Jag tycker småbarnsföräldrar har en benägenhet att överdriva det här med tänder. Nej, fel, även före detta småbarnsföräldrar gör det.
När Emma var två månader dreglade hon en hel del. Makens mormor fick höra talas om detta och var övertygad om att Emma höll på att få sin första tand. När det fem månader senare kom en tand var hon inte sen med att påpeka att hon hade kunnat förutspå det.
Innan vi fick barn fick vi - liksom alla andra blivande föräldrar - höra en förfärlig massa skräckhistorier kring det här med att ha barn. Många av dem var tandrelaterade. Vi skulle få ett helvete varje gång en tand kikade fram, Emma skulle skrika konstant i dagar, hon skulle få diarré och feber, varken äta eller sova. Grannarna skulle bli galna, vi skulle bli galna.
Jag vet inte om vi är lyckligt lottade med ett barn vars tänder slinker fram ganska obemärkt. Framtänderna uppe var en smula besvärliga, men annars har vi inte märkt något förrän tanden varit framme. Inte ens stora kindtänder har bjudit på någon utmaning. Förrän i går, det vill säga.
Emma var omöjlig att söva i går kväll, hon bara gnällde och grinade. Klockan ett kulminerade det med gallskrik och tårar. Vi kom på att spana in i munnen, och mycket riktigt, där satt den, boven i dramat, en kindtand uppe till höger.
Maken hämtade kylda bitringar och alvedon, men det varade till närmare två innan vi sov alla tre.
I dag är Emma dock fullt återställd, hon slog upp sina stora blå och började pladdra klockan nio. Jag kände mig däremot mer död än levande. Men man ska väl skatta sig lycklig som slapp diarré och feber.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar