Som Pavlovs hundar

Nu har det gjorts en amerikansk (vad annars) undersökning som visar att mer pengar visst gör en lyckligare. Även om man redan är rik.

Jag kan till viss del hålla med om att det är jobbigt och motigt att vara fattig, jag har själv varit det under längre perioder. Man oroar sig, man måste avstå, man vänder på slantarna. Det är inte direkt något som gör en lycklig.
Det kan mycket väl hända att vi upplever oss som lyckligare när vi är rika. Men vad beror det på?

Jag tror att det är för att vi är indoktrinerade till att tro att med pengar kommer lyckan. Att lycka är att kunna konsumera. Att lycka är ett vackert hus, en ny bil, trendiga plagg. Men vad är det egentligen? Är det lycka, eller är det bara som vi tror? När vi har det, känner vi då en känsla av lycka över att ha hög status, att andra i sin tur åtrår det vi har och ser upp till oss?
Jag tror att vi i det här fallet fungerar exakt som Pavlovs hundar som dreglade när de hörde en klocka, eftersom de kopplade klockan till mat. Vi har från späd ålder fostrats till att konsumera, till att tro att det ska göra oss lyckliga. Följdaktligen upplever vi oss som lyckliga när vi konsumerar.

Aftonbladets opinionsundersökning visar att 35,5 % tycker att kärlek gör dem lycklig, 23 % att pengar gör det. Endast 7,1 % svarar att det gör dem som mest lycklig att få barn. Eh?
Jag hoppas att det är en massa människor som ännu inte har några barn som har svarat, för annars är det ta mig fan skrämmande. Jag upplevde min dotters födelse som det största jag varit med om, något jag tror jag delar med de allra, allra flesta föräldrar. Hur kan man anse att pengar gör en lyckligare än att få ett barn? Ett barn!

Jag har min man och mitt barn. Jag är fattig på pengar men rik på kärlek.

Visst kan man köpa lycka för pengar