Eftersom det här är mina gamla hemtrakter reagerar jag förstås lite extra.
Jag minns när det var ispropp på ungefär samma ställe när jag var sex år, och vi åkte och tittade på alla de översvämmade stugorna i Anttis. Alla var där. Vi stod på en bro och det kändes som att stå på en isbrytare. Isblocken knarrade och small mot varann, och vår uppmärksamhet var riktad mot en liten stuga vid strandkanten som nu stod under vatten. Stugan var omringad av björkar, men skulle de hålla för de enorma, tunga isflaken? Det var olidligt spännande, fascinerande, skrämmande.
En annan gång grillade vi vid älven när isen gick. Vi hörde ett muller och så började vattnet stiga. Vi sprang så fort vi kunde bort från stranden men fick ändå hoppa från tuva till tuva innan vi kom till högre mark. Det går så fort.
Jag älskar på ett sätt att uppleva naturens styrka, det känns skönt att moder jord fortfarande har övertaget på något sätt. Vi människor må vara mer destruktiva än någon annan art på jorden, men den naturlagen har vi ännu inte brutit mot.
Ovan: ispropp, samt jag och min mamma som tittar på sagda ispropp.
Läs mer:
Isproppen kvar vid Erkheikki
Han räddades med båt från sin stuga
Torneälven igenkorkad
Vattnet rinner fritt vid proppen
Läget lugnt vid Erkheikki
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar