Ibland läser man något som får en att tappa tron på mänskligheten. Det senaste i den vägen jag läst är artikeln om Josef Leitner, som under fyra år hyrde en lägenhet i "Skräckens hus" i Amstetten. Han säger nu att han visste att Elisabeth Fritzl våldtogs regelbundet av sin pappa.
Men han sade inget, för han var rädd för Josef Fritzl. Även en annan granne visste enligt Leitner om vad som skedde.
Det här väcker så många rasande tankar i mig att jag bara vill ruska om karln och skrika åt honom. Hur, HUR, kan man gå omkring och känna till något sådant utan att göra något åt saken? Hade det varit jag hade jag för det första inte velat bo kvar i huset.
Jag hade inte velat bidra med några pengar till en pedofil som bedriver incest mot sin dotter, jag hade inte velat befinna mig i en sådan persons fysiska närhet. Jag är faktiskt övertygad om att jag hade ringt polisen. Varför gjorde inte Leitner eller den anonyme grannen det?
Det framkommer fler och fler uppgifter om att grannar sett och hört märkliga saker, sett matvaror köras ner i källaren, fått skyhöga elräkningar trots att de varit bortresta. Men ingen har ringt polisen eller socialen, inte ens ett anonymt tips. Jag funderar över varför.
Den enda förklaringen jag kan komma på är att det egoistiska tänkandet, sköt dig själv och skit i andra, har fått ett skrämmande genomslag i vårt samhälle. Vi ser bara till vårt eget väl, vi vill inte offra något som helst för att hjälpa någon annan. För att vi ska hjälpa ska det finnas något att vinna även för oss själva. Josef Fritzls grannar ville inte gå in i en konflikt med sin hyresvärd, de ville inte mista sina hyreskontrakt. Det är lätt att se det absurda i den egoismen som de visar, när man ställer det mot det lidande deras konflikträdsla indirekt utsatte fångarna i källaren för.
Men om vi rannsakar oss själva, gör vi inte samma sak, om än i mindre skala med mindre förödande konsekvenser? Vi hjälper inte varandra och vi bryr oss inte om varandra så mycket som vi borde, anser jag. Visst, vi ställer upp för våra nära och kära, men hur ofta hjälper och ställer vi upp för främlingar?
När erbjöd du dig senast att ge en krona till personen före i kön som saknade en slant till mjölken eller bussbiljetten?
När, för att ta ett klassiskt exempel, hjälpte du en tant över gatan?
När hjälpte du en mamma eller pappa att få upp barnvagnen på bussen?
Att göra sådana små "goda gärningar" är inte att jämföra med vad grannarna i Amstetten kunde ha gjort för Elisabeth Fritzl och hennes barn, men jag tror på två saker: ringar på vattnet och att man kan förändra sig själv till det bättre. Gör du något snällt för någon utan att förvänta dig något i gengäld lyfter det den personen. Och, det lyfter dig. Om man börjar bli "snällare" i sin vardag tror jag att man med tiden utvecklar en empati för sin omvärld, man BÖRJAR BRY SIG.
Är du redan en sådan som svarar ja på frågorna ovan säger jag bara kudos to you. Vi behöver fler som dig. Jag lovar att jag ska göra mitt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar