Min vän Josefine har köpstopp. Hon skriver om hur hon upplever det som ett inlärt beteende, ett mönster som måste brytas. Jag tror hon har rätt, vad gäller samhället i stort. I dag handlar allt om konsumtion, när man tänker efter.
Men personligen kan jag inte relatera till problemet. Jag är nämligen skitkass på att shoppa. Jag har inget shoppingbeteende whatsoever. Det här är inte jag som försöker framställa mig själv som en bättre människa, utan det är verkligen så. Jag önskar nästan att jag vore bättre på att köpa grejer.
Visst köper jag saker, så klart jag gör, men jag är en sån där som alltid står och velar. "Ska jag köpa det här, behöver jag verkligen det här?". Oftast slutar det med att jag inte köper.
Jag älskar att läsa, men det är först på sistone som jag nästan har pushat mig själv till att börja köpa mer böcker. Jag har lånat mycket tidigare. Och läst om dem jag redan har. Jag har fått en del.
Jag köper kläder och saker till Emma som hon behöver. Jag köper filmer, oftast på rea.
Men kläder till mig själv, saker till hemmet eller andra prylar. Nej.
Vad beror detta på då? Varför shoppar jag inte när samhället säger "köp!köp!köp!"?
Som det mesta här i världen har det flera orsaker.
-Jag bär på för många extrakilon. När man inte väger som man vill är det inte heller roligt att köpa kläder. Många gånger har jag provat mig blå i ansiktet utan att hitta något som jag tycker är snyggt på mig själv.
-Jag är inte intresserad av mode. Jag känner inget som helst tvång att ha på mig trendiga plagg och byta garderob i tid och otid. Verkar jobbigt och onödigt, tycker jag.
-Jag är inte intresserad av heminredning. Visst vill jag ha det fint och mysigt hemma, men jag lägger inte ner själ och hjärta i att hitta hatthyllor och köksstolar och sänglampor som är de rätta för just vårt hem. Om grejerna funkar och inte ser anskrämliga ut så behåller jag dem tills de går sönder.
Jag är inte intresserad av design. Jag kan tycka att det är snyggt, jag kan beundra ett välinrett hem, men det väcker inget ha-begär i mig. Jag kan inte förklara varför, det ligger bara inte för mig. Tro mig, jag har försökt intressera mig, för man ska ju liksom det, men jag har gett upp.
-Jag är uppvuxen långt från flashiga reaskyltar och reklampelare. Den enda shoppingen jag idgade som barn och ung var via postorder samt de en-två gånger om året när familjen åkte till Luleå. Inför dessa shoppingresor planerades det noga och de sparade pengarna skulle räcka till inköpen.
-Jag är uppvuxen i en familj där det materiella inte var så betydelsefullt. Mina föräldrar prioriterade att min mamma skulle kunna vara hemma med mig när jag var liten, samt att vi varje år skulle kunna besöka min släkt i Danmark. Vi konsumerade god mat och upplevelser, snarare än prylar.
En gång fick jag beställa vad jag ville från Leksakscity-katalogen. När jag fick hem paketet med sex eller sju leksaker började jag gråta och bad min mamma skicka tillbaka grejerna, samt säga upp katalogen eftersom den, citat: "lurar barn att köpa saker de inte behöver".
Fortfarande kan jag få ångest av att shoppa, de få gånger jag gör det. Det ger mig ingen kick, tvärtom.
-Under flera år som ung vuxen har vi haft dåligt med pengar. Som studenter, arbetslösa och föräldralediga är inte plånboken speciellt tjock, om jag säger så. Prioritering blev ett mantra, en livsstil.
Jag tror också att shopping är ett inlärt beteende. Något jag inte lärt mig, helt enkelt. Jag som alltid sett mig som onormal!
Det känns ganska bra med alla som har köpstopp och vill bli som jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar