Vilda bebin

Emma har definitivt fått makens gener. Hon är överallt hela tiden, klättrar och klänger och ska undersöka allt och skriker när hon inte får.

När jag var barn satt jag på min lilla ända och gjorde inte ett enda hyss (nästan). Mina föräldrar hade barnsäkrat hemmet från golv till tak men det visade sig totalt onödigt. Jag var inte ens intresserad av att försöka forcera spärrar, klättra upp för bokhyllor eller slå huvudet i bordshörn.
Annat var det med maken. Enligt sägnerna i hans släkt försvann han titt som tätt, hoppade ut genom fönstret i pyjamas när han hade utegångsförbud och klättrade på jättehöga skoltak.

Jag bävar för Emmas uppväxt. Redan nu river hon ut allting ur hyllor, skåp och garderober. Hon klättrar upp och sätter sig på soffbordet och sedan vidare över i soffan och sedan vill hon gärna klättra över soffryggen över i... ingenting på andra sidan.
Ibland kommer hon åt datorn när jag bloggar och har gått ifrån en liten stund. Så om det någon gång kommer ett inlägg av typen "lkjhr onweuvesjbiseuyn0e4,'klklkrå'i2450+" så är det hon som har lyckats trycka på "publicera inlägg" innan jag var klar på toa.

Just nu är lära-gå-vagnen väldigt populär. Egentligen tror jag att hon skulle kunna gå om hon vågade släppa taget, men hon är en riktig liten feglort när det kommer till det (men halsbrytande klättringar över möbler går tydligen bra).

Senaste tricket hon lärt sig är riktigt gulligt faktiskt. Hennes far är ju som nämnt ljudtekniker, och han har lånat henne en mikrofon. Hon vet precis hur man ska göra, hon håller den stadigt som en glasstrut med bägge händer och så sjunger hon högt och ljudligt: "Baaabaaabaaa, vaaavaaaaavaaaaaaa" i diverse tonlägen.

Och så säger hon "hej" i telefon, till glädje för alla släktingar av äldre modell som ringer och vill höra hennes ljuva stämma.