trappa". Varpå E säger "Ja, och toa börjar också på T!"

Det är första gången hon själv kommer på ett ord och det blir rätt. Är mycket stolt förälder just nu.

Vill inte jinxa något, men...

... J var vaken utan att skrika flera gånger mellan sju och elva i kväll. Faktum är att hon inte tokskrikigt alls. Engångsgrej eller början på en bättring? Återstår att se.

Läkarbesök

Idag var vi på första rutinläkarbesöket med J. Hon växer och utvecklas som hon ska, rör på både armar och ben, fixerar blicken och följer med både med blick och huvudrörelser. Läkaren fick ett soligt svarsleende och till det en del gurglande svarsljud.

Vi talade om att hon fortfarande skriker mycket på kvällarna men läkaren försäkrade att det inte är något fysiskt fel på henne utan det är ett "funktionellt problem" dvs matsmältningsapparaten behöver lite inkörstid. Förutom det vi redan gör (fri amning, bära, massera, Sempers magdroppar) ska vi testa en babyro-vagga och minifomdroppar, och om det inte heller tar skruv ska jag testa mjölkfri kost.

Jag uppskattade att läkaren inte bara sade "det är kolik, hon kommer att skrika i tre månader" utan att han var tydlig med att det för det första inte ÄR kolik utan "kolikliknande symtom" och att det för det andra finns alla möjliga sätt att lindra och hjälpa, beroende på vad som är orsaken hos just det här barnet. Att sjukvården frångått att diagnosticera "kolik" så fort ett barn skriker i stället för att faktiskt försöka ta reda på varför barnet skriker är ett stort steg framåt, tycker jag. Nu är minifom en åtgärd bland flera, inte en universallösning, och föräldrar skickas inte hem till skrik och panik utan andra råd än "det går över".

Kompensation

Maken har köpt en ny telefon till mig. Han säger att det är för att jag förtjänar den eftersom jag drar ett tungt lass hemma just nu, när han jobbar jättemycket och lilla J skriker på kvällarna och jag ensam bär och tröstar och maratonammar. Jag misstänker att det är grottmänniskan i honom som kommer fram; han ska ut och jaga, om än pengar och inte mammutar men principen är den samma. Här ska försörjas.

Jag tror vi båda egentligen hellre hade sett att han var hemma mer och delade min börda, men nu är det som det är. Räkningar ska betalas, mat ska ställas på bordet. Jag är så klart jag, så jag tyckte det var en onödigt dyr present. Men samtidigt är jag glad att han ser, uppskattar och värderar det jag gör.

Nu sitter jag i alla fall och pillar med den nya luren. Mirakulöst nog fungerade allt vid säkerhetskopieringen i iTunes, så det var bara att fortsätta där jag slutade i sms-konversationer och wordfeudpartier. Ny, fin bakgrundsbild har jag snott av min kära mor i alla fall, så förstasidan blev så här fin:



Tack Ronnie! Den är jättefin och jag är väldigt glad för den.

En bra blandning

Här är E:s outfit som hon valt helt själv. Jag gillar att hon mixat mjuka, lekvänliga byxor med blommig, supersöt kjol och tröja med skelett (självlysande). Kläderna speglar henne; hon är inte enkelspårig, hon är mångfacetterad och intressant.

Ett ögonblick på jorden

Barnet är Oroligt. Äter, gnyr, somnar, vaknar, gnyr, äter, somnar. Jag lägger henne mot min axel och hela hennes halvmeterkropp vrider sig i mina armar. Det är så svårt att komma till ro när man korvat och tjorvat så länge.

Plötsligt blir hon stilla, och avslappningen tar sakta men säkert över. En arm glider iväg utför min, hennes näsa andas ljudligt i mitt vänstra öra. Hon blir en tung, liten klump. Totalt sorglös och hänsynslös, som mycket små barn ska vara.

Utvilad

J somnade kring ett i natt. Och sov till fem. Fyra timmar oavbruten sömn! Det är helt fantastiskt! Och inte nog med det: hon somnade om med det samma, sov till sju, somnade om och vaknade halv tio. Det betyder åtta timmar sammanlagt. Jag är officiellt utvilad.

Eftermiddag

J sov en stund i babysittern och E lekte med sina kompisar, så jag passade på att träna igenom ett nytt träningsprogram jag fått av min vän sjukgymnasten, med fokus på bålstabilitet (som jag som sagt vill jobba med nu efter graviditeten för att stärka upp kring bäckenet).

Det kändes riktigt bra att träna, jag orkade alla övningarna. Nu mellanmål.



Vasa sport med rökt lax och ett äpple.

Goda råd

Min kära vän Josefine är amningsrådgivare, och det är jag inte sen att utnyttja. Efter råd från henne lyckades vi igår få en mycket lugnare kväll än vi haft senaste veckan. Jag tror vi gick runt och bar på skrikande, rapnödig bebis i sammanlagt en kvart i stället för timmar. Och natten har varit förhållandevis lugn. Vilken lättnad.

Varannan natt

Förrgår natt var alltså sämst. Igår var en bra natt, J sov från 23.30 (efter en gnällig kväll i och för sig) till 07.30, enbart avbrutet av kortare matningar. Men i natt har vi åter vakat, först fram till två, sedan mellan fem och halv sex, och så uppstigning sju.

Och just idag kan jag inte sova när J sover fast E är hos dagmamman, eftersom jag ska till förlossningen och prata om min förlossning och hur det känns så här i efterhand med en aurorabarnmorska. Angeläget och bra på alla sätt, men tanken på att få blunda... Guddomligt.

Både lugnare och oroligare

På vissa sätt är jag en mycket lugnare förälder nu än när vi fick E. Jag känner att jag vet vad jag gör den här gången, jag har en liten arsenal med knep och trix som fungerade med det första barnet som jag i alla fall kan pröva, även om allt så klart inte funkar på den här lilla, helt egna individen. Jag behöver så att säga inte uppfinna hjulet igen. Det ger en viss trygghet.

Men samtidigt är jag mycket nojigare. Det började redan under graviditeten, jag var orolig för missfall, för att barnet skulle dö i magen eller under förlossningen. Det var jag aldrig förra gången. Och det fortsätter. Nu kan jag inte låta bli att googla för att ta reda på hur stor risken för plötslig spädbarnsdöd är och vad man ska göra för att minska den. Och fast jag nu vet att det är ett barn på fyratusen som dör i PSD så är jag ändå så himla orolig.

Det måste vara åldern. Jag har blivit gammal och nervös.

27 sekunder

Så länge klarade jag att stå i planka idag. Två gånger. Det går framåt, även om det är med myrsteg. Målet är 2 x 2 minuter.

Skrämmande

I Grekland har sju procent röstat på ett öppet nazistiskt parti, ett parti som har en partiflagga förvillande lik den bekanta, röda med svastikan. Ett parti som gör heil-hälsningar och kallar sin ledare för führer.

Vi har redan främlingsfientliga partier i parlamenten i de flesta europeiska länder, och det är i mitt tycke illa nog, men dessa partier har kommit dit genom att framstå som något annat, mer rumsrent. De har rensat ut de mest radikala elementen och attributen för att verka ofarliga. Men här kommer alltså ett parti som öppet visar vilken linje de representerar, som aktivt försöker likna Hitlers nazistparti. Och de får, precis som Hitlers nazister en gång, sju procent i ett parlament.

Jag är inte tillräckligt insatt i grekisk politik för att kunna bedöma hur stor makt dessa sju procent ger partiet - jag hoppas den blir mycket begränsad - men valresultatet säger alldeles oavsett skrämmande saker om stämningarna i det grekiska samhället. Även för utomstående är det svårt att inte dra paralleller mellan Tyskland under depressionen och Grekland i kris 2012. Desperation och vanmakt gör saker med människor.

Jag tror inte att historien upprepar sig exakt, jag tror inte det grekiska nazistpartiet tar makten totalt och därefter försöker lägga resten av kontinenten under sig. Men det finns mycket annat otrevligt som kan hända, som vi måste se och reagera på. Kom ihåg, att inte säga ifrån är att i tystnad acceptera. Låt oss inte göra det.

Kalla saker för vad de är

Mannen som skjutit ihjäl ett antal människor i Malmö är seriemördare, inte serieskytt.

Anders Behring Breivik är terrorist, hans brott riktade sig mot staten och hade politiska och ideologiska motiv, oavsett hur vrickad han är.

När en man dödar en kvinna med vett och vilja är det ett mord som begåtts oavsett om de tidigare varit eller är ett par. Att kalla det "familjetragedi" är att förminska brottet. Alla mord är tragedier, men de är likförbannat mord.

Spring i benen

Varför gå när man kan springa, det är E:s inställning. Och varför gå över Röbäcksslätten och titta på hästarna när man kan färdas över en savann full med zebror? Där bilarna är elefanter, lyktstolparna giraffer, dikena med smältvatten fulla av krokodiler, hajar och flodhästar? Det blir ju så mycket roligare då.

Saker jag glömt om bebisar

Jag hade helt glömt de där små nöjda ljuden små bebisar gör, det där prejollret eller vad man nu ska definiera det som. Det där som låter som "glegle". Och det där som låter som om de knarrar eller gnisslar. Hur mysigt det är.

Sämst natt

Att bli väckt av ett hungrigt spädbarn som äter och sedan somnar om, det gör mig inget. En sådan natt kallar jag en bra natt, det är en natt då jag har fått sova.

Men i natt var ingen bra natt. I två pass har vi kämpat, först bara jag och J och sedan J, jag och maken, för att få sova. Vi var lika trötta alla tre. Första omgången varade mellan midnatt och tvåtiden, det andra mellan fem och sju på morgonen. Skrika-amma-skrika-rapa-skrika-amma-skrika-rapa, i en ständig loop. Det var som om hon aldrig hann äta sig mätt innan den svalda luften gjorde sig påmind och ville ut, och sedan hann hon inte rapa klart innan hon kände hur hungrig hon var. Resultat: gnöl, gnöl, gnöl.

Det här är något nytt för mig. Äldre dottern behövde i stort sett aldrig rapa, och behövde hon det behövde man bara lägga henne på axeln i två sekunder så rapade hon lydigt. Men med J går det trögt, och det är jobbigt, för alla inblandade.

Nattens upplevelser har hur som helst lett till att vi sovit bort största delen av dagen, alla tre (tack och lov att E skulle till dagmamman idag). Jag tänker emellertid inte säga att vi därmed inte gjort något vettigt. Att sova är bland det vettigaste som finns.

Bära barn

När jag inte bär J i selen vankar vi omkring så här. J verkar gilla att hänga på min arm som en liten apa, och ibland är det enda sättet att få upp en seg rap på. För den här tösen har sega rapar, vilka problem det är med dem ibland. Hoppas verkligen att det snart ska ge sig.

En grimas

Jag längtar precis som alla föräldrar till nyfödda barn efter det där första, magiska leendet. Under tiden får jag ta till tacka med när J råkar grimasera så det ser ut som ett leende. Och försöka fånga det på bild. Det går så där.

Upp på tå

Efter att ha fått råd av vän som är sjukgymnast (väldigt praktiskt med en sådan i bekantskapskretsen) övergick jag idag från att göra plankan på knä till att göra den på tå. Tydligen aktiveras inte alla muskler när man gör plankan på knä, så det är mer effektivt att korta tiden och stå på tå.

Jag stod så länge jag kunde, vilket blev 25 sekunder. Detta lyckades jag upprepa två gånger. Pregravid klarade jag som sagt 1,5 minuter, men då stakade jag runt milspåret och var i bästa formen sedan jag var femton. 25 sekunder får alltså anses godkänt, har jag bestämt mig för. Lite höftlyft och armhävningar (på knä) får komplettera styrkepasset.

Det är så underbart att röra på sig igen och använda kroppen. Jag gillar att träna när det är på mina egna villkor, när jag känner att det tar i musklerna, när jag får upp lite flås på promenaden. Jag har varit inaktiv pga foglossningen och gravidotympligheten så länge och verkligen lidit av det, så nu njuter jag enormt.

Igår gick jag och maken nästan åtta kilometer i rask takt. Det kändes underbart, även om det var jobbigt. Sol, vår. Motivationen är på topp.

Nära, nära

Lilla J vill allrahelst vara nära, nära hela tiden. Hon sover bäst liggandes på min mage och näst bäst på sin kudde mellan sin mor och far i stora sängen. Jag tycker det är okej. Vill jag kunna göra saker samtidigt har jag henne i selen, då är det möjligt att göra allt från att dammsuga eller tömma diskmaskinen till att hjälpa äldre dottern att hitta rena sockar. Det mesta går bra att göra med barn i sele faktiskt, det skulle vara duscha då som inte riktigt fungerar.

Men när det finns tillfälle idkar jag och J gärna soffhäng och nära föräldraskap. Det är mysigt, och jag tror att ju närmare desto tryggare, och ju tryggare desto modigare barn den dagen det ska ut på egna äventyr.

Rehabiliteringen börjar

I morse ställde jag mig på vågen för första gången sedan förlossningen. Den visade på åtta kilos viktnedgång, bara så där. Jag kan direkt dementera att det beror på kosten, för fusket har varit omfattande de senaste två veckorna.

Nej, för det första bär jag inte längre på drygt 3,5 kg barn, en liter extra blod, någon halvliter fostervatten och en moderkaka. En del extra energi går åt till amningen, och så är jag i allmänhet mycket mer rörlig nu när foglossningen är borta, så grundförbränningen har höjts.

Idag testade jag att göra plankan för första gången. Jag brukade klara 1,5 minuter gånger två, på tå. Nu lyckades jag med stor möda klara 30 sekunder gånger två, på knä. Försökte en tredje, men då skrek musklerna så redan efter ett par sekunder att jag bestämde att det fick räcka för första gången.

Formen på magmusklerna är alltså usel, men någonstans måste jag börja. Muskelkorsetten måste byggas upp för att undvika ryggproblem, för att klara att lyfta barn, för att kunna åka skidor nästa vinter. Bara att kämpa på.

Usel form

Idag vågade jag mig ut på min första längre promenad i vad som i alla fall var tänkt att vara rask takt. E och jag gick en promenad med J i vagnen runt Röbäck här om kvällen, men det var inte så långt och gick i 5-åringsfart, så det här skulle alltså bli det verkliga konditionstestet.

Slutsats: min kondition är usel. Jag tog mig runt, men särskilt snabbt gick det inte och sista kilometern stapplade jag närmast fram. Dessutom blev J hemskt missnöjd någonstans halvvägs så jag fick ta upp henne ur vagnen, stoppa in henne under min jacka så endast huvudet stack upp och bära henne hem. Nästa gång ska jag ha med mig selen ifall vi hamnar i samma situation.

Nåväl. I morgon kör vi igen.

Orättvist!

Dottern och maken diskuterar vid köksbordet. Dottern är inte belåten.

- När jag blir större än dig, då ska jag bestämma!
- Jag tror inte du blir större än mig. Större än Anne kanske.
- Jag önskar att du vore en tjej! För då skulle inte du vara så stor!
/.../
- Men när jag blir äldre än dig, då ska jag bestämma!
- Men jag blir ju också äldre. Vi blir ett år äldre varje år, båda två. Så du kan aldrig bli äldre än mig.
- Men åååh! Då kan jag ju aldrig få bli äldst!

Dubbelt upp

Det är ju egentligen helt fantastiskt, att man kan älska ett barn så mycket, och så kommer det ett till, och i stället för att de två ska dela på den befintliga kärleken så sväller den till dubbel storlek så det nya barnet får lika mycket kärlek som det första, och det första är lika älskat som det alltid varit. Det är stort. Jättestort.

Och så rädslan så klart. Den som kommer med kärleken, den andra sidan av myntet. Rädslan att förlora dem man älskar så mycket, rädslan att något ska hända dem. Lättnaden som kommer varje gång jag kollar till det sovande barnet och ser täcket höjas och sänkas i takt med andetagen. Samma lättnad varje kväll i fem år. Nu har jag två täcken att kolla. Två liv att skydda med mitt. Så skrämmande det är, detta livet.

Fixa rummet

Dottern har tittat på Fixa rummet, och nu vill hon att Isabelle ska komma och fixa ett smurfrum åt henne. Hon har till och med gjort en ritning.

Kommer inte att hända, dock.

Åt rätt håll

Jag har inte ställt mig på vågen än efter förlossningen, men det måste ju vara ett gott tecken att jag måste dra åt midjebältet på bärselen lite mer varje gång jag ska använda den?

Den fantastiska Manducan

Vi köpte en olivgrön Manduca-sele att bära barn i den här gången. Jag har redan använt den flera gånger och den har varit rent ovärderlig i vissa fall.

Lilla J tycker stundvis inte om något annat än att vara nära, och då helst med sin mage mot någons bröst. Jag är en förälder av typen som tycker att om hon vill vara nära är det ett behov hon har och då ska det tillfredsställas, men ibland blir det trixigt att bara ha en hand att göra saker med, och då är selen verkligen värd varenda krona. Dessutom verkar hon gilla att vara i den, i alla fall om omedelbar insomning är ett tecken på trivsel.

Bästa presenten, utan tvekan. Tack till mina föräldrar för den här användbara prylen.



Jag vet att det ser ut som om J är grisrosa på bilden, men det är bara någon inställning på makens telefon, hon är inte grisrosa annat än när hon är arg. Och det är hon inte på bilden.

Trippla törnrosor

Och plötsligt sov båda barnen och jag och vi missade middagen. Nu är jag ensam vaken, de två små sover än. Rutiner, vad är det?

Stillsamt kaos

Plötsligt har vi dubbelt så många barn. Två i stället för ett. Ni som har tre, fyra, fem eller fler barn tycker säkert att två barn är en lisa, men ni kanske minns när ni en gång fick det där andra barnet, hur det vände upp och ner på allt. Allt är som bekant relativt.

Jag har inte riktigt fått rutin på det här med att vara ensam med två barn än. Idag har vi bara försökt klara minut för minut, J har liten tillväxtperiod och vill amma konstant, E har somnat på golvet mitt i leken på sin flygande matta-filt. Jag har spillt ut en hel kaffekopp i soffan. Inget vettigt blir gjort.

Födseln

Ni vet att jag var på MVC på tisdag morgon förra veckan. Ni vet att jag då var fyra centimeter öppen, att det gjordes en hinnsvepning och att ingenting sedan hände fast jag vankade runt här hemma som en osalig ande.

Ingenting hände. Fram till 01.13, när jag vaknade av att vattnet gick. 02.42, alltså en timme och tjugonio minuter senare föddes Jorunn. På golvet i vardagsrummet. Det var den korta versionen, här kommer den något utförligare:

Jag vaknade alltså av att vattnet gick. Jag vet inte varför, det gjorde inte ont, det bara rann vatten utan att jag kunde göra något åt det och jag låg där i sängen, hyfsat förvånad, och såg den blöta fläcken växa sig större och större. Vid förra förlossningen gick vattnet aldrig av sig själv utan barnmorskan tog hål på hinnorna för att kunna sätta en skalpelektrod på dottern. Då var vattnet svartbrunt av mekonium, men den här gången var det klart som dricksvatten, och jag kände mig väldigt lättad över det.

Jag väckte maken och berättade vad som hänt. Han gjorde sitt bästa för att piggna till medan jag ringde förlossningen för att rådfråga. Enligt samtalsloggen på min telefon ringde jag 01.14 och samtalet varade i tre minuter.

Barnmorskan frågade om jag hade värkar (vilket jag ju inte hade), om det var klart fostervatten (ja), samt om barnet var fixerat (nja, ruckbart, men det räckte visst för att det inte skulle vara någon risk för navelsträngsprolaps). Jag fick rådet att ta på en binda och återkomma vid sjutiden på morgonen om inget hände.

Jag lade alltså på luren 01.17. Maken hämtade en handduk som jag fick lägga mig på och jag ringde den tilltänkta doulan, min vän Josefine, 01.22. Vi pratade i fyra minuter, och under den tiden hann jag få mina första två värkar. De var inte särskilt långa, kanske 15-20 sekunder, men de kom som sagt under loppet av fyra minuter, och jag kände igen karaktären hos dem sedan förra gången. Med tanke på vad min barnmorska från förra graviditeten sade på efterkontrollen; nämligen att med tanke på det snabba förloppet skulle jag åka in direkt vid första värk nästa gång i stället för att vänta hemma, bestämde jag att det var dags att ringa förlossningen igen och meddela att nu var vi på väg. 01.26 ringde jag, och samtalet varade i två minuter.

Där stötte jag dock på patrull. Jag tror det blev en kommunikationsmiss mellan mig och barnmorskan; jag var i ett stressat tillstånd och tänkte inte tillräckligt klart för att berätta det väsentliga och hon ställde inte de frågor som skulle ha gett henne den informationen. Jag berättade att jag haft vattenavgång och nu fått två täta värkar, samt att jag kände igen känslan från min förra förlossning när jag fick värkar och var sex cm öppen vid inskrivningen. Barnmorskan utbröt "tror du att du har öppnat dig sex centimeter på två värkar?". "Nej, givetvis inte, men jag var fyra centimeter öppen i morse" protesterade jag.

Här borde jag så klart ha refererat min förra förlossningen i all korthet, att jag aldrig märkte av min latensfas, att jag hamnade i aktiv fas direkt, att det bara tog sex timmar från första värk till dottern var ute. Men det gjorde jag inte. I efterhand vet jag att barnmorskan, om hon fått den informationen, hade rått mig att åka in direkt. Och då hade jag gjort det, för jag ville åka in. Jag visste att mina värkar ännu inte var så långa och intensiva, men jag var rädd för hur snabbt förlossningen skulle fortskrida. Jag var rädd att inte hinna. Jag tror jag åter igen försökte säga att jag kände igen värkarna och visste hur det skulle kännas. Barnmorskan rådde mig att fortsätta tajma värkarna och åka in om de blev en minut långa, intensiva och regelbundna, minst tre stycken under tio minuter. Och så sade hon att om hon skulle vara ärlig fanns det inte plats, det fanns inga lediga salar. Men om vi kom skulle de försöka stuva om.

Här visade sig en av mina dåliga sidor: jag blev artig och snäll och kände att jag inte ville vara till besvär. Så medan maken travade runt som en osalig ande i sovrummet och muttrade "vi måste åka in, vi måste åka in NU!" ringde jag till Josefine igen. 01.30 ringde jag och vi pratade i sju minuter. Under det samtalet började värkarna intensifieras. Jag kunde inte längre prata medan de pågick, bara fokusera på att andas. Jag började själv drabbas av samma insikt som maken redan fått: det började bli bråttom, för det här gick snabbt. Men åka in och inte få plats? Hur skulle det gå då? Skulle jag föda i väntrummet? Jag kände mig villrådig; å ena sidan visste jag innerst inne att nu händer det, nu måste vi åka, å andra sidan ville jag vänta tills vi tajmat värkarna till exakt antal minuter och sekunder så vi hade något att komma med vid nästa samtal till förlossningen.

Jag avslutade samtalet med Josefine i alla fall och klädde på mig, och bad maken tajma värkarna, för nu var de för starka för att jag skulle klara att göra det själv. Nästa värk tangerade minuten och jag sade åt maken att ringa. "De kanske lyssnar mer på dig" minns jag att jag sade. 01.41 ringde han, pratade i en minut och sade i stort sett bara "nu kommer vi". Därefter ringde han taxi 01.43. 01.47 ringde en god vän till oss och berättade att det var han som fått körningen och att han var på väg.

Vi tog oss ner för trappan mellan två värkar och maken hjälpte mig på med skor och kappa. På nedervåningen fanns min mamma, som valt att sova på vår soffa ifall det skulle sätta igång efter hinnsvepningen. Hon var uppe, och sin vana trogen att använda städning som stresshantering höll hon på att fylla diskmaskinen eller något i den stilen.

01.49 ringde maken till Josefine för att meddela att nu åker vi, nu är det bestämt. 20 sekunder varade det samtalet. Sedan väntade vi, jag med tilltagande värkar. Jag halvlåg i trappan och höll i mig i räcket för glatta livet, försökte bara tackla värkarna och andas så gott jag kunde. Maken och min mamma spanade i fönstret efter taxin. Han kom, och trots att han vet var vi bor körde han för långt och fick vända.

Maken bar ut våra väskor och då hände det, första krystvärken kom. Maken fick bära in väskorna igen. Vår gode taxichaufförvän försökte förklara att han fick köra jättefort om nöden krävde, men maken skickade iväg honom och ringde 112. Klockan var då 01.57. Ambulans beställdes, maken kopplades till barnmorska och fick råd att hämta rena handdukar och lakan.

Vid det här laget hade jag lagt mig ner på golvet precis bredvid trappan. Jag minns att maken utbrast "åh nej" när jag lade mig och han insåg vad som höll på att hända.

Maken sprang upp och ner för trappan och hämtade textilier, drog av mig skor och byxor och försökte se något för att kunna rapportera till barnmorskan. Min mamma fick ta över telefonen.

Mina minnen från det här skedet är blurriga. Jag visste inte om jag fick krysta, ingen hade ju kunnat kontrollera om jag var helt öppen eller om några kanter återstod, men jag kunde inte låta bli, krystimpulserna var för starka. Jag blundade, eller höll en arm över ögonen, jag ville blockera alla störande fenomen i omgivningen och bara fokusera på att krysta rätt. Och jag vrålade. Jag har inget minne av att jag gjorde det under min första förlossning, men den här gången hördes det att jag födde, ingen tvekan om det. Att dottern inte vaknade utan sov sig igenom alltihop, trygg i sin säng, det är ett under. Jag vrålade inte av smärta, för liksom vid min första förlossning tyckte jag inte att det var lika smärtsamt under utdrivningen som under öppningsskedet, utan jag vrålade snarare för att orka, för att få ut kraft och energi, ungefär som en karateutövare vrålar i det explosiva momentet, kan jag tänka mig. Värkarna kom och det var bara att hänga med.

Maken försökte se om barnet var på väg, min mamma skällde ut vem det nu är var hon hade i luren för att ambulansen aldrig kom, jag röt att jag försökte föda och ville ha lugn och ro.

25 minuter efter att maken ringt upp SOS alarm , 02.22, kom ambulansen och min mamma lade på luren. Det var som om två änglar kom in genom dörren. Min mamma fick gå ut i köket och sätta sig och andas. Maken fick släppa ansvaret över en situation han inte kände var något han ville ha ansvar för, utan han fick sitta vid mitt huvud och hålla mig i handen och heja på, vilket var hans jobb i egenskap av blivande fader. Jag kände tryggheten i att någon fanns på plats med kompetens och utrustning ifall något skulle hända. Särskilt minns jag att den ena ambulanskillen frågade den andra om han fått med sugutrustningen in, och den andre svarade jakande. Först då insåg jag hur rädd jag varit att detta barn liksom dottern skulle ha lungorna fulla av fostervatten och slem vid födseln. Vilken otrolig lättnad det var att höra det meningsutbytet.

Även ambulanspersonalen hade kontakt med barnmorska på förlossningen och tillsammans kom vi överens om att vi skulle stanna hemma tills förlossningen var över i stället för att jag skulle ligga och krysta skumpande på en bår. Jag frågade om de hade någon form av utrustning för att kontrollera om barnet mådde bra, vilket de inte hade. Men jag fick svaret att jag snart skulle få se mitt barn och att allt skulle gå bra.

Jag fick äntligen ligga på sidan i stället för halvt på rygg som jag gjort ditintills, en av ambulanskillarna höll i mitt ben som stöd och jag kände att jag kunde krysta mycket mer effektivt. Jag kände barnets huvud tydligt och snart fick jag höra att nu var det inte mycket kvar. Och plötsligt kom hon ut, Jorunn, den ena ambulanskillen tog emot henne, hon skrek, jag frågade om hon mådde bra. Och det gjorde hon. Maken klippte navelsträngen, hon kom upp på mitt bröst, hon andades så fint och hon var så otroligt fin. Hon fick på sig en liten mössa som det stod "Seger huva Ume Ambulans" på och en massa handdukar och filtar. Jag frågade om någon kommit ihåg att kolla klockslag när hon föddes, ena ambulanskillen tittade på sin klocka och sade "hon har varit ute i typ två minuter, vi säger 02.42."

Vi fick tillsammans upp mig på båren och så for vi iväg till förlossningen. Det var snö ute men i ambulansen var värmen på max och det blev trots allt en ganska trevlig färd.

På förlossningen väntade Josefine och två barnmorskor. Jag blev sydd, Jorunn blev vägd och mätt, vi fick Brickan, jag fick duscha. Vi gjorde ett kort gästspel på BB fram till lunch, eftersom det var så fullt där att till och med plastbaljorna till bebisarna tog slut.

Så gick det till, sett från mitt perspektiv. Allt det här är dock inte mina egna minnen, jag har varit tvungen att be maken berätta för mig vad som hände eftersom jag var så inne i min egen lilla värkfyllda, ansträngda bubbla och inte vare sig kunde eller ville uppfatta något från omvärlden.

Jag hade aldrig trott att andra förlossningen skulle lämna ett häftigare minne efter sig än den första, men så blev fallet. Föda hemma i vardagsrummet, utan smärtlindring, helt naturligt med mina egna instinkter som enda vägledning - jag kände mig som superwoman de första dagarna. I efterhand har tankar av typen "tänk om" dykt upp.

Jag har även börjat fundera över vad jag borde ha sagt och gjort för att vi skulle ha hunnit in. Här har det blivit viktigt att i brist på journal pussla ihop förloppet med hjälp av telefonernas samtalslistor. Jag inser att jag förstod att det var dags att åka in ungefär 25 minuter innan första krystvärk kom. Vi hade i bästa fall ringt taxin tio minuter tidigare än vi gjorde.

Tio minuter, hade jag varit kvar i taxin när krystvärkarna kom då? Hur hade vi fått in mig från taxin till förlossningen mitt under krystandet? Om vi hunnit in, hade jag då börjat krysta i väntrummet? I CTG:n? I korridoren? Det hade nog blivit rätt dramatiskt i vilket fall som helst.

Jag vill helst behålla det positiva minnet av upplevelsen: att jag var stark, att jag klarade det, att det gick så bra, att Jorunn mådde så bra när hon kom, att det blev en sån historia att berätta. För även om det kanske hade kunnat gå till på ett annat sätt om jag skitit blanka fan i vad förlossningspersonalen sade och följt min egen känsla, vem kan säga att det hade blivit bättre?

Nu blev det som det blev. Jag har fött barn bredvid trappan i vardagsrummet utan vare sig barnmorska eller doula vid min sida, men med min tappre make, min panikslagna moder, ambulansmännen Andreas och Nils och min äldre dotter sovande på övervåningen. Det gick bra. Vi lever och det var förjävlahäftigt! Och en snygg mössa fick vi som minne.

Runt, runt, runt

Ingenting har satt igång på allvar än. Vid lunch hade jag några kraftigare sammandragningar där jag fick tänka på att andas, men de gick över. Sedan dess har jag provat allt från att släpa med hela familjen på promenad runt kvarteret till att sova på soffan (det funkade ju sist).

Men mest har jag gått runt, runt köket och vardagsrummet så många varv att jag snart bör ha nött upp en stig. Tyngdkraften är min bästa vän nu, för den ökar trycket mot livmoderhalsen från barnets huvud när jag är uppe och går, och trycket frigör i sin tur hormoner som påskyndar förlossningen. Så jag vaggar på, runt och runt och runt.

Fyra centimeter

Kommer just från sista besöket hos barnmorskan. Som hon lovat kollade hon läget, och jag är öppen fyra cm. Som omföderska är det inte helt ovanligt att man går omkring och är lite öppen utan att känna av det, men det här var ändå mer än jag vågat hoppas på.

Det gjordes en hinnsvepning, vilken inte garanterat har någon effekt, men även om det finns en aldrig så liten chans var jag villig att ta den. Barnmorskan sade att det kan fungera eftersom min kropp redan kommit igång på egen hand, att det påskyndas. Hon trodde hur som helst att vi skulle få barn innan det är dags för överburenhetskontroll på tisdag. Jag hoppas det samma.

Så olika det kan vara

Min förra förlossning startade med en rivstart någonstans mitt i för min egen del. Jag vaknade av att det gjorde jätteont, vi åkte in, jag var sex centimeter öppen och redan inne i den aktiva fasen. Jag hade sovit mig igenom och aldrig märkt av latensfasen. Dessutom hade jag knappt några förvärkar, på sin höjd ett par-tre stycken åt gången då och då enligt dagboken.

Annat är det nu, jag har förvärkar varje dag och kan till och med förutse att de kommer i vissa ställningar (sidoläge i soffan är ett säkert kort). De gör inte jätteont men är kännbara, och det trycker ordentligt nedåt mellan varven.

Försöker googla skillnad mellan förvärkar och latensfasvärkar och hittar bara besserwissrar på forum som säger "du kommer att veta när det är på riktigt" till förstföderskor. Jovisst vet man när man kommer till den aktiva fasen, då visste jag också, men innan det verkar det mer diffust.

Om inget har hänt innan mitt planerade besök hos barnmorskan på tisdag ska hon få kolla om något har hänt och om möjligt göra en hinnsvepning, för nu är jag jäkligt less på att vänta och beredd att pröva det mesta.

Tidsfördriv

Vi går på nålar här hemma, väntar på att något ska hända, att det ska börja göra ont, att förlossningen ska starta. Och inget händer.

Nu har vi bestämt oss för att helt sonika ignorera bebisen och dra på bio i stället. Kanske Murphy's lag kickar in och värkarna sätter igång mitt i popcornskön? En har lov att hoppas.

Hint, hint, bebisen

Idag är det vanligaste födelsedagen i Sverige. Bara så du vet. Och det är inget fel med att vara som alla andra ibland.

BF+1

BF-datum borde förbjudas. De borde åtminstone vara konfidentiella, så endast barnmorskan känner till det exakta datumet, för vem annars har egentligen nytta av att veta det?

4% av alla barn föds på BF-dagen. De andra föds till största delen under en period av två veckor innan och två veckor efter. Även om man med hjälp av ultraljud idag kan fastställa fostrets ålder så när som på några dagar i felmarginal är det så stora variationer på när födelsen sker att det sträcker sig över minst en månads tid.

Ändå får man det där datumet och i alla fall jag ställer oavsett jag vill eller ej in mig på att föder jag innan dess är det 'tidigt' och efter är det 'sent'. Jag är inte så okunnig att jag tror att jag ska föda exakt eller ens nästan på dagen, men jag upplever det som att jag är gravid på övertid nu när dagen passerats. Fast gravid på övertid är jag ju egentligen först om ett par-tre veckor när barnet faktiskt räknas som överburet och det börjar bli dags att sätta igång förlossningen av den anledningen.

Det är inte lätt, men jag försöker programmera om mig själv till att tänka att innan april är slut är vårt barn fött. Vi kommer att ha barnvagnen med oss till majbrasan och jag kommer att få äta brieost och blodigt kött på vår sjunde bröllopsdag.

Ögonblicksbild

Maken och dottern rumsterar i köket. Han lär henne hur man fyller diskmaskinen, vilket rengöringsmedel som ska användas till spishällen, hur man rengör en långpanna och hur man blandar pannkakssmet.

Jag lyssnar och tänker att jag är glad att vi är föräldrar 2012 och inte 1952, och det därmed är självklart att pappor kan lära ut sådana saker likaväl som mammor.

Jag ligger på soffan och läser bitlit (vampyrroman), känner hur bebisen försöker tänja ut min mage från insidan och hoppas att få värkar snart, gärna idag.

Jag fick sovmorgon i morse. Solen skiner. Det är så varmt att fjeskatten törs gå ut korta stunder.

Det här är nog så nära total harmoni vi kan komma i dessa väntans tider, med tre dagar kvar till BF.

TV4 förstör min helgmorgon

Idag hade vi på TV4 morgon i bakgrunden under förmiddagen. Det visade sig vara ett dumt drag. Programmet och dess inslag var så irriterande i sin dumhet att både jag och maken hann bli riktigt förbannade även om vi inte ens tittade på det med mer än ett öga.

Först ut var inslaget 'Min stad' där det idag var dags för Isabella Löwengrip att åka till Nice med en tjejkompis. De fnittrade, shoppade, åkte helikopter till Monaco för att stappla omkring på inlines (Isabella låg väl i vaggan när inlines var populärt och har därför aldrig lärt sig åka) och åt bakelser på ett anrikt hotell. Och fnittrade lite till.

En stund senare träffade reportern Cissi Wallin en synnerligen irriterande ung tjej från handelshögskolan som kallade Steve Wozniac för "the Woz" och pratade om "innovators" i stället för uppfinnare. Jag har blivit så gammal och sur att jag tycker det är bra jävla onödigt att använda engelska ord såvida de inte är mycket bättre än sina svenska motsvarigheter eller saknar dito.

Plågsamt var ordet. Tycker SVT kan starta morgonteve på helgen, det skulle förbättra kaffestunden på lördagar och söndagar avsevärt.

Falskt alarm

Igår kväll hade jag regelbundna, mensvärksliknande känningar ca var femte minut från femtiden på eftermiddagen tills jag gick och lade mig vid halv tolv. Jag hoppades intensivt att detta skulle vara början på förlossningen och packade för säkerhets skull klart bb-väskan innan jag lade mig.

Men, det var alltså ingen latensfas som startat utan bara helt vanliga förvärkar. Det var säkert för att jag packade väskan klar, annars hade jag garanterat vaknat i natt med etablerade värkar och vi hade sprungit runt som yra höns och glömt hälften. Ungefär som förra gången när jag sov mig genom latensfasen och aldrig fattade att förlossningen var på gång förrän den var igång på allvar, så att säga.

Tand nummer två är tappad!

Dottern har tappat sin andra framtand nertill idag. Detta har dock passerat obemärkt, både av mig och henne själv, det var maken som märkte det när han kom hem.

Eftersom vi inte har någon aning om hur och när tanden har lossnat saknar vi också fysisk tand att lägga i glaset i kväll, men vi är övertygade om att tandfen har stenkoll på vilka tänder som tappats och ej, och därför kommer med guldpeng i alla fall.

Dottern har nu en mycket charmerande dubbelglugg i underkäken. Hon ser plötsligt så stor ut, och jag känner mig gammal.

Nej, jag tänker INTE NJUTA!

Skrev på facebook att jag har en vecka kvar till bf och är less och bara vill gnälla. De flesta kommentarerna var medkännande och förstående, men så kom den där obligatoriska "men försök ändå att njuta, det är ju sista gången, bebisen lättare att ha på insidan etc."

Säkert sagt i all välmening. Men ändå, i mina öron är det ett jävla hån. Jag njuter inte det minsta av att vara gravid och jag njuter mindre och mindre ju längre graviditeten framskrider. Jag har foglossning och är i det närmaste rörelsehindrad, min kondition är sämre än någonsin och allt gör bara ont. De små mysiga buffarna från femte månaden har förvandlats till smärtsamma tryck mot diverse inre organ och det känns mer och mer som om bebisen är för stor för att rymmas i min kropp.

Nej, jag blir bara glad när jag tänker på att det här snart är över och jag sedan aldrig mer ska gå igenom samma sak. Och JAG tycker att barn är roligare på utsidan. Vad är en okänd alien i magen mot en bebis man kan lukta på och känna på och se på utanför magen?

Väntan

- Vagnen står klar i hallen, med nypumpade däck, vänd åt rätt håll, med mjuklift.

- Skötplats är beredd i tvättstugan, hylla för blöjor och tvättlappar är upphängd.

- Spjälsängen är färdigbäddad med de nya, fina sängkläderna.

- Alla kläder är tvättade, vikta och ligger klara i byrån.

- BB-väskan är så färdigpackad som det går, det enda som saknas är ett ombyte och hygienartiklar till mig.

- Manducaselen är beställd (olivgrön).

- Babyskydd ska hämtas från NTF idag (jättebra deal med en hyra på 650 kr för nio månader för en stol som ny kostar över 1600).

Det enda som saknas nu är blöjor, och så upphängningen till den där sabla mobilen. Fast jag tror vårt barn överlever även utan mobil.

Nu återstår bara väntan.

Nu är hon arg på mig

I det Björnströmska hushållet pågår just nu en viljornas kamp. Jag vill att dottern ska städa sitt rum, det vill hon så klart inte. Hon är så arg, så arg. Hittills har hon sagt att jag är dum, att jag är elak som säger hennes ledsenord (städa) hela tiden och här till sist lade hon sig på golvet och skrek "jag ska drömma om att du inte fanns!" "Det låter som en hemsk dröm", tyckte jag. "Nej, inte för mig", skrek hon ursinnigt.

Tur att jag har gott tålamod och förmåga att ta förolämpningarna med jämnmod. Det är faktiskt svårare att hålla sig för skratt, om jag ska vara ärlig. Och jag är minst lika envis som hemne, så städat kommer det nog att bli, förr eller senare.

Första koftan

Jag handarbetar i skov. Det kan gå månader utan att jag kommer i närheten av ett garnnystan, men så får jag ett ryck och skapar dygnet runt. Nu har jag varit inne i en intensiv stickningsperiod som började med ett par yllesockar modell mini. Sockarna lyckades inte tillfredsställa skaparbehovet, så jag spände bågen och satte igång med en kofta.

Jag har aldrig stickat annat än sockar, vantar och halsdukar förut och dessutom saknade jag mönster till koftan, men detta skulle inte få stoppa mig. Märkligt nog fungerar jag tvärtom mot andra situationer när det kommer till handarbete. Annars är jag den som läser på ordentligt oavsett vad jag ska företa mig, men när det kommer till sånt här kör jag på känsla (och får betala i antal gånger skiten måste dras upp och göras om). Jag tror det har att göra med den här skovmentaliteten: det ska ske NU eftersom lusten är stark, då finns det inte tid eller tålamod att läsa på. Lite grundtekniker har jag kollat i en bok, men mest har jag improviserat. Tycker själv att resultatet blev riktigt bra, även om min textillärare säkert skulle gråta, jag har garanterat brutit mot alla regler som finns.

Den har lossnat!

Nu har dotterns tand lossnat! Redan när jag hämtade henne från dagmamman berättade hon att den nu var lösare än någonsin efter att hon ätit ett äpple som den nästan fastnat i. Detta skulle så klart demonstreras, och det syntes tydligt att tanden nu bara satt fast i en skör tandköttstråd.

Vi hade knappt hunnit sätta oss vid middagsbordet innan dottern plockade ut något litet och vitt ur sin hemmagjorda hamburgare och utbrast "vad är det?!". Jo visst var det tanden som lossnat.

Nu ligger den i ett glas vatten och väntar på att i natt förvandlas till en guldtia under mystiska former. Och dottern är så klart oerhört stolt och kan inte låta bli att känna efter med tungan i gluggen precis hela tiden.

Åh, vad jag blir less på alla "quick fixes"

Idag kan man läsa en artikel i Aftonbladet om Kronprinsessan Victorias första officiella framträdande efter hennes dotters födelse för en (1) månad sedan. Redan i ingressen står det att läsa att Victoria är "i superform". En expert på området är tillfrågad kring hur hon har lyckats med detta och hen svarar att hon ju promenerar i Hagaparken varje dag samt är gift med en personlig tränare.

Själv skulle jag nog vilja lägga till personlig kock som lagar god och näringsriktig mat, barnflicka som kan ta hand om lillsessan om Victoria behöver vila sig eller träna samt stylist, sminkös och frisör som kan få den tröttaste spädbarnsmorsa att se fantastisk ut. Det är helt enkelt väldigt lätt att se fantastisk ut när man har obegränsade resurser till hands.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är sorgligt att det fokuseras så på hur Victorias form är i förhållande till hur lång tid som förflutit sedan förlossningen. Viktminskning idag handlar mer och mer om hur snabbt det ska gå, inte vad som faktiskt är hälsosamt och bra för våra kroppar. Dieter förespråkas med argument som "du går ner tio kilo på en månad" utan tillstymmelse till resonemang kring vad ett så snabbt viktras faktiskt innebär för kroppen.

Jag drar åt mig öronen direkt någon förespråkar en diet eller annan viktminskningsmetod med att den kommer att få mina kilon att rinna av. Jag vill inte att de ska rinna. Jag vill att de snarare ska porla av lite försiktigt i en takt av ett halvt till ett kilo i veckan. Går det snabbare än så kommer jag att äta lite mer för att bromsa utvecklingen.

Som tur är kommer knappast någon att titta snett på mig om jag fortfarande är (något mindre) gravidtjock när min bebis är en månad gammal. En ynnest jag hade unnat kronprinsessan.

Orientering

Dottern och jag skulle gå till hennes mormor som bor i kvarteret bredvid. Dottern hade ritat en karta (se nedan) där hon märkt ut vissa riktmärken efter vägen, och denna höll hon i ett fast grepp hela vägen. Dessutom räknade hon steg, först från 1 till 19, sedan blev det en alternativ talföljd: "19, 42, 67, 33, 73". Så höll hon på ett par hundra meter tills hon plötsligt tvärstannade och utbrast: "Mamma! Jag har tappat räkningen på stegen!". Jag försäkrade henne att det inte gjorde något, kartan var ju så tydlig att vi nog skulle hitta till Mormor i alla fall.

Efter ytterligare en bit passerade vi Röbäcken som också var utmärkt på kartan. I bäckfåran syntes mest snö, men på gångstigen fanns det vatten.

- Mamma, vattnet på kartan är vattnet på vägen. Visste du att jag visste att det fanns vatten på vägen?
- Nej, det visste jag inte att du visste.
- Det hade jag tänkt ut med min supercoola hjärna!

Klart mitt barn har en supercool hjärna. Vad annars?

Fyra veckor kvar

Besökte barnmorskan idag. Allt ser ut som det ska, bebisen har sjunkit ner och därmed avancerat från "rörlig" till "ruckbar". Med tanke på att dottern var ruckbar på sista barnmorskebesöket tre dagar innan sin födelse hyser jag inga större förhoppningar om att detta barn ska fixera sig innan det är dags att komma ut. Skönt i alla fall att huvudet ligger nedåt. Barnmorskan bedömer dessutom att det "inte är någon jättebebis" utifrån vad hon känner, vilket jag är tacksam för.

Nästa besök är bokat sex dagar innan bf-datum. Jag hoppas att jag inte hinner gå på det. Är innerligt less på att vara gravid nu.

Roligt sagt av femÅringen

Jag: "Hur går det, hittar du några kläder?"
Dottern: "Jaa, jag har hittat jättestora strumpbyxor, de passar på femöringar!"

Något eget

Vi har massor av kläder i minsta storleken barnkläder, det behövs absolut inga kompletteringar inför lillasysters ankomst. Men jag ville ändå gärna köpa något plagg som bara blir hennes, något hon kan få när hon blir äldre med en berättelse om att "den här hade du när du var liten bebis".

Idag när hela familjen Björnström ändå sprang runt i klädaffärer i jakt på byxor till den snabbväxande äldre dottern (vi kom hem med sju plagg och inget av dem var rosa, jag jublade inombords!) passade jag alltså på att titta på kläder i storlek nyfödd och fann den här pyjamasen, som jag absolut är nöjd med. Färgglad, ekologisk bomull, fint mönster. Allt jag önskar av ett barnplagg.

Ha-begär

Det här med boinstinkt är verkligen starka saker. Fem veckor kvar och jag borde förnuftigt sett ta det lilla lugna, men idag kom jag på mig själv med att stå på ICA och fingra längtansfullt på en flaska barnolja. Fick verkligen slita mig själv därifrån.

Kan dessutom meddela att alla bebiskläder i stl 50/56 är nytvättade och vikta i små, prydliga högar i byrån. Min kära vän var här i fredags och hade med sig sex jättestora lådor med kläder, en åkpåse och en babysitter. Det var som julafton.

En lös tand

Dottern må ha varit supersen med att lära sig att krypa, gå och kissa på pottan, men på två punkter har hon varit anmärkningsvärt tidig: För det första kunde hon säga klockrena R när hon var två och ett halvt. För det andra har hon nu - blott fem år och en månad gammal - sin första lösa mjölktand. Först blev vi oroliga och skyndade oss att kontakta min fader tandläkaren, men tydligen är det inget konstigt, hon är bara tidig.

Nu är hon råtaggad på att tappa tanden, hon vickar och vickar och funderar över om den ska lossna när hon äter och om det kanske ska ske redan i morgon. Maken tycker hela grejen med lösa tänder är lite äckligt, så han undviker att titta. Jag däremot tycker att det är nästan lika spännande som dottern, och minns hur jag själv tokvickade för att få mina lösa tänder att lossna snabbare.

Dags att börja deala med tandfen, alltså. Hur mycket får man för en 4.1:a nu för tiden?

Ett litet, litet ord

Just nu är ordet "hen" trots sin ringa längd det mest omdebatterade ordet i svenska språket. Det måste vid det här laget ha skrivits miljoner ord i debattartiklar, på kultursidor, i bloggar och på twitter om ordets vara eller icke vara. Som språkligt intresserad kan jag förvånas över att detta ord - som inte är ett låneord, som inte ersätter något annat redan existerande ord i svenskan och som faktiskt fyller en funktion - ses som så kontroversiellt. Vi använder utan att blinka ord som "outsourca" men vi kan inte säga "hen" om en person vi inte vet könet på. Det tycker jag är konstigt.
Sedan jag lärde mig att skriva har jag använt mig mycket av skrivande i alla möjliga former. Det har varit dagboksanteckningar, uppsatser, blogginlägg och tidningsartiklar. Som flitigt skrivande människa ser jag direkt användningsområden för ordet "hen". Många gånger har jag suttit där och tuggat på pennan och funderat på vilket pronomen jag ska använda; han, hon, den? Om jag benämner en person som arbetar inom ett specifikt yrke utan att det handlar om en specifik individ är det inte självklart att skriva "hon" eller "han" om till exempel butiksexpediten, polisen, läraren. Ofta skriver jag då "hon/han". Men "hen" är ju i det fallet mycket smidigare. Vissa föreslår att man i stället kan skriva h@n. Men är inte det ännu mer hitte-på-ord? Mig veterligen har vi faktiskt inga andra ord i svenskan som innehåller symboler som inte återfinns i alfabetet. Eller är det jag som är språkligt konservativ som tycker att vi ska hålla oss till alfabetets bokstäver när vi skriver?
Nej, jag föredrar att skriva "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att hen ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner" än "En lärare bör få tillräcklig planeringstid för att han/hon ska känna sig väl förberedd inför sina lektioner". Jag kan så klart även skriva "vederbörande", men det är onödigt långt och om det förekommer ofta i en text riskerar ett längre ord som upprepas att bli mer störande än ett kort. Har vi dessutom både "vederbörande" och "hen" att välja på kan vi lättare undvika störande upprepning. Han/hon i upprepning tenderar för övrigt att bli rejält störande, i mitt tycke.
Ett andra användningsområde för ordet hen är när det handlar om en specifik person som man inte vet könet på. Att omtala random polis som "han" eller random sjuksköterska som "hon" när det inte handlar om en specifik individ funkar hjälpligt eftersom poliser oftare är män och sjuksköterskor oftare kvinnor och därför känns det inte så konstigt (även om jag personligen föredrar att inte förknippa ett yrke med ett kön om jag kan undvika det men där är vi inne på en annan diskussion som jag inte vill ta här och nu) men handlar det om en specifik individ där könet inte är känt känns det ju bara dumt att skriva antingen han eller hon.
Ta ett ofött barn till exempel, där föräldrarna inte kollat kön. Här är ju hen ett jättebra ord att använda när man talar om bebisen. "Hen sparkar mycket på höger sida" till exempel. Under min förra graviditet skrev jag h*n i brist på bättre (men då är vi där igen, det tar emot att använda ord som innehåller symboler). Ordet "bebis" används ofta av många, men jag har aldrig känt mig bekväm med det. "Bebis har fixerat sig"? Nej, jag kan inte säga så och få det att låta naturligt. Ska jag på samma sätt säga "barn åt inga makaroner" eller "vuxen gick till jobbet" när jag pratar om resten av min familj?
Tredje användningsområdet för ordet "hen" är när man talar om personer som faktiskt inte är vare sig kvinna eller man. Många hen-motståndare argumenterar att "en person med snippa är en hon och en person med snopp är en han, så enkelt är det". Men det är faktiskt inte alls så enkelt. Fler än vi tror föds som ett slags mellanting. Jag såg en dokumentär om fenomenet för någon vecka sedan och där sades det att om man räknar in alla former för androgynitet kan det vara så många som 1% av befolkningen. De "tilldelas" ett kön vid födseln, men i gruppen finns många som inte tycker att det känns rätt att sorteras in i ett kön, utan de känner sig som ett mellanting. En hen, helt enkelt. Varför ska inte dessa personer få omtalas könsneutralt om de själva önskar det? Varför måste vi på grund av en begränsning (avsaknad av könsneutralt pronomen) i vårt språk omnämna dem som antingen eller om de själva vill vara båda?
I finska språket finns för övrigt vare sig "hon" eller "han". Där finns bara könsneutrala "hän". De klarar sig till synes utmärkt ändå. Ingen nämnvärd förvirring kring vilket kön folk tillhör, vad jag har hört.
Sedan handlar inte diskussionen kring "hen" om att det helt ska ersätta orden "hon" och "han". Det är så vitt jag förstått tal om ett komplement. De som inte vill använda ordet är absolut inte tvungna till det, precis som det står folk fritt att använda ordet "plausibelt" om de av någon anledning inte gillar ordet "möjligt". Jag har helt enkelt svårt att se vad som är så hemskt med att vi berikar vårt språk med ett ord som har flera användningsområden där vi idag saknar likvärdiga, språkliga lösningar.
Att det i dagarna som inlägg i debatten skrivs texter eller som i fallet med den där nöjestidningen ges ut hela nummer där ordet hen konsekvent fått ersätta orden hon och han ska ses som just inlägg i debatten, inte som exempel på hur ordet är tänkt att användas generellt.
Och till sist, sämsta argumentet mot hen måste vara "det betyder höna på engelska". Får jag då fråga hur fasen vi utan att rodna kan använda ord som slut i svenskan? Det betyder faktiskt slampa på engelska, och personligen går jag hellre runt och säger höna än slampa. Eller vänta, jag säger ju inte någotdera, för jag talar SVENSKA, INTE ENGELSKA.

Gott från scratch

En fördel med att vara ledig från jobb och därmed ha en massa tid över är att jag hinner med saker jag aldrig prioriterar att lägga tid på annars. Idag har jag till exempel bakat egna semlor för första gången någonsin. Till och med mandelmassan har jag gjort själv!

Resultatet blev mycket saftiga bullar med en mandelmassa med härligt grovkornig konsistens och mindre sötma än i den köpta varianten. Övriga familjen tyckte också de var väldigt goda, och sammantaget med det rustika utseendet måste jag säga mig vara mycket nöjd med vad jag åstadkommit.





Ett stort tack till Victoria för receptet!

Just det, ja.

Vi har ingen skötplats klar, heller. Hylla för blöjor och sånt ska skruvas upp, ny skötbädd införskaffas. Och allt som nu trängs där (verktygslådan, städattiraljer, diverse skrot, mitt nya vallajärn) ska det hittas nya, mer permanenta förvaringsplatser till. Det är inte gjort i en handvändning, direkt.

Kudden är i alla fall lokaliserad, den befinner sig i gott sällskap av bebiskläderna och babysittern. Som förhoppningsvis hittar hit inom ett par veckor.

Sju veckor kvar. Mest känns det som en evighet, men jag vet att det kommer att gå fortare än jag tror, som tiden har en tendens att göra.

Boinstinkt

På onsdag är det sju veckor kvar till BF (står för beräknad födelse, kan jag informera oinsatta om) och min boinstinkt som nu är fri att blomma ut oinskränkt av jobb har gjort just det: blommat ut för fullt blås.

Idag har vi monterat spjälsängen (hittade skruvarna, tjoho!) samt bäddat den. Men fortfarande återstår mer än lovligt många moment att färdigställa för att jag ska känna mig lugn:

- Var är bebiskudden? Har tittat bland bebistextilierna samt i dotterns dockvagn utan framgång. Det pyttelilla örngottet ligger helt platt och sorgligt i spjälsängen. Hittar inte heller det bästa madrasskyddet i plastad frotté. Måste söka.

- Vi hittar grejerna som ska hänga från mobilen samt speldosan, men inte själva upphängningsanordningen.

- Vagnen är på plats men mjukliften är utlånad till vän som lånat ut den till annan vän. Så vagnen obrukbar tills mjukliften återkommer.

- Manduca-selen är ej beställd. Jag vill ha den i min ägo när bebisen föds, men måste invänta pengar att köpa den för.

- Bebiskläderna saknas. De står prydligt nedpackade hos god vän, redo att skeppas till oss. Det är bara det att jag och den goda vännen aldrig lyckas organisera ett överlämnande. Hon ska dock vara med som doula på min förlossning, så i värsta fall får hon ta med sig en påse cl 50-56 dit.

- Vilket för övrigt även gäller babysittern, som är betald och klar, men som står på samma plats som bebiskläderna.

- Klädförvaring för bebiskläderna är inte heller ordnad. Byrån vi använde när dottern var liten är nu full av vantar, mössor, stickade tröjor och tjocksockar. Men snart är det ändå sommar, de grejerna får nog finna sig i att pulas in längst in i någon garderob så jag får vika små bodys till byrån i stället. Kan nämligen inte tänka mig trevligare aktivitet just nu än att vika små bodys och para ihop små, små strumpor som bara kommer att ramla av små, små fötter.