På aftonbladets föräldraavdelning finns en artikel om "nyheten" som kommit till Sverige, nämligen sele med tillhörande koppel till ditt barn. Det är inte en ny uppfinning, utan en gammal pryl som kommer tillbaka.
När dottern föddes kom mina föräldrar med en stor säck med barngrejer som de sparat hemma hos sig. I säcken fanns även selen som min pappa hade på sig i början av femtiotalet.
Vi har inte kvar den, kan jag meddela. Jag skulle aldrig drömma om att sätta på den på Emma. Lika lite som jag skulle sätta henne i en lekhage.
Mammorna i artikeln som har köpt selen är jättenöjda. Nu har de koll på sina barn och det innebär en frihet för dem nu när de slipper hålla barnen i kragen. Kragen? Har de hört talas om att hålla sitt barn i handen?
Många av köparna har två barn och vill koppla det äldre när de går på promenad med lillen i barnvagnen. Mina förslag till alternativ: ståbräda eller syskonvagn för det mindre barnet, inlärning av trafikvett för det större. Är det inte bättre att lära barnet att gå bredvid en än att hålla dem i koppel? Det borde hur som helst vara bättre i längden.
Jag ser detta som ännu ett exempel på den gammeldags typen av barnuppfostran som är på återtåg nu. Vi ska ställa våra barn i skamvrån, de ska tuktas och härdas, allt enligt nannysarna på TV. Jag gillar inte trenden. Köp en pocketbok av Jesper Juul i stället, de är säkert billigare än ett koppel och ger garanterat mer i längden.
12 kommentarer:
Jag är med dig hela vägen - ända in till bokhyllan:)
Jag är också med dig. Förvisso har jag fått hålla min son i kragen nån gång när han vägrat handen ;) men som princip. Att ha barnet i koppel måste ju vara att göra det svårare i det långa loppet, tids nog är det slutkopplat och att DÅ lära barnet att gå nära en, intill en, utan den falska frihetsskänslan måste väl vara svårare än att göra det från början?
Ö h t är det så mycket läror och idéer om föräldraskap nu för tiden, det verkar vara så himla komplicerat att vara förälder. Eller jag tror man GÖR det med komplicerat än det behöver vara...
Ja för jag antar att din pappa förvandlades till ett psyksjukt vrak av att han hade sele på sig nr han var barn eller?
I de flesta länder skrattar de åt hur vi daltar med våra barn i Sverige och det är ju tydligt vad den nya tidens barnuppfostran har lett till: Absolut ingen respekt överhuvudtaget. Eller det kanske finns något annat än uppfostran som gör att dagens skolbarn tycker det är ok att prata i telefon, lyssna på musik, komma och gå som de vill etc, allt under lektionstid bara för att sedan be läraren att dra åt helvete eller hota henne med stryk när hon säger till?
herregud Jens J, vilken underlig jämförelse du gör,.. förmodar att du verkligen inte har egna barn.
Om barnen är väluppfostrade har ingenting att göra med om man behandlar dem illa eller kränkande,.. utan att man som förälder tagit ett ansvar att guida sina barn ordentligt. Att ha sitt barn i "sele" är inte orka mana sitt barn att hålla handen, och försöka underlätta och ignorera ansvarsbitar som man förr eller senare måste ta tag i med sitt barn ändå (att få barnet att lyda när man ska hålla handen, trafik vett etc. ) .Ouppfostrade barn växer snarare från föräldrar som gör det lite för lätt för sig själva och struntar i att vara förebild för sitt barn...
Jag håller helt med dig Alex.
Jag tror att "kopplade" barn är samma barn som Jens talar om, de barnen som inte har lärt sig att respektera andra och respektera regler.
Om mitt barn går fritt måste jag som förälder lära mitt barn vilka regler som gäller och få barnet att respektera dessa.
Detta bygger på att mitt barn respekterar mig som vuxen.
Ett kopplat barn fråntas eget ansvar. Barn som inte lär sig att ta ansvar är ett problem idag, precis som du Jens säger.
Ett barn som behandlas med respekt respekterar andra.
Jag tror det här med sele kan vara ett storstadsfenomen. Jag som är uppvuxen utanför Umeå, men nu har småbarn i Stockholmsområdet skyr stan som PESTEN. Jag tar inte dit mina barn, för de har inte lärt sig hantera och respektera det tempot som råder. Här i Tyresö skulle sele verka löjligt, men i storstan en sommardag skulle jag gladeligen sätta en även på sexåringen, bara för att var på den säkra sidan.
Hmm, jag vet inte om jag gillar tanken att barn ska kopplas. Dock satt jag sjalv pa filt i lekhage utanfor torpet pa sommaren och lekte med mina leksaker och minns att jag hade jatteroligt. Kanske vi lagger varderingar i detta som inte finns om vi inte lagger varderingarna s.a.s? Kan man inte lara sina barn trafikvett och ansvar, men for sakerhets skull fa anvanda koppel i vissa situationer, tex storstan, folksamlingar, promenader vid Grand Canyon etc..
Det blir alltid utrop nar nagot som paminner om disciplin tas upp i media. Dagens "demokratiska" uppfostran i all ara, men slapphet verkar vara en battre beskrivning av hur manga av dagens foraldrar fostrar sina barn. Omvanda roller blir resultatet; barnen styr och staller hemma och i skolor.
Tyvarr ar det slapphet som kannetecknar dagens foraldrar, en slags revolt mot stranga uppfostringsmetoder fran forna dagar, som varken jag och de flesta med mig vill ha tillbaka. Var finns medelvagen? Uppfostran utan skamvra och liknande dumheter, men med tydligt satta granser och ursakta mig, men lydnad?
The kids are crazy out there! :)
Anonym, jag håller till viss del med dig om att det skulle vara bra med en medelväg.
Dock tycker jag inte att det är slappt att låta barnen gå utan koppel, tvärtom, det kräver verkligen att du som förälder lär ditt barn att sköta sig i trafiken. Du måste lära ditt barn att lyda reglerna, om det ska få vara fritt.
Om du har koppel kan du vara hur slapp du vill. Jag tycker inte koppel har med disciplin att göra överhuvudtaget, faktiskt inte ens med uppfostran. För vad lär sig ditt barn av att gå i sele? Ingenting!
Meningen med uppfostran är väl just att lära sina barn att tas med saker i livet?
Anne, jag halkade av amnet lite.
Jag menade inte att en sele visar pa bra disciplin. Sjalvklart ska barn lara sig frihet under ansvar. Att satta pa en sele kan ju vem som helst gora, det sager verkligen ingenting. :) Dock kan en del barn vara sjovilda under en viss tidsperiod och det kan vara mycket svart att fa dem att halla mamma i handen och uppfora sig som de i teorin vet att man bor. Vi snackar om sma barn har, de far syn pa en kattunge pa andra sidan gatan, mamma har lillasyster i barnvagn dessutom... I min bok ar en sele ingen uppfostringsmetod, men kanske en losning en kortare tid, eller i vissa situationer.
Jag skrev otydligt och blev sedan inspirerad av jens kommentar, som kanske var lite oslipad, men innehaller en sanning. Det ar lite mode i laissez faire barnuppfostran idag och jag tror vi ser resultatet av det pa olika hall i samhallet. Det har lite med selediskussionen att gora ar att manga ar mycket snabba att fordoma nagot som begransar barnet pa minsta satt. "Barn ska ha total frihet." "Jag skulle aldrig ga med mitt barn i koppel som en hund." Ingen som koper sele menar forhoppningsvis att barn ska ga fogliga i koppel med nedsankt blick och lyda minsta order. Inte heller menade jag att det ar slapphant att inte ha barnet i sele.
Hoppas jag var tydligare nu, men jag kan ha halkat av amnet igen. Jag har en viss formaga! :)
Jag förstår vad du menar. I grund och botten tror jag att vi är ganska överens.
Jens J:
Ja, skamvrå, koppel och lite tuff "kärlek". Kanske stänga in ungjävlarna i källaren lite då och då så de lär sig veta hut.
Det är helt rätt sätt att bygga starka, självständiga och sunda människor.
Framför allt män utan barn brukar hävda en trend av slapp, tillåtande uppfostran. Den existerar inte, det är snarare så att överallt i media hör man upprop om hårdare tag. Se tex alla nanny-program. Vi som är föräldrar brukar vanligtvis förstå att skamvrå, smisk eller annan förudmjukande behandling inte behövs. I så fall borde situationen varit som värst på 80-talet eftersom 70-talisternas föräldrar var värst i att vägra disciplin, eller?
Om man som förälder kan komminucera med sitt barn. Jag tror snarare att de som ropar på hårdare disciplin är rädda för 12-åringar och kräver respekt i tid och otid.
Skicka en kommentar